Etikett: hotell

Ännu ett hotell: Best Western i Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 23 november 2010 16:31

Som jag visade i en filmsnutt igår, har jag sovit i ett väldigt litet hotellrum utan fönster. Spela roll, liksom – det är väldigt mörkt när jag kommer och väldigt mörkt när jag åker. Och väldigt brunt inne i badrummet.

Åtminstone 17 nyanser av brunt. — Åtminstone 17 nyanser.

Min uppdragsgivare antydde att det var bra om rummet var billigt och att det var just Best Western som borde väljas. Och jag lovar: jag klarar mig jättebra utan fönst… Oj! I denna sekund hittade jag ett takfönster! Visserligen är det täckt av snö, men i alla fall!

Rakt ovanför mig: snö! (Det som speglas i fönstret är datorskärmen.) — Rakt ovanför mig: snö! (Det fyrkantiga som speglas i fönstret är datorskärmen.)

Och nu hittade jag en knapp för gardinen där med fuktfläck! Zzzzzz, donk. Pschzzzzzz, donk. Den funkar! Men det kan inte vara ofta någon bor här, kolla tvålen i badrummet har skiktat sig.

Det intressantaste i rummet var dock inte fönsterlösheten, brunfärgen, gammeltvålen eller antalet kvadratmeter. Nej, det var väggarnas inbördes vinkelförhållanden. Huset byggdes något år efter Den Stora Branden 1888 och väggarna är alldeles toksneda. Hur jag än ställde sängen ramlade kuddarna ner på golvet – tills jag gjorde en uppallningsfunktion med stol, ryggsäck och sängbord.

Bortskämd som jag är med sängar som är 1,20 eller 2,40 meter breda, fick jag försöka tänka som när jag senast sov i en smal säng … runt 1975. ”Dröm lugna drömmar” sa jag till mig själv och slog knät i väggen. ”Håll in armarna som om du är redo för en charge” tänkte jag och fiskade upp täcket från golvet med ena foten. Men jag sov okej enligt mobilgrejmätaren Sleep Cycle (som jag har beskrivit här) trots att det var såpass lyhört att jag hörde dragkedjor dras upp och ner utanför dörren.

Där mellan fyra och fem stod någon och pratade i korridoren utanför.

Att det tog ett tag att somna berodde inte alls på rummet. Jag bara funkar så – kan inte varva ner effektivt även om jag gör allt annat effektivt. Vi tar och vänder på grafen och stoppar in mina tankar som förklarar varför jag inte bara slappnar av och räknar neråt från 100 och soooomnaaaar:

Men nu till den stora skandalen och orsaken till att jag verkligen inte på några villkor tänker bo på Best Western igen och varför jag inte kan rekommendera hotellet till andra än mina fiender. Ser ni vad som saknas i burken med köttbullar och prinskorv?

Ingen bacon! Kalla ägg! Iiiih! — Ingen bacon! Och bara jättekalla ägg! Iiiih!

18 kommentarer

Gåtfulla män på väg mot Sundsvall

Publicerat av Lotten Bergman den 22 november 2010 13:59

Jag är på väg mot Sundsvall per tåg och lyssnar på två killgubbar i 35-årsåldern som ses för första gången på tio år. En har håret kvar, den andra inte. En av dem har slips och kavaj och den andre har skinnpaj. De succéfajtas så det står härliga till genom att berätta om hur de på bananskal halkade in i bransch 1 och 2 och hur de lyckades sälja t.ex. en pluttlägenhet för fjutton miljoner och köpa en megavåning för nästan ingenting trots att jag tycker att det låter som fjutton miljoner det också.

Och jag kan inte begripa vad de har gemensamt.

De rabblar namn som Spiken (som hade spikfrilla), Mackan (som var sjuk alla måndagar och fredagar), Kagan (som lånade ut sin lägenhet i sjunde hand), Kenny (som krävde farthållare i bilen som han sedan körde sönder i 180 knyck) samt Tscheff som förmodligen är död. (Han kanske inte alls stavas så. Tjef? Tjifen? Kjeff? Tzcech? Chierf?) När tåget rasslar igång hör jag bara enstaka ord trots att jag som en hund vänder öronen mot de pratande.

