Etikett: hotell

Ett synnerligen oturligt hotell: Scandic Ariadne

Publicerat av Lotten Bergman den 23 augusti 2015 17:46

Jag har ju skrutit härs och tvärs om hur jag var en bland nästan 2 000 andra inbjudna till Sveriges Radios 90-årsfirande.

tent_sr — Middagen avåts i ett jättetält på SR-parkeringen – se skylten.

Seminarier om framtiden (där vi ombads att inte skvallra för konkurrenterna, så ni får inte veta att man ska satsa hårt på sociala medier och att vara ute bland folk så mycket som möjligt för det får jag ju inte tala om) följdes av en hejdundrande fest med en meny som faktiskt var bland det godaste jag har ätit. Va? Ni vill veta vad vi åt? Okej, jag är inte nödbedd. Förrätt, huvudrätt och efterrätt i tur och ordning nu:

forratt — Torskrygg från Skagerrak inkokt med svenskt brännvin och Bjäre fänkål. Serverades med Piteå löjrom, vaktelägg från Ljusterö och mixad dressing av jordärtskocka och Västerbottensost samt smörstekta brödsmulor och salladsskott från Austad gård i Spekeröd. (Vego-variant: Pastej på getost från Österlen med gotländska betor och svartvinbärssötad kräm, semitorkade gula betor i form av friterat fras samt saltrostade solroskärnor från Saltå Kvarn i Järna.)

huvudratt — Hängmörad biff från Mälardalen med ugnsbakade, gotländska rotfrukter, karljohansvampsmajonnäs och norrländska chililingon samt rödvinssky och krämig svamppotatis med rotfruktskrisp. (Vego-variant: Saltbakad sellerirot med stekta, värmländska kantareller och odlad, halländsk svamp som serverades med varm, syrad rosmaringrädde, flagor av bakad Västerbottensost och reduktion av skånsk äpplemust.)

efterratt — Karamelliserad mjölkchoklad med havssalt. Sorbet på havtornsäpple, kolasås sötad med honung från Östgötaslätten och smaksatt med småländsk rosmarin samt puffad mörk choklad. (Att det ser ut som köttfärslimpa och potatis som är på väg in i tekniker-Mickes mun, är helt korrekt.)

Menyn var inte nedskriven eller publicerad någonstans eftersom den skulle vara hemlig in i det sista, men jag gick under desserten in i köket och hötte lite med nävar och pekfingrar och flirtade med någon som verkade vara lite chefig, även om han inte var menyskaparen Stefan Karlsson (Årets kock 1995).

kockar — Ja, stackarna stod och lagade mat och lade upp mat på 6 000 tallrikar i den här miljön.

styrke_henriksson_marklund — Sedan sjöng och spelade Tove Styrke, Linnea Henriksson och Petra Marklund och överallt var det karaoke till klockan 04 på morgonen.

Men det var faktiskt inte det som var det intressantaste under detta firande.

Det var istället Scandic Ariadnes fantastiskt ~~illa skötta~~ oturliga hantering av de 500 (?) som bodde just där. Nu ska ni få höra!

Allas rumsnycklar (magnetkort var det förstås) låg upplagda på ett bord, så det var bara att gå fram och ta sitt lilla kuvert och trampa – som i mitt och min rumskompis fall – nio trappor upp. Jättefiffigt … om det inte vore för den lilla detaljen att det hängde en stör-inte-skylt på dörrtrycket.

Jag knackade först lite försiktigt på dörren och haffade sedan första bästa städerska, som knackade hårdare och när hon inte fick svar, helt resolut öppnade dörren. I vårt rum klev då en förvånad tjej upp ur sängen.

– Förlåtförlåtförlåtförlåt!
– Det här här mitt rum, jag ska bo här i tre nätter …
– Förlåtförlåtförlåtförlåt!

Vi gick ner till foajén igen. Varför åkte vi inte hiss? För att det

är bra med motion
var 30 meter långa köer till hissarna
vi anade att vi skulle få vår beskärda del av köande under kvällens festligheter.

line_radio_ariadne — I hotellreceptionen ställde vi oss i en lång, ständigt påfyllande kö med andra radiomedarbetare som hade problem på något sätt.

Problemen hopade sig bland hotellgästerna, som gick i trappor och åkte upp och ner och upp och ner i hissarna. Några hade kort som inte funkade, några hade inte hittat sina nycklar, några hade fått enkelrum fast de var två, några hade liksom vi hittat främmande på rummet – om jag nu låter antyda att kaos rådde, är det helt korrekt. Vi fick efter 45 minuter ett nytt rum och installerade oss snabbt för att byta om och på den lilla stund som fanns kvar göra oss lite vackrare.

