Hoppa till innehåll

Månad: oktober 2022

Sällanbloggaren Bergman

En gång i tiden var jag en pyttipannabloggare som skrev varje dag om vad som helst. Barnen klättrade i träd, fastnade i träd, ramlade ner från träd. Ibland kom posten i brevlådan, ibland glömde jag posten på bussen. En gång föll hela jag i en trappa med armbågarna först. Ibland skrev jag om en larvig mössa. Om en dum skruv. En oerhört ful klack. Ett annat trill i en trappa.

Så kul!

Men så kom en jävla advokatfirma i Danmark och krävde att jag skulle betala tusentals kronor för TT-bilderna som jag hade illustrerat mina larviga texter med. Jag bad om ursäkt. Jag hade ingen aning.

Jag betalade. Jag grävde djupt i fickorna. Jag raderade sedan alla blogginlägg och släppte bara loss de texter som inte hade några bilder. Hälften av inläggen ligger fortfarande i malpåse, för utan de roliga (dyyyyra) bilderna är inläggen trista. Och advokatfirman fortsätter att jaga mig och skickar mig till inkasso and whatnot.

Plötsligt hade jag liksom inte råd att skriva gratis längre. För jag snyltade tydligen på TT-fotografernas jobb – även om det handlade om en suddig, svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa på ett bord 1976. (Just den bilden kostade mig 4 000 kronor.)

Så sorgligt. Så jävla deppigt. Så himla idiotiskt. Så … [fyll i egna ord].

Själv satt jag här och blev bestulen på mina kunskap och mina bokstäver av Christer Wiklander 2007 – men inget kunde jag göra åt det. DÅÅÅ skulle jag ha skickat en jävla fet faktura. (Nej, jag är inte bitter, neeej.)

Därför måste jag dela med mig av material som ingen anna kan hävda ägande rätt till! EN FILM!

Eftersom jag är lite, lite, lite arbetslös och får ett par tusenlappar i månaden från A-kassan (som jag ju har gett pengar sedan 1988), får jag dock inte läsa mer än ungefär 25 % av teckenspråkskursen, för sådana är reglerna. Så nu är det slut på teckensråkskunskaperna. (Men det var jättejättekul så länge det varade!)

Nu är det er tur att vara bittra och arga över vadsomhelst i kommentarerna!

Share
24 kommentarer

Oljekrisen 1973 och dagens småkrisande

När världen är galen och tokig och alla bekanta har massa frågor om direktverkande el, ja då gäller det att se till det lilla. Alltså ska jag fokusera på skosnören, små bolltomater, den lilla hammaren med det fina handtaget och krukan med vissen mynta.

Min vardag är full av sådana roliga och intressanta småsaker, så jag har inte haft tid att bekymra mig över direktverkande el (vilket vi inte har) och tycker att oljekrisen från oktober 1973 till mars 1974 (när vi hade direktverkande el) var en synnerligen intressant och lärorik period.

Mina föräldrar måste ha varit obekymrade (eller hemlighetsfulla) under denna oljekris, för jag minns blott och enbart att

  • vi stoppade stickig glasull i alla upptänkliga springor i huset
  • kön till bensinmacken var sanslöst lång kvällen före en prishöjning
  • det var ett evigt tjat om att lampor skulle släckas.
SvD 8 dec 1973 – politikerna börjar på bekant sätt skylla på varandra.
Sedär, precis som nu kommer idrotten att vara tvungen att dra ner på verksamheten. (Osedvanligt illa korrläst text.)

Ni ser – det är ju hur deppigt som helst att tala om, läsa om, diskutera och vältra sig i storkriserna. Att då fokusera på småkriserna är förstås en utmärkt lösning. Jag presenterar tre stycken här och nu!

Blodkrisen

Jag skulle lämna blod, vilket är en trevlig upplevelse med fnittriga sköterskor, glada blodgivare och jättegoda renklämmor till efterrätt.

– Jag är svår. Dom rullar.

De rullar. Dessa två små ord får alla sköterskor att rycka till av antingen fasa (de nyutexaminerade) eller av pur tävlingsinstinkt (de erfarna). Att jag är svårstucken beror alltså på att mina blodkärl rullar iväg – de glider omkring och gömmer sig när sköterskan kommer med nålen. Just denna gång var det en ung en som antog utmaningen.

Här kramar jag en liten blå boll i handen för att blodet ska rinna till bättre.

