Hoppa till innehåll

Etikett: ilska

Färganalys på flygplan

Bilderna från filmen om Flight 93 den 11 september 2001 rullade för mitt inre. Jag såg mig om för att kontrollera medpassagerarna – vem av dem kunde (liksom jag) kunna tänka sig att kasta sig över den oberäkneliga galningen som tre rader bakom oss skrek med sina lungorns fulla kraft? Hade jag något i min lilla packning som kunde räknas som vapen, som distraktion eller rent av lösningen på problemet.

Om jag bara visste vari problemet låg …

Fast jag måste ju börja från början.

Artonåringen och jag klev på planet mot London och kände oss lite världsvana. Det är inte ofta vi flyger i vår familj, men just vi två har tillsammans rest både till Storbritannien och Spanien flera gånger. Vi installerade oss, lyssnade på två grabbar i 4–6-årsåldern som tjatade hål i huvudet på sina föräldrar och konstaterade att det var trångt för smärtande knän. Båda hade vi bestämt oss för att somna så fort vi anade att piloten skulle klara av att hantera flygplanet utan vår hjälp.

PLIONG! Fasten seat belts!
– Okej.
– Okej.
Cabin crew. Prepare for take off.
– Om tvåånhalv timme säger de ”prepare for landing”.
– Mmm. Synd att det är så kallt i England.
– Mmmmm.

Jag blundade. Planet trixade sig ut mot startbanan. Då hörde jag en vansinnigt arg kvinna skrika välformulerade meningar på amerikanska. Artonåringen – som kan räknas som en ”intresserad tonåring” – vände sig om, medan jag – som kan kallas ”nyfiken kärring” – bara försökte spetsa öronen.

Kvinnan såg ut som en förbannad Salma Hayek.

– Vem är hon arg på?
– Han som sitter vid gången. Hon sitter vid fönstret. Ingen sitter mellan dem.
– Vad har han gjort?
– Vet inte. Nåt hemskt. Jag försöker spela in vad hon säger, men motorerna låter för mycket.

Tre ur personalen rusade till, medan planet – i vad som verkade vara normal hastighet – närmade sig startbanan.

– Please. You have to calm down.
– Nobody can say things like that to a woman of color! NO MAN CAN TELL ME WHAT TO DO! I am a woman of color and I can take care of myself!
– Please. We need to go now because of the takeoff. We will get back to you as soon as we’re in the air.
– Oh, right, just ignore me! And he … Oh, yes use your headphones so you can’t hear me. White privilege has never been more evident … You and your peers!

Mannen som var till skuld, satt och stirrade in i sin dator med stora hörlurar på huvudet.

Ungefär så här såg han ut, fast inte nöjd. Och inte med tidning. Och inte på fönsterplats.

Personalen stod lutad över honom, men kommunicerade blott med den oerhört arga kvinnan som fortsatte att skrika. Ibland vrålade hon, men för det mesta skrek hon. Vi hade inga problem att höra vad hon sa – och hon var hela tiden välartikulerad, även om hon upprepade samma fraser om och om igen. Personalen gick och spände fast sig, kvinnan tystnade, planet lyfte och alla vi andra djupandades.

Passagerarna runt om oss satt tysta de också. Vi utövade alla konsten ”flacka med blicken” och ”låtsas som om det regnar”. Obehaget utbyttes plötsligt till ett förvånat konstaterande:

– Jag glömde att vara rädd när planet lyfte!
– Jag också!

Efter några uppstigningsminuter kom flygplanspersonalen tillbaka. Det var nu blott en steward, och han försökte lugna den arga kvinnan som hade hetsat upp sig till precis samma nivå som tidigare. Föremålet för ilskan satt kvar och stirrade in i datorn med de stora hörlurarna på plats.

– White men have since the beginning of history [… ohörbart …] and you invaded our country and distroyed the lives for thousands and thousands of indians! As a woman of color, I will not take this abuse!
– But please tell us what happened, försökte stewarden lugnt om och om igen.

Kvinnan fortsatte med sitt utbrott och vi lyssnade mer intensivt än tidigare. Vi kände att upplösningen var nära. 

– I was sitting here, disturbing no one, taking notes on my phone. And all of a sudden HE – HE!!! – tells me to turn my phone off! I am a woman of color and no one can tell me what to do, especially not you, as a white man!

Jag tittade på Artonåringen. Hon tittade på mig. Vi fnittrade lite.