En av männen på köbilden ovan fick först ett kort som inte funkade, så det är därför han står i klagokön. Då fick han ett nytt rum, men när han kom in i det, låg massa saker utspridda i rummet: en portfölj, en resväska, några klädesplagg, en necessär. Han blev förbannad och gick ner igen och med klampande steg fram till receptionisten, där han påminde om Guldlocks björnar när han röt:

– Det är någon som bor i mitt rum!!!
– Nej, han har checkat ut.
– NEJ. Det har han inte.
– Jooo …
– Vems saker ligger i mitt rum då?
– Han måste ha lämnat kvar sina grejj… Vi fixar det!

Hotellstädaren skred på order från högre ort raskt till verket och tog bort den främmande, tydligen slarvige mannens prylar och placerade allt i ett hörn i receptionen. Radiomannen installerade sig och började byta om till festen medan vi andra fortfarande stod i kö. Då klickade det till i låset och in i radiomannens rum klev … en mycket förbryllad hotellgäst som bara en halvtimme tidigare hade installerat sig i ”sitt” rum för att sedan gå ner och ta en snabb drink i hotellbaren.

– Men … har jag kommit f… Var är min…? Här bor ju jag …?
– Nej, inte längre, sa radiomannen, varpå den förbryllade mannen försvann ner till receptionen och inte sågs till mer den kvällen.

När vi kom hem på natten fallerade korten igen; vissa funkade en gång men inte två, andra funkade tre gånger men inte fyra. Personalen bad om ursäkt så ofta de kunde, men irritationen från alla SR-medarbetare var påtaglig.

Själv gillade jag kalabaliken: det är ju så roligt när det blir fel.

Fanns det vattenkokare och te samt badrumsmatta i vårt rum, undrar ni väl nu? Neeeej – men en jättehögljudd fläkt som nog bidrog till att vi sov så gott.

fotograf_trummis — Bonusbild: Kvällens (mingel)fotograf till vänster hade samma frisyr som Linnea Henrikssons trummis.

53 kommentarer

Ett hotell med citronte

Publicerat av Lotten Bergman den 9 augusti 2015 23:27

Vi tog nyss in på hotell, jag och min djefla man, och fick i receptionen frågan om vi ville bli uppgraderade.

– JA! tjoade jag lite sådär upphetsat som man gör när man aldrig brukar bli uppgraderad, samtidigt som jag klappade händerna som en fyraåring.
– Vad kostar det? sa min plötsligt väldigt världsvane man.
– Tvåhundrafemtio kronor.

Låt oss nu på Tage Danielssonskt manér stanna upp och ställa några frågor. Kostar det pengar att bli uppgraderad? Hade vi inte redan bestämt oss för en viss prisnivå för att just den prisnivån passar just oss? Hade vi på något sätt antytt att vi ville ha … Vänta, vad får man om man uppgraderar?

– Öhm. Vad får man om man uppgraderar?
– Man får ett större rum, tekokare och en minibar.
– Men sakerna i minibaren kostar väl fortfarande?

Så vi sa nejtack och gick upp till vårt ”standardrum”. Det var helt okej, såg ut som ett normalt hotellrum utan te och utan minibar. Men … det fanns ett skrikande spädbarn i rummet intill. Vi tittade på varandra och såg båda två den andras trötta ögon och så tittade vi båda två på väggen som inte mäktade med att stänga ut ett spädbarns rop på hjälp.

(Nej. Jag vet att stackarn inte ropade på hjälp. Men jag står bara ut med barnskrik om jag kan hjälpa till; om jag bara får lyssna utan att delta, går mitt hjärta sönder.)

– Ska vi byta rum?
– Ska vi …?
– Vi har bara bytt rum en enda gång förut.
– Magnus Uggla bytte rum när han kom in i ett rum där städpersonalen hade glömt kvar en öppen flaska Ramlösa.
– Mmm. Han fick en svit.

Vi kunde tyvärr inte byta, utan fick uppgradera oss – för 250 kronor. Barnskrik får man helt enkelt stå ut med – eller betala för att slippa. Så nu har vi ett rum som är 5 m² större, en minibar som jag inte ens vågar titta in i och fem påsar med citronte. Eluttaget vid tekokaren funkar inte, men det fattade jag inte förrän jag hade tryckt och ryckt och vridit på apparaten i en kvart. På golvet har vi grus som vi inte har dragit in – men vi har badkar, morgonrockar, byxpress och strykjärn! Fast ingen badrumsmatta eller hårtork.

utsiktsolna — Men se, vi har utsikt över Blåkulla!

frukostsolnahotell — Enligt hotellets sajt ska frukosten se ut så här. Mycket lovande, jag känner baconångorna där i bakgrunden.

[Här skulle jag nu kunna skriva en uppsats i ämnet ”Citronte har i empiriska undersökningar visat sig vara närapå odrickbart”, men … nej.]

Uppdatering
Förlåt att den dröjde – här kommer frukostrapporten. Eller, ptja, det är ju egentligen bara en bacon- och äggrörerapport.

bacon_solnahotell — Jag lyckades ta en riktigt snygg bild av en inte alls särskilt imponerade äggröra! (Den var faktiskt bedrövlig. Baconet var däremot helt okej.)

