Jag ska om två veckor hålla en entimmesföreläsning för en PRO-förening i ämnet Proster ”Prostar och järnvägsmän skapade denna kvinna”.
Lattjo! (Detta projekt ingår i min plan att före år 2020 gå i konkurs pga. illa betalda jobb.)
Då ska jag tala om
veterinären som inte dog för att han blev biten av en ko utan pga. något annat
farfar som for omkring på skidor med 10 000 kr i innerfickan och snuva som visade sig vara Spanska sjukan
prosterna och långsinthet
faster Ullas långa ben
mina roliga kusiner.
Sedan ska jag nog skriva en släktkrönika och inte alls gå i konkurs utan slå världen med häpnad och välta världens alla kiosker och rätt som det är, går mina barnbarns barnbarn i mina skor och berättar om sin släkt.
”En gammal faster till min farfarsfar hette Lotten och hon hade minst 13 barn och bodde i ett slott med randiga trappor och det enda hon gjorde hela dagarna var att åka från hotell till hotell och skriva elakheter om bacon, mögel och fula hissar.”
Helt korrekt. Jag ska strax föreläsa på ett hotell i Värtahamnen. I foajén spelas sedan en timme en och samma låt med Tracy Chapman om och om igen – ”If Not Now” – och allt känns väldigt omysigt. Men hotellet ska nog inte ha skulden för den här hiskligt, erbarmligt och bedrövligt fula hissen som pryder entrén.
Så. Nu är det er tur: hur kommer det att låta när era barnbarns barnbarn berättar om sina gamla och jättedöa släktingar?
Jag är visserligen hemma nu, men måste faktiskt rapportera om alla städer som jag är i, så att ingen känner sig förfördelad. (Tydligen är man lite känslig i vissa trakter.)
Härnösand är (enligt befolkningsstatistiken) bara lite större än Kiruna och bara lite mindre än t.ex. Höganäs. Kommuner med runt 20 000 invånare har oftast
ett köpcentrum
några pizzerior
ett familjeägt hotell
en bio
ett stolt bibliotek
någon folkhögskola.
(Nej, detta är inte fördomar eller vanföreställningar utan fakta byggda på empiriskt utförda undersökningar under mina 15 år som handelsresande i svenska skrivregler.)
Jag planerar alltid mina resor så att jag hinner ta en sväng i stan, kolla in eventuella sevärdheter, prata med turistbyrån och köpa en croissant. Tyvärr var tåget såpass försenat pga. ett godstågslokshaveri, att allt hade stängt när jag väl kom fram. Därför tog jag bilder på allt som såg härnösandskt ut, och tänkte att jag säkert kan fråga någon (i publiken) vad det är senare.
I residenset bor landshövdingen, vars chaufförs bästa kompis igår satt bland åhörarna på min föreläsning. Tydligen håller chauffören hårt på tystnadsplikten, så jag har inget smaskigt att rapportera.
Skoja ba. Det där är det gamla polishuset – som numera är konsthall.
Tusan hakar att jag hoppade av mina latinstudier (för att jag ”inte gillade” läraren). Jag läser på rådhussajten:
”På huvudfasaden fanns tidigare i kopparbokstäver en text på latin av Horatius. Låtom oss, små och stora, befordra detta arbete och detta strävande, om vi vilja leva älskade av fäderneslandet och tillfredsställda med oss själva.”
Hm. Detta måste utredas: hej alla mina latinar-kompisar! Hjälp!
Ljuskronorna har det gemensamt med vissa statyer i Berlin att de gömdes för det omkringklampande Ryssland 1720; man packade helt sonika in dem i träkistor och sänkte dem i Södra sundet. När ryssarna trots alla signaler inte kom, plockade man upp dem och hängde dem i domkyrkan igen. När ryssarna väl dök upp 1721, hakade man av kronorna igen och gömde dem i en bisättningsgrav (en tillfällig grav som man använder i väntan på den riktiga graven – idag t.ex. ett kylrum).
Som bekant gillar jag hotell. Finhotell är hemskt mycket tråkigare än billiga småhotell som inte ingår i kedjor; man får ju uppleva forna decenniers överkast och låsa rummet med äkta nycklar och kan göra intressanta odlingar på duschdraperiernas nedre kant.
