Bilderna från filmen om Flight 93 den 11 september 2001 rullade för mitt inre. Jag såg mig om för att kontrollera medpassagerarna – vem av dem kunde (liksom jag) kunna tänka sig att kasta sig över den oberäkneliga galningen som tre rader bakom oss skrek med sina lungorns fulla kraft? Hade jag något i min lilla packning som kunde räknas som vapen, som distraktion eller rent av lösningen på problemet.
Om jag bara visste vari problemet låg …
Fast jag måste ju börja från början.
Artonåringen och jag klev på planet mot London och kände oss lite världsvana. Det är inte ofta vi flyger i vår familj, men just vi två har tillsammans rest både till Storbritannien och Spanien flera gånger. Vi installerade oss, lyssnade på två grabbar i 4–6-årsåldern som tjatade hål i huvudet på sina föräldrar och konstaterade att det var trångt för smärtande knän. Båda hade vi bestämt oss för att somna så fort vi anade att piloten skulle klara av att hantera flygplanet utan vår hjälp.
– PLIONG! Fasten seat belts!
– Okej.
– Okej.
– Cabin crew. Prepare for take off.
– Om tvåånhalv timme säger de ”prepare for landing”.
– Mmm. Synd att det är så kallt i England.
– Mmmmm.
Jag blundade. Planet trixade sig ut mot startbanan. Då hörde jag en vansinnigt arg kvinna skrika välformulerade meningar på amerikanska. Artonåringen – som kan räknas som en ”intresserad tonåring” – vände sig om, medan jag – som kan kallas ”nyfiken kärring” – bara försökte spetsa öronen.
– Vem är hon arg på?
– Han som sitter vid gången. Hon sitter vid fönstret. Ingen sitter mellan dem.
– Vad har han gjort?
– Vet inte. Nåt hemskt. Jag försöker spela in vad hon säger, men motorerna låter för mycket.
Tre ur personalen rusade till, medan planet – i vad som verkade vara normal hastighet – närmade sig startbanan.
– Please. You have to calm down.
– Nobody can say things like that to a woman of color! NO MAN CAN TELL ME WHAT TO DO! I am a woman of color and I can take care of myself!
– Please. We need to go now because of the takeoff. We will get back to you as soon as we’re in the air.
– Oh, right, just ignore me! And he … Oh, yes use your headphones so you can’t hear me. White privilege has never been more evident … You and your peers!
Mannen som var till skuld, satt och stirrade in i sin dator med stora hörlurar på huvudet.
Personalen stod lutad över honom, men kommunicerade blott med den oerhört arga kvinnan som fortsatte att skrika. Ibland vrålade hon, men för det mesta skrek hon. Vi hade inga problem att höra vad hon sa – och hon var hela tiden välartikulerad, även om hon upprepade samma fraser om och om igen. Personalen gick och spände fast sig, kvinnan tystnade, planet lyfte och alla vi andra djupandades.
Passagerarna runt om oss satt tysta de också. Vi utövade alla konsten ”flacka med blicken” och ”låtsas som om det regnar”. Obehaget utbyttes plötsligt till ett förvånat konstaterande:
– Jag glömde att vara rädd när planet lyfte!
– Jag också!
Efter några uppstigningsminuter kom flygplanspersonalen tillbaka. Det var nu blott en steward, och han försökte lugna den arga kvinnan som hade hetsat upp sig till precis samma nivå som tidigare. Föremålet för ilskan satt kvar och stirrade in i datorn med de stora hörlurarna på plats.
– White men have since the beginning of history [… ohörbart …] and you invaded our country and distroyed the lives for thousands and thousands of indians! As a woman of color, I will not take this abuse!
– But please tell us what happened, försökte stewarden lugnt om och om igen.
Kvinnan fortsatte med sitt utbrott och vi lyssnade mer intensivt än tidigare. Vi kände att upplösningen var nära. 
– I was sitting here, disturbing no one, taking notes on my phone. And all of a sudden HE – HE!!! – tells me to turn my phone off! I am a woman of color and no one can tell me what to do, especially not you, as a white man!
Jag tittade på Artonåringen. Hon tittade på mig. Vi fnittrade lite.
När den arga kvinnan of i mina ögon väldigt blek color fortsatte att skrika och vråla (om att vita män inte får säga till färgade kvinnor att stänga av mobilen bara för att flygplanet ska starta) en bra stund till, tog vi (liksom nästan alla andra i närheten) på oss hörlurar. Vi åt våra medhavda mackor och drack vårt kranvatten.
Och somnade.
Varför? Så himla onödigt att gapa och skrika. Så hänsynslöst mot alla passagerare. Det händer ju rätt ofta att någon inte klarar av att stilla sig, som måste hävda sin rätt – till varje pris! Som om det inte fanns andra sätt att göra det. Men att tala lugnt och sansat när man är arg är visst en konst för somliga. Hälsa till England! Hoppas ni får en händelserik resa!