Och en spegelrapport.

spegel_utttag_solnahotell — Titta så himla jobbigt de har fogat in eluttagen – precis mitt i spegeln.

När jag skulle checka ut lämnade jag en lapp med förbättringsförslag och lagningsuppdrag till receptionisten. En badrumsmatta ska det inte finnas enligt utsago, för dem har de avvecklat. Jag påpekade då att man antingen riskerar livet genom att utsätta sig för en brutal omkullhalkning med köttsår och spucket skallben, eller att man klafsar omkring i hela rummet med blöta fötter och då precis som min pappa gjorde nu i sommar när han halkade i ett hotellrum såpass att han nu haltar omkring som sin dotter med trasig menisk.

Och så pratade jag lite till, medan tjejen i receptionen tålmodigt klickade fram vår bokning och fann att vi ju inte hade betalat de extra 250 kronorna.

– Ska jag dra det på samma kort som resten av betalningen?
– Ja, och jag tror att man som hotellgäst då tar en av de andra handdukarna och lägger på golvet och då förlorar man ju incitamentet att spara på tvätt om man ska sova fler än en natt på hotellet och om man tänker på miljöhänsy…
– Tvåhundrafemtio kronor.
– Ja, och så har vi ju detta faktum att vi fick betala extra för att slippa spädbarnsgråt, vilket i mina ö…
– Nej, det har du helt rätt i. Jag tar bort den extra kostnaden.

Såja.

75 kommentarer

Ett riktigt fånigt hotell: hurra!

Publicerat av Lotten Bergman den 3 juni 2015 11:06

En annan har sovit på ett av Sveriges mest välkända hotell inatt. Det ligger mitt emellan Globen och Tele2-arenan, så det har en och annan gäst då och då. Och det är disaaaaaaaajnat så att man blir alldeles knollrig. Utomhusmiljön i området har man inte riktigt lagt lika mycket tanke på, så vi börjar rundvandringen där.

globentristess — Myspys med pelare i betong och glada skyltar i grälla färger.

globenomr_rundalampor — Nej, inte ens de runda ringarna i taket kan dölja att det här är fult.

rulltrappa_hotell — Hela hotell-lobbyn domineras av en fruktansvärt onödig rulltrappa. Rulltrapporna på Centralen är mer diskreta än den här. (Nej, det är inte upp till mig att bedöma huruvida en rulltrappa är onödig eller ej; vad vet jag om hur det ser ut här i rusningstrafik vid 17-snåret?)

hotellhank — När man designar ett hotell ska man se till att gästerna helst inte hänger upp jackan direkt när de kommer in, så vi sätter bara upp en krok — som inte passar till en enda av världens alla hankar.

pelare_hotell — SKRIVBORDET HAR FÅTT EN EGEN PELARE! (Lampan som hänger från taket ska se ut sådär och lysa mot en Jetson-fåtölj som är så vacker så.)

toalampa — Toan lyses så trevligt upp av ett ljus under handfatet. Praktiskt för alla som är nattkissare, men oerhört irriterande för alla som vill ha mörkt när de sover eftersom ljuset inte går att släcka. Man kan förvisso dra ur kortet ur den där kortfickan som gör att man kan sätta på de andra lamporna och t.ex. ladda dator och mobil, men om man gör det kan man ju inte tända lamporna och ladda datorn och mobilen. Moment 22, anyone?

brett_hotellhandfat — Apropå handfatet, ja. Det är nästintill omöjligt att 1) med pinnen till höger förstå hur man får lagom varmt vatten och 2) inte spilla på golvet. Men det har ju finfin bredd!

Och toan? Jodå, den är …

Sängen var utmärkt och utanför fönstret susade stockholmstrafiken rogivande. Jag vaknade med ett brutalt baconsug och hastade upp och nedför trapporna och nös plötsligt så att dammet yrde … va?

hotelldamm — Trappdamm! Hurra! (Det är som att träffa en kär gammal vän.)

boringhotellmatsal — Östtyskland 1978? Långtradarfik 1991? Nej, finhotell 2015.

kaffekoppartilltehotell — Förbaskade kaffekoppar som man inte kan hinka te ur!

bacon_egg_hotell — Äggpulverstanning som inte blir äggröra ens om man mosar den, kryddar och blundar och tänker på Queen of England när man äter. Och varför har de klippt sönder baconet – är jag två år, eller?

Kommen så här långt ska ni veta, allihop, att jag fortfarande njuter storligen av hotellvistelser. När det är fel, fult, skevt, ostädat, mögligt och konstigt trivs jag ännu bättre. För då har jag något att skriva om. Här kommer nu en trepunktslista till alla hotellchefer – sådant som inte kostar miljoner men som gästerna uppskattar!

Stora temuggar till frukosten.
Vattenkokare på rummet.
Rund toasits.

