Etikett: jobb

Typisk torsdag?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2014 23:46

Under alla mina år som föreläsare har jag flängt runt till t.ex. Stockholm, Sollefteå, Kiruna, Umeå, Malmö, Karlstad, Örebro, Luleå samt Schweiz, Italien och Finland. Men inte någon gång har jag i min hemstad fått föreläsa för annat än pensionärer och studenter (extremt billiga föreläsningar, nästan gratis faktiskt, åååå vilken fin människa jag är) – förrän idag! Jahooo!

Eftersom jag skulle föreläsa ”hemma”, gick jag upp i helt vanlig tid och tog det lugnt (man ska inte jäkta, det vet ni väl) och drack mitt te och åt min filmjölk och pratade med barnen. I vasken stod gårdagens gryta med en trevlig lapp:

Lysande. Julian (”Juli”) är min spanske svärson och i fortsättningen vill jag ha gula notisar på alla odiskade kastruller.

När det var dags att köra till föreläsningen, körde jag till föreläsningen ba. Så enkelt, nimmt, lätt och fantastiskt skönt att få jobba i sin egen stad! Eh … eller. Jo. Hrrrm. Det hade ju kunnat vara på det viset. I själva verket gick det till så här:

Jag klev in i bilen.
Jag körde till Bolinder Munktell-hotellet där konferensen skulle äga rum.
Jag letade efter parkeringsplats samtidigt som jag trevande grävde i ryggsäcken efter något.
Jag insåg att datorn var kvar hemma.
Jag sprang in på hotellet, hittade arrangörerna, flåsade att jag hade glömt sladden (vet inte varför, det var bara fel ord som flög ur munnen), sprang ut till bilen igen och körde hem.
Jag hämtade datorn och körde tillbaka till hotellet och parkerade på helt fel plats och sniskan.
Jag sprang in till arrangörerna och kopplade in datorn och bad om ett glas vatten.
Jag spillde ut hela glaset med vatten.
Jag sprang ut till bilen och körde iväg till en vettig parkeringsplats.
Jag sprang till föreläsningslokalen för tredje gången på bara en halvtimme.

Och så föreläste jag i lugn och ro för ett gäng chefer som var hur fnittriga och frågvisa som helst. Perfekt.

Efter strömmingslunchen (med hotellpersonal som inte hade koll på brickor, bestick, servetter och kösystem – en enda kö till all mat är SÅ 1973) gick jag 200 meter till en helt annan föreläsningslokal där jag fick tala inför ett jättestort gäng ”aktiva seniorer” som liksom jag hade koll på innan/före, han/honom, de/dem och Luleå/Piteå.

Två av de aktiva seniorerna och en halt basketspelare.

De var om möjligt ännu fnittrigare än cheferna, varför jag efter föreläsningen flöt iväg på små rosa moln för att kasta mig på tåget mot Stockholm eftersom det vankades champagnemingel på Språktidningens redaktion … där jag hittade en fantastisk tavla.

PSYKET. Och så har den råkat trilla omkull och gå sönder! Och den är jättedammig! Oh the trippel-irony! Det är ju jättekul!

Där träffade jag Lingvistbloggen, Rikstermbanken, en massa skribenter och föreläsare samt den förtjusande Bo Löfvendahl. I alla fall tror jag att han är förtjusande för maken till poppis person har jag då sällan varit med om. Alla kastade sig om halsen på honom och ville växla några ord och jag var tvungen att tackla omkull några kvinnor för att få en syl i vädret.

På plats var även Lisa Förare Winbladh, som släpade fram en mängd olika karlar som jag borde prata med. Under en karlfri paus visade hon mig en punkt mitt på huvudet som man ska trycka på för att uppleva något som liknar berusning. Jag tryckte allt vad jag kunde på hennes punkt tills hon sa ”nä hörru, nu går vi på supé runt hörnet”.

”Runt hörnet” visade sig vara ”Rolfs kök”, som är bland det hippaste och trevligaste man kan gå till.

Inredningen är gjord av the Jonas Bohlin, varför allt är i brutalstil och stolar samt salt- och pepparkar hänger uppåt väggarna.

Lisa och jag försökte berätta vilket vin vi ville ha, men kyparen misstog oss för ett par damer och gav oss helt fel sorter, så vi tackade nej till tre viner innan det rätta kom in. (Jag var till och med ännu kräsnare än mitt sällskap och kan snart inte kalla mig rumsren såsom jag larmar och går på, tappar bestick och mobiler och äter med kameran i tallriken.)

Vi beställde grisöron samt en tallrik full med kött och avslutade med en brinnande julpudding. Man skulle hälla kolasås på, men det gör jag minsann inte under annat än pistolhot eftersom kolasås faktiskt alltid smakar pyton.

Naturligtvis kom krogägaren Johan och hälsade, och tillsammans beslutade vi att han skulle köpa ett slott i Skottland och bjuda in mig ett par gånger per år.