– Systemet … inventeringar … programmera — DVG!
– Fusen … knappa in … sju-förbud.
– Vapentäkt … drog ur … loppet var fritt …

Aha? De gjorde lumpen ihop?

– Immobiliseringsförsvaret … omsätta vapenarsenal … vapenrörelse …
– Vådaskottet … cementväggen … kasun … projektiler …

Jaså. De är gamla yrkesmilitärer? Tåget stannar till så att jag plötsligt hör allt som sägs:

– Jag känner mig yngre nu än för sju år sedan. Åren går så jävla fort.
– När sas vi upp? Ja jäklars, det går så fort.
– Jag tänkte på det där du sa om att lyssna på sitt inre.
– Mhm. Ja. Eller så får man göra som alla andra och komma in i branschen via kontakter.
– Höhö. Fan vi borde ta en fika — fan, slå en pling när du är i stan!

Öh? Va? Talar de militärhemligheter och lumparminnen när jag inte hör dem och babblar vanligt floskelprat när jag kan tjuvlyssna som en helt normal människa? Upprörande! Jag vill höra mer om vådaskottet! Hallå!

Och det är här jag borde komma med lösningen och berätta hur allt ligger till och hur jag genom att böja mig fram och ställa en intresseväckande fråga fick dem att öppna upp och målande beskriva sina livsöden. Men icke. De steg av och försvann.

Jag steg också av och mellanlandade på SJ:s lounge på Centralen där jag i detta nu sitter med 23 karlar som nästan mangrant knakgnager på finn-crisp trots att det finns vetebröd. Förvånansvärt många står och hänger eller vandrar omkring i cirklar trots att det finns sköna fåtöljer. I ett hörn står en man och talar i mobiltelefon så att 22 personer hör allt om hur den nyanställde killen omedelbart måste avskedas pga. säkerhetsproblem på IT-avdelningen.

Mina ärvda kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö. — I Centralens lounge. Mina gamla kängor är fula som stryk men nog bra att ha i Sundsvalls snö.

Förbaskat, jag har som en noob glömt långkalsonger!

___

Hotellrumsuppdatering!

Ni ser väl att jag är ordentligt klädd i kylan? (Och framför allt att jag dokumenterar omedelbart utan att passera gå eller ens ta av mig jackan.)

44 kommentarer

Lyckad reklam? (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juni 2010 20:50

Jag frågade nyss mina barn vilka reklamkampanjer som de anser är lyckade. Först fick jag definiera vad ”reklamkampanj” var, och sedan vad ”lyckad” är. Därefter följde en naturligt påföljande diskussion om huruvida en reklamkampanj kan vara lyckad om man bara tycker om den utan att köpa själva produkten. Tonåringarna listade:

Ica (persongalleriet och mannen med hy som soltorkade tomater)
Telia (folk gillar tydligen att följa den fumlige pappan)
Polly (ungdomarna kan sjunga ”Petter och jag, vi är goda vänner …”).

Men Polly äter vi aldrig, vi är inte särskilt positiva till Telia och Ica handlar vi bara på om vi har bråttom och råd. De stora barnen minns däremot med glitter i blicken reklamen på Cartoon Network, där de ville ha alla leksaker omedelbums. Vattenpistoler och Barbie Rapunzel nämns som några av produkterna som jag, den goda modern, underlät att införskaffa.

Men just nu sitter vi mitt inne i en reklamkampanj. Och den känns så himla lyckad. Det är Ikea, som har en jätteinstallation på Skeppsbron i Stockholm.

Vi har bokat och betalat för samt installerat oss i ett tolvmannatält. Vi sju och lillasyster Orangeluvans lite mindre familj ska sova i riktiga sängar med kuddar och täcken samt lakan som vi får ta med oss hem – och det är så vansinnigt mysigt!

kat_hiss — Där, rakt fram, ser vi Katarinahissen.

djurgardsbat — Där, genom tältöppningen, ser vi Djurgårdsfärjorna forsa fram.

inneitaltet — Här, inne i tältet, leker vi ”Inte nudda marken” och ”Skeppsbrott”.