När den arga kvinnan of i mina ögon väldigt blek color fortsatte att skrika och vråla (om att vita män inte får säga till färgade kvinnor att stänga av mobilen bara för att flygplanet ska starta) en bra stund till, tog vi (liksom nästan alla andra i närheten) på oss hörlurar. Vi åt våra medhavda mackor och drack vårt kranvatten.

Och somnade.

Ser ni att jag nästan är en woman of color medan Artonåringen är en blekfis?
Share
14 kommentarer

Argt folk på Thielska en het dag

Igår var spretiga delar av släkten och svettades på Thielska galleriet på Blockhusudden i Stockholm.

Spretiga som i ”gå inte nära mig, det är för varmt” gick vi långsamt längs vattnet för att hitta den där perfekta skuggan som vi skyr som pesten i t.ex. april.

Först åt vi picknick med motorbåtsutsikt – satan i havet vad det var motorbåtar ute och körde kors och tvärs som radiobilar på Gröna Lund. Brrrum, brrrruuuummm, BRUUUUUM – det var som att sitta vid en rastplats utmed E4:an. Jag glömde tyvärr att ta en bild.

Men ungefär så här såg det ut.

Under fnitter, trill, skratt och tjosan plockade vi fram det som hade grävts ur kylskåpen hemma – fortfarande fryst bröd, ostar av både illaluktande och mesigt slag, tomater, salami, plastköttbullar, en öppnad vinflaska (fy på oss), sallad, senap, salt och peppar och juice samt vatten. Plötsligt började alla klättra upp i det skuggande trädet samtidigt som vi citerade Astrid Lindgren.

”Det står väl inte i Mose lag att det är förbjudet för gamla kärringar att klättra i träd!”

Orsaken till klättreriet var att salladen på outgrundliga vägar hade hamnat där.

Ruccolaträd.

På bilder från mina föräldrars picknickar på 1970-talet poserar alla så fint i solskenet, men aldrig ser man vad som fanns på picknickfiltarna. Det är väl synd? Hade de raketost? Salta kex? Godis? Piggelin?

Därför poserar valda delar här så att maten är i fokus.

Mätta och lite lagom lulliga efter varsin deciliter rödtjut, vandrade vi med soppåsar i händerna mot Thielska. Vid en soptunna stod det ”parkavfall” och en annan ”färgat glas”. Här blev vi farligt uppfyllda och skojfriska och tjoiga och ropade instruktioner och dåliga skämt till varandra i säkert en halv minut. Sedan vandrade vi vidare. Då kom den första irriterade damen denna dag.

– SER NI INTE ATT NI SPÄRRAR VÄGEN FÖR BUSSEN? sa hon högt och så ilsket hon nånsin kunde, för säkerligen hade hon byggt upp irritationen i flera sekunder.
– Va? sa jag.
– BUSSCHAUFFÖREN HAR EN TIDTABELL ATT HÅLLA!!!
– Ojoj, var vi i vägen? sa jag och ursäktade mig.
– JA!

Då fortsatte jag att lite väl överdrivet ursäkta oss och vårt beteende, samtidigt som söstra mi, Orangeluvan, stod och skakade på huvudet åt mig. Hon är mycket mer förstående än jag, nämligen.

Inne på Thielska skakade tre ilskna damer på huvudet och tssssst:ade högt åt Min djefla man som gick rakt framför dem när de höll på att granska en tavla. Jag bad om ursäkt å hans vägnar och hänvisade till den ”förvirrade professorsmentaliteten”. Men damerna lät sig inte blidkas utan skickade dödande blickar i hans rygg.

Så kom vi till mitt favoritställe inne i huset: gamla inramade brev mellan kulturpersonligheter under första halvan av 1900-talet. Men jag hade supit bort mina läsglasögon, så jag fick låna Artonåringens brillor som har ett glasöga mot närsynthet och ett mot långsynthet.

Så stod jag och läste högt för ungdomarna som hade lite svårt att tolka de yviga handstilarna med knorrar och krusiduller.

Plötsligt hördes en inte alls vän eller ljuv stämma bakom mig.

– URSÄKTA! Får andra kanske också titta lite?

Jag vände mig om och såg ännu en ilsken dam. Med en Orangeluvas tålamod log jag och bad om ursäkt och trippade ut ur rummet. Och tänkte: WTF.

Inne i husets forna kök, fanns mystiska konstverk i ett metall-liknande material som jag inte brydde mig om ett enda dugg. Artonåringen – som är mycket mer konstintresserad än jag – knäppte en snabb bild.

