Det var häromveckan, en solig dag i kallaste oktober. Jag stod vid spisen och rörde om i min röda Bernadotte-gryta, där köttfärssåsen puttrade stilla. Bredvid mig på en vinglig pall, stod barnbarnet M (4 år), iklädd ett förtjusande Pippi Långstrump-förkläde … och faktiskt inte särskilt många andra plagg.
Jag vände mig mot den ömma modern (Trettiotvååringen) och gotlänningen (Tjugonioåringen) för att berätta den hemska historien om när jag för 20 år sedan gjorde sjömansbiff åt familjen för sista gången – i just denna röda Bernadotte-gryta. De fem barnen (då mellan fyra och fjorton år) blev beordrade att kolla när jag helt absurt och faktiskt jätteroligt hällde öl i maten. De blev ytterst misstänksamma. I nedåtgående åldersordning föll replikerna på detta vis:
– NEJ! Mamma! sa den logiske sonen.
– SPRIT I MATEN?! sa renlevnadsdottern.
– Det bubblar! sa kemistsonen
– Kan man hälla mjölk på också? sa den äventyrslystna dottern.
– Vassö ska det vara läsk på potatisarna? sa den fyraårige minstingen.
Jag förklarade ölprocessen så gott jag kunde för alla fem, och en stund senare satt vi till bords. Alla hade en liten hög med lagerbladsdoftande sjömansbiff på tallriken, och alla testade lydigt en tugga.
Om det hade varit en scen i en amerikansk film hade det nu rått kompakt tystnad; vi åskådare hade då sett flackande blickar, gaffelgnissel mot tallrik och hur någon diskret hade spottat ut sin tugga i en servett. Modern hade stoiskt suttit med rak rygg och tårar i ögonen, medan pappan utan att märka något av den tryckta stämningen hade skyfflat in tugga efter tugga med ett högljutt smackande.
Men inte hemma hos oss, inte. Barnen deklarerade att det smakade öl, och jag undrade om någon av dem visste hur öl smakar. Den äventyrslystna hällde mjölk över sin portion, och när jag protesterade sa hon att man faktiskt gör så på dagis. Någon klagade på morötterna – för att de ju inte ska vara mjuka – och en annan höll triumferande upp ett vilset kryddpepparkorn i ena handen och ett stort lagerblad i andra.
– Nån har glömt att vi har pepparkvarn och lagt i jättegammal basilika!
– Jag tycker inte om det här, sa fyraåringen och puttade till tallriken så att den tippade över bordskanten och ner på golvet.
Jag reste mig långsamt upp och tog tag i min fina gryta och gick med den till ytterdörren, som jag med visst besvär fick upp. Sedan kastade jag ut hela grytan med innehåll – rakt ut i rabatten!
Så långt kommen i den gamla historien frågade Trettiotvååringen:
– Blev du så himla arg?
– Får bovarna i fängelse kvällsmat? avbröt barnbarnet M.
– Ja, det får de, svarade jag.
– Vassö de?
– Ja, jag blev verkligen jättearg … svarade jag medan svaret på frågan om tjuvarnas kvällsmat uteblev.
Just då skvätte lilla M en klutt köttfärssås på sina nakna fötter, samtidigt som Tjugonioåringen tappade öppen burk med tomatpuré i golvet.
Glasbitar överallt! Tomatpuréstänk uppåt väggarna! Gråt och tandagnisslan! Svordomar och disktrasor samt papperstussar! Precis som förr! Eller inte:
Trettiotvååringen placerade lugnt lilla M och hennes fötter i köksvasken och satte på kallvattenkranen. Tjugonioåringen sopade och torkade. Jag stod still och funderade på om köttfärssåsen på något sätt kunde ha fått en glasskärva i sig.
– Men, sa Trettiotvååringen … hur gick det med grytan?
– Den landade tyvärr på en sten och fick en skada i emaljen, kolla här på sidan.
– Och pappa? Vad gjorde han?
– Han var hur glad som helst och skyfflade in tugga efter tugga med ett högljutt smackande och sörjde sedan resten av sjömansbiffen som låg ute i rabatten och kallnade.
