Hoppa till innehåll

Etikett: hesa fredrik

Hesa Fredrik (vars namn är omtvistat) is back!

– TUUUUUUUUUUT!!!

Ni som har hängt här på lotten.se vet nu vad jag talar om. Nu förstår ni att jag är så glad att jag hjular, kastar konfetti och korkar upp champagnen! Vi har fått en ny tyfon-tuta!

Nykomlingar: läs en liten sammanfattning här!

I torsdags dundrade det till strax utanför huset – och se, där stod utan förvarning en gigantisk brandbil!

Två förtjusande brandmän klev ur, log och sa att nu är det dags att börja fixa med ny tuta på taket och ny digital grej i källaren! Jag drog den vanliga litanian om hur slarviga är och hur stökigt det är i källaren eftersom vi aldrig får tummen ur och kanske kan man ha överseende med det eftersom vi har fem barn, men oj bara ett ”barn” bor ju hemma, fast eftersom vi älskar att ha Hesa Fredrik på taket, kanske vi kan ta ett tag med skiten i källaren snart …

– Mmmmmm, sa brandmannen som var man.
– Mhhhhmm, sa brandmannen som var kvinna.

– Jaha, jaha, jaså, väggen, manicken, här eller där, funderade brandmannen och brydde sig inte det minsta om att det ser ut som hej kom och hjälp mig i källaren.

Sedan beklagade de sig båda väldeliga över att sladden som fortsättningsvis kommer att ligga utanpå huset, strax bredvid husets vita knut, ju är svart. Estetiskt sett är det ju inte perfekt med svart sladd mot vita snickerier … sa de.

– Den får se ut precis hur den vill, bara vi får en tutande tyfon igen! sa jag med glittrande ögon.

De berättade att de skulle

  1. skruva loss dem gamla tyfonen, som kan ha suttit där precis hur länge som helst
  2. sätta fast en ny, dra nya ledningar (den svarta som tydligen ska misspryda huset)
  3. borra hål i grunden ner till källaren
  4. sätta in en ny grej som ersätter kompressorn som stod i källaren till för fem år sedan.

Istället för att låna våra stegar och klättra upp på taket hade de med sig en egen stege – brandstegen med korg som sitter på brandbilen. Men för att den ska funka, måste fyra jättejättefötter skjutas ut från brandbilen, tryckas mot marken samtidigt som brandbilen lyfter från marken.

– Brrrhuuuuuhhhhhmmmmmmmm! sa brandbilen och gjorde exakt detta helt utan att knorra.

Precis som när jag gör armhävningar.

På ett kick hade stegen med korg hissats upp till taket tio meter upp i luften. Jag stod nedanför och gapade. Åååh, om jag ändå hade fått följa med upp och ta bilder, tänkte jag. Kanske hade det gått bra om jag hade tagit på mig en cykelhjälm? (Det är en regel i familjen: är man på taket ska man ha cykelhjälm. Och förstås fotografera allt man ser.)

En hade en rörkapare som vreds runt, runt, runt medan den andre hade en gigantisk rörtång som höll fast i den gamla stången som tyfonen satt fast i.

Vän av ordning (alltså jag) stod där och funderade på hur länge den där tyfonen har suttit på taket. Huset byggdes 1937 som en Ica-affär, men Hesa Fredrik har funnits i folkmun sedan i alla fall 1931. (Jag har letat i tidningsarkiven som en tok.) Själva uppfinningen är från 1920-talet, men då såg den mer ut som en liten låda. Namnet sägs komma av att en krönikör i DN – Oscar Rydqvist – tyckte att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv, och i mellannamn hette han ju Fredrik. Långsökt, väl?

Så här skriver SvD i mars 1931. 

Men ingenstans i DN kan jag hitta Oscar (Fredrik) Rydqvists krönika som handlade om Hesa Fredrik. Kanske var det så att DN tog sig friheten att den 24 januari 1959 fabricera etymologin?

