När man kommer in på Mälarsjukhuset, möts man av en fullkomlig explosion av information. Man får säkert inte ta bilder, så jag gör det i smyg ibland.
I april: Titta hit, nej, dit, läs här, kolla fram, nej åt sidan!Idag: Läs här och där och gå dit eller dit och huuu.På akuten är det lika illa. Hjälp!
Idag var jag där för att hjälpa Tjugofemåringen till röntgen (av ett knä, kan ni tänka er) – inte för att hon inte klarar sig själv, utan för att det ju är så kul. Vi satte oss ner och väntade, när en kepsklädd, rödögd 85-åring kom fram till oss.
Kepsen som han hade på sig.
– Hej! Får man slå sig ner? sa han.
– Javisst, men … vilken fin keps du har, svarade jag för att ha något att säga.
– Åh, vet du när Sverige fick sina tre kronor?
– Hockeylandslaget nån gång på 1930-talet? sa jag. Eller kanske 1500-talet?
– Nej! Det var 1299! sa den rödögde farbrorn.
– Åh fan!
Farbrorns ögon. Och hudfärg, när jag nu tänker efter.
Sedan var vi tvungna att byta väntrum, så vi lämnade farbrorn. Som strax dök upp igen.
– Nämen nu är ni ju här! sa han glatt. Nyss var ni ju där!
– Japp, men vi teleporterade oss hit!
– Hahaaa! Teleportering! Eh. Hm. Jag … jag tror att jag har gått bort mig … Jag brukar gå vilse numera, sa farbrorn.
Jag följde honom till röntgenreceptionen där syster Ratched hovrade över telefoner och datorer och papper samt pärmar.
– Pffft!
– Hej, kan vi få hjälp? Här är en man som har gått vilse.
– Han sa att han letade efter sin dotter.
– Ja, men nu är det så att han har gått vilse.
– Han SAAA att han letade efter sin dotter.
– Men det var nog lite fel. Han är vilse.
– Och vad tycker du att jag ska göra åt det?
– Eh … hm.
– Jag är faktiskt SJÄLV här!
Jag svalde en utläggning om det moderna bruket av själv (att göra något utan hjälp) istället för ensam (att göra något utan sällskap), och tog farbrorn under armen och gick mot huvudentrén.
– Jag heter Tarzan! sa han.
– Och jag Jane, sa jag. Vad heter din dotter?
– Caroline von Schwangenbaum!
– Wow! Är du också adlig?
– Nej, jag är bara en helt vanlig Torsten. Andersson. Angenämt.
I receptionen sa jag att jag hade hittat Tarzan och att han hade gått vilse bland alla skyltar och instruktioner och att han inte visste vart han skulle.
– Jamen jag SA ju att han skulle till ögon! sa en inte alls road receptionist.
– Till ögon? Ögon? Jaså, han skulle till ögonmottagningen. Torsten, du ska till ögonmottagningen!
– Tror fan det, har du sett hur jag ser ut? sa Torsten.
– Jag SA faktiskt att han skulle till ögon, och frågade om han behövde hjälp, men han SA att han skulle klara sig själv! sa receptionisten.
– Okej, men jag tror att han behöver hjälp ändå, sa jag.
Sedan överlämnade jag den väldigt förvirrade Torsten med de röda ögonen och den fina kepsen till tjejen, som skulle hjälpa honom rätt.
På vägen ut smygtog jag ännu en bild på informationshysterin.
– Hallå, mamma! hördes Tjugofemåringens röst i telefonen.
– Helloooo, long time no see. Ni åkte för 45 sekunder sedan va?
– Jo, men hör nu. Vid första rondellen från er, såg vi en kille som gick barfota i vägrenen. Han såg inte okej ut, men vi vände inte.
– Det är lugnt, jag hoppar i bilen!
Jag tittade på mig i spegeln: omaka sandaler, ett par ursnygga basketshorts, ett utslitet basketlinne från 1997, håret uppsatt i en tofs igår kväll. Helt okej.