Många av småhotellen har strykbräda framme i korridorren, hembakade småkakor i tv-rummet och noggranna instruktioner om ytterdörrens nyckfullhet. Jag satt där på sängen och tänkte:
– Nääääääää. Här händer det ju inget. Jag har inget att stryka, har redan druckit fem liter te och ätit sju olika sorters kakor och … nä. Nu går jag på bio!
Sagabion i Härnösand var en otroligt välskött liten privatdriven bio. Men se så många som med mig såg ”Familjetrippen” med Jennifer Aniston (som numera har en hy som påminner om biofåtöljer):
Min föreläsning om de roligaste svenska skrivreglerna ägde rum på teatern, som drivs till stor del av ”Vackre Tony” – han som skötte ljuset, gav mig vatten i en sanslöst vacker glaskanna, fixade fram pennor och som … visade sig vara teaterchefen.
Japp, Härnösand var en mycket, mycket trevlig erfarenhet. Vädret var vackert och varmt och när jag åt min lilla matsäckslunch utanför stationshuset, kändes det nästan som augusti.
Men hur var det nu med rubriken? Vad bestod den stora frukostchocken – i tre delar – av? Jo:
1. Det fanns bacon och äggröra på det lilla hotellet! Småhotell brukar ju bara ha vanlig frukost med färdigskivad fulost, frallor, fil och flingor! Det luktade ljuvligt i hela korridoren!
Jag vaknade igår morse i Kiruna med ett lite svullet öga som skavde och ryckte. Förmodligen är det en en alien i någon glaskroppsnerv. Eftersom jag sov på en folkhögskola, fanns det ingen anledning att fotografera frukosten ity folkhögskolefrukostar är som frukostarna hemma i köket.
När jag skulle börja föreläsa, ville min dator inte kommunicera med kanonen. Efter en kvarts fäpplande och grejande, gav jag upp och fick exportera Keynotepresentationen till en annan dator och i ett annat format (PPT, usch). Det gick inte alls bra eftersom formateringen blev helgalen, och jag längtade efter forna tiders OH-apparater. Mina föreläsningar bygger väldigt mycket på textexempel från den tokiga verkligheten, men jag inser nu att jag nog måste skapa en reservföreställning så att jag klarar mig utan bilder om jag måste.
När jag i godan ro satt och åt lunch efter föreläsningen, kom en andfådd, högröd taxichaufför inspringande. Flygtaxibolaget hade nämligen gett mig fel hämttid och eftersom jag inte har telefonen på när jag föreläser hade de inte fått tag på mig. (”Åtta missade samtal.”)
De hade då vänt på hämtrutten och plockat upp alla de andra resenärerna först och sedan väääääääntat på mig och när jag till slut sprang in i taxin och sa ojojojoj, blir det panik och missar vi flyget nu?, möttes jag av en kompakt tystnad. Och ett tyst näe.
Svälj.
Flyget flög sedan i motvind till Stockholm och tåget tågade lite långsammare än beräknat till Örebro och kl. 18:00 förlorade jag rätten till mitt hotellrum eftersom jag inte hade meddelat ”sen ankomst”. Visserligen återfick jag rätten kl. 18:08, men allvarligt: är man ”sen” om klockan inte ens är kvällsmat?
På tio minuter krängde jag så på mig en klänning och klackeskor samt jättemycket kajalpenna som, tänkte jag, skulle ta fokus från ögonryckningen. Sedan småsprang jag till Örebros jättecoola slott.
Inne på slottsgården var det champagnemingel, där jag eftersom jag inte visste bättre konverserade personalen och ställde frågor om slottet. Det byggdes redan på 1300-talet, men gjordes relativt radikalt om så sent som på 1800-talet. På vissa ställen kan man se medeltida spetsbågefönster, men det mesta är falsk barock. Det nästan häftigaste är namnen på fyra av byggherrarna arkitekterna:
1573–80 Mäster Ludvig
1580–96 Herkules Midow
1596–1604 Mickel Byggmästare
1604–27 Jakob von Brüssel
Inne i slottet hade arrangörerna spritt ut grönsaker. Nu talar vi inte om en och annan liten tomat och några ärtor i kors, utan drivor av palsternackor, morötter, potatisar, purjolökar, kronärtskockor, selleri och majskolvar. Lampor lyste i grönt på människofigurer i naturlig storlek som såg ut precis som ståstillaartisterna som står och är guldsprejade i världens storstäder.