Vi sover i robusta sängar av ni-vet-vilket-märke och i lakan av ni-vet-vilket-märke och njuter av paraplyer, filtar, kuddar, täcken, lampor och mattor samt stolar och hänggarderober av ni-vet-vilket-märke. (Någon måtta får det faktiskt vara på mitt reklamande här. Jag må trivas, men sponsrad är jag icke.) I morgon kommer personalen att servera oss frukost inne i tältet vid den tidpunkt som vi önskar – och allt detta bara för att jag var snabb med beslutet när reklamutskicket kom för några veckor sedan. Det kostar oss pengar, men åh! Det är så värt det!

detregnarsmaspikmenjagartuff — Där, under paraplyet, bloggar jag i detta nu.

Barnen leker på lilla lekplatsen intill tältet och även Sjuåringen som nyss led av bristen på krigsleksaker, har funnit sig tillrätta. Han sköt mig nyss med en kastrull på huvudet och en kulspruta av kaffekoppsmodell. Pang, jag är död.

Uppdatering

Nu har vi sovit!

Kommer ni ihåg att jag har en grej som mäter hur jag sover? (”Sleep Cycle” i Iphonen.) De allra flesta nätter ser grafen ut som t.ex. i fredags: Inatt sov vi alltså i underbara sängar, fina lakan, mjuka täcken och kuddar samt i gott sällskap. När man inte kan se på tv eller spela spel och måste anpassa sig efter de yngstas dygnsrytm, blir nattningen gjord bra mycket tidigare än vad jag är van vid.

1: Jag somnade tydligen på två röda sekunder, men vaknade av att Orangeluvans treåring hängde som Tarzan i en av våningssängarna. Knäpptyst svingade han sig mellan stegarna.

2. En lastbilskolonn dundrade förbi Gamla Stan och oss.

3. Någonstans spelade någon musik på rekordvolym. Folk sjöng med och var jätteglada. Alexander Rubak skapade störst jubel. Klockan var 04:15! (Tydligen var det på festprissebåten Patricia som man slog runt lite.)

4. Sjuåringen bytte säng med någon annan. Oklart vem.

Nu ska vi skriva i Ikeas gästbok!

Uppdatering när det gäller reklamen!

När vi skulle checka ut, blev vi tackade för att vi hade sovit gott. Det var så trevligt, så jag bubblade på med beröm och kritik (för smala lakan till dubbelsängarna) – och då visade det sig att det inte bara var Ikea som gjorde reklam för sig utan även Nobis – hotellkedjan alltså. Men snacka om att inte det gick fram! Ingenstans såg jag att det var ett samarbete mellan Ikea och Nobis, och hade inte karlen i receptionen (som var en en liten friggebod, receptionen alltså, inte karlen) sagt det, hade vi inte någonsin fattat det.

25 kommentarer

Vanligt inlägg: tågjävlar, blögg, Eddie Izzard och en liten lucka

Publicerat av Lotten Bergman den 20 december 2009 13:54

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.)

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka…
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

– I get to be on top! skrek jag och sprang in i … ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?

28 kommentarer

Vårt agerande i sängen (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2009 09:13

PGW frågade igår i kommentatorsbåset: ”Ursäkta en oinvigd, men vad GÖR man egentligen på bokmässan? Förutom får ont i fötterna och träffar bloggare?”

1.
Man hittar en tvestjärt i dojan.

Vi kan kalla honom Nisse. Rest in peace, dear.

Jag såg häromdagen en snutt av en dokumentär om uteliggare, där en av de mer slitna männen tar av sig stöveln och i den hittar en död mus. Inte särskilt bekymrad konstaterade han bara att det var ju konstigt att han inte kände något när musen levde.

En död tvestjärt ser faktiskt lite mänsklig ut. Eller har jag sett för många zombiefilmer och tappat omdömet?