Sandalerna, dock utan mina fötter.
När jag körde jag förbi busskuren vid vårt hus, såg jag att där satt ju min djefla man och spelade gitarr pga. den fina akustiken. Jag vinkade till honom. Han tappade sitt plektrum. Jag körde mot 70-vägen.
Jahapp, där gick verkligen en ung kille barfota i vägrenen. Bilarna for förbi i 90 knyck, som de ju gör på en rak 70-väg. Jag saktade ner, drog ner rutan och tjoade:
– Hallå, är du okej?
– Ja.
– Men du går barfota?
– Jag ska köpa ett datorspel.
– Vardå?
– På köpcentret dääär.
– Men då går du åt fel håll.
Killen tittade på mig. Jag tittade på honom. Han tog sats. Och så sa han:
– Kan du … kan du köra mig dit?
– Javisst. Men var har du skorna?
Medan grabben satte sig i bilen och mycket noggrant tog på sig säkerhetsbältet, visade det sig att han hade rymt hemifrån klockan sju i morse. Klättrat ut genom fönstret. Att han inte hade nån mobil. Inte kunde några telefonnummer. Och inte visste var han bodde. Jag anade hur det låg till, och chansade:
– Men har du någon kontaktperson?
– Ja.
Kontaktpersonen hade det vanligaste svenssonnamnet som man kan ha i både för- och efternamn. Ogooglingsbart. Precis som Orangeluvan brukar göra med rånare och banditer, bjöd jag därför hem honom.
– Nu åker vi hem till mig. Jag bor i ett stort hus fullt med folk. Du kommer att få träffa min man också.
– Okej.
– Känns det lite konstigt att jag bara tar med dig hem så här?
– Ja, lite.
– Har du gått långt?
– Från Åväbbla. (Han sa namnet på ett ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Oj! Och var bor din kontaktperson?
– I Tjottahejti. (Han sa namnet på ett annat ställe jättelångt från Eskilstuna.)
– Och du har gått barfota sedan klockan sju i morse?
– Ja.
När vi körde förbi busskuren, sa jag:
– Där är min man.
– Oj, sa barfotakillen.
När vi kom in i huset sa Sextonåringen:
– Hej! Jag ska bara ut en stund.
– Jaha. Vad bra, sa barfotakillen.
Vi satte oss vid köksbordet och pratade och försökte lösa situationen på bästa sätt. Han skrev sitt väldigt svåruttalade namn på ett papper. Tjugoettåringen kom yrvaken ner till köket.
– Hej. Jag ska bara äta frukost.
– Jaså, sa barfotakillen.
Vilket han gjorde. Så kom min djefla man in och sa:
– Hej! Spelar du basket med spanjoren?
– Nej, sa barfotakillen, som var minst 1,90 m.
Så pratade vi en stund till, innan jag ringde till polisen. Hos 114 14 hamnade jag i en kö som till rea på Ikea, så jag ringde 112. Och hamnade hos en inte särskilt förstående växelmänniska. Till slut kom jag fram till polisen i Eskilstuna, där jag förklarade problemet och fick veta att det var bra att jag hade ringt. (Puh.) Efter tusen och en frågor kom det förlösande, som jag själv inte hade tänkt på:
– Har han något personnummer?
Det hade han! Och så löste sig allt i en himla fart: personnumret ledde polisen till folkbokföringsadressen, där grabbens mamma svarade. Nej, hon hade inte varit orolig, men det var ju bra att han var hittad. Kunde vi möjligtvis köra hem honom? Ja, det kunde vi.
Barfotakillen och jag (Chicago Bulls-shortsen!) på väg att möta mamman.
Nu ska jag berätta om hur det kan gå när informationstekniken på både det mänskliga och digitala samt automatiska (?) planet fallerar.
Ha tålamod: det här är inte bara ett gnälligt SJ-gnöl.