Åhå minsann – 1931 ”i marskylan”.  Pah!

Well. Det där låter i mina öron som en skröna. Jag hittade inte heller krönikan i DN:s arkiv, så jag blev tvungen att tillsätta en utredning för att hitta den korrekta källan.

DN den 27 mars 1931, när namnet redan är inarbetat.

Den här utredningen är anledningen till att detta blogginlägg inte publicerades redan för fyra dagar sedan. Jag har nämligen lett, letat, letat och letat men ändå inte hittat belägg för DN:s påpekande. Dessutom kallades brölande röster, skrikande generaler och gapiga chefer för ”hesa Fredrik” redan i början av 1900-talet.

”… ’Hesa Fredrik’ och andra basröster ur rallarleden …” (DN, 2 aug. 1931.)

Fakta:

  • Många äro de i tidningarna nämnda hesa fredrikarna redan långt innan tyfonerna varnade för luftanfall.
  • Oscar (som aldrig kallades Fredrik) Rydqvist skrev i DN under pseudonymerna Åbergsson, Åb., samt ett fåtal gånger Hesa Fredrik.
  • Även om den stora luftvärnsövningen i slutet av augusti 1931 testade de tjutande sirenerna, fanns de långt tidigare.
  • I ”Hemmets Årsbok” från 1941 konstaterar man att sirenerna redan 1927 kallades Hesa Fredrik.
Bevis!

Kommen så långt i min letande, hittade jag en liknande utredning som gjordes av Faktoider redan 2019 … Tusan hakar, jag är aldrig först med nåt!

Därför återvänder vi raskt till min egen tyfon.

Den nya har två strutar och två bollar!

Efter en stund satt den nya skönheten på samma plats som den gamla från anno dazumal, och jag fick order om att hjälpa till att dra i ledningarna.

Ser ni min fantastiska insats? Jag drar i ledningarna och ser till att ändarna inte blir fuktiga!

– Tack för hjälpen! sa brandmännen och undrade sedan om jag möjligtvis skulle ha lust att klättra in i förarhytten och hämta en säkerhetssele och hänga med upp i luften för att kolla på solnedgången.
– Förarhytten! pep jag, nästan tårögd av lycka.

Förarhytten! Allt är så infernaliskt coolt!

– Knirr, knarr, knak och gnissel så for vi rakt upp i luften, säkrade och fastknäppta i korgen på alla sätt och vis.
– Men herregud, jag glömde cykelhjälmen sa jag.

Åh, det var som fan. Taket ser ju riktigt bra ut! Och den nymålade nordsidan. Men östra sidan är ju för bövelen målad i två olika gula nyanser!
De coola brandmännen njöt i lugn och ro, medan jag hade svårt att hitta ord av pur upptäckarglädje.

Jag ska bli brandman när jag blir stor!

(Pssst: Det är den 6 mars 2023 som det ska tutas nästa gång. Håll tummarna!)

Share
43 kommentarer

Undrens tid är inte förbi

För 24 år sedan när vi var nyinflyttade i vårt gula hus (den gamla affären), plingade det en eftermiddag på dörren. Vi öppnade, och där stod två främmande män.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag med ett litet barn på ena höften och en blöja i handen.
– Japp, tyfonen i källaren, sa den andre.
– Tyfon? I källaren? sa jag.
– T-y-f-o-n! sa den förste tydligt.

Då bestämde jag mig för att ringa polisen och varna för falska brandmän.

– Ni har en stor, gul kompressor till larmanordningen i källaren: den som leder till en tuta på taket.
– På taket? sa jag, som fortfarande funderade på polisen.
– Ja, och den delen som är i källaren måste kollas med jämna mellanrum.
– Vaaa? Jasså! Hesa Fredrik!

Den sedan länge tysta tutan.

Utomhuslarmet som tutar vid fara för krig (tuuuuut tuuuuut) eller flyglarm (tut tut tut tut) hade bara hunnit tuta en gång sedan vi flyttade in, men naturligtvis visste jag att vi hade en stor jädra megagrej i källaren.