2.
Man bor på hotell.

Ja, inte om man har sådan otur att man bor i Göteborg redan. Mot alla odds, bor jag och Den djefla mannen dessutom på ett och samma hotell. (Framförhållning är inte vår ledstjärna.) Lyxpyx! Hotellfrukost! Heltäckningsmatta!

Fast när jag igår checkade in, höll jag nästan inte på att hitta golvyta att lägga väskorna (fyra kolli – trots att jag inte har extraskor och finkläder med mig) på och sängen var … inte vad jag hade förväntat mig. Hemma sover vi i varsin 1,20-säng. Här skulle vi samsas på en 1,40-säng. Jätteintimt, jättegulligt och jätteromantiskt förstås.

Så här är det tänkt på ett ungefär.

Hemma har vi breda sängar dels för att få plats med nattvandrande barn, men också för att faktiskt kunna sova. För i vår familj sover man inte som döda tvestjärtar på rygg med händerna knäppta på bröstet, inte. Utan mer så här:

Så här sover vi i verkligheten.

Jag ringde ner till receptionen och sa hej och tack men förlåt och ursäkta men min man snarkar och vi är jättestora och sprattliga och skulle det kunna gå för sig att … Och det gick. Ett annat rum trollades fram, så nu sover vi i två 90-sängar istället. I-landsproblem, någon?

3.
Man äter köpemat.

Igår hade jag tänkt köpa en sushi och sitta på rummet och äta samt dricka en kall öl. Jag brukar göra det när jag bor på hotell och inte har föreläsning dagen efter. Vilket är aldrig.

Misosoppan vaktades av ett monster.

Men hur gör man med detta Moment 22?

Man får inte ta med en foajé-öl upp (”vi har inte utskänkningstillstånd på rummen”).
Man får inte äta medhavd mat i foajén.

Svar: man smusslar och fuskar och låtsas som om det regnar.

Nu ska jag med en död mobiltelefon (har glömt laddaren hemma bredvid skor och tandkräm) försöka hitta bloggare, räkmackor, djefla män och gamla kolleger. Om tekniken vill, uppdaterar jag här senare.

___
4.
Man hittar en rolig skylt

5. Man får av Stationsvakt en ny illustration.

6.
Man går på traditionell räkmacka tillsammans med:

Miss Gillette
IT-Christina
Greatness
Fröken T
Flinn
IT-mamman
Översättarhelena
Ullah
Gnesta-Pelle
Studiomannen
En annan sida
Ataharis
Salt, skyltat.se, Blogtrain
Sandra
Den djefla mannen
Lotten

(Ja, jag var på räkmackan även med mig själv.)

Den här bilden är fruktansvärt tråkig och mes
ig. Den djefla mannens rygg och ett tomt glas och Sandra som tar bild samtidigt. MEN: den bild som Sandra tog samtidigt är fantastisk!

7.
Man åker hissar och rulltrappor som vore man på en flygplats, man stirrar på Lennart Helllsing, hejar på Jonas Hallberg, man blir oavsiktligt spottad på av chipssmaskande författare, man snubblar, trillar, kramar gamla vänner och klämmer på en och annan bok.

8.
Man går till Nya Ullevi (vilket var fel) och sedan till Gamla Ullevi (vilket var rätt, men den är ju ny) och så leker man studioman. Mer om det senare.

19 kommentarer

Äntligen – ett mögelhotell!

Publicerat av Lotten Bergman den 20 april 2009 06:57

Swimmingpool! Jag bor på hotell med pool!

Tji fick jag för att jag knorrade över Knausts tekopp som kostade 24 kronor. Jag är i Göteborg och min uppdragsgivare har bokat in mig på hotellet som jag njöt av redan för ett år sedan.

Man får gratis te när som helst, man får gratis kvällsmat och … ptja. Sedan får man inte så mycket mer.

Men när sov ni med en lastbilsframdel strax utanför hotellrummet? (Ge mig gärna den korrekta termen för denna framkropp.) Uppdatering: Den heter trailerdragare eller dragbil!