Robert the Bartender i baren lärde mig förresten igår kväll att man inte ska dricka Irish Coffee med sugrör. Han hade helt rätt!

58 kommentarer

Service – pah!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 maj 2015 00:23

Jaha. Nu har jag blivit så gammal att jag anser att jag ska bli behandlad med mer respekt och vördnad än jag blir. Kalla mig gärna surkärringen Bergman i fortsättningen.

Ingmar-Bergman — I analogi med ”surgubben Bergman”.

Sent i söndags kväll – efter tre dagars basketcup i Eskilstuna – anlände jag till Stockholm och skulle köpa mig något att äta. Även om det är dyrt, så brukar jag köpa alldeles fantastiska smørrebrød på Centralen.

– Hundratrettifem kronor.

Jag knappade in mina siffror och skulle precis dra ut kortet när jag såg att grabben i kassan hade tagit betalt för kaffe också – alltså 160 kr. Här hade jag kunnat klaga på att en slät kopp bryggkaffe kostade 25 kronor, men jag var mer fokuserad på att han hade gjort fel. (Jag dricker mycket sällan kaffe till kvällsmaten.)

– Men nu tog du betalt för en kaffe också.
– Oj.
– Mmm. (Jag var nästan helt tyst i mitt sammanbitna hummande.)
– Vill du ha en kaffe?
– Nej.
– Men nåt annat? Vatten?
– Nej.
– Läsk?
– Neeeej, jag vill verkligen bara ha maten. För 135 kr.
– Men … är du säker?
– Jaa.
– Men jag vet inte hur man … äh … jag måste fråga.

Han bad om hjälp av en tjej som inte ens slängde ett getöga på mig och så fick jag skriva på alla upptänkliga kvitton med personnummer fastän jag inte hade gjort nåt fel.

– Okej, pengarna kommer tillbaka till ditt konto om tre–fyra bankdagar.
– Så nu ligger jag ute med 160 kr extra i tre dagar?
– Ja!
– Men det är inte så bra, va?
– Jag kan inte göra nåt.

Jag gick sedan med mina tre smørrebrød till Stockholms hotellmecka strax norr om stationen. På Central Hotel var restaurangen stängd, så min danska kvällsmat fick inte intagas med en kall öl, utan med vatten. (Helt okej, surkärringen fick ju i alla fall mat i magen.)

I morse när jag checkade ut, passade jag på att tala om att det var vähäldigt kvavt i det annars utmärkta rummet som bara kostade 990 kr.

– Det var väldigt kvavt i rummet.
– Mhm.
– Finns det något ventilation som jag glömde att sätta på?
– Neeej. Den som finns är på.
– När jag kom tillbaka efter frukosten kändes det alldeles bedrövligt instängt, så då öppnade jag fönstret (sa jag nog mest för att jag ville prata lite mer).
– Jaha.
– Fast då stod ju folk och rökte nedanför …
– Oj.
– Ja … eh. Tack så mycket …
– Tack. Välkommen åter!

Hotellet var trevligt tapetserat med kända byggnader i Stockholm – alltså fototapeter med hus. Min säng stod därför precis nedanför det röda huset på Stortorget i Gamla stan.

lottensover — Och jag hade tydligen på mig en randig negligé?

När jag igår klev av pendeltåget i Rotebro, gick jag fram till mannen i spärrkuren för att fråga om bussen till min föreläsningslokal.

– Ursäkta, buss 360, var hittar jag den?
– Bakom mig.
– Förlåt?
– Bakom mig.

Bakom honom stod ingen buss, men däremot en hysteriskt fnittrande kvinna. Jag tittade väldigt förvirrat på henne. Och på mannen igen.

– Vad menar du? sa jag.
– Bakom mig! sa mannen.
– Du går ner för trappan där borta och till höger och sedan till höger igen, sa den fnittrande kvinnan äntligen.
– JA JUST DET, BAKOM MIG! sa mannen igen.

Men det var ju kul att de hade kul, där i kuren.

Jag skulle kunna fortsätta här med att berätta om att jag fick tillbaka för lite när jag betalade med pengar, att en stor instans tog sju timmar på sig att besvara ett bråttom-mejl och dessutom svarade med goddag yxskaft. Samt att en busschaufför medan han körde som en busstjuv talade med en kompis som hängde halvvägs över ratten – vart har alla fina skyltar som förbjuder samtal med föraren under färd tagit vägen, måntro? (Det kan säkert Ninja-Malin i kommentatorsbåset svara på.)

Men jag fortsätter inte att gnöla – jag ska sätta mig att sura med armarna i kors och underläppen plutande istället. (Det är säkert precis lika effektivt.)

84 kommentarer

Umeås Folkets hus revisited

Publicerat av Lotten Bergman den 20 januari 2015 21:13

Jag och mitt onda knä klev in i Folkets hus-lokalerna och kände inte igen oss.

– Vad har hänt? sa jag.
– Vi har renoverat! sa arrangören.
– Men här kan jag ju inte trilla! sa jag.