– Men kolla! Man kan ju kika in här bakom! Är detta månne det ursprungliga köket? Hallå?

På väg hemåt igen roade vi oss med den stockholmska infrastrukturen där kassa rulltrappor stänger hela stationer – stationer som vi utomsocknes är beroende av nu när vi måste ta pendeltåg. Men allt krångel och alla ilskna damer glömdes bort i den euforiska lycka som vi erfor när vi alla hann in i tunnelbanan precis när det var 0 minuter kvar av de 75 minuter som man har på sig för att åka på ”en blippning”.

Sedan fastnade vi i en kokhet tunnelbanevagn eftersom nåt hade gått sönder på Gillbergaplan Gullmarsplan – men vad gjorde väl det?

Vi tog bara fram resterna av picknickmaten och fantiserade om hur länge vi skulle överleva.
Share
35 kommentarer

Medmänsklighet och civilkurage i en ankdamm

Nu kan det tyckas att det som jag beskriver nedan är en fis i rymden, en droppe i Nilen eller en lättstött kvinnas onödigt starka reaktion på en bagatell.

But hear me out, som man numera säger på svenska.

Bussen på bilden har nästan inget med detta att göra. Och den heter i verkligheten något helt annat.

Jag var inne i stan och gick på studsiga fötter med nyfrissat hår (korkskruvlockar) och en nyköpt kaffe latte i handen. Bara detta är ovanligt eftersom jag

  1. alltid har ont i knäna och därför sällan känner mig lätt på foten
  2. har alldeles egna nudelsoppelockar och inte behöver konstgjorda korkskruvar, men min frisör har locktång
  3. som teälskare blott 15 minuter hemifrån ju skulle kunna låta bli att betala 42 kr för att få dricka kaffe ur pappmugg.

Jag ställde mig på busshållplatsen på Drottninggatan (även Eskilstuna sådana gatunamn har) och tittade in i solen, konstaterade att jag i blickfånget hade sju tonåringar som allihop stod och rökte. Jag smuttade på mitt kaffe och väntade. Så kom min buss, och jag började röra mig mot den punkt där dörren väl förmodligen skulle komma att hamna. Men … bussen körde bara lite långsammare och stannade inte – och tog fart och bara körde iväg.

Med busskortet i munnen och kaffet i handen började jag springa. Med min fria hand viftade jag mot busschauffören som jag såg klart och tydligt, men som tydligen inte såg mig.

– DIN JÄÄÄ… RRR 271!

Vad jag skulle med det där registreringsnumret just då kunde jag inte riktigt räkna ut, men det man kan lägga på minnet, ska man väl lägga på minnet. Jag bestämde mig raskt för att springa bredvid bussen till nästa busshållplats. På det här viset:

lottenspringerefterbussen

– Men … på dåliga knän och med kaffemuggen i handen? tänker hela läsekretsen kollektivt.
– Javisst. Och en ryggsäck!

Jag sprang och sprang och tjoade URSÄKTA några gånger och hann nääääääästan fram till bussen innan den åkte från nästa busshållplats. Jag viftade med armarna och drällde kaffe i mitt ena öga och såg hur busspassagerarna pekade på mig och skrattade hjärtligt åt den dråpliga situationen. Jag stannade med armarna i vädret och ropade jäääääävlar medan jag såg bussen åka iväg.

Nu måste jag säga att detta var en i affekt helt onödig reaktion från min sida; bussarna går med tiominutersintervall. Jag hade inte en tid att passa. Det snöade inte på tvärsan och jag var inte ens kissnödig.

Men jag var så inihelvete arg.

  1. En busschaufför som inte tittar i backspegeln eller åt sidan är en inkompetent busschaufför enligt min mening.
  2. Unga busspassagerare som pekar och skrattar åt någon som försöker hinna med bussen är bara elaka.
  3. Vuxna busspassagerare som med intetsägande blick ser hur någon kämpar för uppmärksamheten, men som inte vågar göra något är svartfötter, medlöpare, ögontjänare och otroligt dåliga föredömen.

Och nu till allvaret: vi måste väl för bövelen fortsätta att vara medmänskliga även här i vårt lilla hörn av världen? Om vi slutar bry oss om varandra när det gäller småsaker, blir det allt lättare att skita i vanligt hederligt civilkurage när det verkligen bränner till.