På minglet träffade jag massa människor som trodde att jag flirtade med dem och som dyrt och heligt medan vi skålade tittade mig djupt i ögonen och lovade att de skulle infinna sig till min föreläsning klockan halv nio på morgonen. De frågade också vad jag skulle prata om, så jag berättade om svenska skrivregler och den moderna svenskan och rättstavning och finurliga formuleringar, men ville egentligen bara svara:
– Alltså jag är egentligen bara här för att få äta hotellfrukost.
Mitt hotell (Scandic Grand) i Örebro var finfint med hissar, mjuka mattor, platt-tv, kortnycklar, jättebar, trevlig personal, designade lampor och en bred säng.
Som bekant brukar jag ju be om tekokare på rummet eftersom jag är en tetoka. På hotellen svarar man då
nej, vi har inga extra tekokare
javisst!
nej, men du kan under hela dygnet ta te ute i tv-rummet
nej, men du kan köpa te för 35 kr i receptionen.
Örebrohotellet svarade rappt:
”Jag har bokat in dig natten mellan den 24-25/9 med avtal visa Sitevision.
Jag har även lagt in önskemål om tekokare på ditt rum. En bekräftelse är skickat i ett separat mail.”
Men när jag kom fanns det ingen information om ”avtal Sitevision” utan jag fick lägga ut för betalningen. Däremot kunde jag glädja mig åt en tekokare. En tekokare! Hurra!
Men … nu är frågan vad hotellpersonalen trodde att tetokan skulle göra med tekokaren eftersom det inte fanns något annat än en tekokare. Ingen mugg, inga tepåsar …
Det häftigaste under gårdagen var kanske ändå asfaltsavskalningsmaskinen som jag träffade på ute på gatan. Blink, tut, skrap och imponerade mojänger. Men när och varför gör man så här?
Fotnot 1
Baconfrukosten och äggröran var alldeles utmärkt, men det var så fullt att jag blev tvungen att sitta och armbågsknuffas med synnerligen pratsamma hotellgäster som inte gillade bacon.
Fotnot 2 Jag och ögat ryckte i takt under hela föreläsningen som gick alldeles utmärkt eftersom datorn och kanonen var kompatibla. Nu längtar jag inte alls efter OH-apparater och kommer säkerligen att glömma bort att skapa en reservföreläsning.
Först var jag speaker på en basketmatch i herrarnas div. 1-serie i Eskilstuna.
Sedan var jag på litterärt cocktailparty i Stockholm.
Eftersom jag antydde detta i kommentarerna till förra inlägget, skrev kommentatösen Annika så trevligt att jag egentligen borde rapportera om allt så ingående som det någonsin är möjligt. Vilket ju är en dröm: jag får skriva om mig själv, mitt handlande, mina tankar och kläder och andras dumheter! Men blir det särskilt intressant?
Okej, vi får kalla detta ännu ett dagboksinlägg.
Basketmatchen var bedrövlig från första till sista sekund. Vi var tvungna att hålla till i en gammal gympasal som har sett bättre tider, t.ex. 1960-talet, eftersom stan har fullt fokus på elithandboll i Sporthallen (byggd 1956) och inte division 1-basket.
Jag var redan under matchen iklädd cocktailpartykläderna med ickerandiga, dyra finnylonstrumpbyxor (vilket jag strax fick ångra) och en Desigual-kjol samt en överdel som kräver axelbandslös bh. (Ja, för såpass enkelt är det att klä sig numera – valet står mest mellan randningen på benen och bh-stuk.)
Men tillbaka till basketmatchen. Korgnätet fick en maska och fick bytas ut, 24-sekundersklockan gick inte igång, tutan hängde sig, jourlaget kom inte, inga entrébiljetter delades ut och … vårt fina, vackra, roliga herrlag spelade inte bra.