Första sträckan hemåt från Lund till Eskilstuna häromdagen gick alldeles utmärkt. En stor parentes i sammanhanget är att vi numera måste byta till ett sekruttåg redan i Linköping istället för att sitta kvar på fintåget ända till Norrköping.
Sekrutt-tåget X12.
När mina två basketkolleger och jag skulle kliva av – i just Linköping – sa tågvärden i högtalarsystemet:
– Tåget mot Katrineholm, Eskilstuna och Sala avgår klockan 18:07 från spår 3, alltså samma perrong som vi kommer in på.
Vi klev av, sprang in i en väntkur och stod där och njöt av värmen. Högtalarsystemet inne i kuren var på maxvolym eftersom ingen under högtalarmötet på SJ:s eller Trafikverkets kommunikationsavdelning sa just den här meningen:
– Ska ljudet inne i väntkuren vara lika högt som ute på perrongen, i det fria där tåg och väder samt vind påverkar?
Varje gång något sades i värmekurens högtalare fick vi alltså ta paus i vårt annars oavbrutna prat. Med andra ord hörde vi exakt varenda ord som sades i utropen. Och därför blev vi lite fundersamma när klockan blev 18:09 utan att något tåg hade dykt upp och inget plong om försening hade kommit i mobilen och … och … och … det ju faktiskt på skyltarna inte stod en enda bokstav om något tåg till Eskilstuna.
Jag ryckte åt mig ryggsäcken och sprang som en halt hind nerför trapporna och in i stationshuset. Inget tåg mot Sala syntes på skärmarna. Aha! En tåginformationshjälpare i grön reflexväst! Hallå!
– Ursäkta, tåget mot Eskilstuna?
– Det som gick nyss?
– Som gick nyss?
– Från spår 6.
– Frå…?
Här blev jag väldigt avbruten av en Securitasvakt som stod bredvid den gröna västen. Han ville hemskt gärna ha ett ord med i laget.
– Ja, det gick nyss. Som det skulle, lade han till.
– Vänta ska jag kolla, sa tåginformatören och flipprade på sin telefon.
– Från spåret som ligger allra längst bort, dääär, sa Securitasvakten och pekade synnerligen irriterande bort i fjärran.
– Men vi blev tillsagda att stå vid spår 3! sa jag uppbragt.
– Men tåget till Eskilstuna går alltid från spår 6, sa Securitasvakten.
– Nej, sa tåginformatören, det brukar gå från spår 3. Titta här …
Och så fortsatte hon genom att visa mig hur det hade avgått på korrekt tid från ett helt annat spår än 3. Som det ju alltid brukar avgå från.
Vi tre basketnördar såg nu ut så här.
Vi svalde dock förtreten och satte oss att i lugn och ro invänta tåget som skulle gå en timme senare, som pga. ”den rådande väderleken” (alltså normal svensk vinter) var försenat nästan en timme till 19:50. Vi löste världskrisen och basketpaniken samt diverse knutar och jag svor ve och förbannelse över den trevliga middagen som jag kom att missa.
– Nu tror jag att vi samlar ihop oss, sa jag 19:35. Det står här på appen att tåget ska inkomma 19:40. Vi går och kollar på tavlan.
Vi tre stirrade på tavlan ”ankommande tåg” och hittade inget av värde. Inget tåg inkom 19:40. Men på ”avgående” stod det att vårt tåg (som ju alltså inte någonsin skulle inkomma) skulle avgå kl 19:50. Väntelivänt. Trarajdiraaa. Tickeli-tick sa klockan.
– Näe, sa jag kl 19:49 till mina två basketnördar. Nu går vi fan till perrongen! Spring!
Tre gamla basketspelare sprang på stela knän både nerför och uppför trappor. Framme på ”vår” perrong stod bara ett litet sekrutt-tåg. Skylten sa att det var ett ”ankommande tåg från Kalmar”, som ju inte har något som helst att göra med Sala eller Eskilstuna.
Såhär, fast från Kalmar. (Gammal bild.)