Share
53 kommentarer

NÄR MAN ÄR RIKTIGT ARG (versaler pga. ilska)

För en tid sedan hade jag anledning att bli riktigt jävla skitförbannad. På en vuxen människa som jag bara har ytlig kontakt med, men som jag står i beroendeställning till. Männschan har betett sig som ett vansinnigt, mosat surkart och agerat bakom min rygg och jag kan inte ens med haddockska invektiv beskriva idiotin. Men jag vet att sansa mig, så jag blir liksom bara så här bister som Beckham:

Jahaja. Ja just det. Hm. (CC BY-SA 4.0)

Ibland, men inte särskilt ofta, blir jag rosenrasande. Tjugotreåringen brukar i sammanhanget berätta en förfärlig historia om när han som tioåring sattes att – utomhus – vakta den sovande, nyfödda lillebrorsan. När han tröttnade på vaktandet och den där lilla, jättetrista ungen bara sov och sov, gick han helt sonika in i huset och gjorde något annat.

För att han helt enkelt glömde bort att han hade fått ansvar för något.

Jag for omkring med amningsstinna bröst och städade och fejade och tvättade och sorterade och hade mig, när jag plötsligt såg den alltid lika glade tioåringen. Inomhus. Och då blev jag arg.

james-harden-basketball-player-nba-sportsman-angry-2560x1440Tydligen skällde jag, vilket inte händer ofta. Tydligen var jag vansinnigt upprörd, vilket för tioåringen var helt ologiskt: den nyfödde sov ju fortfarande och hade inte blivit kidnappad. Tydligen – för själv minns jag inte alls detta.

Jag har försökt distrahera mig från ilskan häromdagen med roliga nyheter och kloka formuleringar. Det här, t.ex. var väl både kul och underligt?

Men vad, förutom glass, choklad, vin, öl och Bellmanhistorier hjälper mot vansinnesilska?

  • Smärta – vricka foten. Vips, är du mer arg på din egen klantighet än på det som gjorde dig arg.
  • Dålig kondition – spring upp och ner i en trappa tills mjölksyran bränner hål i låren och andhämtningen påminner om en sekruttbil. Den känslan är starkare än ilskan.
  • Angela’s Ashes eller dylik bok – läs! Man blir mindre arg på trivialiteter om man kommer på att barnen i Irland under en period sov på golvet och åt kol.
  • Big Bang Theory – titta på något roligt och skratta. Endorfinerna, serotoninet och testosteronet krockar med adrenaliet som blandas med dopaminet så att glukagon frigörs med noradrenalin i kombination med det fantastiska oxytocinet som krullar ihop östrogenet i öronsnäckan. (Japp. Vetenskapligt bevisat.)

Nu ska jag försöka komma på om jag någonsin har kommit ut på andra sidan om ilskan och då funnit att jag har blivit en bättre människa.

Share
32 kommentarer

Lotten – The Very Angry Bag Lady

Lördagsplanen var att forsla Tjugoåringens (hon som har flyttat hem till oss med spanjoren) prylar och kläder från Lund till Helsingborg i sju kollin. En axelremsväska, en ryggsäck, två soppåsar, en Ikeapåse, två tygpåsar – och jag som enda bärare.

Skärmavbild 2014-11-22 kl. 20.33.20

Titta nu på bilden ovan och tänk er att jag släpar på alla kollina där och är vansinnigt irriterad och stressad eftersom jag är sen och riskerar att missa tåget. Tänk er mitt ansiktsuttryck, den röda ansiktsfärgen, håret som faller ner framför ögonen och svetten som bryter fram samt svordomarna som jag viskar som ett mantra. Fram mot mig kommer då med sjumilakliv en man med en pappmugg med några kronor i. Han skakar muggen och säger:

– Please, missuss, please, give me …
– You have got to be kidding, svarade jag och försökte att inte dänga till honom med den största, svarta sopsäcken.
– Please give me, sa mannen och tryckte upp pappmuggen i mitt ansikte och skramlade med slantarna i den.
– No, you have to understand, I need to go to my train! Please move!
– No, you give me money, I move! sa mannen med bister min.
– WELL YOU FUCK OFF!!!

Röt jag, trängde mig förbi honom och klev på en rulltrappa, som (skulle jag snart inse) tog mig ner till fel perrong. (Synden straffar sig själv.)

– Satans helvete! sa jag och vände för att ta mig upp igen.

Och jag fattar nu om ni håller andan och tar er åt hjärtat eftersom jag har varit otrevlig mot en medmänniska. Men ni förstår att stress och sju kollin som väger lika mycket som jag själv gör mig till en hulk. Och det faktum att mannen med sin pappmugg faktiskt hade följt efter mig nerför rulltrappan och nu spärrade vägen för mig när jag skulle upp igen för att ta mig till rätt perrong, hjälpte inte.