Oj! Nu kommer jag att ligga och fundera minst halva natten på ett bra sätt att få kvinnan av färg att inse att den (förmodligen beige-aktikt skära) vite mannen bara helt apropå påpekade att det var dags att stänga av mobilen inför take-off. Möjligen lite tillrättavisade? Eller kanske rentav omtänksamt? HUR får man en medmänniska i affekt att byta perspektiv? (Har jag funderat lite på de senaste dagarna när jag umgåtts intensivt med lika vilje- som känslostarka barnbarn.)
Som resenärsnära medarbetare i Storstockholms Lokaltrafik möter man människor av alla sorters kulörer och mentala kvaliteter. och man lär sig hantera dem allihop, men man oftast inte berätta hur i en offentlig blogg. Men det går.
Fascinerande.
Karins fråga ”HUR får man en medmänniska i affekt att byta perspektiv?” är synnerligen intressant och aktuell – vi hamnar ju alla där förr eller senare. På ena eller andra sidan.
Eftersom jag i radio ska analysera politikernas språk fram till valet (imorrn kl 09 via telefon, t.ex.) läser jag just nu på hur man grälar. Det ständigt återkommande rådet är ”sätt inte din motpart i försvarsläge”.
Det där kallas väl att dra rasistkortet kalla fall om hon hade varit lite tydligare. I min närmaste omgivning fick en av mina vänner ständigt höra att han representerade en auktoritär manlig struktur så fort hans beteende inte passade vederbörande. Det var ett överanvändande av feministkortet som liknade det här exemplet.
Jag minns en kursare på åttiotalet som ansåg att kurviga kvinnliga kurskamrater var till för att tafsa på. Samtliga kvinnliga kurskamrater ogillade detta, även vi som på grund av mer gossaktig figur inte var utsatta, och kursaren ifråga ansåg att vi var rasister. Det gick liksom inte in att vi skulle ha ogillat beteendet från vem som helst (och det blev inte bättre av att vi visste att han var gift).
Igår var vi med om en liknande händelse i en skoaffär i Brighton!
En kvinna kom in i affären med tre skokartonger och skor, och ville ha tillbaka pengarna eftersom skorna inte passade. Mannen i kassan konstaterade snabbt att kartongerna och skorna inte hörde ihop – och beklagade detta – men då gick det ju inte att byta skorna. Kvinnan blev rosenrasande på fem röda sekunder och började skrika högt om att hon minsann hade varit kund i affären redan innan expediten föddes. Så började hon hötta med fingret mot honom och kom lite för nära …
– Don’t you point your finger at me! Right up in my face!
Kvinnan blev skogstokig och förolämpade expediten på alla möjliga olika sätt. Han backade direkt och bad om ursäkt för att han hade höjt rösten, men han tyckte verkligen inte att hon skulle hötta med fingret framför hans näsa. Kvinnan fortsatte att skrika, expediten fortsatte att beklaga än det ena, än det andra. Men skorna gick faktiskt inte att byta utan att de korrekta kartongerna var med.
Till slut stormade kvinnan ut ur butiken (med kartongerna under armen). Vi frågade expediten ”are you okay?”, och det var han. Han berättade att folk blir upprörda ibland, men så till den milda grad som idag, nej det var sällsynt.
Här finns ett citat från Peanuts/Snobben (Charles M. Schulz) som kunde passa: ”I love humanity. It’s people I can’t stand.”
DEN, Ökemråttan, kunde ha varit jag.
Tittar/tittat på Utvandrna/Nybyggarna/Invandrarna via SVT Play.
Såg aldrig filmerna på bio när de var nya.
Tack SVT för repriserna.
Storslagna filmer.
https://www.svtplay.se/video/18642406/utvandrarna–nybyggarna/utvandrarna-avsnitt-1-1?start=auto
Stormat så mycket vid gjusboet att XK, som var på besök inte kunde hålla sig kvar.
Puzzle-fantaster, ett tips. På lördagarna är det loppis runt fontänen på Karlaplan. Det mesta som säljs är s-k-i-t men vi har hittat riktiga träpuzzel där tidigare och i går hittade vi guld. Ett 150-bitars där alla bitar var sågade med bara raka kanter. Har vi inte stött på tidigare. Motivet heter ”Gästrummet”; kan alltså se ut ungefär hur som helst. Det andra har 300 bitar och dom är sågade så att dom liksom virkar in sej i varann. Har aldrig sett nåt liknande förr. Motiv ”Landschaft aus Tyrol”. Rätt svävande det med; alpängar och bergstoppar och nåt litet chalet mitt i alltihop som tröst, tror vi.
Skönt att det snart är jul; det är ju då vi får lägga våra puzzel.
ÖR. hoppas du provlägger, ocn när klar, visar motiven.