Hesa Fredrik (vars namn är omtvistat) is back!

– TUUUUUUUUUUT!!!

Ni som har hängt här på lotten.se vet nu vad jag talar om. Nu förstår ni att jag är så glad att jag hjular, kastar konfetti och korkar upp champagnen! Vi har fått en ny tyfon-tuta!

Nykomlingar: läs en liten sammanfattning här!

I torsdags dundrade det till strax utanför huset – och se, där stod utan förvarning en gigantisk brandbil!

Två förtjusande brandmän klev ur, log och sa att nu är det dags att börja fixa med ny tuta på taket och ny digital grej i källaren! Jag drog den vanliga litanian om hur slarviga är och hur stökigt det är i källaren eftersom vi aldrig får tummen ur och kanske kan man ha överseende med det eftersom vi har fem barn, men oj bara ett ”barn” bor ju hemma, fast eftersom vi älskar att ha Hesa Fredrik på taket, kanske vi kan ta ett tag med skiten i källaren snart …

– Mmmmmm, sa brandmannen som var man.
– Mhhhhmm, sa brandmannen som var kvinna.

Sedan beklagade de sig båda väldeliga över att sladden som fortsättningsvis kommer att ligga utanpå huset, strax bredvid husets vita knut, ju är svart. Estetiskt sett är det ju inte perfekt med svart sladd mot vita snickerier … sa de.

– Den får se ut precis hur den vill, bara vi får en tutande tyfon igen! sa jag med glittrande ögon.

De berättade att de skulle

1. skruva loss dem gamla tyfonen, som kan ha suttit där precis hur länge som helst
2. sätta fast en ny, dra nya ledningar (den svarta som tydligen ska misspryda huset)
3. borra hål i grunden ner till källaren
4. sätta in en ny grej som ersätter kompressorn som stod i källaren till för fem år sedan.

Istället för att låna våra stegar och klättra upp på taket hade de med sig en egen stege – brandstegen med korg som sitter på brandbilen. Men för att den ska funka, måste fyra jättejättefötter skjutas ut från brandbilen, tryckas mot marken samtidigt som brandbilen lyfter från marken.

– Brrrhuuuuuhhhhhmmmmmmmm! sa brandbilen och gjorde exakt detta helt utan att knorra.

På ett kick hade stegen med korg hissats upp till taket tio meter upp i luften. Jag stod nedanför och gapade. Åååh, om jag ändå hade fått följa med upp och ta bilder, tänkte jag. Kanske hade det gått bra om jag hade tagit på mig en cykelhjälm? (Det är en regel i familjen: är man på taket ska man ha cykelhjälm. Och förstås fotografera allt man ser.)

Vän av ordning (alltså jag) stod där och funderade på hur länge den där tyfonen har suttit på taket. Huset byggdes 1937 som en Ica-affär, men Hesa Fredrik har funnits i folkmun sedan i alla fall 1931. (Jag har letat i tidningsarkiven som en tok.) Själva uppfinningen är från 1920-talet, men då såg den mer ut som en liten låda. Namnet sägs komma av att en krönikör i DN – Oscar Rydqvist – tyckte att den nya larmsignalen lät lika hes som han själv, och i mellannamn hette han ju Fredrik. Långsökt, väl?

Men ingenstans i DN kan jag hitta Oscar (Fredrik) Rydqvists krönika som handlade om Hesa Fredrik. Kanske var det så att DN tog sig friheten att den 24 januari 1959 fabricera etymologin?

Well. Det där låter i mina öron som en skröna. Jag hittade inte heller krönikan i DN:s arkiv, så jag blev tvungen att tillsätta en utredning för att hitta den korrekta källan.

Den här utredningen är anledningen till att detta blogginlägg inte publicerades redan för fyra dagar sedan. Jag har nämligen lett, letat, letat och letat men ändå inte hittat belägg för DN:s påpekande. Dessutom kallades brölande röster, skrikande generaler och gapiga chefer för ”hesa Fredrik” redan i början av 1900-talet.

Fakta:

• Många äro de i tidningarna nämnda hesa fredrikarna redan långt innan tyfonerna varnade för luftanfall.
• Oscar (som aldrig kallades Fredrik) Rydqvist skrev i DN under pseudonymerna Åbergsson, Åb., samt ett fåtal gånger Hesa Fredrik.
• Även om den stora luftvärnsövningen i slutet av augusti 1931 testade de tjutande sirenerna, fanns de långt tidigare.
• I ”Hemmets Årsbok” från 1941 konstaterar man att sirenerna redan 1927 kallades Hesa Fredrik.

Kommen så långt i min letande, hittade jag en liknande utredning som gjordes av Faktoider redan 2019 … Tusan hakar, jag är aldrig först med nåt!

Därför återvänder vi raskt till min egen tyfon.

Efter en stund satt den nya skönheten på samma plats som den gamla från anno dazumal, och jag fick order om att hjälpa till att dra i ledningarna.

– Tack för hjälpen! sa brandmännen och undrade sedan om jag möjligtvis skulle ha lust att klättra in i förarhytten och hämta en säkerhetssele och hänga med upp i luften för att kolla på solnedgången.
– Förarhytten! pep jag, nästan tårögd av lycka.

– Knirr, knarr, knak och gnissel så for vi rakt upp i luften, säkrade och fastknäppta i korgen på alla sätt och vis.
– Men herregud, jag glömde cykelhjälmen sa jag.

Jag ska bli brandman när jag blir stor!

(Pssst: Det är den 6 mars 2023 som det ska tutas nästa gång. Håll tummarna!)