Grisöron och en sås på senap och pickles.

Nu sitter jag bara och rapar på tåget hemåt.

31 kommentarer

Ännu ett tramp i klaveret

Publicerat av Lotten Bergman den 26 mars 2014 23:07

Jag har ju som bekant båda fötterna i munnen – när de inte trampar omkring i klaveret, vill säga. När jag öppnar munnen hoppar synapserna jenka och skippar censuravdelningen samt sänder via röstvågor meningar till öron som aldrig har hört på maken.

Fakta:

Jag läser just nu en relativt nyutkommen bok som är bedrövlig. Författaren har skrivit ett manus och sedan kört hela alltet i en synonymmaskin där alla moderna ord uttryck (tillkomna efter 1900) har filtrerats bort.
Jag har fått ett uppdrag att i maj tala inför ”vana skribenter”. (Jag försöker vara luddig nu så att ni inte ska kunna lista ut vad det är för åhörare.)
Jag korrläser en svår text med fackuttryck som inte ens finns i Rikstermbanken.
Nybilen har en spricka i framrutan, ett trasigt sidofönster, vindrutetorkare som inte funkar i fuktigt väder, en ickefungerande handbroms, ingen display och så drar den dessutom kraftigt mot höger.

Efter fem timmars korrläsning med inblandning av frustrerade utrop och massa telefonsamtal med bilverkstäder som inte förstår hur en 14 år gammal bil kan ha drabbats av allt detta på en gång, ringde företaget med de ”vana skribenterna” och ville spåna lite idéer till mitt föredrag. (Jag har i dialogen här tagit bort allt som kan avslöja källan och känner mig därmed lite som Deep Throat. Eller Dustin Hoffman.)

Telefonprat:

– Vi tänkte oss ”hur man skriver snabbt”. Och svårstavade ord. Samt korrtecken.
– Ja! Vad kul!
– Du skrev om det i Språktidningen och vi t…
– Det minns jag inte! Hihi!
– Och så vill vi att du pratar om ”stilvalörer”.
– Åh! Ja! Jag läser just nu en fantastiskt illa skriven bok som heter si och så och är skriven av NN och stilen vacklar som ett korthus, nej fel liknelse, jag menar bara att författaren har misslyckats totalt med ditten, datten, dutten och detten.
– Ah. Eh. Författarens livskamrat jobbar här och kommer att vara med på ditt föredrag, så det är bra om du inte tar upp just detta som exempel.

Tips:

Så. Alla som i framtiden kommer att prata med mig: frukta icke. Det jag säger ska inte tas på allvar om det verkar underligt och konstigt, för i så fall har jag nog bara tankarna på annat håll och problem med bilen.

79 kommentarer

BILD Att kommunicera är svårt

Publicerat av Lotten Bergman den 20 mars 2014 13:48

För en halv evighet sedan blev jag uppringd av en person som ville att jag skulle komma och lunchföreläsa inför chefer. Jag hoppade en meter rakt upp och tjoade och skrek (inombords förstås) eftersom jag har längtat såååååå efter att få föreläsa för just chefer.

(I korthet: jag föreläser om nyttan av kommunikation och skrivkunskap samt informationsteknik – men nästan alltid för underhuggarna. När de kommer tillbaka till arbetsplatsen och vill genomföra förändringar som förenklar kommunikationen möts de inte sällan av de överordnades ”nej, så kan vi inte göra, nu fortsätter vi att arbeta som vi alltid har gjort” och så mejlar underhuggarna i förtvivlan till mig och säger att de inte får igenom några som helst nyheter.)

Vi (personen som ringde och jag) kom överens om datum och innehåll och allt var frid och fröjd tills jag fick se den inbjudan som hade gått ut där det stod att jag – språkpolisen, radioprataren och frilansskribenten – skulle föreläsa om ”konsten att säga nej”.

– NEEEJ! skrek jag högt (och inte inombords), vilket inte alls var särskilt komplicerat.

Något i kommunikationen mellan oss måste ha klickat. (Inte klicka som i kungens och Silvias fall utan klicka som en pistol som inte pangar.) Det stod att jag förutom att lära cheferna att säga nej även skulle leda dem rätt vad gäller dagsplanering. Jag? Som tar dagen som den kommer, korrläser i pyjamas till lunch och som förmodligen är bedrövlig som chef och inte kan delegera ens under pistolhot?

Jag vände mig raskt till en som jag känner som är chef, en annan som borde vara chef och några personer som är egenföretagare med den äran och bad dem om råd.

– Låtsas som om det regnar!
– Hoppa av!
– Gör en grej av det – visa hur viktigt det är att kommunicera effektivt!
– Som chef vill man gärna ta på sig allt och sköta allt eftersom man då vet att det blir bra. Som chef gäller det ju att våga delegera, att våga ge upp kontrollen och att se till att den som får ett uppdrag känner att jag som chef har fullt förtroende för alla mina anställda. Därför skulle jag vilja säga att någon har delegerat utan att kontrollera att den anställde ha agerat i chefens anda och säkerställt att uppdraget som du sk…
– Men va fan, det måste ju ha blivit fel. Ring till uppdragsgivaren och red ut situationen!