Men jag sa inget mer. Jag klämde mig sammanbitet förbi mannen med muggen, tog mig till rätt perrong, fick den just då ditrusande Tjugotvååringen att ta bilden ovan – och hann med tåget.

Så. Döm mig nu – men säg inte att man inte får bli arg då och då.

Share
24 kommentarer

Ursäkta, men hur skriver ni mejl?

Egentligen vill jag ha rubriken ”Hur fan skriver ni mejl egentligen?”, för si jag är lite upprörd. På stora företag anställda personer har under den senaste månaden skrivit till mig som vore de uppblåsta klantskallar eller brådmogna sjuåringar. Jag har anonymiserat och ändrat så att det inte går att känna igen sig bland exemplen här nere – men ni kan lita på att jag inte överdriver.

abonnemang
Hej Katrin som jag inte känner eller har träffat – du har stavat ordet alldeles korrekt!
fortydliga
Okej. Med mitt långa mejl som var ett svar på ditt mejl ville jag bara berätta om innehållet i föreläsningen nästa vecka. Jag börjar med första punkten och fortsätter förhoppningsvis med den andra och så fortsätter vi så till slutet.
belopp
Jaså det var ju bra att det var okej – även om vi inte har kommit överens om något pris och det de facto är jag som ska skicka fakturan och kanske helst efter att jag har utfört mitt jobb.
mandag okej
Jotack jag mår bra, Peter. Men vem i hela världen är du och vilka är Nisse, Pelle, Kalle, Katinka, Lisa, Nora, K-G, Anders, Fia, Ulla samt Anton – och hur mår de?

Nej, så där svarade jag förstås inte, även om det kliade i fingrarna. Jag är väluppfostrad och biter inte den hand som föder mig. Men jag funderar på att erbjuda en ny kurs: Kortfattad lektion i svensk handelskorrespondens.

  • Inledning och hälsningsfras: skriv bara Hej! 
  • Avslutning: skriv Vänliga hälsningar, Vänlig hälsning, Med vänliga hösthälsningar eller kanske Lycka till! – det spelar ingen roll vilken variant du väljer om du i resten av mejlet (brevet) är trevlig.
  • Mittenparti: Använd versaler och skiljetecken samt blott etablerade förkortningar som ingen missförstår!
  • Glöm inte: Kontaktuppgifter för bövelen!
  • Tänk efter: Skicka inte cc till alla bara för att visa hur duktig du har varit, för de flesta struntar faktiskt i din duktighet.

Se vilken fin bok jag har hittat hemma i bokhyllan!

kortfattad larobok i svensk handelskorrespondens
Visserligen saknas kapitlet ”elektronisk post”, men något ska jag väl kunna lära mig?

Hett tips nu till alla:

tangentfix

Uppdatering!

Nu haver jag ”Kortfattad lärobok i handelskorrespondens” läst och därmed hemfallit åt en lite mer arkaisk språkdräkt. Företagskommunikationens uppgift är enligt boken – om jag moderniserar den lite – två till antalet, nämligen att

  1. inleda och upprätthålla affärsförbindelser och erbjuda varor och tjänster, bekräfta överenskommelser, avisera leveranser och remisser samt att vid eventuella tvister fungera som bevis
  2. på ett värdigt sätt representera företaget.

Det intryck ett brev (ävenså mejl) gör på mottagaren beror på

  1. dess utseende
  2. hur informationen är uppställd
  3. formuleringskonsten.

Boken lägger stor vikt vid maskinskriften, karbonpapperskvaliteten och hur man ska göra för att föra skrivmaskinsvagnen (valsen) åt sidan så att inte raderspånen faller ner bland typerna.

raderspan
Raderspån.
snyggrekvisition
Snygg-rekvisition?
Share
76 kommentarer

De satans fortkörarna till mopedägare

Under 1979 skaffade alla killar i klassen moppe ity jag bortåt Luleå bodde och man där inte kunde vara kille utan moppe om man hade åldern inne. Janne, Pekkari, Gezo, Karlsson och Lattjo for omkring på knattrande fartvidunder som de kapade kolvar och filade kuggar på så att de skulle kunna blåsa fram i 40 istället för 30 km/h. Jag var helt oinsatt men kunde med kännarmin säga ”Puch Dakota ’75” om någon bad mig.

puch
En sån var det!

