Denna onsdags att-göra-lista!
- Styrketräna.
- Redigera en trist folder.
- Hämta Femtonåringen på skolan kl. 12:00, köpa skor, köpa bh, sy och fixa balklänningen så att allt sitter på plats.
- Åka till Stockholm för mingelvingel på Språktidningen.
- Åka hem och hjälpa till med ditten datten.
Redan här kan man se att det finns en himla massa fallgropar på vägen: man kan ju göra illa sig på gymmet, råka somna under redigeringen, köpa fel skor och sticka sig i fingret under syendet och så kan man missa alla upptänkliga tåg och gå till fel mingel.
Styrketräningen försvann redan på planeringsstadiet – jag satt i telefonmöte istället. Vilket inte på långa vägar är lika ansträngande som att lyfta 90 kilo i bänkpress.
Jag redigerade en inte alls trist folder, hämtade Femtonåringen (men kom 40 minuter för tidigt) hängde upp hennes cykel på bilen, körde till skoaffären, köpte skor (tygskor utan klack som inte behöver gås in), införskaffade bh:n som hela klänningen skulle hängas upp på, och åkte hem och sydde för allt vad tygen höll. Men vet ni vad som händer när man syr och har bråttom och sitter lite för mörkt och inte hittar tillräckligt starka syglasögon?
Man syr fel. Och tråden trasslar sig. Och går av. Och man sticker sig i fingret. Och man får ont i axlarna. Och svetten rinner längs ryggraden! OCH SNART GÅR TÅGET!
– Jag är inte riktigt färdig häääär och hääär och häääär syns ett stygn men bh:n syns bara här bak – men om du står mot en vägg hela kvällen kommer det inte att synas, okej?
Tjugoåringen körde mig till tåget (fortfarande med Femtonåringens cykel baktill) så att jag hann – men väl påstigen märkte jag att jag hade glömt att byta kläder och ta med mig läsglasögon och ladda telefonen. Himla opraktiskt.
På minglet låtsades jag som ingenting och tänkte att det fanns nog många andra svettiga skribenter där, varefter jag rusade vidare mot hemvändande tåg – som jag obegripligt nog hann med. Precis när jag hade visat upp min biljett i mobilen, dog den. (Mobilen. Biljetter har som vi alla vet evigt liv.)
Jag åkte därefter buss hem för att hinna hjälpa till med ditten datten – och sedan försvann den döda mobilen plötsligt. Det skedde någonstans i röran mellan
- bussavklivning
- hejande till diverse barn och gäster
- urplockning av mat från bilen
- tvätthängning
- temakeri
- omhändertagande av ett kräkande barn
- skoavtagning
- bananätning.
Allt detta skedde i den ordningen och under blott 15 minuter. Eftersom mobilen var helt urladdad, kunde vi varken ringa till den eller efterlysa den via hittaminiphone-hjälpen, som ju är så praktisk.
– Min djefla man! Töm bankkontot!
– Så gärna så. Vad ska jag köpa?
– HUR KAN JAG HA TAPPAT DEN?
– Du har inte tappat den. Den ligger här hemma nånstans. Numera är vi så rutinerade mobilägare att våra rutiner funkar. Du har helt enkelt bara lagt den på ett bra ställe.
Riiing … ring ring … ring ring … ringde det i hans öron. (Bluetooth-headset.)
Medan jag sprang upp och ner i trapporna och lyfte på ett och samma klädesplagg fem gånger och tittade bakom tvättmaskinen och i fickor som inte alls satt på kläder som jag hade använt just i dag, svarade Den djefla mannen i sin ringande telefon.
– Lotten, det är till dig!
– I din telefon? Borde det inte ringa i min telefon?
– Men din telefon är ju borta. Och död.
– Å fan. Hallå …?
Det visade sig vara busschauffören – jag hade tappat mobilen på bussen och han hade hittat den och under sin rast googlat mitt namn (som står på bankkorten) och därefter ringt till vårt fasta abonnemang, som numera går till Den djefla mannens mobil. Jag prisade både gudarna och busschauffören och upphittaren och tog en banan till. (Det tar faktiskt på krafterna att bli upprörd.) När bussen nästa gång kom till vår busshållplats, klev jag på, fick mobilen och klev av igen.
Denna onsdags att-göra-lista: FACIT!
- Redigera en rolig folder.
- Hämta Femtonåringen på skolan kl 12:40, köpa skor, köpa bh, hysterifixa klänningen.
- Åka till Sthlm, mingelvingla, putta omkull en professor och trampa på två snittar.
- Åka hem.
- Leta efter borttappad mobil.
- Pussa en busschaufför.
- Raggarduscha och ta på ny deo.
På något vis känns det som om jag vill ropa Grattis! Och: väl pussat.
Du har så intressanta dagar. Det kanske jag också har, men jag kommer ju inte ihåg riktigt … när jag gick upp i dag fann jag ett praktblåmärke på insidan av höger knä, och nu i kväll har jag ett litet svidande skärsår på höger ringfinger. Ingen av skadorna har jag minsta minne av att ha ådragit mig.