The yellow submarine med en gammal skrivmaskin.

Brandmännen gick in i vår röra. Jag sparkade undan en blöja med ena foten, plockade upp några smutsiga strumpor och bad om ursäkt för stöket i köket. De inspekterade kompressorn i källaren och for sedan till skogs och kom aldrig mer tillbaka.

Runt 2006 kom någon och stängde av tutet, och sedan dess är det tyst på vårt tak. Och sedan dess har jag stilla sörjt vår tysta tuta. Jag har ringt de ansvariga och påpekat att även vi behöver veta om ryssen kommer och jag har bloggat om det hur många gånger som helst. Jag har helt enkelt varit väldigt tjatig.

Hejdå kompressorn! (En sommarkväll 2018 släpade vi ut den ur källaren och fick allihop träningsvärk på mystiska ställen.)

I eftermiddags plingade det på dörren. Vi öppnade, och där stod två främmande människor.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag, där jag stod med ett litet barnbarn i famnen och en blöja i handen.
– Förlåt att vi stör, vi ska kolla tyfonen. Var du precis på väg ut?
– Nejdå, jag är bara mormor, skröt jag helt obegripligt. Tyfonen?
– T-y-f-o-n-en. Alltså …
– HESA FREDRIK! sa jag högt.
– Javisst, vi skulle vilja ko…
– Men herrejösses, vi har gett bort kompressorn!
– Vad bra. Annars hade vi flyttat den. Nu blir det digitalt.
– Blir? Ni menar ”blir” som i att tutet kommer tillbaka?
– Javisst.
– Prisa gudarna! skrek jag och var beredd att kasta mig i famnen på de två blåklädda änglarna.

Först klev de upp på taket och kollade på utsikten och tutan.
Sedan trippade de försiktigt ner i källaren och inspekterade platsen där kompressorn stod förut.

Detta med tyfonåterställandet beror blott och enbart på att Putin är tokig och att världssituationen är som den är. Processen sattes igång för blott 14 dagar sedan, och nu skyndar man på för att förekomma ryssen.

– Så till tutet i början av december kanske Hesa Fredrik är tillbaka? sa jag till brandmännen.
– Ja … kanske … sa de och yrade något om prioriteringar.

Pah. Klart de prioriterar vår tuta! Historien upprepar sig, undrens tid är inte förbi och korven den har två!!!

Share
43 kommentarer

Sluskiga Slussen och snirkliga stuckatören

Under två dagar sa jag  wow, wow, wooooooow samt örk ungefär 37 gånger. Alla intrycken har gjort mig galen av rapporteringsiver. Här kommer en fotosafari från Stockholm!

1. Fotografiska: Erik Johanssons bilder. Åk dit eller köp en bok. Samla släkt och vänner och alla barn ni känner och titta och fantisera samt associera.

Så här ser hans sajt ut, och ni ser väl bilden? Well, kolla nu på nästa bild!
Där står ju jaaaag och fäpplar! (Det är arrangerat så att man kan posera så här. Det jag håller i är en helt vanlig plafond. Mobilen ställde jag på golvet med självutlösaren på 10 sekunder. Helt perfekt!)

2. HESA FREDRIK! Jag fick för första gången på flera år höra larmsignalen! (För nytillkomna tittare: vårt hus har en tyfon på taket, som en gång i tiden tutade. But no more.) Jag blev så till mig i trasorna att jag dokumenterade miraklet.

(Alla fem Hesa Fredrik-rapporterna finns här.)

Sedan gick jag in på ett café där vi hade en liten kommentatorsbåsträff och åt gamla torra kanelbullar, som hade fått ett lager mandelmassa och grädde på sig. Sagolikt gott och en given succé!