Tanken var nämligen att knät som jag skadade här den 6 november 2012 (se gårdagens inlägg), skulle fås omkull på samma sätt igen, och att knät då på ett magiskt sätt skulle helas ungefär som att minus & minus blir plus.

Föreläsningen inleddes och jag berättade förstås först om det som hände för drygt två år sedan och att allt var ombyggt och att det ju var bra eftersom jag inte gillade det gamla golvet.

Med mig på scenen hade jag två teckentolkare – en som visade svenskt teckenspråk och en som visade ~~TS (tecknad svenska)~~ TSS (tecken som stöd för avläsning). Golvet var nu en parkett och det enda jag kunde hoppas på var att de gröna luddmattorna (se nedan) skulle lägga fälleben för mig eller att teckentolkarna skulle förvirra mig så att jag tog fel på scen och golv.

lotten_teckentolk — Just här tror jag att jag säger ”SEEMIKOLOOON”.

I kaffepausen kom en vaktmästare och väste lite diskret att jag hade sagt fel.

– Fel?
– Ja, det stämmer inte att …
– Men jag har aldrig fel!
– … att du trillade här. Du trillade på den andra scenen.
– I KNEW IT! Det här är fel scen! YES!
– Oj. Eh.
– TA MIG TILL DEN ANDRA SCENEN!
– Jahaja, jaså, kom den här vägen.

folketshuskulvert — Ojojojoj, så spännande! Scenkulvertar, ett virrvarr av trappor och låsta dörrar! Bruce Willis och jag flyr tillsammans! Explosioner hörs i bakgrunden!

Vi kom slutligen in på den gamla scenen – där jag förstås kände igen mig – och jag vinglade ut på den så ostadigt som jag någonsin kunde och blundade lite så att jag inte skulle se tejpningen på scengolvet.

tejpadmatta — Men en bild var jag ju tvungen att ta, så då öppnade jag ögonen.

Men nej. Inget trill föll sig naturligt, så jag fick gå tillbaka och genomföra föreläsningen som planerat och knät känns precis som vanligt. (Aj.) Dock får jag en ny chans imorrn, när jag står och pratar inför 260 andra åhörare på samma ställe.

Men nu till sedvanlig hotellrapport, eftersom jag bor i ett designat rum. Minns ni dessa tider?

handfatsrum_foto_Robin D_ — Handfat på rummet!

Jag vet inte hur de tänkte, de som bestämde sig för att man nu, i dessa moderna tider vill ha handfatet i ett annat rum än toan. Kanske så här?

Man vill ju ha miljöombyte efter sittningen.
Handtvätt ska inte associeras till kiss & bajs.
Ett handfat förgyller ju annars så trista sovrum.
Det är inte vilket handfat som helst, det är design!
Det här med att ha handfat på rummet kommer att göra succé i sociala medier.
Hur ska man annars ha koll på att alla som har varit på toa tvättar händerna som de ska?

hotellhandfat — Handfat på rymmen! (Ni ser väl vad som står längst till vänster på fönsterbrädan? VATTENKOKARE! TEPÅSAR! PRISA GUDARNA OCH HOTELL AVENY!)

handfathotell_close — Ytan är jättehalkig och allt rinner ner i springan mellan vägg och glasskiva. Och stoppluppen i handfatet saknas ju så att designen helt går förlorad! Upprörande! (Nej, inte särskilt.)

Men nu till den allra, allra häftigaste designen i mitt hotellrum – Henrik Dagårds hantlar!

hotellhantlar — På väggen bredvid sängen! En dvd med hantelhanteringstips sitter uppsatt (med en möbeltass), men jag har inte en såpass omodern dator att jag kan stoppa in dylika prylar.

Eftersom det är viktigt med armkraft, har jag gjort stavtagsliknande rörelser under hela detta inläggs tillblivelse.

58 kommentarer

Hit och dit och fram och tillbaka och en sväng utomlands

Publicerat av Lotten Bergman den 29 november 2014 01:05

Man kan inte klaga på ett trist och stillasittande liv, det kan man inte.

Från ett releaseparty i förra veckan till en soffa i Tjugotvååringens student-trea i Lund, staden där det är studentorkestrar i varje gathörn, cyklar på varenda kvadratmeter och roliga människor uppdykande vart man sig i ~~världen~~ Lund vänder.

linnereppojke — Och en lundagrabb som medgörligt på ett trassligt, taffligt sätt surras vid Linnés staty …?

Tjugotvååringen delar sin lägenhet med en annan teknologpojke, så mammor på besök får soffsova. Klockan mittinatten drumlade inhysingen in och kräktes. Och kräktes. Och spottade och kräktes. Han torkade upp kräk från golvet, lade ut nedkräkta kläder utanför ytterdörren och drack vatten och kräktes lite mer. Och där låg jag och började må illa. Jag tänkte att jag som en god mor (även om jag inte är just hans mor) skulle gå upp och badda hans unga panna, men beslutade mig snabbt för att han nog inte hade uppskattat omsorger från en mamma som han inte kände.