Gardinerna räcker inte riktigt till. Det finns inga rullgardiner. Solen gick i morse upp, låt mig se … 05:51. (Tyvärr har jag vant mig vid att sova i mörker.)

(Pincettgreppet accentuerar kuddens litenhet.) Min kudde – som försvinner i profil – hade inte räckt särskilt långt i en amerikansk films pillow fight med rara flickor i hårtofsar och minimala kläder.

Eller för Ben Stiller i gårdagens film på tv.

Fönstret behöver bara lite antirynkkräm.

En jättespegel bakom sängarna och speglar även på andra väggen. Jag funderade på att dra loss dem och använda som mörkläggningsgardiner.

Dörren som leder ut till den torrlagda utomhuspoolen har slagit sig illa. (Det här är bra. Eventuella fönstertittare hörs hur väl som helst.)

Mögel i duschen! Hurra! (Det är inte möglet i sig som är värt att hurra för, det är mer ”hurra, det här kan jag blogga om”.)

Snacka om att resa i tiden. Jag känner mig som tio år.

Hotellrummet är så fullt av speglar, trasiga saker och underliga möbler att jag tror att det är en medveten affärsidé. Det finns en till spegel i entrén och självklart kan man – om man av ren självbevarelsedrift inte blundar – se sig själv grimaserande, sittande på toan. När man duschar kan man förstås se sig själv i en helkroppsspegel. Jag kände mig som en p0rrfilm där jag stod bland mögel, tvålskum och speglar.

Gratismaten kompenseras förresten av en våg, som står redo bredvid duschen. Jag, som inte har vägt mig sedan senaste förlossningen, klev raskt upp på den. Härmed meddelas: jag väger Error.

42 kommentarer

Bakåtsträvare Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 25 februari 2009 23:48

Jag tycker om gamla hus – tinnar, torn och fönstersmygar samt stuckatur. Därför blir jag lite ledsen när man river Klara-kvarter och drar feta motorvägar rakt genom städer som Karlskoga. I morse blev jag lite ledsen när Stadshotellet här i Smedstaden brann och brann tills det bara var ett ihåligt skelett kvar.

Det brann som attan därinne, men brandbekämparna (genuskorrekt ord) koncentrerade sig på byggnader som kunde räddas. Den här var redan utom allt hopp.

– Men Lotten, alla nya, arkitektoniskt intressanta och stilistiskt perfekta hus med miljötanke och … tycker du inte om dem?
– Gäsp. Näe.

I morse klockan 05:57 ringde min programledarkollega Jonas och sa att jag skulle åka ner till Statt och ta lite bilder. Ja, som en hyena. Nu vet vi att alla hotellgäster klarade sig bra, så jag förlåter mig själv för fotograferandet. Och jag förlåter mig själv för hur vi sedan under morgonen pratade nästan som vanligt i radion och att vi till och med skämtade och associerade till olika brand-ord. För det får man väl?

Se, så det brinner. Och se, vad står där nere i högra hörnet?

Aha, brandbilskaffe.

Förutom kaffe kan jag meddela att det dracks mängder med vatten, att brandvattenslangar är tjocka som vader, att man om man inte ser upp kan bli instängd innanför avspärrningarna och puttad på av en (snäll och förstående) polis och att alla nu är överens om att det är gangsterligor som sätter eld på fullbelagda hotell mitt i natten. Ja, det är mordbrand.

(Mordbrand heter det även om ingen dör, vilket ju är intressant. NE: ”Människor eller egendom behöver inte skadas, utan brottet är fullbordat redan när de genom branden är utsatta för konkret fara att skadas.”)

Det är enligt rykten samma busligor som förra året eldade upp en restaurang och som slet bort två toalettstolar på just Statt och orsakade enorma vattenskador … som i förra veckan äntligen var bortrenoverade.

Tvi vale, bovar och banditer.

Aftonblaskan har som vanligt lite extra piff på nyheterna:

Eftersom jag kastade mig över en polis och frågade om just detta (”flås, flås, ursäkta, sprang nakna personer omkring här under evakueringen?”), vet jag att alla var påklädda och att nästan alla dessutom hade haft tid att ta med sig hela packningen.