3. Slussen, Slussen, den sorgligt sluskiga Slussen. Det är en fruktansvärd miljö just nu, kratern där Slussenrosetten gång stod. Inte för att den heller i sitt nedgångna skick var så vacker.

Det var oerhört många små minioner som stod och funderade över både cement och betong samt armeringsjärn.
– KOLLA! sa jag högt här, när jag såg det gula kaklet. Där har jag gått och svurit över att passagen användes som pissoar.
– MEN TITTA! sa jag till andra förbipasserande, och sträckte mobilen över ett plank för att genom taggtråden fotografera det som en gång var ”Gula gången”.
Man måste gå i zick-zack och hoppa över konstiga saker hela tiden. (Skyltdjungeln var ändå rätt mild här, lite närmare Gamla stan.)

4. Tunnelbanan stod stilla i en evighet och det blev nästan slagsmål mellan manliga män som ville ha informatioooon. (Vågade inte dokumentera dem.)

5. Stuckatörens våning! Stockholms stadsmuseum har som gåva fått ett antal lägenheter i Stockholm. Det är sådana lägenheter där tiden har stått stilla – ungefär som i Hallwylska palatset. Fast i väldigt mycket blygsammare format. De som på få – och väldigt specifika datum (som jag inte kan kan hitta) – visas upp, är:

• Barnrikehuset på Stickelbärsvägen (1930–40-tal)
• Kämpingebacken 13, Tensta (1960–70-tal)
• Stuckatörens våning på David Bagares gata 10 (1880-tal)
• Blockmakarens hus på Stigberget (1920-tal i 1700-talshus)
• Svartbrödraklostrets härbärge i Gamla stan

Stuckatören själv hette Axel Notini och huset han byggde åt sig och familjen gled honom ur händerna efter en konkurs. Han fick hyra de fem rum som nu visas av Stockholms stadsmuseum, som sedan 1992 har restaurerat, tagit fram övermålade tapeter och stuck samt efter gamla foton försökt återskapa lägenheten som den såg ut i slutet av 1800-talet. Och det är alldeles, alldeles förtjusande.

Man kan gräva ner sig i gamla svartvita bilder och jämföra då och nu på detta sätt …

Bild från 1964, när en dotter till Axel Notini fortfarande bodde här. Där de mönstrade tapeterna sitter idag, hade man målat med plastfärg. Stockholmskällan. (Foto: Lennart af Petersens, FA 39352)
Det var möööörkt i hela lägenheten, och mycket svårt att ta bilder eftersom vi var 20 personer som klev in i varandras fotografier hela tiden.

Men jag verkar fokusera mer på detaljer, ser jag nu när jag tittar på de bilder som jag tog idag.

En bakelitknapp!
Gasmätarställningar från 1910 och 1903!
Mönstrad korkmatta från 1893!
Stuckaturtomtar i herrummet!
Samma tomtar 1964, då övermålade i en mörk färg.
En nygjord, efter gammal modell hattliknande lampskärm.
Krustången och hans örngottskompisar.
Familjen Notini var tidiga med telefon och gasspis, men väldigt sena med avlopp, rinnande vatten och vattenklosett. Anar ni hur det känns att hänga lyssnardelen i klykan? Kli-hikk.
Sådana här små fina detaljer fanns här och där. En del kommer från Notinis efterlevande, men mycket kommer från okända sterbhus som passar in i stilen.
Köket med både gas- och vedspis samt en på 1930-talet insatt rostfri diskbänk i knänivå.
Skafferi. Alltså … vilket skafferi! (Äggen var dock inte riktiga, och om jag hade fått bestämma hade jag fyllt skafferiet med massa, massa saker.)
En Downton Abbey-plingeliplong. Mamma var med mig på visningen, och hon släppte ur sig ett ooooooooh-pip när hon såg den, för en sådan fanns i hennes barndomshem på Bergsgatan 3 (Kungsholmen).

6. Oerhört inspirerad ska jag nu börja pynta huset med små gipsbasketspelare!

Share
28 kommentarer

Hälsan för halsen: Hesa Fredrik?

