Eftersom jag och min djefla man är ensamma arbetare i vår lilla firma, har vi bara varsin besvärlig kollega.
- Min besvärliga kollega rakar sig för sällan och är därför jättestickig och dräller tandborstar omkring sig, särskilt vid skrivaren och i kylskåpet.
- Den djefla mannens besvärliga kollega är kvällspigg och morgontrött och flexar alldeles uppåt väggarna.
Häromdagen hade vi en ”ringa till andra människor-dag” – sådant som han älskar och jag tycker så illa om att jag prokrastinerar in absurdum. Men jag tog denna dag tjuren vid hornen och fick snabbt tag på alla mina kontakter och allting flöt på som det skulle – deadline:ar spikades, möten bokades och alla var seriösa och kloka.
Men hur lät det hos min kollega, tillika min besvärliga djefla man?
– Hahahahaaaa. HAHAHAAA! HAHAHAHAHA HOHOHOHOOOOO! skrattade han.
– Nej, ursäkta, jag måste gå ut ur köket, vi har en gitarrspelande spanjor här, ja, väldigt högljudd, förklarade han.
– En älg? I trädgården? Nu? Ta en bild! Ja, nej. Min fru är från Luleå och hon sprang en gång milen på rekordtid för a… nu kom bilden! Ha! Det är ju en hjort! tjoade han.
– Nejdå, det gör ingenting, vi kan höras i eftermiddag. Nej, jag förstår. Det är lugnt, spring ut nu. Hur kunde hästen förresten smita? frågade han.
Besvärlig kollega, va? Ha så där kul och prata strunt på arbetstid? Pah!
Men eftersom vi båda har jobbat som normalt folk på institutioner och redaktioner samt stora företag, har vi även andra erfarenheter av besvärliga typer som man faktiskt måste komma överens med.
- En i Ny demokrati väldigt aktiv kollega som prompt skulle omvända oss alla.
- En lögnhals till drummel.
- En latkorv som behagade skylla sina misstag på oss andra.
- En nejsägare som sade nej till allt utan att ens reflektera över vad som skulle kunna ske om ett ”ja” skulle råka halka ur munnen.
- En besserwisser som dessutom alltid hade rätt.
För att hantera de besvärliga typerna ska man (enligt råd som surrar överallt) vara en god förhandlare och toppenkommunikatör, ha ett fantastiskt tålamod, vara en god lyssnare och synnerligen rättvis. Så ni förstår att det är kört för mig; jag kommer aldrig att kunna smälta in och måste vara frilans resten av lifvet.
(Hurra!)
Jag blir bara arg på de besvärliga typerna och far ut mot dem och säger dem ett (eller fjorton) sanningens ord och får tårar i ögonen. Sedan skriver jag brev till dem eftersom det verkar vara mitt medium.
Besvärliga människor är dock roliga att berätta om (förlåt, det är inte roligt när besvärandet pågår, men det brukar bli intressanta historier efteråt), och ni får gärna skriva loss och berätta om de besvärliga typerna som ni mött.
”Ringa till andra människor” är inget som jag heller särskilt förtjust i.
Som tur är finns det SMS & mail & skype.
Tänker jag inte göra! Berätta om besvärliga människor, alltså
Det skulle bli alldeles för egocentrerat för att någon skulle kunna stå ut med det.
En chef som alltid satt och skrev i en liten svart anteckningsbok under alla möten. Hela tiden. Oftast utan att titta upp en enda gång.
Samma chef brukade öppna munnen cirka en gång per möte, för att informera om en idé hen hade fått. Det var ofta en idé som någon av oss andra hade fått först och berättat om på föregående (eller samma) möte. Chefen framförde den, lätt förklädd, som sin egen briljanta.
En kollega som alltid fnissade så mycket så vi aldrig hörde vad hen sa. Det var irriterande ibland, men oftast blev man bara fnissig själv.
En chef som tjuvläste min mail, och råkade avslöja sig själv genom att komma marscherande och kommentera en sak jag just skrivit till min kollega, om ett möte jag varit på med chefen.
Plus några tjog knasbollar till!
Jamen den knasbollen hade jag glömt, Anna! Den som kommer med en ”idé” som någon annan redan har presenterat.
Och ingen ställer sig upp och vrålar:
– HÄRMAPA! JAG SA JU PRECIS DET DÄR ALLDELES NYSS!
Första gången det hände tänkte jag ”oj, jag som trodde att det där var min idé, jag måste ha hört den från chefen och glömt bort det”. Andra gången ”meeen vänta lite här nu?” och tredje gången #%&¤**!!”. Hade det blivit en fjärde gång hade jag nog ställt mig upp och vrålat. Hoppas jag. Men vi gick skilda vägar, den där chefen och jag, och det var inte förrän flera år senare som jag fick höra att det inte bara var jag som fick mina idéer och förslag knyckta!