Vi och kanske sex andra perrongförvirrade stod där och sa ”Kalmaaar?” tills jag älgade fram till fel ände av tåget (dysdirektiker Bergman) och stirrade in i en tom förarhytt. Jag vände och sprang till rätt tågände och knackade på fönstret, varpå en förtjusande lokförare i skägg och glasögon tittade ut.
– Förlåt. Vi undrar bara vart du ska åka.
– Sala. Eskilstuna. Västerå…
– Men på skylten står det att du kommer från Kalmar.
– Va? Näe, sa lokföraren och tittade ut mot skyltningen och skrattade.
– När ska tåget avgå mot Sala då?
– Eh. NU. Alltså verkligen nu.
– Åh fan.
Sa jag och sprang mot mina kolleger och de andra som stod och var förvirrade på perrongen.
– DET ÄR TÅGET MOT ESKILSTUNA! Och Sala! Kliv på! Snabbt! Dörrarna stängs!
Schwopp, så var vi på väg hemåt igen.
Nu är frågan hur i hela friden alla inne i stationshuset skulle få reda på att det var just deras tåg som
inte hade inkommit
inte annonserades i högtalarna
nyss avgick.
Där står de förmodligen fortfarande och undrar.
Stackars tågvärden kom förstås och kollade våra biljetter (”vi missade vårt tåg för at bla bla bla”) och hon fick just dessa frågor (punkt 1–3 ovan).
Hon såg ut så här när hon sa att vi faktiskt hade fel och att tåget hade skyltats korrekt på perrongen och att allt hade gått rätt till. Mhnpffft.
Slutkläm:
Jag känner mig maktlös och förvirrad. Borde sådant här inte funka bättre och bättre? Vi (jag) har slutat att lita på vårt (mitt) eget omdöme. Med andra ord finns det under en helt normal resa dessa komponenter att inte ta hänsyn till what so ever:
Det var länge sedan vi träffades – 1985 – och man skulle ju kunna tro att vi känner varandra utan och innan. Men tänk, jag blir fortfarande storligen förvånad över vad som kan hända när man egentligen bara trampar omkring och tänker frukost, lunch, middag, sova. Gonatt och gomorron. Och så börjar allt om igen.
Idag fyller han år, och då får man önska sig kvällsmaten. ”Spagetti med köttfärssås och sedan semlor”, sa han.
Vi kommer att vara nio runt bordet, så då blir det för dyrt att köpa färdisemlor. Medan jag lagade maten åkte min dyre make och husbonde och handlade med en fin handlingslapp i näven.
vispgrädde
florsocker
mandelmassa
vetebullar
olivolja
Förmodligen var det olivoljan som ställde till det i handlingsfokuset. Eller det faktum att han pratade i telefon med sin gratulerande mamma. Eller bara hjärnan som hellre fokuserar på slagfält, kungalängder, kemiska formler och orienteringskartor. För han kom nyss hem med detta:
”Vispgrädde”, florsocker, marsipan och … kanelbullar.
Hämta Femtonåringen på skolan kl. 12:00, köpa skor, köpa bh, sy och fixa balklänningen så att allt sitter på plats.
Åka till Stockholm för mingelvingel på Språktidningen.
Åka hem och hjälpa till med ditten datten.
Redan här kan man se att det finns en himla massa fallgropar på vägen: man kan ju göra illa sig på gymmet, råka somna under redigeringen, köpa fel skor och sticka sig i fingret under syendet och så kan man missa alla upptänkliga tåg och gå till fel mingel.
Styrketräningen försvann redan på planeringsstadiet – jag satt i telefonmöte istället. Vilket inte på långa vägar är lika ansträngande som att lyfta 90 kilo i bänkpress.
Hela läsekretsen drar efter andan. Lyfter männschan 90 kilo i bänkpress? Är det ens möjligt för en halvtrasig, gammal basketspelare? Neeeej. Men jag ville ha er uppmärksamhet. Såja, moving on.