Bitter, sur, utfryst och i tystnad sitter jag är första måndagen var tredje månad kl 15:00. På vårt tak är det lika tyst som vanligt.

För vår tyfon tutar ju inte. Hesa Fredrik is no more.

Under några decennier kallades slutsignalen vid sportevenemang för just ”Hesa Fredrik”. En snabbkoll i tidningsarkiven gav vid handen att det ansågs både kul och finurligt att skriva så här:

SvD den 18 mars 1970. (Till yttermera visso Ingemar Stenmarks 14-årsdag.)

Så – vad händer om jag tar saken i egna händer och klättrar upp på taket och brölar som en slutsignal?

Eh. Förmodligen ingenting – precis som när larmet gick på fullt allvar kl. 09:15 i Helsingfors den 30 november 1939. Finnarna var förstås förvarnade (på grund av sitt geografiska läge om inte annat), men inte ens när de första bomberna föll och en till och med hamnade på ryska ambassadens tak, reagerade vårt broderfolk. Den finska motsvarigheten till Hesa Fredrik tutade, men folk störtade ut på gatorna istället för ner i skyddsrummen. Några lade sig roat ner i gropar som hade grävts i trottoarerna mitt inne i stan. Men försäljarna på Salutorget fortsatte att sälja fisk och blommor.

Precis så är det där vi bor: vi bara fortsätter att sälja fisk och blommor. Men om jag då brölar? Kommer jag att spärras in? Anmälas för förargelseväckande beteende? Hamna i tidningen? Släpas ner från taket?

Och få lite ont i halsen? (SvD den 11 sep 1938.)

Aha! En ny idé!

TUT-TUT-TUT!

Nämen nu vet jag!

Bröööööööl!

 

Share
32 kommentarer

Hesa Fredrik har flyttat hemifrån

Tänk så olika det är från dag till dag, lifvet. Under fredagen var det mest spännande som hände att vitlöken var lika bedrövlig som avokadorna brukar vara.

De ser ju ut som ruttnande naglar!

Det tyngsta jag lyfte under fredagen var förmodligen en svensk flagga, och det enda språk jag talade var nog svenska.

Annat var det under torsdagen, när kommentatören Skogsgurra körde lite vilse och hem till oss! Med sig hade han en jättestor, vit skåpbil och polacken Krzysztof [ˈkʂɨʂtɔf], som är allas vår vän och numera Skogsgurras vapendragare, resande i elektronik.

När de kom, övade vi först på att säga [ˈkʂɨʂtɔf] på engelska, svenska och polska med kladdkaka i munnen. Sedan gick vi ner i källaren och hämtade Hesa Fredrik, som väger sina modiga drygt 200 kilo.

Här finns bakgrunden till detta agerande – men i korthet: vår tyfon (beredskapslarmet) har inte funkat på drygt tio år och ingen instans, myndighet eller brandman vill kännas vi den. Så Skogsgurra fick själva kompressorn som står i källaren. (Jag tror att det kan liknas vid att jag ju tar emot all världens uppslagsverk som annars hamnar på tippen. Av barmhärtighet liksom.)

Bildsafari!

De deltagande var Femtonåringen, Artonåringen, Tjugoåringen och Tjugosexåringen samt Krzysztof. Skogsgurra gick bredvid och ojade sig och vred sina händer, erbjöd rep och tilja samt uttryckte sin starka önskan att vi skulle ge upp och skona allas ryggar. Min uppgift var att på liknande sätt gå bredvid och heja, hålla undan störande källarskräp, erbjuda te och skrika 3-2-1-go! (På engelska eftersom vi ju inte behärskar polska.)