Såna chefer ska man inte bli arg på, de ska man få att göra precis det man vill att de ska göra.
Jag har bara en person i mitt företag, och hon kan vara rätt besvärlig, faktisk. När man bestämmer stenhårt att man ska göra x, y och z påstår hon att hon bara ooorkar göra x, eller möjligen z. Pust. Tyvärr har hon också blankett- och ansökningsfobi, mycket opraktiskt. Vad ska jag göra? Tiga och lida?
Nä, du ska skicka henne på semester, Och!
Bra förslag, Lotten, låter lockande! Om hon nu oooorkar…
och, är denna ”hon” möjligen du själv? 😉
Även jag hör sedan länge till de lyckligt lottade som bara har mig och den andra hälften på mitt jobb (och vi gör vanligtvis så olika saker att vi inte ens kan störa varandra särskilt mycket).
Förr hade jag arbetskamrater. Hm … en minns jag som det är lite svårt att berätta om på ett tillräckligt anonymt sätt, men hen hade en intrigant läggning. Hen sa ofta och gärna en sak till en person och en helt annan sak till en annan person, med — um — konfliktfyllda resultat. (Närmare än så vill jag inte beskriva saken.)
I övrigt har jag mest erfarenhet av kufar, helt enkelt. Enligt min erfarenhet är kufandelen på bibliotek relativt hög, så det är inget konstigt därmed (och förmodligen är jag lite kufisk själv, så jag passade nog bra in). Med kufar menar jag inget ont, bara folk med sådant som lite skojig klädsmak, lite ovanliga sätt att tala och föra sig, lite udda intressen, lite förvånande humör, lite svårförståelig humor.
Haha Annika, älskar din beskrivning av bibblafolk! Jag känner några stycken, otroligt trevliga och smarta men som sagt lite udda. På ett förtjusande sätt, naturligtvis.
Annan besvärlig typ. http://sv.wikipedia.org/wiki/Horunge
http://www.svt.se/kultur/de-vill-ha-bort-horungen
Kufar & nördar (fri definition) förgyller min tillvaro dagligen!
OT-Rapport: Sitter på tåget mot Lund. Spårfel. Hittills 40 minuters försening. Gruff.
En av många riktigt hatad typ.
Den typen är ju mest hatad för att det ska vara så. Konventionshat och kollektiv mobbing.
Den typen är riktigt fin och lättläst. När man ber hatarna motivera VARFÖR de hatar den så kan de oftast inte svara på det. Så då kan ju lugnt och stilla tala om att man gillar den och motivera det med att det är helt personligt.
Kufar är oftast ett mycket trevligt släkte, eftersom de inte är prefabricerade standardmänniskor, utan besitter alltsomoftast en gedigen tankeverksamhet och mer eller mindre medvetet förakt som är normerande.
Det ställe som besvärliga människor stammar från är ganska mobilt men kan oftast återfinnas i nära förening med kollektivtrafik.
Trillexempel sådana som frågar om bussarna vänder vid ändhållplatsen. Det är besvärligt för man får inte svara att det därstädes finns destruktionsanläggningar, uteslutande inriktade på nyanlända bussar. Det anses som att man då inte visar prov på den serviceanda som man bör besitta.
Själv har jag sen späd ålder alltid haft ett och samma svar på frågan om vad jag ämnar bli: ragata. Det anser en del har varit besvärligt.
Frågor utan bevisad tankemöda bakom, har gärna den effekten på mig.
Så länge vi hade folk-och-bostadsräkning och man skulle fylla i transportsätt till arbetet, kryssade jag alltid i ’annat’ och specificerade det med ’hoppstylta’.
För att det gick.
Comic Sans är i mångas ögon imbecillt, och de som levererar i CS kan faktiskt få budskapet släckt av det typsnitt det levererades i:
http://www.svd.se/kultur/sanslos-kamp_5386521.svd
När jag ser något skrivet i CS tänker jag –liksom när folk skriver i versaler utan argan avsikt– att ”Jaha. Här har vi en till som är på nätet (eller föreningsblad/anslagstavla) för första gången”
Guskelov verkar inte Lottens WP kunna CS.
Min jobbarkompis kan vara ganska besvärlig. Ibland vill hon inte att jag ska göra det jag måste göra utan vill bara att jag ska ha all uppmärksamhet på henne. När jag pratar i telefon krälar hon liksom runt mig och tycker jag ska sluta prata. Om jag vill läsa någonting sätter hon sig på boken eller tidningen så att det inte går att läsa. Ibland bits hon när jag inte gör som hon vill. Men för det mesta sitter hon på min axel eller på en pinne och vilar eller sjunger eller kliar sig.