På morgonen skuttade jag ur sängen och kastade mig på en buss och ett tåg och somnade bums för att liksom två sekunder senare kliva av utomlands. Köpenhamn, lovely Köpenhamn!

Det luktar Riviera och öl och man nästan suuuugs in på Tivoli och blir påtvingad öl i varenda gathörn. Jag råkade köpa fyra klänningar och ett par gummistövlar och vandra runt på Nationalmuseum och nästan svimma av trivsel. Om Stockholm hade varit Köpenhamn, hade Gröna Lund legat mittemot stationen, Nationalmuseum och Moderna museet legat på NK:s plats och på Sergels Torg hade man sprungit 100 meter slalompjäxesprint.

slalompjaxor — Jag trooor att det var ett reklamjippo. Men det togs på största allvar.

Och detta var ändå bara förra veckan. Den här veckan åkte jag till Göteborg och föreläste, åkte tåg som nästan var i tid, hann sträcka rumpmuskeln (som heter gluteus maximus) på basketträningen (pga. halt golv) och sedan åka till Malmö och föreläsa innan jag åkte till Köpenhamn igen! Två gånger på sju dagar!

endasttoapapper — Typiskt malmöitiskt? Svårt att efterleva är det i alla fall. (På toan i Chokladfabriken, där jag föreläste.)

Som ni förstår, gillar jag detta flackande. Kanske för att det är så skönt att komma hem till galna huset igen, men kanske för att det är så skönt att komma ifrån det galna huset en liten stund?

danskaflaggor — Titta vad fint med Dannebrogen över hela Hovedbanegården! (Kan ni se framför er hur den svenska fanan hänger så här framför alla reklamskyltar inne på Centralen i Stockholm?)

I Köpenhamn sammanstrålade jag med min djefla man, som hade föreläst och haft möte där. (Han kan föreläsa utomlands för andra nationaliteter, han!) Vi åt turkisk mat och jag fick en dansk öl och så pratade vi låtsasdanska med varandra så att danskarna började blänga på oss. Typiskt störiga svenskjävlar var vi.

kallapanotan — Notan kallade man på genom att trycka på en knapp!

På väg till vårt lite billigare hotell ungefär 7 minuter bortom järnvägsstationen, halkade vi in på Radisson Blu, där Beatles sov en gång i tiden. Och Rolling Stones, Rod Stewart och precis alla andra som var nåt på 1960-och 70-talen. Men eftersom wi-fin inte var gratis, kände vi oss kränkta och gick ganska snabbt därifrån.

radissondesign — Fast i Radisson Blus foajé fick vi uppleva underbar danskdesignoverload. Så vansinnigt fint! Medan …

fulaprickar — … vårt hotell såg ut så här …

lovelyview — … och the stunning view från våning 9 såg ut så här.

På morgonen åt vi en synnerligen torftig frukost utan bacon (vabaha?) samtidigt som vi sms:ade kors och tvärs med barnen där hemma om köruppvisning (ergo sånguppvisning), gympapåsar, hostsjukor och träningstider. Min djefla poetman sa ”kan jag lägga ner en bok i sin packning eftersom jag är på resande fot till på söndag?” och jag sa förstrött med ett felkokt ägg i munnen ”mmmmhmmm”.

ollesbooks — Det är det här som är ”en bok”. Som *jag* fick släpa hem.

fulmatta — Hejdå, fult inredda men rätt billiga och väldigt rena hotellet i Köpenhamn!

Nu vankas resor till Luleå, Härnösand och Östersund. Men innan dess hinner jag vara hemma och skriva lite Julkalender!

64 kommentarer

Från Ulricehamn till Gävle med en ond hals

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2014 10:07

Igår vaknade jag i Ulricehamn och hann under dagen föreläsa för kommunens webbgäng, turista, tappa en tepåse och gå till fel buss, men ändå ta mig till Gävle och byta hotellrum samt skaffa mig en sprillans ny förkylning som sätter intressanta snor- och hostkäppar i hjulen för mina två föreläsningar idag.

Nu ska jag inte fastna i en utförlig beskrivning av min slemhosta och mina rinnande ögon, utan fastslå en viktig sak: Ulricehamn är inte Sveriges anonymaste stad.

kuranstalten_ulricehamn — 1. Här fanns kuranstalten där alla konstnärer, kungligheter och en och annan bov med tuberkulos tog in: prins Carl, prinsessan Ingeborg, prinsessan Märtha, Verner von Heidenstam, Alexandra Kollontaj, Selma Lagerlöf, Gustaf Mannerheim, Ernst Rolf och Clark Olofsson.

kurhotell_ulriceha — Visserligen revs den fantastiska byggnaden av oklar anledning 1981, men ändå.