På grund av dessa missöden blev matchen såpass försenad att jag som speaker fick lämna över micken till en reserv när det blott var 40 sekunder kvar för att inte missa tåget till Stockholm. (Eftersom 40 sekunders speltid kan ta uppåt fem minuter i realtid om det krånglar till sig med foul och straffar och tjuriga spelare som måste lugnas av domarna.)
När jag hastade ut till bilen visade det sig att hastandet var befogat eftersom bildörren bara inte gick att öppna. Jag har ingen aning om orsaken eftersom vädret inte på något sätt antydde att jag borde ha antifrostskyddsbehandlat. Det blev till att med nyckelvåld öppna passagerarsidan (inget centrallås, nej) och klättra över växelspaken och få en maska i de snygga nylonstrumporna. Och sedan köra som en någorlunda vettig biltjuv till stationen och där klättra över växelspaken igen och sedan springa med det inte riktigt uppvärmda, fortfarande trasiga knäet till tåget och hoppa på med fyra sekunders marginal.
Om det litterära cocktailpartyt är inte mer att säga än att det var trevlig, gott, fascinerande, rökigt, litterärt och otroligt proffsigt genomfört. Alla minglade som vore de inte alls litterära giganter utan blivande Hollywoodstjärnor på röda mattan. Och här ser ni det senaste:
Jag är ju på vift i snöstorm och bor på fyra olika hotell under veckan, och känner att det kan man ju inte göra utan att rapportera. Ni som vill öppna julkalenderluckor med gåtor hittar lucka 6 här nedanför.
Igår skulle jag föreläsa på Scandic Järva Krog i Stockholm – eller i och i, förresten. Det ligger utslängt bredvid motorvägen mot Arlanda och för att komma dit måste man åka tunnelbana, pendeltåg och buss, vilket inte så lätt görs i snöstorm. Därför bestämdes det att jag skulle ta plats redan kvällen före föreläsningen för att få sova och med säkerhet komma i tid och inte försent eftersom det sällan är bra när man är den som ska vara i tid mest av alla.
I receptionen hittades inte min i förväg gjorda bokning, så den fick bokas om. Under tystnad. Inga problem. (Jag försökte småprata, men hörde faktiskt inte vad tjejen i receptionen svarade eftersom hon talade så väldigt tyst.) Under tiden lyssnade jag på vad de andra gästerna och hotellfolket sade till varandra:
– Kan jag beställa väckning?
– Nej, tyvärr, det går inte. Vi hade väckning förut, men det funkade inte så i somras var det massa som missade sina flyg så vi har fattat ett beslut som gäller alla.
– Har ni en bankomat?
– Nej, tyvärr, den är trasig. Kanske macken runt hörnet hjälper till om du köper något.
– Har ni en vattenkokare som jag kan ta upp på rummet?
– Nej, tyvärr. Men du får köpa te och kaffe här.
– Kan jag ta ut pengar här i receptionen?
– Nej, det går tyvärr inte.
Jag tänkte då att de förmodligen hade hakat upp sig och helt enkelt inte kunde svara annat än nekande, så jag sa:
– Måste jag som betalar nästan 1 700 kronor för ett förvånansvärt litet rum med svinkallt badrum verkligen betala 15 kronor för att få ta varmt vatten till lite te?
– Njänjäeeee … ok, det kan vi väl bjuda på.
Ni ser överkastet på bilden ovan? Well, det fick inte ligga kvar där så länge eftersom badrumsgolvet var så kallt att jag började leta appar som mäter temperatur. (Den uppfinningen kommer nog till iPhone 8.)
För att få upp värmen lite, begav jag mig till träningslokalen – som faktiskt var lite större än mitt rum.
Det fanns bacon till frukosten, men den var tyvärr kall – äggröran likaså. Däremot gick föreläsningen lysande och uppåt 40 av språkligheter upplysta personer fick bege sig hemåt i snöyran, styrkta av nya skrivregler.