En synnerligen asjobbig arbets”kamrat” var den som hade arbetat med samma saker på samma arbetsplats i över 40 år. Hen tog död på alla diskussioner genom den upplysningen. Jobbat här 40 år, tolkningsföreträde och har alltid rätt.
Tyvärr var hen fast i hur bra allt var för 40 år sen sådär. Nymodigheter var bara nymodigheter och inga förändringar behövdes.
När det gäller typsnitt tycker jag att Comic serif är mycket roligare.
Besvärlig typ: När jag ska läsa morgontidningen finner jag ofta att det inte låter sig göras. Katten har vanligtvis hunnit före och lagt sig på den. Eftersom jag är en godhjärtad person som ogärna stör andras välförtjänta vila får jag vänta tills katten vaknar för att se vad som tilldragit sig i världen. Och inte går den att lura iväg från just dagens tidning heller, jag har försökt att lägga ut både Elloskatalogen och gårdagens tidning men nej, färska nyheter ska det vara. Katter kanske tar in nyheter via pälsen?
Mina försök att hålla mig allmänbildad och á jour med den aktuella verkligheten kommer därför ofta på skam. För det mesta är jag helt okunnig om vad Putin, Obama, kungahuset och veganerna har hittat på. Men tänk inte illa om mig för det. Tänk i stället att ”Han är i alla fall snäll mot djur”. Och det kan man ju tyvärr inte säga om alla nu för tiden.
Det värsta med katten är att den numera har börjat förutse allt vad jag tänker göra. Om jag ska gå ut i vinterkylan så ligger den på min mössa, och om det någon gång skulle börja pirra till någonstans – ja du vet – så ligger den på min fru och stirrar på mig på ett ostentativt och skadeglatt sätt.
Niklas
Din besvärliga arbetskompis är ändå väldigt populär hos oss. Hälsa henne så gott.
Se upp BoAnders! En ostentativt stirrande katt är inte att leka med.
För att återvända till ämnet så har även jag förstås haft min beskärda del av idetjuvar (nej, inte björnboplundrare) under mitt yrkesliv. Några av dem tror jag faktiskt var genuint övertygade om att det var just h*n som hade kläckt ideerna alldeles själv och inte hört dem över ett fikabord eller något. Denna självförvillelse finns det säkert en term för.
Jag har upplevt samma sak. Det är inte alls svårt att ta till sig en idé (flugskiten reducerar risken att det ska uppfattas som ursudomicilokleptomani) och sedan sjunker den ner i det undermedvetna under en tid.
När problemet sedan aktualiseras igen, vilket inte är ovanligt, arbetar just den där idén sig upp genom sedimentlagren och då tycker man att den är alldeles väldigt lysande.
Men jag är ju så ödmjuk att jag ota inser att det inte var min idé från början.
Om jag hade haft arbetskamrater skulle jag använt eftermiddagen till att inför dem ondgöra mig över ”väntrums-tv” hos min tandläkare. Som bland de vanliga imbecilla budskapen idag också vädjade om bidrag till den viktiga alzheimers-forskningen. Med meddelandet ”Ge bidrag, det behövs ett (nu kommer det)botemedel till Alzheimers.”
Botemedel TILL? Heter det inte mot, eller för? Jag kan anta båda, men gillar inte ”till”.
Inte nog med annat otrevligt hos tandläkaren, också detta måste utstås. Eller var det bara bedövningen som förvirrade?
Vad säger förste språkpolisn, aka båsmor, om detta ”till botemedel”? Eller, för den delen, någon annan vitter person här.
En idé, SG, ett ide. Ingen sammanblandningsrisk alls, såvitt jag kan se.
… sorry, adressaten var egentligen LarsW
Jag veet, som det heter på Lottensvenska, K, men det gäller ju att vara lite lustig emellanåt.
Ide med accent går desutom inte att få till på den här Androiden.
Jag veet också, K. Men det gäller ju att vara lite underhållande också mitt i all seriös språkdebatt och vad det nu är vi sysslar med.
Det här båset blir alltid vad det blir och fyllt av obesvarade frå-hågor. Blev det t.ex någon Marsrot MuskelVolvo, ejengkligen?
MuskelVolvo: Allt utom just det sista steget är klart när det gäller nybilen. Och i detta nu jagar DDM säljaren … (Hela storyn kommer som en rapport när det är jätteklart.)
Zozzo: Det måste ju vara botemedel moooot!
Nu ska vi slå upp det enligt konstens alla regler i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien. Jahadå.