Projektet inleddes med att jag tittade på när Skogsgurra tog av sig glasögonen för att INTE läsa på skylten på väggen.
Här läser INGEN av oss vad det står på skylten på väggen medan någon – vi vet förstås inte vem – skruvar loss sladdar och mojänger.
Krzysztof lyckades – medan han höll andan – skruva loss tryckluftsslangen som enligt alla framgooglade rön skulle vara full av tryckluft och förstås spränga oss alla i småbitar. När så inte skedde, blev Krzysztof så här lycklig.
Den yngste respektive äldste sonen stretchade sig i lyftform och gav upp ett Hoa-Hoa-vrål.
Tjugoåringen (med ryggen hit) är stark som en oxe, och lyfte som en sådan. Artonåringen deltog i studentmössa, för är man student, så är man det. (I kanske ett par, tre dagar.)
Här kan man ana koncentrationen och allvaret: om kompressorn (eller transformatorn/generatorn som jag envisas med att kalla den) tippar på en mager fot kan denna fots saga vara all.
Krzysztof och Skogsgurra tog en liten paus och skapade en ordvits. Vad i hela friden föreställer polacken här? (ǝlod ƃɐlɟ)
Kompressorn har under huffande och puffande och diskuterande samt förkastande av hävstång och kilar lyyyft-släääpats genom källaren. Nu ska den uppför en grusig slänt som en gång var en garagenerfart, men som numera bara är ”under verandan”.
Ett gammalt skrivbord och en bokhyllegavel fick sätta livet till under denna del av operationen.

– Men Lotten, varför har du så mycket skit i källaren – gamla skrivbord och bokhyllegavlar?
– HUUUR hade vi klarat av att flytta transformatorn utan gamla skrivbordet och bokhyllegaveln?
– Hmmm.

Här diskuteras nästa drag. Man kan förstås granska den fina gamla 1940-talscykeln i förgrunden eller fundera över det faktum att jag äntligen har bytt ut ruttnande plankor i staketet men inte hunnit måla dem – eller så kan man bara beundra barnens fokus och problemlösningsteknik.

En liten filmsnutt!

Det här var svårt:kompressorn stod lite ostadigt och friktionen mot gräsmattan var brutal. Samtidigt började vi oroa oss över vem av oss som skulle orka lyfta upp schabraket och in i skåpbilen.
Bilen backades så att den stod precis lagom nära. Och vi pratade och pratade och försökte komma på en lösning. Till slut trädde jag ett snöre (rep är förmodligen en bättre term) runt främre delen och bad alla närvarande med hög röst att ta i för liv & rem med knäna böj.

Att i detta läge bara ge upp, var komplett otänkbart. Superkrafterna kom flygande via dunderhonung eller Bruce Banner eller kanske Pippi Långstrump … och DUNS, så stod transformatorn på plats.

Så här långt kommen hade Skogsgurra krypit in i sitt myggtält. Den urstarke Tjugoåringen, studenten Artonåringen och polacken Krzysztof samt civ.ing. Tjugosexåringen är inte så lite nöjda. (Femtonåringen har krupit till kojs.)

Källaren ser nu ut som hejkomåstjälposs, trädgården är full av bröte som stod i vägen och barnen har fått grovarbetarhänder – eftersom deras liljevita datorditon inte har känt på maken någon gång tidigare. Sicket bängel … var det värt det?

Definitivt: kompressorn har hamnat i ett nytt, kärleksfullt hem och jag har fått 2 m² extra golvyta som jag kan fylla med ny skit. Hurra!

Share
54 kommentarer

Om kriget kommer, kommer det faktiskt inte till mitt hus

Med pukor och trumpeter och massa länkar på nätet, basunerades den nya kris- och krigsfolderns releasedatum ut i förra veckan. Det är ju jättekul, för sånt kan man skratta åt i fredstid. Som åt BOB t.ex.

Vid ett atombombsanfall måste vi ögonblickligen ta skydd under ett bord; särskilt om det sker på 1960-talet.