På Centralen fick jag order att inte ta 15-tåget som min icke ombokningsbara biljett sade att jag skulle, utan 12-tåget, som skulle avgå klockan 14. Detta innebar att sittplatserna på tåget var lite för få:
Detta 12-tåg anlände klockan halv åtta på kvällen och sedan dess har allt funkat perfekt: Scandic Opalen i Göteborg lät mig ta upp mat på rummet, har vattenkokare och varmt golv inne på toa.
Och så måste jag förstås visa upp kaviarmaskinen över alla kaviarmaskiner:
I eftermiddag ska jag ta mig till Borås och checka in på ännu ett hotell. Allt kan hända!
… i ett sprucket hus är ändå alltid en gratis hotellnatt. Liksom.
För ett år sedan skrev jag här om min enorma förtjusning när det gällde Jamie Olivers mat som en hotellkedja serverar och som går ut på många skålar med massa olika innehåll. Sedan lade jag till följande i texten:
”(Ja, jag är bra dum som så här oavlönat gör reklam. När jag tänker efter är jag faktiskt rent urbota jättedum. ’Om ni ger mig en gratisövernattning med Jamie-mat lovar jag att skriva om er’ kunde jag ha sagt. Gah.)”
Helt bakvänt hörde då en trevlig Food & Beverage-chef på hotellkedjan av sig och gav mig ett presentkort på en gratis övernattning. Detta lilla presentkort har jag burit med mig i plånboken i ett år för att jag ju skulle använda det vid det perfekta tillfället. Som aldrig kom. Och när tillfället väl dök upp, så var det inte alls perfekt. Så här funkar det när man bokar rum och har presentkort på Scandic:
– Hej, jag undrar om ni har ett dubbelrum ledigt nu på lördag.
– Javisst, det går bra! Två personer? Nu på lördag?
– Ja just det.
– … klicketiklick … Sådärja. Och hur betalar du?
– Jag har ett presentkort! Jahoo! Eeeh … ”Gift Voucher” står det på.
– Nämen, jamen då beklagar jag, men vi har inga sådana rum lediga.
– Va …? Hur ser presentkortsrum ut om man jämför med betalrummen?
– Nej alltså de är likadana, men vi har bara någr… beklagar, det är alltså fullt.
– Ok, kan du se … finns det några andra hotell i stan som kanske har något rum ledigt?
– … klicketiklick … Näää.
Självklart. Man tjänar inte särskilt mycket på gratisgäster. Därför befinner jag och min djefla man oss just nu – den absolut sista dagen som presentkortet gäller – på ett hotell (”Infra City”) med denna utsikt:
Men jag ska alls inte klaga egentligen: vi får ju gratissova på hotell! Vem sitter och tittar på utsikten hela dagarna egentligen? Vi har badat i poolen! Vi har cyklat på motionscykeln! Det blir baconfrukost! (Annars jävlar.)
När jag tänker närmare efter, undrar jag om jag någonsin har trashat ett hotellrum som i detta nu. Jag är ju stark som Hulken, brutal som Bruce Willis och lika omdömeslös som Keith Moon. Ska kanske kolla om jag kan kasta ut tv:n genom fönstret nu när jag ändå har börjat.
Frukostuppdatering!
Det här med att låta er tillbringa hela söndagen i ovisshet när det gäller hotellfrukosten kändes onödigt grymt. Therefore I give you – with great pleasure – The Breakfast Binge! (Insert tutelitut-fanfar här.)
Tyvärr tog jag den allra, allra sista tomaten; fler dök inte upp så många stackars frukosterare möttes av blott prinskorv en masse i just den här avdelningen.
Jag har en fråga till alla baconkonnässörer – syns det på bilden nedan att det liksom är två olika sorters bacon i byttan? Är det någon av er som vet vad det är för skillnad?
Under mina hotellfrukostar genom lifvet har jag gnölat och gnällt mest över tekulturen. Dammiga tepåsar och koppar som rymmer ungefär en deciliter är nämligen helt fel för en temissbrukare som vill ha halvliterspottor och tekanna. Men nu i morse slog det mig att det oftast finns en lösning: filskålarna!
Uppdatering 16 december 2016: Hotellet som jag berättar om här nedan har kontaktat mig och berättat att renoveringen sedan länge är klar och det har hänt mycket på hotellet och att alla är hjärtligt välkomna dit.
