Under 1979 skaffade alla killar i klassen moppe ity jag bortåt Luleå bodde och man där inte kunde vara kille utan moppe om man hade åldern inne. Janne, Pekkari, Gezo, Karlsson och Lattjo for omkring på knattrande fartvidunder som de kapade kolvar och filade kuggar på så att de skulle kunna blåsa fram i 40 istället för 30 km/h. Jag var helt oinsatt men kunde med kännarmin säga ”Puch Dakota ’75” om någon bad mig.
Sedan följde några år när jag var vansinnigt förtjust i 1 000-kubikare och större.
Men så kom dagen när jag med ett litet barn i handen skulle korsa en väg och då naturligtvis gjorde det på ett övergångsställe för att föregå med gott exempel och passa på att lära den lille gossen som var min egen att titta vänster–höger–vänster. Och …
SWOOOOOOOOOOOOOSCH!!!!!!
Vi var några millimeter (lätt överdrift) från att döden dö och därmed hamna i övergångsställestatistiken eftersom en EU-moppe körde förbi oss i 200 knyck (lätt överdrift). Och därmed var the 10-åriga moppefeud igång. Vi
- hötte med nävarna
- stod och blängde på trottoaren
- ställde ut trehjulingar på gatan
- ställde ut trehjulingar på trottoaren
- lät basketbollsamlingen plötsligt rulla runt på gångvägen
- svor och förbannade mopparna samt talade om för de fem barnen att bara minsta lilla önskan om moped var out of the question.
Inget hjälpte – trehjulingen blev överkörd, bollarna sparkades bort medan våra stackars barn i 15-årsåldern fick cykla vart de än skulle. Grannarna med småbarn i huset var lika arga de. En gång klippte mannen i huset ner en dyrbar fläderbuske för att bättre kunna kasta tennisbollar på moppetokarna. Men han kom på bättre tankar när vi påtalade att mord inte var bästa vägen när det gällde att lösa problem.
Det mest effektiva sättet visade sig slutligen vara en kamera.
Jag tog kameran med det största objektivet och ställde mig på trottoaren och väntade när jag hörde det karakteristiska, vinande moppeknattret närma sig. Snabbt kom en moped som säkert körde i 80
- med en kille som körde utan hjälm
- med en tjej baktill utan hjälm
- mot enkelriktat.
Jag ställde mig bredbent, höll kameran så att den verkligen syntes och tog ett par bilder. Klicketiklick. Sedan pratade jag lite med en granne som hade blivit rånad av en mopedist en gång och så dök ännu en granne upp och så stod vi där och sa ”Puch Dakota ’75” till varandra en stund.
Då ringde telefonen.
– VARFÖR fotograferar du min son?
– Va?
– Jag står här med min son och han är jätterädd för att han inte vet vad du ska göra med bilderna.
– Jaså, hej, vad heter du?
– Det har du inte med att göra.
– Okej, jag heter Lo…
– Det vet jag! DET VAR JU JG SOM RINGDE!
– All right. Din son körde i minst 80 km/h.
– Nähe. Moppen går bara i 50.
– Mot enkelriktat.
– Va?
– Utan hjälm. Med en tjej baktill som inte heller hade hjälm.
– Va? VA?
Sedan vidtog ett upprört mummel där bistra föräldrars brösttoner blandades med upprörda tonårsröster och … klick … så lades telefonluren plötsligt på. Förmodligen sprang hela familjen till skogs för de hördes aldrig av igen och just den moppekillen smög demonstrativt långsamt förbi vårt hus minst två gånger per dag. Men de andra mopparna?
Jorå, de surrar fortfarande omkring vårt hus som gårdagens feta flugor. Fast snabbare förstås – och faktiskt både i sällskap av och med konkurrens av den äldre generationen på Lambretta-skotrar.
Sensmoral: använd hjälm.
Kameran är mitt vapen, som Alistair McLean brukade säga. Eller var det frukten?
Min moppe gjorde nästan 70, och nu pratar vi 60-tal. Hade jag två cyklister på häng i Långa Backen före plugget, var ekipaget nere i kanske 40. Typiskt 2-taktare att ejengkligen inte orka på segdrag.
Men jag körde ändå iaf som folk utom när polisman X var ute i sin röda Amazon, köpingens enda och därför lätt igenkänd, och civilspanade efter trimmade moppar. Då tog man till gångvägar, och vid ett minnesvärt tillfälle, en trappa.