Så enkelt är det ju. Jag kan inte på några villkor utge mig för att kunna lära chefer att vara chefer, men jag kan berätta om kommunikation för vem som helst!

Lösningen blev att alla som hade anmält sig fick ett extramejl som innehöll formuleringar som klargjorde min roll, som t.ex.

konsten att skriva informativt
effektivisera sitt skrivande
komponera ett mejl för att budskapet ska gå fram utan missförstånd
exempel på informationsmissar
med humor i text kan man säga nej på ett finurligt sätt utan att göra mottagaren ilsken.

Och har jag inte här och nu dessutom världens bästa exempel på när kommunikation gick helt åt pepparn?

– Neeeeej! Jag hör inte! Men jag kan skrika noooooo!

49 kommentarer

Hur blir man uppgraderad?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2013 23:16

Och nu talar jag alltså inte om att t.ex. byta ut knän och på så sätt uppgradera skröppelkroppen eller att fixa nya ~~bröst~~ versioner av datorprogram, utan den där magiska uppgraderingen som innebär att någon med makt plötsligt bestämmer att man får ett dyrare hotellrum utan att behöva betala mer.

– Jahaja, här är ditt nyckelkort och nu är det på det viset att du har blivit uppgraderad, sa receptionisten lugnt – liksom i förbifarten – till mig när jag checkade in.
– Uppgr… Uppgra…? PRISA GUDARNA! Det händer ju aldrig! Och jag som är så trött och har varit i Luleå, Malmö, Lund och Göteborg på fyra dagar och som älskar gratislyx och verkligen … eh … inte alls kommer att utnyttja några faciliteter utan bara ramla i säng … Ah well. TACK!

Så inatt sover jag för blott 1 100 kronor i en juniorsvit på Hotell Birger Jarl i Stockholm. Med tanke på hur ofta jag sover på hotell så borde detta ju hända då och då (om man ser till hur ofta det händer i filmer i alla fall), men under de senaste 14 föreläsaråren har det bara hänt en gång tidigare.

Men. Jag har ju faktiskt inte gjort mig förtjänt av ett hotellrum med …

… entréhall och runt inomhushål i väggen … — … entréhall med skrivbord och runt inomhushål i väggen …

… skinnsoffa och coolt, gammalt runt bord …

… och två morgonrockar samt en väldigt vadderad sänggavel.

Jag kan inte komma på någon annan användning för den vadderade väggen annan än att jag borde öva på att stå på händer mot den.

Nu har jag läst på lite. Tydligen kan man tjata sig till en uppgradering, muta personalen, flirta med hotellchefen, ljuga om att vistelsen är en födelsedagspresent, antyda att man har makt eller helt enkelt klä ut sig till Christine Meltzer. Vilket ju låter som ett heltidsjobb.

Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om jag är släkt med henne. — Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om vi är släkt.

Fotnot
Åh, så trevligt – läs hur hotellet presenterar sig och beskriver hur det såg ut när det öppnades 1974:

”Det var då hypermodernt med bruna möbler, orangefärgade gardiner och heltäckningsmattor fyllda av så många olika plastmaterial att det slog gnistor när man gick på dem.”

Nu är det ju renoverat så att de kan skryta om att hotellet har en ”tydlig personlighet med svensk nutida form och design i fokus”. Men! Ett rum glömdes bort och renoverades inte – och det har bevarats! Fast lite förvirrande är det allt – för inte kan man ha båda dessa tapeter i ett och samma rum?

75 kommentarer

Just nu i Gävle …

Publicerat av Lotten Bergman den 11 november 2013 21:31

… ligger jag i en hotellsäng och funderar på vattenkokare. Nytt i mitt liv är nämligen att jag dagen före ankomst till hotellet skickar ett mejl som lyder ungefär så här:

Hej!

Jag anländer till [hotell] någonstans vid [klockslag] i eftermiddag (bokningsnummer xxx) och bara undrar om det finns någon möjlighet att få en vattenkokare och tepåsar på rummet eftersom jag är en tetoka.

Hotellen svarar till exempel …

Hotell Gyldenlöwe:
Vill bara meddela att vi sätter in en vattenkokare åt dig på rummetJ

(Det där versala J:et är en smiley i Outlook, men jag har ett annat mejlprogram.)

Riverton i Göteborg:
Vi har vattenkokare och te på alla våra rum på hotellet. Finns även tillgång till Tea och kaffe på rummet.

(Och whisky, skulle det visa sig.)

Statt i Hudiksvall:
Det finns alltid vattenkokare på våra First Lady rum.

(Jag har stigit i graderna.)