Den nya foldern går att bläddra i på nätet, och i den betonas på två uppslag Hesa Fredriks tutanden – vilket jag ju som en papegoja har påtalat i snart tio år att vi inte längre gör. Trots att tyfontutiluren ju sitter på vårt tak och att aggregatet i källaren tar upp sina modiga två kubikmeter.

Den väldigt tysta Hesa Fredrik på vårt tak.
Komressorn i källaren. Med accessoar – som en vårhatt liksom.

Projektledaren på MSB förklarar i en tidningsartikel varför foldern har tryckts upp:

– Det finns en rad begrepp kopplat just till krigsfara och militära angrepp som vi inte har kommunicerat till människor på väldigt många år.

I klarspråk: ”peace, love and understanding” har ersatts av ”jävlar, vad som helst kan ju hända” samt ”har vi ens tändstickor hemma?” – men inte för oss här i vårt område. Jag skrev än en gång till MSB, kommunen och Räddningstjänsten, som bollar mina besvärliga tutfrågor emellan sig som en het kanonkula. Jag citerar:

”Jag bor själv i […] och har svårt att tro att behovet skulle vara jättestort kring detta område.”

Kommunen, Räddningstjänsten och/eller MSB har alltså ”plockat bort/stängt av/avaktiverat relativt många tyfoner som i dagens läge, dvs fredstid inte anses behövas och inte heller testas”, fortsätter den i och för sig väldigt trevliga människan som ger mig besked.

Men varför i så fall ge ut denna folder? De ansvariga förklarar:

”Vi lever i en tid där följderna av extremt väder, IT-attacker, terrordåd kan påverka att samhällsservicen inte längre fungerar. Regeringen, som gett MSB uppdraget, menar att informationen också är viktig sett till att den säkerhetspolitiska situationen i omvärlden har försämrats.”

Jamen jamen jamen okej, då får vi väl lita på att våra kompisar inne i stan säger till oss så attt vi hinner springa till skyddrummen? Vänta, var finns skyddsrummen?

Aha, halvvägs till stan.

Men äsch, eftersom sannolikheten att krigskrisen kommer till vårt område enligt expertisen är ytterst liten och behovet inte är ”jättestort”, kan vi ju sätta oss under ett bord istället.

Share
51 kommentarer

Hesa Fredrik hostade inte ens

Vill ni se på världens tristaste filmsnutt?

Bakgrund:

Vi bor i en gammal Icaaffär från 1932, som även har varit chinchillafarm, cembaloverkstad och församlingshem.

Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)
Så här såg huset ut 1956. (Reprisbild.)

I källaren står en stor, gul grej som driver en tyfontuta som står på taket och ska tuta när kriget kommer: Hesa Fredrik.

Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.
Tyfontuta, aka Hesa Fredriks tratt.

Och eftersom man provtutar i alla svenska städer klockan 15 den första måndagen i mars, juni, september och december, ska det ju tuta även hos oss. I juni skickade jag upp min djefla man på taket, vilket inte gick så bra. Idag var det jag som klättrade – efter att först noggrant ha flärpat strömbrytaren åt rätt håll, satt på mig hjälm och hörselkåpor och laddat telefonen samt skickat ut två av barnen på gatan för att fotografera tutandet.

Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Där sitter jag och väntar på att klockan ska slå 15.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut.
Och här filmar jag mig själv i brist på tut. (Armbågsknylan kommer sig av ett källartrappsfall.)

 Så … vill ni se världens tristaste rapport med antiklimax without a twist och utan någon som helst mening eller poäng, så kommer den här:

Nästa steg är väl att kontakta kommunen för att fråga varför vi i vårt bostadsområde ska offras och döden dö eftersom vi inte kommer att hinna ner till skyddsrummen. Fast då kommer de nog bara att kontra med att vi inte har ansat äppelträden som vi borde.

Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)
Om kriget kommer ska jag ha sjalett på mig. (Vägledning för Sveriges medborgare, utgiven av Kungliga Inrikesdepartementet 1961 – ett häfte som alla hushåll fick i brevlådan.)