Sedan följde några år när jag var vansinnigt förtjust i 1 000-kubikare och större.

Indian_1300
Som den här.

Men så kom dagen när jag med ett litet barn i handen skulle korsa en väg och då naturligtvis gjorde det på ett övergångsställe för att föregå med gott exempel och passa på att lära den lille gossen som var min egen att titta vänster–höger–vänster. Och …

SWOOOOOOOOOOOOOSCH!!!!!!

Vi var några millimeter (lätt överdrift) från att döden dö och därmed hamna i övergångsställestatistiken eftersom en EU-moppe körde förbi oss i 200 knyck (lätt överdrift). Och därmed var the 10-åriga moppefeud igång. Vi

  • hötte med nävarna
  • stod och blängde på trottoaren
  • ställde ut trehjulingar på gatan
  • ställde ut trehjulingar på trottoaren
  • lät basketbollsamlingen plötsligt rulla runt på gångvägen
  • svor och förbannade mopparna samt talade om för de fem barnen att bara minsta lilla önskan om moped var out of the question.

Inget hjälpte – trehjulingen blev överkörd, bollarna sparkades bort medan våra stackars barn i 15-årsåldern fick cykla vart de än skulle. Grannarna med småbarn i huset var lika arga de. En gång klippte mannen i huset ner en dyrbar fläderbuske för att bättre kunna kasta tennisbollar på moppetokarna. Men han kom på bättre tankar när vi påtalade att mord inte var bästa vägen när det gällde att lösa problem.

Det mest effektiva sättet visade sig slutligen vara en kamera.

Jag tog kameran med det största objektivet och ställde mig på trottoaren och väntade när jag hörde det karakteristiska, vinande moppeknattret närma sig. Snabbt kom en moped som säkert körde i 80

  • med en kille som körde utan hjälm
  • med en tjej baktill utan hjälm
  • mot enkelriktat.

Jag ställde mig bredbent, höll kameran så att den verkligen syntes och tog ett par bilder. Klicketiklick. Sedan pratade jag lite med en granne som hade blivit rånad av en mopedist en gång och så dök ännu en granne upp och så stod vi där och sa ”Puch Dakota ’75” till varandra en stund.

Då ringde telefonen.

– VARFÖR fotograferar du min son?
– Va?
– Jag står här med min son och han är jätterädd för att han inte vet vad du ska göra med bilderna.
– Jaså, hej, vad heter du?
– Det har du inte med att göra.
– Okej, jag heter Lo…
– Det vet jag! DET VAR JU JG SOM RINGDE!
– All right. Din son körde i minst 80 km/h.
– Nähe. Moppen går bara i 50.
– Mot enkelriktat.
– Va?
– Utan hjälm. Med en tjej baktill som inte heller hade hjälm.
– Va? VA?

Sedan vidtog ett upprört mummel där bistra föräldrars brösttoner blandades med upprörda tonårsröster och … klick … så lades telefonluren plötsligt på. Förmodligen sprang hela familjen till skogs för de hördes aldrig av igen och just den moppekillen smög demonstrativt långsamt förbi vårt hus minst två gånger per dag. Men de andra mopparna?

Jorå, de surrar fortfarande omkring vårt hus som gårdagens feta flugor. Fast snabbare förstås – och faktiskt både i sällskap av och med konkurrens av den äldre generationen på Lambretta-skotrar.

lambretta_scoote_villhavillha
Som den här.

Sensmoral: använd hjälm.

Share
46 kommentarer

Arrrrrrrg!

  • Mina gummistövlar är borta!
  • Dammsugarhandtaget gick tvärt av!
  • Det växer mossa på gammelbilen!
  • Det regnar såpass att snart växer det mossa på mig också!
  • MIN WEST WING-BOX ÄR FÖRVUNNEN!

En sådan dag är det. När jag går förbi dörrhandtag, sträcker de på sig och nästlar sig in i min tröjärm så att jag ritsch-ratsch fastnar och tappar allt som jag har i händerna. När jag böjer mig ner för att plocka upp det tappade, slår jag huvudet i illvilligt utstickande handfat, klädkrokar och skohyllor. (Skohyllor som är till för t.ex. gummistövlarna – som ju är borta.) Men det värsta är att jag inte kan lägga mig ner och sura med armarna i kors och titta på West Wing som alltid gör mig på så bra humör.


FÖR NÅGON HAR STULIT HELA LÅDAN!

Grrrr.