Oj vad ordagrant jag läste Lottens ord, och jag såg för mitt inre öga DDM i mörker och novemberrusk, någonstans i utkanten av en skog, beväpnad med knölpåk, springande som en galning … men säljaren såg jag inte riktigt, hen försvann just bakom ett busksnår.
Det var roligt.
Jag hoppas bilköpet blir ännu roligare än min fantasi!
Undrar just om det finns folk som börjar tappa bort innebörden av ordet ”mot”, för att det så ofta i nutida språk används på ett förvirrande sätt. Å ena sidan ”Vi arbetar mot rasism”, å andra sidan ”Vi jobbar alltid direkt mot marknaden”. Det andra mot-et är inte alls samma som det första, ju!
Det finns vägarbetare som både arbetar på mot och med mot. Och ibland i med och motlut.
Medförsedda sportredskap används med fördel i medlut.
Säkta, men jag har suttit och skrivit på en text i flera dagar. Och då behöver jag den avkoppling som det innebär att skriva lite hännä också.
Medlut — det håller jag med om. Med med kan man komma långt utför!
När jag var liten var det helt normalt att ha spark (sparkstötting, men det har jag aldrig känt någon som har sagt i dagligt tal), och jag och syster hade varsin liten, liten en (undrar just vart de tog vägen — de lektes väl sönder och blev brasved, kantänka). Nuförtiden ser man sällan sparkar här där jag bor. Och de som egentligen är sådana utmärkta hjälpmedel.
Substantivet ”Mota” stötte jag på på en skylt först i vuxen ålder, och detta efter att ha Radioreläat Assars berömda uttryck ”Flatmota” i ett antal skidsäsonger. Förvirringen var total, till dess att jag insåg att man i Reservnorge har en egen tolkning av ordet: Korsning. Tror jag.
Hyttis använder spark på vintern. Så ålderdomliga är vi. Och ibland säger vi till och med sparkstötting.
Den höll på att ruttna sönder när den fick stå ute året runt. Men sedan vi köpte lite trädgårdsmöbler att sitta på under sommaren så verkar förruttnelsen ha avstannat.
Exakt så är det att vara ensamföretagare på bonnvischan. Inte mycket av herrgårdsliv – om man seger…
Det råder numera stor osäkerhet då det gäller prepositioner. Under större delen av nittiotalet och en bit in på tvåtusentalet korrläste jag kurslitteratur för universitetsbruk och förvånades storligen över alla prepositionsfel. Felvalda prepositioner blev med tiden allt vanligare i texterna som i regel var skrivna av docenter i olika ämnen. Jag gissar att osäkerheten är större i dag.
Mot ska det givetvis vara. Sorry. Eller? Det stod iaf ”Motet” på skyltarna. ”Mot” innebär ju något anti, men här har vi flera betydelser av ordet. Jag är inte mindre förvirrad och förlitar mig på Assar:
En Flatmota är en svag, men ack så krävande uppförsbacke. Sen får Vägverket i Reservnorge skriva vad de vill om korsande vägar på sina skyltar.
Ja, och prepositionsförvirring är ett område där det verkligen behövs lite språkpoliseri eftersom risken för missförstånd är stor. Som den mot-förvirring jag nämnde. ”Vi arbetar mot rasism” kanske betyder ”målet med vårt arbete är att det ska bli mer rasism i samhället”. Eftersom t.ex. ”vi jobbar framför allt mot tjugofemåriga kvinnor” betyder ”målet med det vi gör är att tjugofemåriga kvinnor ska bli uppmärksamma på vår produkt (och köpa den).”
Vad var det jag såg i tidningen häromdagen? ” … frågan av var vi går härnäst” ungefär. Fast det var uppenbarligen en direktöversättning (förmodligen per maskin) av ”the question of where”.
Jag tänkte på skyltar som man ser ibland vid motorvägar om si-och-så-motet, och slog därför upp det på wikipedia lite sådär hastigt. Och det är inget särskilt märkvärdigt där, utom bilden till höger som föreställer en ”trafikplats av det mer omfattande slaget”. Den tittade jag på en stund, så jag hann lägga märke till alla olika nivåer och sådant. Och nu är jag så innerligt lycklig över att aldrig behöva köra bil just där!
Klassisk valaffisch från -76 (tror jag): ’med kommunismen mot krisen’, tror både borgare och kommunister kunde enas om (mot?) den.
LL99 långt där uppe – ja, det är jag.
”Ring till andra människor”, förresten, hur funkar det? Jag håller med den krönikös som klagade på att alla fipplar med sina telefoner, men ingen svarar när man ringer!
Och när ingen svarar när jag ringer upp, blir jag så nöjd så.