Jag redigerade en inte alls trist folder, hämtade Femtonåringen (men kom 40 minuter för tidigt) hängde upp hennes cykel på bilen, körde till skoaffären, köpte skor (tygskor utan klack som inte behöver gås in), införskaffade bh:n som hela klänningen skulle hängas upp på, och åkte hem och sydde för allt vad tygen höll. Men vet ni vad som händer när man syr och har bråttom och sitter lite för mörkt och inte hittar tillräckligt starka syglasögon?
Man syr fel. Och tråden trasslar sig. Och går av. Och man sticker sig i fingret. Och man får ont i axlarna. Och svetten rinner längs ryggraden! OCH SNART GÅR TÅGET!
– Jag är inte riktigt färdig häääär och hääär och häääär syns ett stygn men bh:n syns bara här bak – men om du står mot en vägg hela kvällen kommer det inte att synas, okej?
Mot balen!
Tjugoåringen körde mig till tåget (fortfarande med Femtonåringens cykel baktill) så att jag hann – men väl påstigen märkte jag att jag hade glömt att byta kläder och ta med mig läsglasögon och ladda telefonen. Himla opraktiskt.
Mingelbild: Språktidningens fina kristallkrona.
På minglet låtsades jag som ingenting och tänkte att det fanns nog många andra svettiga skribenter där, varefter jag rusade vidare mot hemvändande tåg – som jag obegripligt nog hann med. Precis när jag hade visat upp min biljett i mobilen, dog den. (Mobilen. Biljetter har som vi alla vet evigt liv.)
Jag åkte därefter buss hem för att hinna hjälpa till med ditten datten – och sedan försvann den döda mobilen plötsligt. Det skedde någonstans i röran mellan
bussavklivning
hejande till diverse barn och gäster
urplockning av mat från bilen
tvätthängning
temakeri
omhändertagande av ett kräkande barn
skoavtagning
bananätning.
Allt detta skedde i den ordningen och under blott 15 minuter. Eftersom mobilen var helt urladdad, kunde vi varken ringa till den eller efterlysa den via hittaminiphone-hjälpen, som ju är så praktisk.
– Min djefla man! Töm bankkontot!
– Så gärna så. Vad ska jag köpa?
– HUR KAN JAG HA TAPPAT DEN?
– Du har inte tappat den. Den ligger här hemma nånstans. Numera är vi så rutinerade mobilägare att våra rutiner funkar. Du har helt enkelt bara lagt den på ett bra ställe.
Riiing … ring ring … ring ring … ringde det i hans öron. (Bluetooth-headset.)
Medan jag sprang upp och ner i trapporna och lyfte på ett och samma klädesplagg fem gånger och tittade bakom tvättmaskinen och i fickor som inte alls satt på kläder som jag hade använt just i dag, svarade Den djefla mannen i sin ringande telefon.
– Lotten, det är till dig!
– I din telefon? Borde det inte ringa i min telefon?
– Men din telefon är ju borta. Och död.
– Å fan. Hallå …?
Det visade sig vara busschauffören – jag hade tappat mobilen på bussen och han hade hittat den och under sin rast googlat mitt namn (som står på bankkorten) och därefter ringt till vårt fasta abonnemang, som numera går till Den djefla mannens mobil. Jag prisade både gudarna och busschauffören och upphittaren och tog en banan till. (Det tar faktiskt på krafterna att bli upprörd.) När bussen nästa gång kom till vår busshållplats, klev jag på, fick mobilen och klev av igen.
Den tidigast födda person som haft personnummer är Johanna Charlotta Johansson f. Lundkvist, som föddes 6 maj 1840 och dog 2 november 1947. När hela svenska befolkningen tilldelades personnummer 1 november 1946, inför införandet 1 januari 1947, fick hon personnumret 400506+140. Plustecknet visar att hon passerat 100 års ålder och att de två första siffrorna därmed avsåg 1840 och inte 1940.