Scandic i Gävle
En vattenkokare kan du få låna ifrån receptionen.

Här syns den vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla sig med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.) — Här syns den lånade vattenkokaren på nattduksbordet. Te och mugg får man däremot hålla med själv. (Jag hör i bakgrunden den samlade läsekretsen vråla DAGENS I-LANDSPROBLEM så nu lämnar jag tekokartankarna.)

Gävle har som vi har talat om tidigare en rolig staty som kallas ”Fnasket i plasket” och som traditionen numera bjuder, tog jag en bild på oss tillsammans.

Den här statyn på Stortorget i Gävles centrum kommer definitivt från ett avsnitt av Doctor Who. Den kommunicerar mystiskt med den stora reklamtavlan i bakgrunden. Whiiischwooosch.

En lite annorlunda företeelse i centrum är de många träningsakvarierna. Jag såg minst fyra olika, där folk sprang på löpband, for på låtsasskidor och huffade och puffade medan de kunde titta på flanörerna på stadens gator och torg – och flanörerna samtidigt kunde titta på dem och få förskräckligt dåligt samvete.

(Jag stod där en bra stund och kände sedan att jag fick ont i hälsenorna, så det kan aldrig vara bra, det där träningstittandet.)

Men nu till ett akut problem som har fått mig att de senaste dagarna påminna om en hund. Det kliar på örat. Inget myggbett, inget loppbett, ingen allergi och inte minsta lilla skråma syns – det bara kliar! Inte inne i örat utan på öronkanten. Titta, här har jag kliat mig alldeles röd!

Va, oj, nej, ajajaj … sorry, oj. I-landsproblem igen, säger ni? Jamen vad fint, då knyter vi ihop gävlesäcken här och nu.

Uppdatering – känsliga tittare varnas!
Efter min starka insats uppe i träningslokalen blev jag sådär snyggt svettig så att man måste duscha. Det sköt jag upp eftersom jag bestämde mig för att stryka – jag har ju sagt att man måste använda alla faciliteter, ni vet.

Jag strök och strök och tyckte att det gick långsamt, men då hade ju timern stängt av värmen.

Sedan gick jag in i duschen. Men gick strax ut ur den igen för att ojojoj, vad jag behövde fotografera plötsligt!

Sherlock Holmes hade gillat det här duschhörnet. — Sherlock Holmes hade verkligen gillat det här duschhörnet.

Ni ser framför er hur förtjust jag fnittrar över detta? Och när jag kom ut ur duschen fick jag ännu mer att fnittra åt.

Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till här eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss? — Högt uppe på väggen fanns ännu fler spår av förra gästen. Har det gått vilt till eller var det en 2,20 lång basketspelare här nyss?

62 kommentarer

På finhotell i Göteborg!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 november 2013 05:35

Jag flackar runt hela Sverige på min roliga språkpolisturné, men jag reser inte för mycket. Fortfarande tycker jag att det är fantastiskt spännande att komma till nya hotell – till och med om jag har bott där förut. Jag har dock blivit lite fin i kanten och tycker inte alls att det är kul att bo på sterila vandrarhem utan baconfrukost.

(Det är alltså uppdragsgivarna som beställer och betalar mina övernattningar, så jag kan faktiskt inte komma med surmagade krav – och i ärlighetens namn spelar det ju faktiskt ingen roll. Jag ska ju bara sova i ett par timmar. Och koka te. Och surfa upp allt internet. Och leta fram reservkudden eftersom en kudde inte räcker när man som jag måste palla upp det trasigaste knät som vore jag uppåt 100 bast.)

Igår tog jag in på Riverton i Göteborg. Det tog bara 16 minuter att gå till hotellet från stationen trots att jag i beckmörker klättrade över ruinhögar, ombyggnationer, stängsel och höll på att falla nerför en överraskande trappa.

”Jag sätter på Runkeeper så om jag går vilde eller trillar och slår ihjäl mig så kan brottsutredarna se vad jag höll på med.” — ”Jag sätter på Runkeeper så om jag går ~~vilde~~ vilse eller trillar och slår ihjäl mig så kan brottsutredarna se vad jag höll på med.”

Jag tog massa bilder, men de ser ut så här allihop. — Jag tog massa bilder, men de såg ut så här allihop.

I hotellentrén hängde en fantastisk äggstol, så jag blev redan där fylld av förväntan.

Rummet var stort, ombonat, mysig och på alla sätt och vis sådär perfekt att jag stannade till och pratade högt med mig själv. ”Bravo, hurra, åhå, nämen grattis Lotten!" — Rummet var stort, ombonat, mysig och på alla sätt och vis sådär perfekt att jag stannade till och pratade högt med mig själv. ”Bravo, hurra, åhå, nämen grattis Lotten!”

Garderoben hade glasdörrar, strykjärn, strykbräda, fläkt, tekokare och kassaskåp samt en till synes halvarmad sjöjungfru.

