Hoppa till innehåll

Sluskiga Slussen och snirkliga stuckatören

Under två dagar sa jag  wow, wow, wooooooow samt örk ungefär 37 gånger. Alla intrycken har gjort mig galen av rapporteringsiver. Här kommer en fotosafari från Stockholm!

1. Fotografiska: Erik Johanssons bilder. Åk dit eller köp en bok. Samla släkt och vänner och alla barn ni känner och titta och fantisera samt associera.

Så här ser hans sajt ut, och ni ser väl bilden? Well, kolla nu på nästa bild!
Där står ju jaaaag och fäpplar! (Det är arrangerat så att man kan posera så här. Det jag håller i är en helt vanlig plafond. Mobilen ställde jag på golvet med självutlösaren på 10 sekunder. Helt perfekt!)

2. HESA FREDRIK! Jag fick för första gången på flera år höra larmsignalen! (För nytillkomna tittare: vårt hus har en tyfon på taket, som en gång i tiden tutade. But no more.) Jag blev så till mig i trasorna att jag dokumenterade miraklet.

(Alla fem Hesa Fredrik-rapporterna finns här.)

Sedan gick jag in på ett café där vi hade en liten kommentatorsbåsträff och åt gamla torra kanelbullar, som hade fått ett lager mandelmassa och grädde på sig. Sagolikt gott och en given succé!

3. Slussen, Slussen, den sorgligt sluskiga Slussen. Det är en fruktansvärd miljö just nu, kratern där Slussenrosetten gång stod. Inte för att den heller i sitt nedgångna skick var så vacker.

Det var oerhört många små minioner som stod och funderade över både cement och betong samt armeringsjärn.
– KOLLA! sa jag högt här, när jag såg det gula kaklet. Där har jag gått och svurit över att passagen användes som pissoar.
– MEN TITTA! sa jag till andra förbipasserande, och sträckte mobilen över ett plank för att genom taggtråden fotografera det som en gång var “Gula gången”.
Man måste gå i zick-zack och hoppa över konstiga saker hela tiden. (Skyltdjungeln var ändå rätt mild här, lite närmare Gamla stan.)

4. Tunnelbanan stod stilla i en evighet och det blev nästan slagsmål mellan manliga män som ville ha informatioooon. (Vågade inte dokumentera dem.)

5. Stuckatörens våning! Stockholms stadsmuseum har som gåva fått ett antal lägenheter i Stockholm. Det är sådana lägenheter där tiden har stått stilla – ungefär som i Hallwylska palatset. Fast i väldigt mycket blygsammare format. De som på få – och väldigt specifika datum (som jag inte kan kan hitta) – visas upp, är:

• Barnrikehuset på Stickelbärsvägen (1930–40-tal)
• Kämpingebacken 13, Tensta (1960–70-tal)
• Stuckatörens våning på David Bagares gata 10 (1880-tal)
• Blockmakarens hus på Stigberget (1920-tal i 1700-talshus)
• Svartbrödraklostrets härbärge i Gamla stan

Stuckatören själv hette Axel Notini och huset han byggde åt sig och familjen gled honom ur händerna efter en konkurs. Han fick hyra de fem rum som nu visas av Stockholms stadsmuseum, som sedan 1992 har restaurerat, tagit fram övermålade tapeter och stuck samt efter gamla foton försökt återskapa lägenheten som den såg ut i slutet av 1800-talet. Och det är alldeles, alldeles förtjusande.

Man kan gräva ner sig i gamla svartvita bilder och jämföra då och nu på detta sätt …

Bild från 1964, när en dotter till Axel Notini fortfarande bodde här. Där de mönstrade tapeterna sitter idag, hade man målat med plastfärg. Stockholmskällan. (Foto: Lennart af Petersens, FA 39352)
Det var möööörkt i hela lägenheten, och mycket svårt att ta bilder eftersom vi var 20 personer som klev in i varandras fotografier hela tiden.

Men jag verkar fokusera mer på detaljer, ser jag nu när jag tittar på de bilder som jag tog idag.