Det var värst vilken fjölkorv till prinsessa på ärten jag har förvandlats till. Förmodligen har jag bott på finhotell i rum med utsikt och balkong, tofflor och morgonrock samt chokladbit på kudden för många gånger. När såg jag senast mögel i duschen? Smutsiga lakan? Intorkad tvål? Trasigt överkast? Nä just det, en lyxlirare med rynk på näsan – det är jag det.
Nu ska jag försöka vara dumpositiv.
– Tjoho vad kul, jag ska bo på ett sekrutthotell som ser ut som … ett vanligt hus?
När jag kom in till hotellets reception och fick höra att jag skulle gå ner i underjorden för att komma till mitt rum, tänkte jag att det nog var något suterängtrolleri i bortre änden. För inte kan man väl bo i ett källarutrymme?
In i det brunaste rum jag har varit i sedan 1973 klev jag och konstaterade att joorå, det kommer ju in ljus där uppe genom källarfönstret med klistermärken. Ganska mycket ljus! Se där, badrummet är ju alldeles nyrenoverat med ett härligt, iskallt klinkergolv. Och att tv:n sitter på väggen vid sängens huvudände är väl bara intressant?
Ni hör att jag intalade mig att jag kunde vara vara tuff som en orienterare, cool som fallskärmssoldat och tålig som en finsk skogshuggare? Tsst, vad är väl en brun källarlokal om man tänker efter? Men när tv:n på rummet igår visade sig inte ha tv3 och därmed inte ishockey-VM, tappade jag humöret. När väggarna sedan släppte igenom en annan gästs kurrande magljud, blev jag nästan arg. Snabba efterforskningar visade att varenda hotell i hela Finspång (tre stycken) var fullbokat.
Räddningen blev ett annat källarrum, där det fanns en tv für alle. Och godis, lättöl och ostbågar! Trarajdiraaaa, nu äre hockey-VM!
I sällskap med två döva tjejer och en väldigt tystlåten man såg jag där Sverige slå Tyskland med 5–2. När vi gjorde mål undslapp jag mig ett litet pipigt ”jiho” medan jag inombords skrek och hoppade på möblerna.
Tillbaka i mitt rum blev jag arg på de endast 80 centimeter breda sängarna och möblerade om.
Så vad är då Finspång förutom ett ställe där jag stundom spelar basket och ofta håller föreläsningar för Siemensanställda? Jo, det är en stad med ett centrum som runt 1976 måste ha jämnats med marken för att strax därefter byggas upp i betongbrutalitet.
Stackars lilla Finspång. Det är som att se bilder på små, fattiga barn i början av 1900-talet. Med snor rinnande ur näsan, barfota och i trasiga kläder släpade de sig ner i gruvorna istället för att leka kull i blommiga träskor. Finspång ligger vackert; det är ett böljande landskap med fantastiska villor och … nej. Inte så mycket mer. Torka näsan och ryck upp sig, Finspång — locka hit storstadströtta människor med gratis internet, tågbana som binder ihop stan med Linköping och Norrköping och sluta upp med ofoget att ge bygglov till vem som helst.
Jag har aldrig varit i New York, Madrid eller Åmål. Men vad värre är: jag har aldrig varit på Gotland. Fast i gengäld är det väl inte så att alla gotlänningar har varit i Eskilstuna?
Om sanningen ska fram, har jag heller aldrig varit på Öland eller åkt båt på Vättern eller Vänern. (Tror fan att jag aldrig kommer att komma till New York så mycket som jag måste hinna med här i Sverige.) Däremot har jag varit i både Simrishamn och Kiruna och kan prata både skånska och lulmål. Vilket inte alls hör hit.