Tv:n var minst tusen tum stor och minsann stod det inte en liten flaska onthehouse-sprit där och väntade på mig!

Badrummet var kliniskt rent. Och se där -- finhotell bjuder på både schampo och balsam. (Den där dusch-schampo-tvålen som brukar sitta i storpack på väggen förvandlar mitt hår till något som liknar blött sämskskinn.) — Badrummet var kliniskt rent. Och se där — finhotell bjuder på både schampo och balsam. (Den där dusch-schampo-tvålen som brukar sitta i storpack på väggen förvandlar mitt hår till något som liknar blött sämskskinn.)

Naturligtvis måste man duscha om man har ett fint hotellrum: Av samma anledning som man måste koka te, dricka spriten, stryka en strumpa och titta på tv fastän det inte är något att se.

Men duschen krävde mer list än jag anade. Där till höger är ju helt klart varmt och kallt. Men var sätter man på själva vattensprutet?

Aha: man vinklar temperaturmojen. — Aha: man *vinklar* temperaturmojen.

Se så vackert -- de har till och med ett litet klistermärke på toapappersvikningen! — Se så vackert — de har till och med ett litet klistermärke på toapappersvikningen!

Men … vad är nu detta? VAD SKÅDAR MITT NORRA ÖGA? Vad är det som anas där på golvet, i kakelfogen?

Vad trevligt — det var så länge sedan jag hittade lite hotellmossa! Ingen skugga ska dock falla över Riverton eftersom jag är vansinnigt imponerad av allt annat. Eller vänta … vänta nu …

Så här med onödiga versaler tycker inte jag att man ska skriva i dessa moderna tider. Nope, gillar’t inte – det känns inte trevligt och respektfullt utan bara avståndstagande.

Nu springer jag ner till frukosten! Baconrapport kommer – om jag inte fastnar i croissant-avdelningen!

Bejkånrapport

Jomenvisst. Riverton hade suverän frukost med allt som tänkas kan. Både kaffet (jag drack kaffe!) och baconet samt äggröran var lite för kallt, men jag kan ju ha haft otur bara. (Finkameran har tyvärr trillat i golvet och tappat plastbitar som tydligen behövs, så nu blir det till att hitta fokus med mobilen enbart.)

Fast avklippta bacon har jag inte stött på förut. — Fast *avklippta* bacon har jag inte stött på förut.

Förvånansvärt många hotellgäster karvade på detta köttstycke, som låg alldeles bredvid …

… croissantavdelningen, som hade förgyllts av en krans med mormors hosta. — … croissantavdelningen, som hade förgyllts av en suddig krans med mormors hosta.

Dessutom funkade logistiken perfekt — inga långa köer och de som ville ha fil slapp att stå och vänta på fruktfrossarna. Bravo, Riverton!

Nu mot föreläsningen!

66 kommentarer

Från Lycksele till Karlstad på sex timmar

Publicerat av Lotten Bergman den 22 oktober 2013 22:55

Äsch, den där resan var faktiskt helt ointressant. Jag har inget att berätta eftersom allt funkade och inga propellrar ramlade av, ingen betedde sig illa och jag med fem minuters marginal hann med mitt tåg till Karlstad. Jättetrist ju.

Förutom det faktum att jag för allra första gången åkte i ett flygplan som var lagat med silvertejp. — Förutom att det var lite roligt att jag för allra första gången åkte i ett flygplan som var lagat med silvertejp.

Fast det är skönt att jag nu är framme i Karlstad på ett dyrt finhotell som har toa inne på rummet! (Fast unken luft. Och fönstren är täckta med renoveringsplast …) — Skönt då att jag kom fram till Karlstad och får sova på ett dyrt finhotell som har toa inne på rummet! (Fast unken luft. Och fönstren är täckta med renoveringsplast …)

Men jag måste som en nyfrälst älta lite Lycksele igen.

Alla i Lycksele var lyckliga. Visserligen var alla som jag talade med inte från Lycksele och alla som jag talade med var kanske inte lyckliga även om det verkade så. Men ingen klagade över

dagishämtningar
obefintlig egentid
dyra bolån
lövhalka
att barnen bara vill vara inomhus.

Ingen satt och berättade om hur de inte fick in sina föräldrar på rätt äldreboende och ingen hade pluffat till sina läppar. De berättade även att Lycksele faktiskt kallas Lapp-Stockholm ”för det är dit man åk”.

Efter att på mitt omisskännliga sätt ha vandrat runt med öppen mun och tappad haka, kan jag även berätta annat från Lappland:

På affärn har de potatisgratängsrullar som man ska steka i skivor!v — På affärn har de potatisgratängsrullar som man ska steka i skivor!

Sveriges Radios nya logga har de skitit i. Jämför:

(Förstoring.) Tydligen får Björn Ferry särbehandling som den Zeb Macahan han ju är.

På Borgarbackens krön fanns en arkitektonisk hybrid. — Och på Borgarbackens krön finns en arkitektonisk hybrid.