En bakelitknapp!
Gasmätarställningar från 1910 och 1903!
Mönstrad korkmatta från 1893!
Stuckaturtomtar i herrummet!
Samma tomtar 1964, då övermålade i en mörk färg.
En nygjord, efter gammal modell hattliknande lampskärm.
Krustången och hans örngottskompisar.
Familjen Notini var tidiga med telefon och gasspis, men väldigt sena med avlopp, rinnande vatten och vattenklosett. Anar ni hur det känns att hänga lyssnardelen i klykan? Kli-hikk.
Sådana här små fina detaljer fanns här och där. En del kommer från Notinis efterlevande, men mycket kommer från okända sterbhus som passar in i stilen.
Köket med både gas- och vedspis samt en på 1930-talet insatt rostfri diskbänk i knänivå.
Skafferi. Alltså … vilket skafferi! (Äggen var dock inte riktiga, och om jag hade fått bestämma hade jag fyllt skafferiet med massa, massa saker.)
En Downton Abbey-plingeliplong. Mamma var med mig på visningen, och hon släppte ur sig ett ooooooooh-pip när hon såg den, för en sådan fanns i hennes barndomshem på Bergsgatan 3 (Kungsholmen).

6. Oerhört inspirerad ska jag nu börja pynta huset med små gipsbasketspelare!

Share
Publicerat iBloggen

28 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Kuntze är i dag mest känt för att sälja gummiartiklar. Man kan undra länge hur det kommer sig att de sålde kom-hit-apparater för hundra år sen.

    Spetsduken under bordslampan är knypplad och jag känner igen mönstret. Ska fråga nån kunnigare.

  2. Slussen är bokstavligen ruinerad av Stadens avlönade vandaler och menlösa politiker. En trafiklösning från 30-talet som endast krävde en omskyltning inför högertrafikomläggningen 1967 väntar nu på bättre väder i Biscayabukten till kostnader på hundratals miljoner.

    Jag gråter inga tårar om skeppet med den gyllne bron går under.

  3. Ninja! Vad heter en virkad/knypplad sak som man sätter på möblerna för att skydda dem från hårpomada? Här är en sån från stuckatörens lägenhet! (Se bild.)

  4. Jag hade en efter Farmor i många år: en antimakass.

  5. Tack, det var det ordet jag letade efter.

    SAOB: “efter ma(n)kassarolja (ett slags hårolja), uppkallad efter orten Ma(n)kassar på Celebes”.

    Ny fråga till Ninja: Hur kan en amatör se skillnad på virkade och knypplade saker?

  6. Magganini

    Vad är “Herrns T.” för ett ställe som hjonen kunde kallas till? Och behövde aldrig Frun nån hjälp?

  7. Agneta uti Lund

    När vi flyttade till Lund 1967 hamnade vi i en funkislägenhet från 1938 där det fanns en sådan “plingeliplonggrej”i kökshallen. En rumsringknapp kom vi att använda för att tillkalla hjälp av diverse slag, nämligen knappen i badrummet som låg långt från kökshallen. Knappen hade bra position från badkaret. Efter tio år så renoverades lägenheten och hela ringknappsapparaturen försvann.

  8. Lägenheten hade ett herrum (med tobak kanske?), men inget specifikt damrum – och man klurar just nu på om det kanske var så att herren sov och rökte i herrummet medan damen sov – och kanske underhöll – i damrummet, där antimakasserna prydde möbelytorna.

  9. Agneta uti Lund

    Jag tror att herrummen användes som rök- och samtalsrum, antingen av husets herre eller denne och herrgäst-er.

  10. Ninja i Klockrike

    Knypplade saker ser alltid flätade ut, mycket beroende på att knyppling är en flätteknik.
    I virkningen snor man tråden om sig själv, genom att man gör öglor som man sen drar tråden igenom och därmed gör en ny ögla.
    Knyppling är därför plattare, medan virkning bygger på höjden, det kan man känna om man drar fingertoppen över makassen.
    I virkning ser man inte var tråden tar vägen utan den försvinner ner på baksidan, in i maskan osv.
    I knyppling kan man (åtminstone relativt) lätt se var en enskild tråd tar vägen.

    Makassarolja kommer från en oljerik nöt, och ansågs befrämja återväxten av lockarna. Men kladdig var den.
    Nu måste jag fundera på vem det var som hade en flaska med en liten rest makassarolja i, för jag haver luktat på makassarolja och det doftade gott om jag kommer ihåg rätt.

  11. Örjan

    Tack för förklaring.