Nu när spanjoren i huset har fått personnummer, finns det så mycket att roa sig med. Man kan
kontakta sjukvården angående sin skrällhosta
fixa internetbank
skaffa legitimation
glädjas åt att SJ plötsligt skickar ett prio-kort
utnyttja det faktum att man har gratis tandvård tills man fyller 21
påbörja sina körlektioner för att kunna låna Bergmans bil istället för tt bli körd överallt.
Men … det är inte alldeles lätt. Allt måste nämligen ske enligt ett schema som balanserar farligt nära moment 22-fällan – och Skatteverket och den lokala banken är inte riktigt samspelta. Detta har vi idag roat oss med!
Jag ringde till banken för att säkerställa att man inte måste boka tid för detta mickelmackel med internetbanksansökan. Nej, var svaret. Och man måste bara ha med sig ”giltig legitimation” (ergo pass och spanskt leg eftersom man inte kan få svenskt leg förrän man har personnummer).
– Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!
Vi åkte till banken.
– Hej! Ungdomsbankkortet ska bytas ut mot ett Master Card och internetbank ska ansökas om.
– Då måste han visa upp ett personbevis.
– Oh damn.
– Ja.
– Men Skatteverket ligger ju bara 100 meter härifrån. Vi går dit och fixar ett!
– Ja! sa spanjoren.
– Det är bara att komma tillbaka hit så hjälper vi er! sa banktjänstemannen.
Vi gick till Skatteverket.
– Hej! Vi vill ha ett personbevis för att kunna fixa internetbank nu när den här unge mannen har fått ett svenskt personnummer.
– Det går så bra så. Swiiiiisch, varsågod!
Vi gick tillbaka till banken. Väntetiden var ”bara” en halvtimme och när det var vår tur, skakade tjänstemannen på huvudet.
– Nej, vi behöver ett bevis på att spanjoren har bytt från samordningsnummer till personnummer.
– Men hon där borta sa att det var ett personbevis vi skulle fixa.
– Ja, fast utan ett bevis på att han har bytt från sitt samordningsnummer som kontot är registrerat på, kan vi inte göra något.
– Men kan man få det hos Skatteverket?
– Javisst! Ta mitt kort här och så ringer ni direkt till mig när ni kommer tillbaka så hjälper jag er! sa banktjänstemannen.
Vi gick då tillbaka till Skatteverket. Kön ringlade sig lång och personalen sprang omkring och ropade kösiffror och delade ut kölappar under stor förvirring. Vi fick 84.
– Åttitvå! Åttitvå?
– Åttitre! Åttitre! Åttitre! ÅTTITRE!
– Jag har åttio.
– Har du åttio? Du kan inte ha åttio. Jo det har du. Men varfö… okej, följ med här.
– Åttitre! Åttitre!
– JAG HAR ÅTTIFEM!
– Jahaja, kom med här.
– Hrrrm, harrrkel, vi har åttifyra … sa jag.
– Va? Jamen … åh. Ja, kom med här. Nej, åttifem får vänta kvar.
Så fick vi ett bevis med stämpel och allt: nu hade spanjoren svart på vitt att han hade bytt från det ena numret till det andra. Nu var det ont om tid eftersom vi skulle till optikern för att göra ett syntest inför körkortstillståndsförfarandet. Spanjoren fick snabbt syn-MVG (inga problem, 20/20 eller vad det heter).
Så då gick vi tillbaka till banken. Jag ringde till banktjänstemannen som avtalat, men hon var på lunch så jag talade in ett meddelande om att vi var tillbaka med spanjoren och väl inne på bankkontoret fick vi av personalen kaffe och en storbilds-tv för att kunna titta på skidstafetten. Och så fick vi förstås väääääänta. Även banktjänstemän måste få lunch, gubevars.
– Välkomna, kom så sätter vi oss här. Nu ska vi se. För att du ska få ett Master Card måste jag klippa ditt gamla ungdomskort. Vill du ha hjälp med att ta ut kontanter så att du överlever helgen?
– Nej, det går bra, jag ska inte köpa något, sa spanjoren utan att ana hur fel han hade.