Nu vill jag att Statt byggs upp igen av gangstrarna själva. I randiga kläder och med kanonkulor fästa vid smalbenen. Allt måste förstås byggas i sekelskiftesstil (ni förstår vilket sekelskifte) och inredas med röd sammet. Bakåsträvare var ordet!

14 kommentarer

Vad är viktigt på hotell?

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2009 12:13

Jag vet, det borde ha varit en öl på bilden.

Om jag hamnar på ett snuskhotell, är det viktigaste att det är helt och rent – annars tar jag ju bilder på möglet och hö-hö-hö:ar om det. Man kan höra mig säga:

– Det viktigaste är ju i alla fall att det är rent och fint, sedan kan det få ligga i tjottaheiti.

Om jag hamnar på ett rent hotell långt borti Åväbbla, kan man höra mig mumla:

– Nämen alltså det viktigaste måste ju ändå vara närheten till centrum, sedan får det se ut som det vill.

Nu ligger jag i en hotellsäng på Lidingö.

– Inte Åväbbla? säger ni.
– Mjaeh.
– Rent? undrar ni.
– Jahadå, Den djefla mannen beställde ett ”allergirum”, vilket man kan få utan att visa upp läkarintyg om morotsöverkänslighet.

Det är rent, men man måste åka både tåg och buss för att ta sig hit. Och när man vill ha te, finns det inte som på alla andra hotell (min egen statistiska undersökning har gett detta vid handen) tepåsar på rummet eller ute i korridoren eller ens i foajén.

Nej. Man måste köpa sig te för 20 kronor i lobbyn. Om man vill, kan man få låna en vattenkokare att ta med sig upp på rummet, men då måste man ju köpa en tepåse för 20 kronor eftersom varmt vatten har en lite fadd smak. Jag blev så besviken över detta att jag omedelbart i stor frustration knäckte en flaska med 1,8 dl vin för 85 kronor. Plötsligt var jag inte ett dugg sugen på te. Vi gav oss sedan ut på huppegupptäcktsfärd i korridorerna – och hittade en ismaskinsbokhylla med Ibsens samlade verk!

– Får jag ta med mig Ibsen hem, jag som aldrig har snott ens en tvål på hotell? sa min djefla man och sög på en gratis-isbit.

Vid frukosten fann vi att baconet var kallt och äggen var kalla och att luften var jättekall, men eftersom flingorna var av yppersta klass var frukosten ändå ok. Behållningen var annars taxichauffören som körde oss sent igår kväll när vi hade missat bussen:

– Kan man cykla till Foresta från tunnelbanan? sa min djefla man bara för att småprata lite.
– Rösta? Ska ni rösta? Moderaterna förstör det här landet. Ingen borde rösta! skrek taxichaffören så spottet yrde fram på vindrutan.
– Nej, Foresta … hote… äh, cykla, finns det en cykelbro här så att ma…
– Ska ni nödvändigtvis cykla, finns ju Tranebergsbron. Vad ni nu ska där och göra.

Så varför fick jag just detta hotell att övernatta på i födelsedagspresent? Visserligen rent och trevligt, men inte billigt, inte fabulös frukost och faktiskt ganska långt bort från Söder, där vi ju såg Sissela Kyle igår?

Jo, för den fantastiska utsikten.

Hotellet ligger högt och man kan se långt och känna sig som Jätten Jorm med milsvid vy. Nu är jag ju inte någon estet eller utsiktsmänniska, men den djefla mannen (esteten) försöker tappert sedan 24 år lära mig att bli romantisk. Ett högst otacksamt sisyfosarbete.

Utsikten från sovrummet igår.

Utsikten från frukosttornrummet i morse.

32 kommentarer

Jag bor på finhotell och tittar på arkitektur

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2008 08:15

I våras hamnade jag på ett skumt patientmotellhotell i Göteborg – med möbler som hade rödmålade naglar och antika muskelmaskiner med damm överallt. Igår installerade jag mig helt tvärtom i ett gammalt, fantastiskt hotell i Sundsvall.