  12. Ninja i Klockrike

    Antimakassarna i Stuckatörens hus är virkade, för övrigt.
    De italienskättade stuckatörerna, liksom italienare i allmänhet, kallades rätt föraktfullt för gipskatter, enligt Fassan, fööd vid förra sekelskiftet.

    För övrigt har jag en sån där krustång, men inga örngottsband.

  13. Betong-Bess

    Jag har örngottsband men ingen krustång. Örngottsbanden i hushållet blir dock färre och färre, då örngotten i stort sett uppnått sin tekniska livslängd. De går sönder ett efter ett (i bästa fall ser man hålet innan örngottet åker in i tvättmaskinen – känns hårt att slänga dem nytvättade). De är mjuka och sköna att sova på.

  14. Betong-Bess

    Sen måste jag ju bara säga hur glad jag blev av den fina Slussenbyggbilden. Betong, armering (med reglementsenliga orangea skydd över uppstickande järn, så att man inte gör sig illa om man trillar och ramlar på dem), hjälmar, varselkläder, rörspont. Ja, vad kan man mer begära av en snögloppig onsdagmorgon.

  15. Ninja i Klockrike

    Men man ska inte slänga trasiga örngott!
    Utmärkta putstrasor, för att inte tala om hur snälla de är mot näsan, när man är förkyld och snyter sig i dem. Sen kan man ju slänga dem.

  16. Den djefla mannen

    Reflektioner:
    1. I tankarna blandar jag ihop Slussen och Skanstull. Placerar liksom Globen på Mosebacke torg.
    2. Både Eliot och Vreeswijk har skaldat om att folk går omkring i ens rum när man är borta. Om man är ängel känns det sannolikt bra, om man är spöke blir man nog irriterad fast antagligen märker man ingenting alls.
    3. Video killed the radio star. Funkis killed the stuckatur star.

  17. Och där gick jag i Slussenslummen och tänkte på dig, Betong-Bess! (Jag såg faktiskt livs levande cement också.)

  18. Tittade på Emmas länk, undrade vad guldbrons var för en legering, beslöt att ägna mig åt något annat.

  19. Slussen, ack Slussen, en gång “Mälardrottningens vackra funkismöbel”, en elegant plats med butiker, caféer, biograf. En stor glaskupol som släppte in ljuset, fönster längs Gula gången, så att det inte skulle bli så dragit.

  20. Kan man bara lägga in en bild i taget? Här är en till i så fall.

  21. Ökenråttan

    Gula gången … Jag ryser. Så förfallen. Och betong är ju inget evighetgsmaterial. Jag jobbade i Gamla stan och åt ibland lunch med en kompis på Söder. Då måste jag passera Slussen. Jag hade hellre gått armgång på utsidan av räcket än smyga i den Gula gången. Den stank så att det gick i ton med namnet, om jag säjer så.
    Erik Johansson – det låter så beige och beskedligt. Men jisses vilka foton! Vilken fantasi och teknisk briljans. Chapeau!

  22. Tage William-Olsson var bror till min morfar. Jag antar att han roterar som en kebab i graven.

  23. En till, med glasmosaikkupolen.

  24. Och så en till…

  25. Ninja i Klockrike

    Det sitter en ensam cockerspaniel vid trappan. Varför?
    Och inne i kupolen finns det en skönhetssalong. Schööönhet var väl inte riktigt vad man tänkte på i slutet.

  26. Jag hoppas att din morfarsbror slapp se det värsta förfallet, Niklas. Ända sedan slutet av 1960-talet har stadshuset velat jämna Slussen med marken. Det sitter i stadshusväggarna.

    När jag försökte begripa planeringen, för några år sedan, pratade jag med en tjänsteman som lade huvudet på sned och förklarade att det var alldeles för lite trafik för Slussen i dess dåvarande utformning.
    – Där är ju aldrig några köer!
    – Aha, OK. Men är inte det en bra sak?, undrade jag.
    – I en storstad?!, sade tjänstemannen och tittade medlidsamt på mig, som att jag inte fattat någonting av hur det ska vara i en riktig stad. Där upphörde vårt samtal…

  27. Idag lyssnade jag på radion och det berättades om Thåström, att han bott på Skebokvarnsvägen. Min första tanke var att det måste vara en båsist som är radiopratare. Det är väl bara här som den adressen brukar diskuteras.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.