– Bra. Klippetiklipp. Såja. Och du har svensk legitimation?
– Neeeej, jag har en spansk. Och ett pass.
– Jahaja. Då kan jag inte göra mer nu. Internetbank får du inte förrän du har svensk legitimation.
– Hur får jag det?
– Du ansöker hos Skatteverket. Foto ingår.
– Jaha. Då går vi dit igen?
– Ja just det. När du har fått legitimationen kommer du bara hit igen så hjälper vi dig!
Så då gick vi tillbaka till Skatteverket.
– Hej. Jag ska ansöka om svensk legitimation.
– Jahaja. Och du har betalt?
– Va?
– Du måste först betala in 400 kronor.
– Men banken har nyss klippt mitt kort för att jag ska få nytt …
– Ja, men då kan du betala via internetbanken.
– Men jag kan inte få internetbank förrän jag har svensk legitimation …?
– Ja just det. Här får du ett inbetalningskort som du kan använda på banken. När du har betalat det kommer du hit igen.
– Jag ska gå till banken igen?
– Ja.
Men vi gick inte till banken en gång till eftersom vissa av oss behövde äta mat och jobba, precis som vilken banktjänsteman som helst. Ungefär 35 minuter senare ringde banktjänstemannen.
– Hej. Du har ringt min telefonsvarare?
– Ja, men det var innan – när vi väntade på att du hade lunch. Nu har Skatteverket sagt att vi måste vi betala 400 kr till dig innan vi kan ansöka om svenskt id-kort …
– Ja just det. Det är bara att komma in till kontoret så hjälper vi er!
När jag i förra veckan skulle singla slant i Vi i femman-studion (långt innan jag gjorde fel och alltså fortfarande var på bra humör) för att bestämma vilket lag som skulle börja i buren, hade jag ingen slant. I fickan fann jag däremot min farfars medalj för tapperhet i fält (en lång historia som jag tar en annan gång). Så den singlade vi.
”Uppkasta en slant eller dylikt [medalj!] i luften på det sätt, att han hastigt och många hvarf svänger omkring sig sjelf, tills han åter faller ned.” (Textexempel, SAOB, 1854)
Äh, det är inte så intressant, faktiskt. Det kommer av det gamla dialektala ordet svingla, som betyder ”sväva” eller ”segla genom luften och svänga”. Då är det roligare att få veta varför det heter ”krona eller klave” och vilken sida som är vilken. Jag ber om ursäkt, för nu blir det verkligen inte pedagogiskt.
Kronan är framsidan med en bild på regenten. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”:
Krona (utan krona) och klave (med krona). (Pengen 1976–2000.)
Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.
Krona och klave. (Specialmyntet från 2009.)
Men hur funkar det här när vi idag är mer fokuserade på att berätta på Facebook vad det blir för mat, kolla att kalsongerna syns lagom mycket och hela tiden måste leta efter läsglasögonen? Vi tappar förstås tråden och kommer inte ihåg vad som är vad! Men det är då fan inte så konstigt:
Klave och krona. Precis som på det gamla myntet är det så att klavesidan har en krona och kronansidan inte har det. Upprörande!
Okej, kronansidan heter krona för att regenten de facto har en huvudkrona nere i Livrustkammaren. Men klavesidan heter sedan urminnes tider klave för att mynten på baksidan en gång hade en stiliserad sköld som såg ut ungefär så här:
Men det här är inte en sköld (den hade funkat dåligt i så fall) utan en kreatursklave – som man hängde runt halsen på kreatur.
Så. För att förvirra ytterligare tar vi väl in gubbe och pil också?
Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.
Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.
1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.
Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.
2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.
Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.
För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.
– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.
Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.
– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.
Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.
– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!
Eh.
3. Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.
När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.
– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.
Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.
4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.
Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.
5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.
Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.
6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.
Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.
Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.
Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.