 Uppdatering

Aha. Man ska inte kontakta sin kommun utan sin Myndighet för samhällsskydd och beredskap.  (Sedan kommer myndighetsmännen hem till alla som har sifoner utan tut och med sina vackra muskler fixar de tutet.)

Share
38 kommentarer

Tutiluren! Hesa Fredrik! Larmkontroll! Krisinformation!

Viktigt meddelande!

(Liten rekapitulering först … i januari skrev jag om vårt tokiga, gamla hus och kommentatören LL99 lade då märke till att vi har en larmtuta som kallas tyfon på taket – och då kom jag på att jag när vi precis hade flyttat in skrev ett kåseri för Sydsvenskan om detta.)

Typisk tut-tyfon.
Typisk tut-tyfon.

Förr testades tyfonerna och Hesa Fredrik-tutorna i Sverige kl. 15 första helgfria måndagen i månaden. (Att tutandet kallas Hesa Fredrik sägs förresten bero på att krönikören Fredrik Rydqvist när larmet testades för första gången 1931 var lika hes som larmet. Att han just vid detta tillfälle var hesare än till exempel hesa Hildur, hesa Tord eller hesa Dagmar – eller alla andra hesa i Sverige – kan vi förstås ifrågasätta. Förmodligen skrev Fredrik en krönika om tillfälligheten.) Numera sker kontrollen bara en gång i kvartalet och igår var det minsann dags igen.

Det skulle alltså tutas i hela Sverige klockan 15:00. På Facebook ber Krisinformation.se alla att rapportera om de hör tutet, som under minst 2 minuter består av en 7-sekunderssignal som återkommer mellan perioder av 14 sekunders tystnad. När faran är över, långtutar det i 30-40 sekunder. Jag hade skrivit in det i almanackan och satt på alla möjliga olika larm för att inte glömma bort det hela och hade tänkt sätta mig på vakt uppe på taket och dessutom filma spektaklet.

Men. Ack. Klockan 13:15 uppsökte jag en läkare som tittade på mina sargade knän, skakade på huvudet, ropade på en sjuksköterska och satte igång att tömma ena knät på inflammerad vätska för att istället fylla det med kortison.

[Saknad bild på äckligt knä.]

Och när man har fått kortison i knät säger doktorn att man på inga villkor ska upp och klättra på tak. Så man beordrar förstås upp sin djefla man istället.

Han som tycker att det är bättre att filma på högkant, ja. Vårt område heter Mesta [meeeesta], det är det han nämner strax innan han blir filosofisk och börjar tala om fred i vår tid. När det inte började tuta klockan 15, skickade jag ut Sjuttonåringen på gatan för att fotografera det som inte hände.

1. Vår jätteek som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.
1. Vår jätte-ek, som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.

Jahaja. Nähe. Inget tyfontut. Sicket antiklimax. Och här sitter jag med silikon kortison i knät och kan inte … fast … jo. Jag kan väl hasa mig ner i källaren och titta till apparaturen? Vi kanske har belamrat den så att den har kvävts? Den kanske har dammat ihop!

Säg inget till min läkare, men jag gav mig stelbent ner i husets hjärta.

Det är den gula ni ska fokusera på.
Det är den gula ni ska fokusera på.

Där är den. Ja. Precis som på Louvren. Den ser ju inte ens smutsig ut, trots allt. Men vad står det på väggen där bakom?

"Alarmeringsanläggning för civilförsvaret." Coolt. Och den "får ej obehörligen sättas ur funktion". Nähe.
”Alarmeringsanläggning för civilförsvaret.” Coolt. Och den ”får ej obehörligen sättas ur funktion”. Nähe.

Men vänta nu, vad ser jag till höger? Säkerhetsbrytare! Vad kul, den kan man ju … vaff… Oj. Hoppsan. Här har det visst hänt något.

Nolla. Hörbarhet nolla?
Nolla. Hörbarhet nolla.
Share
59 kommentarer