Han följde inte efter.
Kameran är min frukt?
Jag hade faktiskt också en Puch Dakota trots att de redan
var c:a 20 år gamla när jag var i moppeåldern.
Jag hade dock mycket problem med den, bl.a. avgassystemet
där gängorna på gängtappen var helt slut så att ljuddämparen
på avgasröret lossnade.
Numer så kör jag velociped vilket går rätt bra det också.
Kameran – den minns
Så var det nog Niklas!
Glömde säga att jag naturligtvis är oerhört upprörd å dina vägar Lotten, å hela familjens vägar och å alla vägar där mopparna får härja fritt.
En sak till bara! Vem var den där JG som hade ringt?
Eftersom jag var i snitt halvannat år yngre än mina klasskompisar blev det ingen moppe för mig. Det var inte läge att komma med en Puch Dakota när de andra började med lätt motorcykel. Dessutom var min mamma väldigt orolig av sig (nästan i klass med min mormor, som myntade de bevingade orden ”Ni seglar väl inte när det blåser?”), så det blev ingen moppe av den anledningen heller. Det kan ha varit en bidragande orsak till att jag aldrig varit särskilt intresserad av motorer, och inte tog körkort förrän efter 50. En annan anledning till det sistnämnda kan också vara att jag köpte en basfiol för mina körkortspengar.
Hur som helst: bra gjort med fartdåren, Lotten!
Jag säger bara Zündapp, en röd Zündapp, det var en mopeded det!!
Utan koppling alls till detta moppeinlägg, trots att moppar ointresserar mej mycket! Är det inte Boring Conference i Flemingsberg snart? (31/10)
Helt korrekt, Pysseliten – dock har jag och Ninja i största hemlighet beslutat att skjuta på vår Boring Conference eftersom jag har fått ett uppdrag som då tar mig till England och en försvarlig pengasäck … sorry.
A propos Boring Conference så hade ju Ivan Boring en Puch (uttalades Pusch) Dakota. Men är det den Boring den kommande konferensen handlar om? Jag trodde här i min gaggighet att det skulle vara en ren tråkighetskonferens utan särskild anknytning till nån viss tråkig person.
Nämen, nu var jag så listig att jag följde Lottens konferens-länk, så nu vet jag hur det är med TK. – Kan man bjuda in Ivan Boring till konferensen, kanske?
Enligt min mening var DKW Hummel mest lätt att trimma. Min gick nästan 90 och hade inte mycket till bromsar. Kraschade en gång och hade turen att hamna på en blötmyr, landade ca 20 m från moppen helt oskadad men smutsig och blöt. Men på den tiden var man ju odödlig, synd att man inte är det längre…
Ninja: Jag ska leta reda på Boring-bandet och ta med det.
En aktuell hyllningslåt.
Och här finns lite andra tips till 31/10.
Nu har jag skrivit en avundsjuk kommentar. På ett annat ställe.
Och jag har svarat där!
Är det inte Ettan som har en Puch Dakota i Ivan Borings värld. Jag hade en ca 10 år gammal Z(tyskt y)ndapp KS50, lätt drevad. Gjorde 45 i medvind. Den svarade så småningom toppenfint på lite jackad kolv. Eftersom jag inte drevade om den så blev den råstark och gjorde 50 i med och motvind. 73:a tror jag att det var. Blå.
Å, jag som aldrig har åkt moped alls.
Roligt är dock att härute i skogskanten kan man fortfarande få se jähättegamla farbröder på jähättegamla mopeder. Det är två olika, dock trist nog aldrig i sällskap så jag vet inte om de känner varandra. De kör mycket sakta och har inte hjälm utan sådana där läderluvor med ett plaströr runt ansiktet!
Boring-konferensen är alltså uppskjuten, men finns ännu några tankar om när den blir av?
Hittade en länk om föregående bås.
Moppe-Gubbar med strut! Ha, gammeldags från min barndom.
Strutfarbröder ser man i veteranfordonsparaden i Stockholm varje år. Är Annikas grannar där, så har de tagit god tid på sig att hinna fram.
Annars var min moppe en Crescent av tidigt 60-tal, glömde jag att berätta. Den med fyrkantig cylindertopp. Den trimmades av säljaren som gick vidare till en –stulen av honom, skulle det visa sig– lätt MC. (Körkort. Hur stavar man till det?).