Jag föreläste om de intressantaste skrivreglerna inför 82 kontorsanställda och klockan 16 blev jag upphämtad av flygtaxin – som världens gladaste karl körde.

– Här är helikopterplattan, känd från tv! Och här är kyrkogårn, dit vi alla är på väg! Och där har jag en lägenhet för jag bor egentligen hemma i byn, som ligg 5 mil ditåt! Nu har du tur; jag är den enda taxichaufförn som bär väskorna ända in i gaten! Hejhej på dej!

Lycksele var helt enkelt jättefint och trevligt och campingen (Ansia) var otroligt fin och städad och välskött, så åk dit nu allihop! Fika på Lilla Bageriet och njut av stillheten, lugnet och den friska luften!

Eller så kan ni ju inspektera detta som jag nyss såg på Centralen i Stockholm.

Eller göra som i Karlstad: släcka såpass att man inte ser nästan nåt och känner sig mysig som i stearinljusbelysning.

Baconstatusuppdatering från Stadshotellet i Karlstad

Utmärkt på alla sätt och vis! Äggröran var perfekt kletig och croissanten som lade ytterligare fett på bördan var utsökt i all sin krasighet.

77 kommentarer

Jag har nu landat i Lycksele

Publicerat av Lotten Bergman den 21 oktober 2013 16:55

När ni nästa gång står på en tunnelbaneperrong och bara vantrivs liiiiiite liiiiiite liiiiite … Tänk då på det här klippet så kanske ni känner er lite mer tillfreds eftersom det ju är alldeles förfärligt i norra Sverige och nästan omöjligt att bo där – preciiis som på min alldeles nyfilmade film från Umeälvens strandkant i Lycksele:

Ja. Jag raljerar. Den här hösten har varit helt fantastisk vad gäller vädret, men för mig har den varit än mer fantastisk eftersom jag å tjänstens vägnar har hamnat på ställen som ligger bortom mångas begreppsvärld.

Men vi tar det från i morse. Eftersom jag gnölar och gnäller över SJ när ingenting funkar, ska jag härmed be att få utbrista i ett tjohooo eftersom jag klev på ett tåg i Eskilstuna 06:47 och klev av samma tåg på Arlanda kl. 08:00. Swooosch! Det var precis som teleportering.

På Arlanda visade det sig att jag skulle ta mig till terminal 3 genom tunnlar och tillfälliga kulvertar, vilket påminde om Harry Potter-perrongen. Min carry on-väska visade sig inte alls vara bäraombordvänlig så den fick jag checka in.

I gate 57 satte jag mig ner och … kände mig som hemma. Resenärerna mot Lycksele/Arvidsjaur ser nämligen inte ut som folk här söderut. Eftersom jag mot min föreläsarvana inte hade på mig plommonstop och snyggkappa, smälte jag in relativt väl och kunde tjuvlyssna på de kepsklädda, jättesnusande fleecetröjorna som inte var alldeles olika de här grabbarna.

Dock förstod jag inte ett jota. Men det lät så här:

– Ungefär en skrfnku. Och då sa jag till han att han int kunde använda flihgfro. Om man sku göra det, skull ju viklo och prafku kunna smälla.
– He. He. De är som hjåls i somras. Eller skeltrof!
– Jå. Men int med femmillimetarn.
– Nä.
– Men nånting.

Som varande gammal lulebo vill jag bara påpeka att det inte är dialekten som vållar problem utan hörseln i kombination med ämnet. Vad detta handlade om verkade efter ytterligare fem minuters koncentrerad lyssning vara något slags nyuppfunnet fordon eller maskin med startproblem.

Jag fick relativt lång tid på mig att lyssna eftersom starten blev 20 minuter försenad på grund av en ”säkerhetskontroll”, varpå galghumorn flödade i gaten.

– Ska man vara orolig?
– Jå, det känns ju dumt att ha varit obrydd när man ligger där och dör.
– Famous last words: aj.
– Uschäkta, men jag har hittat en skruv här baki planet. Hör den till flyget eller piloten?
– Ska jag hjälpa till och veva igång han?

När vi väl fick kliva på planet, blev vi av flygvärdinnan beordrade att sätta oss långt bak trots att planet knappt var halvfullt.

– Jahaja. Det är väl för att det blir lättare att sopa upp oss senare när vi ligger samlade i en hög.
– Är du orolig?
– Nä. Jag är rolig.

Jag fick dock inte tillfälle att fråga varför man ska sitta långt bak – är det någon av er som vet?

Den här heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare. — Den här kärran heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare.

I Lycksele kommun bor 12 600 människor som är utspridda på en yta stor som Norrtälje – i små kluster som kallas byar. De heter bl.a. Betsele, Busjön, Gäddträsk, Lyckan, Rusksele, Rödingträsk och Örträsk och man kan se dem från flygplanet under inflygningen!