Klockan 22:22 ikväll står jag förmodligen och duschar efter basketträningen. Jag ska då till vargmånens ära yla mot duschens strålar så att vattnet gurglar sig i halsen som en sprittande och livlig symbol för den magiska januarimånaden när man ska tänka positiva tankar och (tydligen) tända rökelse, klä sig i skyddsamuletter och affirmera diverse strunt.
För det är vargmåne i natt, särskilt klockan 22:22. En jättebamsing till måne! Störst på hela året!
Faktum är att det verkligen är fullmåne och att fullmånen i januari verkligen sedan urminnes tider (i alla fall sedan indianerna regerade i det som blev USA) kallas vargmåne. Månens ellipsbordsformade väg runt jorden gör att månen just nu är som närmast oss – vilket kallas perigeum. (Motsatta punkten kallas apogeum.)
Däremot vet vi inte om månen verkligen påverkar oss som det sägs ibland eller om monster och varulvar blir till under fullmånen eller om de då bara av praktiska skäl kryper fram ur sina hålor – det ju blir så himla ljust utomhus när det är fullmåne. Vi vet heller inte om vi verkligen blir galna av fullmånen eller om vi sover ovanligt oroligt och ligger vakna och funderar på lifvet hela natten. Jag kan kanske dricka en potta espresso vid elvasnåret ikväll för att i morgon kunna berätta hur förfärligt dåligt jag sov? Eller hur absurt romantisk jag plötsligt kände mig?
Faktum är i alla fall att om man blir inspirerad av vargmånen (wolf moon) och känner för att skriva en bok, en dikt, en låt och ett eller annatfilmmanus kan räkna med att det och alla andra konstverk i sammanhanget redan är gjorda. Här har ni min om än långsökta men i alla fall alldeles egna vinkling:
Ser ni? Det är ju Wolffs måne.
_______
Uppdatering strax efter 22:22!
Nä, så himla stor var den inte. När jag gick ut och kollade såg jag bara detta:
Måne. Bara som en blek basketboll liksom.
Min djefla man påstod att han såg Orions bälte:
Men så zoomade jag lite och stödde kameran mot en stege så här:
Med spettet där bakom hackar vi bort is överallt.
Och då! Då vaknade månlandskapet till liv!
Kolla, det är ju rena rama Las Vegas där uppe!
_____ Uppdatering igen:
En av kommentatorerna heter Lupus Lupus. En annan heter Luna. När de kommenterar strax efter och före varandra står det som Lupus nyss påpekade:
Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta.
Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet.
Morfar föddes 1878, var 24 år äldre än min mormor och dog följaktligen som en gammal man innan jag föddes.
Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … förstört. Men det finns, och ur just detta plommonstop drar jag vinnarna i Julkalendern varje december.
Karlskrona Hattfabriks AB och Militär Ekiperings AB (MEA) i Stockholm. ”Extra lätt” – var det för små män med svag nacke?
Men jag har även en mer användarvänlig plommonstopskopia. Den går jag på disco i, den åker jag till föreläsningar i och i den har jag kul. När den senast satt på mitt huvud såg den ut så här:
I Sundsvalls stadshusfoajé den 17 april. (Foto: Tomas Öhrn.)
I vintras tappade jag fuskhatten i Malmö. Den hittades snabbt som ögat och skickades ihopknölad i ett vadderat kuvert till mig. Malmöbor kan man lita på. Det är värre med Sundsvallsborna.
Någon har hittat hatten och … och … kanske lagt den bredvid min stora rullväska med 35 kilo böcker? (Den försvann bort i fjärran på ett tomt tåg den 27 januari. Upphittaravdelningen som heter Bagport har inget att tillägga i frågan. Ni som gillar sökmotorer: kolla på Bagports och tala om för mig om det går att söka på ”svart, hård rullväska full med böcker”.)
Nu är jag ju en sådan som snubblar, slarvar, tappar, glömmer och fladdrar – så det är inte första gången jag tappar bort mig eller andra synnerligen viktiga ting. Och inte vänjer jag mig vid det heller. Se vilket minne jag har av några borttappade persedlar:
vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