Krisen uppstod snabbt: kärlet sprang och gömde sig. Alla kom och tittade och ojade. De andra blodgivarna satt nöjda och blev tömda medan jag försökte heja på mitt blod för att alla påsar skulle fyllas. Sedan sa sköterskan att kärlet sprack, så jag ropte ack.

Kattresan av Ivar Arosenius, där katten alltså har antagit rollen som mitt blodkärl.

Och nu ska ni få höra vad just denna kris bar med sig. Eftersom blott 80 % av den lagstadgade mängden blod hade kramats ur mig, blev personalen tvungen att SLÄNGA allt mitt finfina blod. Jag ropte ack igen, blev tröstad och befriad från alla krav – och fick ändå äta en jättegod renklämma, blodfattig som jag ju trots allt var.

Svampkrisen

Jomenvisst, här gås ut i skogarna för att insupa vädret, färgerna och ljuden samt dessutom hitta de förnicklade svampuschlingarna som gömmer sig.

Häromdagen var detta den digra skörden efter 30 minuters letande i Sörmland.
Bättre gick det i Dalarna för två veckor sedan, där vi plockade ohemult mycket och fick sitta och rensa så länge att vinet tog slut.

Svampkrisen här hemma berodde på att jag minsann har vidgat mina vyer och tittat upp från trattkantarellträsket och istället tittat ner i de stolta fjällskivlingarnas värld. ”Det är en delikatess” påstår alla, så jag tog mod till mig.

Här steks den ena (trasiga) i massa smör, medan den andra inväntar sitt stekpanneöde. (För övrigt är det en jättedålig stekpanna som jag ska slänga.)

Och vad hände? Det VAR en delikatess! Mofselimofs så åkte den första ner i magen. Jag stekte den andra direkt för att bjuda resten av familjen på en liten smakbit.

Men då ringde telefonen och jag blev tvungen att prata pppbbbrrrr- och fffrrsch-språket med fyramånadersbarnbarnet i Lund. Det begriper ju varje människa och svamp att en sådan distraktion ställer till det.

[konstpaus]

Jag stekte alltså ihjäl den andra fjällskivlingen, som tyvärr såg ut precis som en blodpudding när den for ut genom köksdörren.

Trädfallningskrisen

Jag cyklar ofta genom en trevlig skog på väg till stan. I den, liksom andra skogar, har granbarkborren farit fram som ett jehu, så när det blåser är det förenat med livsfara att … eh, fara fram som ett jehu. Man kan plättlätt via en app kontakta kommunen och tala om att träd håller på att falla över elledningar och spår, men det är förstås inte alltid de har tid att dra fram motorsågarna eftersom alla är upptagna med sina lövblåsar. Sååå …

… så istället sattes varningsskyltar upp.
Ska jag … eller ska jag inte …?
Fallande träd är jag ju sedan just oljekrisåret 1973 lite skraj för, eftersom Judy i ”Sju syskon” av Ethel Turner dog av ett sådant.
Den hemska sidan 188, som jag gömde genom att sätta ihop hela uppslaget med gem.

Ni ser – ni har bombis inte tänkt på krig, elpriser eller konkurser och stängda idrottshallar på flera minuter! Småkriser är, om inte annat, i alla fall distraherande.

Share
20 kommentarer

Undrens tid är inte förbi

För 24 år sedan när vi var nyinflyttade i vårt gula hus (den gamla affären), plingade det en eftermiddag på dörren. Vi öppnade, och där stod två främmande män.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag med ett litet barn på ena höften och en blöja i handen.
– Japp, tyfonen i källaren, sa den andre.
– Tyfon? I källaren? sa jag.
– T-y-f-o-n! sa den förste tydligt.

Då bestämde jag mig för att ringa polisen och varna för falska brandmän.

– Ni har en stor, gul kompressor till larmanordningen i källaren: den som leder till en tuta på taket.
– På taket? sa jag, som fortfarande funderade på polisen.
– Ja, och den delen som är i källaren måste kollas med jämna mellanrum.
– Vaaa? Jasså! Hesa Fredrik!

Den sedan länge tysta tutan.

Utomhuslarmet som tutar vid fara för krig (tuuuuut tuuuuut) eller flyglarm (tut tut tut tut) hade bara hunnit tuta en gång sedan vi flyttade in, men naturligtvis visste jag att vi hade en stor jädra megagrej i källaren.

The yellow submarine med en gammal skrivmaskin.