Själv bor jag på campingområdet som heter Ansia eftersom det ligger på ”andra sidan” [ann’sia] ~~stan~~ älven.

Lyckseles centrum till vänster, campingområdet till höger.

När jag skulle checka in i den flotta campingentrén, möttes jag av ingen. Datorerna med bokningssystemet stod på innanför disken, alla produkter som var till salu stod framme.

Jag ringde numret på lappen där och blev tillsagd att ta en kopp kaffe. Sagt och gjort – en upphittad kaka slank minsann också ner.

Det enda som inte var fritt tillgängligt i receptionen var internet, för jag kunde inte lista ut lösenordet ”ansia1”. När ägaren dök upp, anvisades jag till rum 3:

– Du går ut och så går du ba 100 meter så är ditt hus där.
– Och centrum – jag går längs älven va?
– Jå. Du ba följer älven.
– Finns det någon sevärdhet jag inte bör missa?
– Det finns en butik med konst- och turistprylar hääär och en med … andra turistsaker hääär, sa ägaren och gjorde två prickar på en karta.

Och det var tydligen inte mer än så. Djurparken är stängd just nu, Underjordskyrkan ligger drygt 10 mil norrut, och Skogsmuseet är stängt på måndagar. Men vad gör väl det? Centrum (som det tog mig 45 minuter att gå till eftersom det var så mycket att titta på) var jättetrevligt och vädret underbart och luften alldeles hög och kall och ren. Och Folkets hus …

… var bland det fulaste jag någonsin har sett. Eller … är det kanske baksidan jag ser?

Nej, runt hörnet var Folkets hus om möjligt ännu värre.

Jag köpte en stenugnsbakad surdegsmacka med bacon, ruccola och älg och gick omkring och åt på den utomhus i –7 °C och bara log som ett fån. Och så tog jag naturbilder som en helt normal människa.

Istappar i Lycksele. (De ska tydligen smälta bort inatt.)

Nu ska jag koka tevatten i vattenkokaren på bilden …

… och krypa ner här och värma mig i sängarna som står alldeles på tok för långt bort från närmaste vägguttag. (Toa finns inte på rummet, ser jag nu.)

Imorrn ska jag föreläsa kl. 09–12. Flyget hemåt går vid halv fem och jag hinner precis hem och sova före nästa resa och när dessa två dygn är till ända har jag jobbat i tre timmar och rest precis hur länge som helst. För så stort är Sverige!

63 kommentarer

”Prostar och järnvägsmän skapade denna kvinna”

Publicerat av Lotten Bergman den 8 oktober 2013 13:21

Jag ska om två veckor hålla en entimmesföreläsning för en PRO-förening i ämnet ~~Proster~~ ”Prostar och järnvägsmän skapade denna kvinna”.

Lattjo! (Detta projekt ingår i min plan att före år 2020 gå i konkurs pga. illa betalda jobb.)

Då ska jag tala om

veterinären som inte dog för att han blev biten av en ko utan pga. något annat
farfar som for omkring på skidor med 10 000 kr i innerfickan och snuva som visade sig vara Spanska sjukan
prosterna och långsinthet
faster Ullas långa ben
mina roliga kusiner.

Sedan ska jag nog skriva en släktkrönika och inte alls gå i konkurs utan slå världen med häpnad och välta världens alla kiosker och rätt som det är, går mina barnbarns barnbarn i mina skor och berättar om sin släkt.

”En gammal faster till min farfarsfar hette Lotten och hon hade minst 13 barn och bodde i ett slott med randiga trappor och det enda hon gjorde hela dagarna var att åka från hotell till hotell och skriva elakheter om bacon, mögel och fula hissar.”

Helt korrekt. Jag ska strax föreläsa på ett hotell i Värtahamnen. I foajén spelas sedan en timme en och samma låt med Tracy Chapman om och om igen – ”If Not Now” – och allt känns väldigt omysigt. Men hotellet ska nog inte ha skulden för den här hiskligt, erbarmligt och bedrövligt fula hissen som pryder entrén.

Så. Nu är det er tur: hur kommer det att låta när era barnbarns barnbarn berättar om sina gamla och jättedöa släktingar?

78 kommentarer

Den stora frukostchocken i Härnösand

Publicerat av Lotten Bergman den 3 oktober 2013 11:12

Jag är visserligen hemma nu, men måste faktiskt rapportera om alla städer som jag är i, så att ingen känner sig förfördelad. (Tydligen är man lite känslig i vissa trakter.)

Härnösand är (enligt befolkningsstatistiken) bara lite större än Kiruna och bara lite mindre än t.ex. Höganäs. Kommuner med runt 20 000 invånare har oftast

ett köpcentrum
några pizzerior
ett familjeägt hotell
en bio
ett stolt bibliotek
någon folkhögskola.

(Nej, detta är inte fördomar eller vanföreställningar utan fakta byggda på empiriskt utförda undersökningar under mina 15 år som handelsresande i svenska skrivregler.)