Själv satt jag senare med gråten i halsen en hel eftermiddag och knackade loss en kärvad kolv. F*n vet om inte moppen blev både snabbare och starkare efter denna oavsiktliga jackning.
Jag kommer att tänka på veteranmopedföreningen Mopedofilerna som fick en massa skit för sitt namnval när pedofilhysterin graserade som värst på 90-talet. Föräldrar såg namnet som hånfullt, respektlöst och kränkande. Kritiken tystnade en smula när det visade sig att klubben haft det namnet sedan strax efter Hedenhös.
Liten rapport: Är i Sandviken, som är nästan folktomt. Kusligt. Ssssccchhh, vi ska nog inte störa!
Röd Slödapp som så småningom med lite hjälp blev en fullfjädrad Zündapp. Den var begagnad och hade först den berömda pungkrossartanken som jag sedan bytte till den modernare lägre modellen.
Ett helt annat hatobjekt är folk som köper stoooora, jähättestora suvar som de inte behärskar. De tycker att deras bil är ännu jähähähättestörre än den egentligen är och kör helst mitt i vägen för säkerhets skull.
STADSHOTELLET (där jag ju bor) HAR EN SPORTBAR!
(Malmö FF-Olympiacos spelas kl 20.)
Jag kan inte säga ”Puch Dakota ’75” märker jag. Uttalas det Puck eller Pusch eller Patsch eller på annat sätt?
Hallå! Stadshotellet i Sandviken? Princess? Sportbar? Sandvik skapar sysselsättning för 25% av befolkningen som inte jobbar på just Sandvik. Visst är det coolt?
…eller om det var en sysselsatt per var fjärde Sandvikanställd … (statistik förvirrar mej) många blire hur som helst.
Bjuda in Ivan Boring till The Boring conference är ju en lysande idé. Särskilt om han tycker likadant.
Visst är det Ettan som har en Pusch. Jämrans Ettan.
Här är ett stycke om Pungkrockaren helt apropå. Det blir sång på slutet.
Men stackarn. Grekiska målvakten alltså. Jag pallar inte sånt. Sätter mig bakom TVn i stället så jag slipper bli alltför echaufferad!
PK: Jo, det var Ettan som hade moppe.
Och Ninja, ser jag: Ettan var det.
Kom nyss hem från middag med kompis på Sven-Harrys. Gott och fullsatt, fast det stora bordet mitt på golvet var tomt. Reserverat för Lottens blogggträffar, kanske.
JA! Bloggträff! Bloggtofs! Bloggorkester! Jättetråkigt!
Två noll till Malmö! Hemvändaren Markus Rosenberg.
”Sedan följde några år när jag var vansinnigt förtjust i 1 000-kubikare och större.”
ger mig omedelbart vibbar av den underbara och bortglömda filmen Something Wild med Melanie Griffith på den tiden hon fortfarande gjorde bra filmer (1986).
Typisk replikväxling:
Audrey ’Lulu’ Hankel (Melanies rollfigur): I was just admiring your bike.
Police officer: Oh, do you like motorcycles?
Audrey ’Lulu’ Hankel: No, I just like big things between my legs.
Testing testing, har bloggen gått sönder?
Hörbarhet nolla!
Ska jag skriva ett nytt inlägg kanske? Det är signalfel i Kvicksundsområdet.
Näe, men vi gamla trimningsmuppar(!) har kanske inte mycket mer att tillägga än att vi köpte soppa för dyra och försurade slantar i en myntautomat på den lokala BP-macken, med flera helt oväsentliga reminiscenser.
Han som i sin tur köpte min Crescent kickstartade (Nu pratar vi 60-tal!) den, motorn lossnade och den gick i backen.
Annars har lokaltidningrna här i Söderort lärt oss att är det mer än en på en moppe, så är risken för rån överhängande.
Vilken tur jag hoppade in i detta bås, annars hade jag kunnat missa The Boring Conference som jag uppenbarligen helt missade när idén kläcktes.
http://radiogodis.se/ivan_boring.htm
Du kan vara lugn, Dieva, för när The Boring Conference i båstappning verkligen blir av, kommer du inte att missa den!
Jag trodde helt enkelt att alla var helt förstummade efter Mikaels inlägg.
Bipaddan vill inte låt mej skriva Mikaels med liten bokstav.