Kommen så här långt sökte jag alltså upp datorn – den kunde jag ju hitta – för att blogga om min misär. Jag har vänt uppåner på huset och frågat alla 93 närvarande barn var mina West Wing är, ätit en rostad macka med jordnötssmör (när de gör det i filmer, mår alla bättre) och funderat på varför livet egentligen är värt att leva. Sekruttvädret är orsaken till allt. Om det bara hade varit lite somrigt hade jag inte saknat West Wing och inte haft på mig långärmade tröjor som fastnar överallt och inte behövt leta efter de fina gummistövlarna … fast förmodligen hade cyklopet och bikinin varit borta istället. Och förmodligen hade jag fastn…

– Mamma! Kolla, den här kan du ju titta på istället för West Wing! Den heter Vita huset och ser likadan ut. Jag hittade den under dina gummistövlar i hallen.

Aaaaaah. Såja. Nu känns allt bättre. Men vaff… Vad är det där som spricker fram mellan molnen? Schaaas!

Share
61 kommentarer

Cykeltjuven igen

Jaha, så var det dags igen – ännu en låst cykel har blivit stulen: Sjuttonåringens. Jag har redan avverkat stadierna som inbegriper

  • förvåning
  • ilska
  • mordbenägenhet
  • sorg
  • vanmakt
  • plötslig hunger.

Min slutsats blev efter en stunds funderande att vi som är cykelbestulna inte ska efterlysa våra saknade cyklar utan istället de förnicklade cykeltjuvarna. Därför kommer här en liten definition:

Nu måste vi snabbt komma över inte bara stölden utan också två cyklar eftersom min gamlagamlagamla Crescent som vi har haft som punkareserv har tappat växeln, fattningen och kedjan och tydligen är utom all räddning. Min plan är denna gång inte att lägga ner timmar och dagar på att leta efter lagom billiga vrak på Blocket och sedan kosta på mig långa bilresor för att komma åt dyrgriparna, utan att bara ta en sväng till Biltema och köpa den billigaste de har. Sedan ska jag måla den prickig och randig i skärlila och ljusgrönt så att cykeltjuvarna mår illa av bara åsynen.

Jag har förstått att man måste lägga ner nästan lika mycket pengar på låset som på cykeln. Men tänk om man istället skulle ta och trä en tvättlina fram och tillbaka mellan ekrarna och kedjan och dessutom montera fast små koskällor här och där? Eller …

Uppdatering

Angående cykeltrubblet så är hälften fixat minus (eller om jag menar plus?) lite cykelpysselpussel: det har nu inköpts en wobblig, antik sak för 800 kr. Och den verkar helt ok — förutom att det glappar någonstans vid naven.

Man kan utläsa så mycket ur denna bild.
Man kan utläsa så mycket ur denna bild.
Ett kullager, govänner! Och se så mycket fett jag kleggar in!
Ett kullager, govänner! Och se så mycket fett jag kleggar in!

Nu har jag fixat framhjulet. Bakhjulet verkar behöva specialinstrument. Mycket intressant; jag kanske måste uppsöka en fackordbok för att begripa vad jag saknar!

Share
47 kommentarer

Parkeringsbekymmer

Parisparkering.
Parisparkering.

Jag är en troglodyt.

(För er som inte minns: jag kallade en troglodyt till bilförare för både det ena och det andra samt just troglodyt eftersom han var just det – i en synnerligen stressad bilparkeringssituation.)

Jag befinner mig alltså i Lund. Att parkera i centrum är som att parkera i Rom eller varför inte Sydpolen: hopplöst. Gatorna är smala och slingriga och dessutom kullerstensbelagda och parkeringsplatserna är väldigt få samtidigt som bilarna är många trots att alla verkar cykla. (Jämförelsen med Sydpolen? Självklar: har ni någonsin lyckats parkera där? Nä just det.)

Lunds kommun har en parkeringskarta till min hjälp.

Eller ... kanske inte till så stor hjälp?
Eller … kanske inte till så stor hjälp?

Men den gästfrie skotten som hyser mig hyr förstås en parkeringsplats i, öh, på, eh … någonstans. I sitt parkeringshus. Själv befinner han sig just nu i Christchurch och kan inte på några villkor ens om han tänker på engelska komma på vilket nummer hans plats i parkeringshuset har.

Så sent igår kväll chansade jag.