Jag planerar alltid mina resor så att jag hinner ta en sväng i stan, kolla in eventuella sevärdheter, prata med turistbyrån och köpa en croissant. Tyvärr var tåget såpass försenat pga. ett godstågslokshaveri, att allt hade stängt när jag väl kom fram. Därför tog jag bilder på allt som såg härnösandskt ut, och tänkte att jag säkert kan fråga någon (i publiken) vad det är senare.

Härnösands residens, besudlat av ett fult hus till höger, en cementlåda till konstverk och en prickig snabbmatsvagn med en hostande man i.

I residenset bor landshövdingen, vars chaufförs bästa kompis igår satt bland åhörarna på min föreläsning. Tydligen håller chauffören hårt på tystnadsplikten, så jag har inget smaskigt att rapportera.

Härnösands polishus! Visst är det vackert om man jämför med alla andra polishus i Sverige?

Skoja ba. Det där är det gamla polishuset – som numera är konsthall.

Väldigt praktiskt, anser jag, med fontäner i vatten. Man slipper ju spill och pengabortrensning samt ebb. — Väldigt praktiskt, anser jag att det är, det här med med fontäner i vatten. Man slipper ju spill och pengabortrensning samt ebb.

Härnösands utomordentligt vackra rådhus, som byggdes som ett av Sveriges allra första gymnasier (1791). Det ritades av Gustav III:s slottsarkitekt Olof Tempelman och är ju alldeles bedårande.

Vad står det på latin där uppe? ”Hoc opus hoc studiumparvi properemus et ample si patriae volumus nobis cari.” — Vad står det på latin där uppe? ”Hoc opus hoc studium parvi properemus et ampli si patriae volumus si nobis vivere cari.”

Tusan hakar att jag hoppade av mina latinstudier (för att jag ”inte gillade” läraren). Jag läser på rådhussajten:

”På huvudfasaden fanns tidigare i kopparbokstäver en text på latin av Horatius.
Låtom oss, små och stora, befordra detta arbete och detta strävande, om vi vilja leva älskade av fäderneslandet och tillfredsställda med oss själva.”

Hm. Detta måste utredas: hej alla mina latinar-kompisar! Hjälp!

Domkyrkan från 1846 är Sveriges minsta och alldeles nyrenoverad.

Ljuskronorna har det gemensamt med vissa statyer i Berlin att de gömdes för det omkringklampande Ryssland 1720; man packade helt sonika in dem i träkistor och sänkte dem i Södra sundet. När ryssarna trots alla signaler inte kom, plockade man upp dem och hängde dem i domkyrkan igen. När ryssarna väl dök upp 1721, hakade man av kronorna igen och gömde dem i en bisättningsgrav (en tillfällig grav som man använder i väntan på den riktiga graven – idag t.ex. ett kylrum).

Och därför kunde jag fotografera de återuppståndna kronorna.

Men naturligtvis har även Härnösand drabbats av 1970-talsarkitektur.

Som bekant gillar jag hotell. Finhotell är hemskt mycket tråkigare än billiga småhotell som inte ingår i kedjor; man får ju uppleva forna decenniers överkast och låsa rummet med äkta nycklar och kan göra intressanta odlingar på duschdraperiernas nedre kant.

I Härnösand fick jag njuta av denna fondtapet.

Många av småhotellen har strykbräda framme i korridorren, hembakade småkakor i tv-rummet och noggranna instruktioner om ytterdörrens nyckfullhet. Jag satt där på sängen och tänkte:

– Nääääääää. Här händer det ju inget. Jag har inget att stryka, har redan druckit fem liter te och ätit sju olika sorters kakor och … nä. Nu går jag på bio!

Sagabion i Härnösand var en otroligt välskött liten privatdriven bio. Men se så många som med mig såg ”Familjetrippen” med Jennifer Aniston (som numera har en hy som påminner om biofåtöljer):

Min föreläsning om de roligaste svenska skrivreglerna ägde rum på teatern, som drivs till stor del av ”Vackre Tony” – han som skötte ljuset, gav mig vatten i en sanslöst vacker glaskanna, fixade fram pennor och som … visade sig vara teaterchefen.

Teaterns fina foajé av sent 1960-talsstuk.

Japp, Härnösand var en mycket, mycket trevlig erfarenhet. Vädret var vackert och varmt och när jag åt min lilla matsäckslunch utanför stationshuset, kändes det nästan som augusti.

Fast man ska faktiskt se till att man har något att dricka när man äter sånt här.

Men hur var det nu med rubriken? Vad bestod den stora frukostchocken – i tre delar – av? Jo:

1. Det fanns bacon och äggröra på det lilla hotellet! Småhotell brukar ju bara ha vanlig frukost med färdigskivad fulost, frallor, fil och flingor! Det luktade ljuvligt i hela korridoren!

118 kommentarer