Brandmännen gick in i vår röra. Jag sparkade undan en blöja med ena foten, plockade upp några smutsiga strumpor och bad om ursäkt för stöket i köket. De inspekterade kompressorn i källaren och for sedan till skogs och kom aldrig mer tillbaka.

Runt 2006 kom någon och stängde av tutet, och sedan dess är det tyst på vårt tak. Och sedan dess har jag stilla sörjt vår tysta tuta. Jag har ringt de ansvariga och påpekat att även vi behöver veta om ryssen kommer och jag har bloggat om det hur många gånger som helst. Jag har helt enkelt varit väldigt tjatig.

Hejdå kompressorn! (En sommarkväll 2018 släpade vi ut den ur källaren och fick allihop träningsvärk på mystiska ställen.)

I eftermiddags plingade det på dörren. Vi öppnade, och där stod två främmande människor.

– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag, där jag stod med ett litet barnbarn i famnen och en blöja i handen.
– Förlåt att vi stör, vi ska kolla tyfonen. Var du precis på väg ut?
– Nejdå, jag är bara mormor, skröt jag helt obegripligt. Tyfonen?
– T-y-f-o-n-en. Alltså …
– HESA FREDRIK! sa jag högt.
– Javisst, vi skulle vilja ko…
– Men herrejösses, vi har gett bort kompressorn!
– Vad bra. Annars hade vi flyttat den. Nu blir det digitalt.
– Blir? Ni menar ”blir” som i att tutet kommer tillbaka?
– Javisst.
– Prisa gudarna! skrek jag och var beredd att kasta mig i famnen på de två blåklädda änglarna.

Först klev de upp på taket och kollade på utsikten och tutan.
Sedan trippade de försiktigt ner i källaren och inspekterade platsen där kompressorn stod förut.

Detta med tyfonåterställandet beror blott och enbart på att Putin är tokig och att världssituationen är som den är. Processen sattes igång för blott 14 dagar sedan, och nu skyndar man på för att förekomma ryssen.

– Så till tutet i början av december kanske Hesa Fredrik är tillbaka? sa jag till brandmännen.
– Ja … kanske … sa de och yrade något om prioriteringar.

Pah. Klart de prioriterar vår tuta! Historien upprepar sig, undrens tid är inte förbi och korven den har två!!!

Share
42 kommentarer

Naturmuppen Bergman rapporterar

– Nej, jag vill inte gå på promenad.
– Nej, jag vill inte plocka svamp.
– Nej, jag tycker inte att hösten är vacker.

Sa jag i mer än halva mitt förmodade liv. Baskethallarna lockade mer, för där blir man inte blöt om fötterna och kall om näsan. ”Dessutom är alla svampar giftiga, så det så”, sa jag också.

Men oj, vad folk inte lämnade mig ifred. Det skulle promeneras, tjatade de, på med stövlarna, nu går vi runt hagen, titta en orienteringstävling, kom så tittar vi på solnedgången och plockar svamp och gudvet allt.

År 2012 drog pappa ut mig på svampjakt. Jag tog då denna bild på honom utan att reagera nämnvärt på förgrunden.

Men så kom corona och med den massa tid att gå på basketbollpromenader. Och svamparna blev plötsligt intressanta. Fåren i hagen sa BÄÄÄÄ och vädret skiftade så underbart! Blåbär och lingon är ju utströsslade överallt! Till och med snöslask i motljus är fint! För att inte tala om goretex-skor! Wow, liksom!

Därför får ni nu ta del av de senaste dagarnas promenadupplevelser.

Klockan halv åtta i morse sa fåren bäää medan dimman sa schwwwooo. (Ja, jag kan tala med dimmor.)
På hällen syns ett fotavtryck. Enligt legenden klev drottning Kristina ur sin vagn just här.
Stora Sture snok låg och zzzzz:ade med tungan ute på gatan där vi bor. Han blängde på oss. Vi trippade iväg, storligen förvånade över att det faktiskt inte var en gummiorm.
Den här är släkt med Smurfarna, och inte ätlig. (Så himla piffigt med den matchande pälskragen där på foten.)
Och så en gigantisk spilkum-svamp.
Klementinsvamp och en beundrare i bakgrunden.
En katt bland flugsvampshermelinerna.
Och så har vi denna enorma skörd efter två timmars letande.

Och nästa helg ska jag åka till Dalarna och röja i skogarna där uppe med mina gamla gymnasiekompisar. Huuuur ska detta sluta?

Share
23 kommentarer