Helgen 21–23 januari kommer jag och nio av mina närmaste basketspelare att spela två matcher mot det förfärligt hemska laget som heter Visby Basket och alltså vara hela två dygn i Visby. Vi ska sova på liggunderlag i en gympasal och hänga upp svettiga matchdräkter på ribbstolarna och tänka på forna tider när vi i tonåren gjorde samma sak men i alla fall kunde drömma om att få hångla med någon i killaget på tjocka madrassen. Och så ska vi plåstra om våra blessyrer … och smeta liniment på hälarna … och … och …
STOPP OCH BELÄGG. (Om detta hade varit en långfilm hade det nu sagt ssscccrrrrrrreeeetsch och så hade filmen stannat medan berättarjaget från ingenstans hade talat förnuft med sig själv och illusionen om tio ömtåliga baskettanter i 25- till 50-årsåldern på liggunderlag i två dygn.) Så kan vi ju inte ha det! Titta så välartade och trevliga vi ser ut:
Därför ber jag nu läsekretsen om råd: var tycker ni att vi ska sova och äta frukost och ha vår sambandscentral under denna helg? Har ni några maffiakontakter eller kusiner som äger hotell? En faster med B&B? Jag har läst mig till att det finns tio hotell i Visby och dem ska jag mejla – men vi måste alltså betala allt ur egen ficka eftersom vi är lika mycket amatörer som Gunder Hägg var i början av sin karriär. (Och hotell som har mögel i duschen ska inte banga. Det blir ju ännu roligare då!)
Vi säljer oss gärna och gör precis hur mycket reklam som helst för sängplejset som ger oss mest rabatt. Vi kan byta namn på laget och spela topless med hotellnamnet skrivet i pannan om det så krävs: allt för konsten. (Eller basketen.) Blyga välgörare och mecenater kan mejla mig – lotten@bergman.com. Och alla som vill se oss spela rekommenderas att inte alls göra det eftersom vi kommer att få stryk med 70–80 poäng och knappt komma över halvplan.
Man skulle kunna tro att jag drivs av en lust att berätta om misslyckanden. Men så ska man inte se det. Fast en helt normal taxiresa från punkt A till B eller Ö är ju inte något att skriva hem om. (Hem = på bloggen.) Hör bara:
I morse åkte jag taxi hemifrån till stationen. Det gick bra och chauffören från Syrien ska utbilda sig till byggingenjör eftersom han älskar matte. Jaha.
Sedan åkte jag tåg till Stockholm. Och kom fram i tid. Undrens tid är inte förbi.
Slutligen tog jag tunnelbana och buss till Lidingös utsiktshotell Foresta. Det gick bra.
Nä, då är det bättre när dagen fortsätter så här:
Jag skulle föreläsa 13:30–16:00 (om mina älskade skrivregler), men var ute i extremt god tid med tanke på allt som kan gå fel. Redan klockan 12:16 satte jag mig i ett hörn med lite kaffe och kaka och började läsa julkalenderkommentarer. Sjönk ner i paradiset, liksom. Klockan 12.29 väcktes jag brutalt av en flåsviftande kvinna som ylade ”sitter du hääääääär?”.
– Ja, sa jag och log för att lugna ner henne.
Naturligtvis hade jag fått fel tid: jag skulle börja klockan 12:30. Inga problem – förutom att hotellet då tog en kvart på sig för att hitta batteri till micken.
När det var dags för fika försökte jag (leende) övertala hotellpersonalen att ha serveringsbord som man kunde nå från två håll istället för ett eftersom det där med batteriet hade fått mig att känna att min hotellförbättringsiver nog behövdes.
Jag informerade dem även (leende) när jag ändå höll på om ett dåligt handtag inne på toan och en bedrövlig papperskorg som såg ut att vara från 1983.
Fransiga mattor och fläckar på golven får jag ta med dem en annan gång. För sedan blev jag tvungen fokusera på Taxi Stockholm. Vid halv ett förbeställdes en taxi till mig: kl 16:05 skulle jag hoppa in i den och köras till tunnelbanan. Två av åhörarna som också skulle till Centralen skulle få åka med mig och alla var så glada så. När taxin väl kom – kl. 16:25! – hade jag missat mitt tåg. Vi hoppade in i taxin och jag sa:
– Trampa på gasen! Kör som en biltjuv, kvinnan i baksätet ska ta ett tåg till Skövde kl 16:51! Go-go-go!