sparvagen_ulricehamn — 2. Spårvägen i Ulricehamn anlades 1909 av direktören för sanatoriet, som tyckte synd om alla hostande patienter som skulle gå från järnvägsstationen upp till sanatoriet (höjdskillnaden var 170 meter). På bilden syns den enda spårvagnen 1911.

sparen_ulricehamn — Visserligen lades spåren helt i onödan eftersom spårvagnstrafiken aldrig kom igång; den var slarvbyggd av besparingsskäl och alla inom spårvägsbolaget grälade med alla. Utan att ha varit igång såldes hela klabbet med en rejäl vinst (ökade kopparpriser) 1917.

ulricehamnstationhus — 3. Det gamla stationshuset från 1906 är alldeles fantastiskt! Kolla på tornen – arkitekten Axel Petersson hämtade inspiration från Trolleholms slott och gjorde ett runt och det andra fyrkantigt!

Visserligen saknar Ulricehamn järnväg sedan 1988 – men om vi alla lägger manken till, kanske ny järnväg kan ledas till alla fantastiska stationshus som står utan räls?

Och apropå fyrkantigt, så hoppar vi raskt till Falköpings stationshus, som har räls – men ingen perrong intill huset.

falkoping_central — Ser ni staketet i nedre kant? Det är placerat precis intill spår 1, som man alltså bara kan nå genom att gå under nyss nämnda spår.

Falköpings stationshus (som var det absolut enda jag hann se av Falköping) är tidig funkis, ritat av Birger Jonson 1934, han som kanske mer än någon annan har strösslat stationshus över halva Sverige.

Efter en bedrövlig resa med tusen och ett byten och snäva tidsramar samt intensiv huvudvärk, hosta och snorsnörvel, kom jag fram till Gävle – där jag sedan debaclet med den förfärliga duschupplevelsen tog in på ett helt annat Gävle-hotell: Hotell Gävle.

Jag öppnade min rumsdörr.
Tog ett steg in.
Släpade väskan över tröskeln.
Överfölls av en mögeldoft starkare än Stilton.
Kastade både mig och väskan ut ur rummet.

I receptionen beklagade jag mig så lugnt och varsamt jag någonsin kunde, men fick höra att hotellet var fullbokat och att alla hotell nog tyvärr var fullbokade i hela stan. Pfffft, tänkte jag och satte mig att kolla runt lite.

ingahotellkvar — Ahaaaaaaa … det enda hotell med rum kvar fanns 3 mil utanför centrum efter som ”15 andra hotell har inga lediga rum”.

– Ursäkta, ursäkta, hohooo, jag har ordnat, hallå! ropade receptionisten innan jag ens hade börjat bli bekymrad.
– Ja …?
– Jag har flyttat en stamgäst som kommer imorrn och satt en annan där och där och hon där kommer inte förrän i övermorron och han har inte kommit, så bli inte rädd nu, men du får ett stort rum!

hotell_gavle — Jättestort! Som inte luktar! MED VATTENKOKARE!

tepasen utan mugg — Sorgerliga saker hända.

Och hur var det nu med tepåsen?

Jo, jag tappade den på gatan efter att jag hade doppat den en enda gång i min mugg. Sorgligt.

Lät jag den ligga där på gatan som vore den en dödad cigarrettfimp? Nooo. Man vill ju inte att världens alla tedrickare ska få dåligt rykte.

74 kommentarer

Ett hotelltips, bara!

Publicerat av Lotten Bergman den 19 mars 2014 15:06

Jag känner mig numera så ohyggligt världsvan när det gäller hotellboende – trots att jag jämfört med de riktigt hotellvana knappt är torr bakom öronen. Vad jag till exempel inte har lyckats lista ut än, är hur man kan låta bli att köpa grisen i säcken eftersom

ingen hotellkedja är till 100 % dålig eller till 100 % bra
wi-fi ibland sägs vara gratis på hela hotellet, men bara funkar i lobbyn
alla hotell lovar runt, medan vissa håller tunt och andra inte
man inte kan utläsa av hotellets läge om det ligger ett disco vägg i vägg
gymmets öppettider endast i undantagsfall stämmer med vad som sägs på hotellsajten
inget hotell tydligt anger om det går att få vattenkokare och tepåsar till rummet
man inte kan få bacongaranti hur mycket man än tjatar.

Hotell Tegnérlunden snålade på te och hade ingen bacon. S:t Jörgen Park Resort hade jätteläskig äggröra, hård som blomkål. Hotell Birger Jarl skötte sig exemplariskt tills städerskan vägrade acceptera att jag inte hade checkat ut och man i receptionen tyckte att jag var larvig som påpekade detta. Elite Hotel Ideon hade världens skönaste täcken. Best Western hade väggar som inte formade räta vinklar. Scandic hade glömt att städa duschen.