Jag tog den enda tomma plats i det område där han förmodligen har sin. Och så skrev jag en stor lapp med röda bokstäver och tejpade upp i bakrutan:

OM JAG HAR TAGIT FEL PLATS: RING MIG PÅ 070-888 55 42!
JAG KAN KOMMA OCH FLYTTA BILEN JÄTTESNABBT!

Sedan gick jag hem och sov den oskyldigaste av sömner.

Zzzzzzzzzzz.

(Sovpaus så att ni förstår lugnet. Zzzzzzzzzzz. Fast egentligen signalerar kanske zzzz att man snarkar? Hur stavas ”lugna snusningar”? Fnfnfnf nfnffhhhf hnfhnfh nfnhf?)

– DINGDINGDINGDINGDING!!! –

Strax efter kl 06 i morse ringde telefonen och väckte en mycket skyldig felparkerare. En väldigt arg och väldigt skånsk röst skrek så högt han någonsin kunde:

– Om du inte flyttar biljävulen omedelbart så vet jag inte vad jag gör med den! Jag ska ta tåget till Köpenhamn!
– Förlåt! Jag kommer omedelbart! svarade jag och kastade mig ur sängen.

När jag nu skriver att jag ”kastade mig ur sängen” så var det verkligen så. Varken kroppen eller tankarna hann med – det var verkligen bara reflexerna som skötte kastandet. Därför hamnade jag i skräddarställning. På golvet.

Jag har faktiskt inte suttit med benen i kors på det sättet på flera år; det är väl något med de knastriga knäna, kantänka. Jag sa till mig själv medan jag krånglade loss benen:

– Byxor. Nyckel. Skor.

Kanske i Lund?
Kanske i Lund?

Och så rusade jag i full galopp iväg med sömnskräp i ögonen och andedräkten som från en unken gravkammare ut, för att 25 meter senare tvärstanna eftersom jag hade glömt bilnyckeln men hade med mig dörrnycklarna. På väg tillbaka in i huset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag dels har kondition, dels inte har vant kroppen vid stretchning och uppvärmning utan bara kör på ren explosivitet.

Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.
Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.

När jag äntligen kom till parkeringshuset fyra minuter efter väckningssignalen, stod den arge och vevade med armarna och kallade mig idiot och Köpenhamn om vartannat. (I alla fall lät det så.) Jag bad om ursäkt och förlåt och om mer ursäkt och förlåt och sa att jag hade fått fel nummer medan mannen fortsatte att rya om att man inte kan bete sig som jag hade gjort och att jävl…

Sedan hörde jag inte mer eftersom jag skyndade mig att flytta på bilen. Jag körde mot den automatöppnande garagedörren … som inte öppnades. I stark nedförsbacke stod bilen med nosen nu mot en stängd port medan jag kände hur svetten rann från hårfästet ner till de så praktiskt uppfångande ögonbrynen. Jag andades. Hostade lite, tog djupa andetag, hostade igen kände hur hjärtat slog sönder bröstkorgen. Så tänkte jag:

– Nämen hörru Lotten, det här kan du ju blogga om. Du ser förmodligen ut som någon som håller på att dö i lungpest på 1300-talet.

För att få mer luft och komma på en lösning, öppnade jag bilfönstret och drog djupa, hostande andetag av den  cementdoftande parkeringshusluften. (Jag vet inte varifrån hostan kom – är ju frisk som en nötskrika.)

Då kom den arge mannen. Liksom spatserande. Inte ilsket rusande utan bara släntrande. När han såg mig och den stängda dörren tog han ett par steg bakåt och några framåt och började svära om dörren som hade hängt sig, medan han tryckte på en till synes kamouflerad knapp bakom en stolpe. Garageporten öppnades och jag kunde köra ut – efter att jag hade släppt ut Köpenhamnsresenären först. Som lugnt gick mot stationen.

När jag kom in i huset igen satte lungpesten sina klor i både själ och kropp och jag föll ihop i en liten hög – om än inte i skräddarställning . Tågen till Köpenhamn går faktiskt var tionde minut. Det kanske ordnar sig ändå.

——

Uppdatering

Eh. Hm. Arge mannen ringde en gång när jag inte vaknade, visar det sig nu. Och då pratade han med min telefonsvarare innan han ringde en gång till. Trots att jag vet att det är jag som är den skyldige och jag erkänner mitt parkeringsbrott, kan jag inte låta bli att ändå roas av den oförblommerade, skånska ilskan. Här via länken kan ni lyssna. (Lägg gärna märke till hälsningsfrasen.)

Arge mannen.

Share
39 kommentarer