Jag provsprang här tyst som en indian Usain Bolt och höll på att få en öppnande dörr i ansiktet som vore jag Chaplin.

Här borde jag väl gå i en frasande krinolin och ropa på Clark Gable.

Här borde jag väl träna mina förtvinande muskler.

Min säng, min dator, mina hundra miljarder sladdar och temuggen. Samt ett meterlångt … pomadaskydd?

Och mitt i allt som är fantastiskt, har någon länsat minibaren inför min ankomst. Magnus Uggla hade förstås omedelbart ringt och bett om ett nytt rum. Jag stängde bara försiktigt så att inget skulle rubbas och satte sedan på lite tevatten.

Och nu: stadsplaneringsakuten!

Huset där borta är Sundsvalls Stadshus 1899. Det byggdes i två omgångar med en brand emellan av arkitekten Birger Oppman 1865 och arkitekten Andreas Bugge 1891. (De gamla bilderna här kommer från Sundsvallsminnen.)

De tre som inte är gulnade är från 1800-talet, det sista är från 1915.

När jag nu läser på om huset och dess storslagna arkitektur, famlar jag bland ord och uttryck som

konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna
kraftiga risaliter som ytterligare förstärker den centrala betydelsen för att skapa den pampiga inramningen
putsarkitektur
lisener
mittpartiets betoning och lanternin
takfotens konsolfris
fönsteromfattningarnas listverk
fönster med avgjord renässanskaraktär
slätputsad attikavåning och en takfot utan en gavelfronton
platt konstruktion med överljus av säteritaksmodell
skulpturgrupper som kröner de bägge mittrisaliterna.

De gjorde minsann ingenting slumpmässigt, de där grabbarna. Men hur är det numera? Hur har alla arkitekter det i dessa dagar? Frågan är hur man beskriver dagens pendanger:

Sundsvalls Stadshus idag. De små friggebodiska ciborierna kontrasterar kraftfullt mot huvudbyggnadens fialer, samtidigt som fristående mezzaniner accentuerar torgets kvaderstenar … kanske?

Låt höra nu – är jag ett gammalt surkart som inte tycker att detta är estetiskt tilltalande? Eller är jag bara avundsjuk för att jag också vill ha en korvmoj i trädgården?

Uppdatering
Kolla!

Man kan tappa en skruv, tappa förståndet, tappa kilon, tappa håret och tappa ledningen. Och i Sundsvall tydligen sitt vänstra öga snett nedåt. Foto: Lena, North of Sweden

Ok. Här kommer poseringen i trappan.

Vad gör man inte för sina kommentatorer?

24 kommentarer

Med spett och yxa …

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2008 16:43

… raderade jag ett par gamla blogginlägg bara för att få berätta att jag är på hotelläventyr igen. Denna gång med låtsashimmelsäng, fungerande vattenkokare, minibar för en nykterist och 400 översättare. Fast de har egna rum.

Nej, jag är inte översättare. Jag är inhyrd som panelhöna för att med 20 år äldre, mycket mer erfarna, grånade män och kvinna på ett podium diskutera ”översättarens roll i dagens språkutveckling: innovatör eller bevarare?”. Ptjaaaa, svarade jag, där jag satt vid den röda pilen och funderade lite mer på frågetecknens placering i en mening som är en fråga i en fråga. Sedan (håll i er!) fick jag hålla i ett korrektur som Olle Josephson hade i sin portfölj: nya upplagan av Svenska Skrivregler! Jag kommer förmodligen inte att tvätta händerna förrän i höst.

Nu har jag lyssnat på en vansinnigt rolig Jonas Hallberg, spillt choklad i tangentbordet och ska snart klä på mig en prickig klänning från 1991 för att gå på bankett med bl.a. Översättarhelena.

Men nu till väsentligheter. Det är ju sprickor i handfatet! Hurra!

Sprickor i ett sprucket handfat är ändå alltid bloggvirke.

18 kommentarer