Och nu till bevis på min världsvanhet! När hotell har kortnyckel som måste stoppas i ett fack på väggen för att elektriciteten ska funka, kan man ju inte ladda upp telefoner och datorer medan man går ut – för då måste man ju ha med sig kortnyckeln. Då kan man kolla hur det står till med tevens vägguttag eftersom just det väldigt ofta funkar hela tiden eftersom teven måste stå på och visa ”Välkommen Mrs. Bergman to our hotel” eller liknande dödsviktiga budskap.

Och om det inte gör det, kan man stoppa vilket jädra kort som helst i väggfacksgrejen.

Och nu er tur: världsvana tips emottages varmt!

52 kommentarer

Liten rapport från Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 26 november 2013 13:24

Dubbla slag slog hjärtat när jag kom in i hotellfoajén i Göteborg, där jag ska föreläsa om de vackra, svenska skrivreglerna efter lunch. För i rummet intill mitt sitter …

Alltså de här männen:

Ack, där fick jag för mina fördomar. För ut ur lokalen rann en stund senare en ström av små, torra, påklädda män av medellängd. (Jag har nu korrigerat skylttexten, ja.)

För att fördriva tiden tog jag fram en papperstidning och läste som förr i tiden. Prassel, prassel sa sidorna. Åhå! Ett nytt ord! Måste dokumenteras!

Eller är eftersupning ett ord som alla utom jag känner till? — Eller är *eftersupning* ett ord som alla utom jag känner till?

Jag tror förresten att jag håller på att bli lite överkänslig eller rent av allergisk när det gäller kvällstidningarna och veckosnusket. Förlåt, veckotidningarna heter de ju. Jag försöker kisa bort allt så att jag inte ska se de braskande rubrikerna om vem som bedrar vem och hur magra alla är eller hur fula de samtidigt är när de inte sminkar sig och går numera aldrig in på kvällstidningarnas sajter. Men så fick jag tips om en … lite annorlunda artikel som publicerades igår.

Glasklart!

Nu har man i Opals hotellfoajé, där jag sitter sedan en timme, övergått från att spela hare krishna-muzak till att hälla improvisationsjazz i mina öron. Jag suckar, lyfter blicken, tittar ut genom fönstret och granskar den vackra arkitekturen.

69 kommentarer

Hur blir man uppgraderad?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2013 23:16

Och nu talar jag alltså inte om att t.ex. byta ut knän och på så sätt uppgradera skröppelkroppen eller att fixa nya ~~bröst~~ versioner av datorprogram, utan den där magiska uppgraderingen som innebär att någon med makt plötsligt bestämmer att man får ett dyrare hotellrum utan att behöva betala mer.

– Jahaja, här är ditt nyckelkort och nu är det på det viset att du har blivit uppgraderad, sa receptionisten lugnt – liksom i förbifarten – till mig när jag checkade in.
– Uppgr… Uppgra…? PRISA GUDARNA! Det händer ju aldrig! Och jag som är så trött och har varit i Luleå, Malmö, Lund och Göteborg på fyra dagar och som älskar gratislyx och verkligen … eh … inte alls kommer att utnyttja några faciliteter utan bara ramla i säng … Ah well. TACK!

Så inatt sover jag för blott 1 100 kronor i en juniorsvit på Hotell Birger Jarl i Stockholm. Med tanke på hur ofta jag sover på hotell så borde detta ju hända då och då (om man ser till hur ofta det händer i filmer i alla fall), men under de senaste 14 föreläsaråren har det bara hänt en gång tidigare.

Men. Jag har ju faktiskt inte gjort mig förtjänt av ett hotellrum med …

… entréhall och runt inomhushål i väggen … — … entréhall med skrivbord och runt inomhushål i väggen …

… skinnsoffa och coolt, gammalt runt bord …

… och två morgonrockar samt en väldigt vadderad sänggavel.

Jag kan inte komma på någon annan användning för den vadderade väggen annan än att jag borde öva på att stå på händer mot den.

Nu har jag läst på lite. Tydligen kan man tjata sig till en uppgradering, muta personalen, flirta med hotellchefen, ljuga om att vistelsen är en födelsedagspresent, antyda att man har makt eller helt enkelt klä ut sig till Christine Meltzer. Vilket ju låter som ett heltidsjobb.

Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om jag är släkt med henne. — Tydligen ser jag ut så här när jag föreläser om svenska skrivregler eftersom alla frågar om vi är släkt.

Fotnot
Åh, så trevligt – läs hur hotellet presenterar sig och beskriver hur det såg ut när det öppnades 1974:

”Det var då hypermodernt med bruna möbler, orangefärgade gardiner och heltäckningsmattor fyllda av så många olika plastmaterial att det slog gnistor när man gick på dem.”

Nu är det ju renoverat så att de kan skryta om att hotellet har en ”tydlig personlighet med svensk nutida form och design i fokus”. Men! Ett rum glömdes bort och renoverades inte – och det har bevarats! Fast lite förvirrande är det allt – för inte kan man ha båda dessa tapeter i ett och samma rum?

75 kommentarer