Ok. Jag kanske skulle ha sagt ”snälla rara, vi är bara lite stressade och skulle uppskatta en så effektiv resa ner till Ropsten som möjligt” med ett leende. För söderkisen som körde blev omedelbart på ett rasande dåligt humör. Eftersom han inte alls körde som den biltjuv jag hade bett om utan snällt väntade bakom bussar som inte ens blinkade och bara svarade ”vet inte” och ”jag kör bara” på alla mina frågor, sa jag till slut förlåt ett par gånger. Inte leende, dock. Och inte debiterades resan på kursföretaget som jag hade bett om – när jag ville kasta mig ut ur bilen och springa till tunnelbanetåget fick jag snällt stanna kvar och rafsa fram betalkortet.
Taxichauffören tog låååååååååångsamt fram apparaten som man sticker ner kortet i och räckte den till mig. Då tror man ju att det är koden som ska knappas in, eller hur? Icke.
– Summan. Du måste skriva in summan.
– Men varför ska jag, varför kan inte du, det här är ju löjligt!
– Det blir korrekt om du gör det. Nittio.
– Men vaff.. nie noll enter … enter igen! Error! ERROR!
Ni förstår?
När betalningen var avklarad, sprang jag upp till tunnelbaneperrongen där Skövdedamen fortfarande stod. Tåget kom, vi placerade oss i rätt ände, räknade minuterna, planerade språngmarschen genom att kolla på Iphone-appen som visar elektroniska tavlan inne på Centralen. Och så sprang vi – jag med damens rullväska i famnen, hon med andan i halsen.
Hon hann. Och jag tog nästa tåg. Men Taxi Stockholm behöver jag ju inte rekommendera till någon, liksom. Resan tog 3 minuter och var på 1,8 km och kostade 90 kr, vilket kanske är normalt (?) – men varför skyller taxichauffören på ”många bokningar” när man beställer drygt tre timmar i förväg?
Som jag visade i en filmsnutt igår, har jag sovit i ett väldigt litet hotellrum utan fönster. Spela roll, liksom – det är väldigt mörkt när jag kommer och väldigt mörkt när jag åker. Och väldigt brunt inne i badrummet.
Min uppdragsgivare antydde att det var bra om rummet var billigt och att det var just Best Western som borde väljas. Och jag lovar: jag klarar mig jättebra utan fönst… Oj! I denna sekund hittade jag ett takfönster! Visserligen är det täckt av snö, men i alla fall!
Och nu hittade jag en knapp för gardinen där med fuktfläck! Zzzzzz, donk. Pschzzzzzz, donk. Den funkar! Men det kan inte vara ofta någon bor här, kolla tvålen i badrummet har skiktat sig.
Det intressantaste i rummet var dock inte fönsterlösheten, brunfärgen, gammeltvålen eller antalet kvadratmeter. Nej, det var väggarnas inbördes vinkelförhållanden. Huset byggdes något år efter Den Stora Branden 1888 och väggarna är alldeles toksneda. Hur jag än ställde sängen ramlade kuddarna ner på golvet – tills jag gjorde en uppallningsfunktion med stol, ryggsäck och sängbord.
Bortskämd som jag är med sängar som är 1,20 eller 2,40 meter breda, fick jag försöka tänka som när jag senast sov i en smal säng … runt 1975. ”Dröm lugna drömmar” sa jag till mig själv och slog knät i väggen. ”Håll in armarna som om du är redo för en charge” tänkte jag och fiskade upp täcket från golvet med ena foten. Men jag sov okej enligt mobilgrejmätaren Sleep Cycle (som jag har beskrivit här) trots att det var såpass lyhört att jag hörde dragkedjor dras upp och ner utanför dörren.
Att det tog ett tag att somna berodde inte alls på rummet. Jag bara funkar så – kan inte varva ner effektivt även om jag gör allt annat effektivt. Vi tar och vänder på grafen och stoppar in mina tankar som förklarar varför jag inte bara slappnar av och räknar neråt från 100 och soooomnaaaar:
Men nu till den stora skandalen och orsaken till att jag verkligen inte på några villkor tänker bo på Best Western igen och varför jag inte kan rekommendera hotellet till andra än mina fiender. Ser ni vad som saknas i burken med köttbullar och prinskorv?