Nåja, i går bar vi några möbler in i och ut ur en hyrd stor skåpbil/liten lastbil samt in i huset och uppför trappen (som är trång), och när man släpar ett litet bokskåp runt en så omöjlig trappa som vår är det lätt gjort att klämma sig utan att man märker det i upphetsningen.
Och i dag har jag redigerat växthuset (satt fast några skivor som hade blåst ur, efter att först ha tvättat allting) så jag skar mig väl på … någonting. Det gjorde säkert ont. Det var antagligen synd om mig. Men minns det gör jag inte.
Busschaufförer … det är ett fint släkte det ….
Jag blir så rörd.
Så där är det, vi tar hand om våra resenärer, dagarna i ända … snyft.
En sådan dag – och allt fixade sig. Bravissimo!
Liten undran: Var det den omkullvälta professorn som tappade snittarna du sedan trampade på?
Min egen dag har inte innehållit särskilt mycket alls. Men jag har ätit tre mål. Vattnat diverse blommor. Skrivit fakturor. Beskådat moln som for fram med skaplig fart. Beundrat ett vykort av stort format som brevbäraren hade med sig. Ett tjusigt kort från kajen i Tarbert nära den Skotska västkusten. Bland annat syns ett mindre vikingaskepp (typ roddbåt med drakhuvud och mast för segel. Kanske har den inte alls med vikingar att göra.) Kortet var tagit i går av en av sönerna som med hustru åker omkring där på en gammal ångbåt i nästan veckas tid. Svenska Postens vykortsapp är rätt fiffig.
tagit = taget.
Här finns ångbåten!
Man borde lära av det här: det är onödigt att planera och svara inte på onödiga sms, när batteritiden nästan är slut.
Igår hade jag planerat en lång lista, kalendern var full av möten och att-göra, men det slutade med tre telefonmöten och extremt långtråkigt ryggläge …
Bäst var kanske sista avsnittet av Tannbach och ett brev som meddelade att jag vunnit årets studieresa – till Krakow.
Vår Ändringskommitté (som vår fader upptäckte redan för cirka sjuttio år sedan) är ständigt aktiv. Vi planerar därför tämligen sällan något i detalj. Det mår man bäst av.
Har därför inget intressant planeringsmisslyckande att rapportera den här dagen. Hittills har det gått bra, som han sa som ramlade ner från Eiffeltornet när han passerade första plattformen.
Telefonmöte med Vattenfall (djup bugning) och mingel med företag som sysslar med stofthantering – och dess kunder – står på dagens program. Till det behöver jag varken balklänning eller tågbiljett. Så det ska nog gå bra.
Hm, telefonmöte i balklänning … sämre sätt att sätta guldkant på tillvaron finns.
En del busschaufförer är till och med så fina så att de får en egen artikel i Wikipedia. Jag kan intyga att man blir på väldigt bra humör när man åker med honom.
Ninja: Är Christers fina Wikipedia-busschaufför känd i bussförarkretsar?
Skogsgurra: Har du (eller syster Karin) skrivit något om Ändringskommittén? (Jag gillar den, nämligen.)
Angeta uti Lund: Nej, det var inte den omkullvälta professorn som tappade snittarna. Det klarade jag av helt på egen hand. (Jag begriper inte vad det är med mig i sammanhang där det är trångt och mycket av allt. Jag snubblar på folks fötter och går in i väggar och måste hela tiden till ett hörn i en annan ände av lokalen och på vägen dit välta omkull folk. Kanske tror jag att jag är 150 cm lång och smal som ett grässtrå?)
De stora energisllukarna på min Samsung är WiFI:n, GPS:n och karttjänsten. Är telefonen inte ansluten till ett WiFi-nät så scannar den ju oupphörligen. GPS-funktionen i sig drar ejengkligen inte mycket, men öppnar man kartan bär det iväg.
Det säger då sig själv att de appar som drar mest batteri är de tränings- och stegräknarappar som kartlägger ens rundor f.v.b exempelvis Facebook.
Fråga: Hur kunde den hjälpsamma busschauffören veta att det var din mobil?
Svar på annan fråga: Jo det skrivs om Ändringskommittén lite då och då hos mig. Av förståeliga skäl. Det är nog en enda högre makt vi har respekt för i vår familj. När man får ett meddelande med innebörd att ”Ändringskommittén meddelar…” fogar man sig bara. Det enda man behöver ha koll på (i alla fall om man är kejserlig rådgivare) är solförmörkelser. http://www.karinenglund.com/page/3/
Äsch, jag tror länken i min förra kommentar går till inlägget efter det jag tänkte på. Men det gör inte så mycket eftersom många av mina inlägg ju är illustrationer till hur ändringskommittén arbetar.
Den hjälpsamma busschauffören fipplade med Lottens mobil för att ta reda på vems den är. Annars brukar man ringa senast slagna nummer. eller om det finns nåt nummer ’hem’ eller så.
Åtminstone ett par mobiler i månaden brukar man hitta.
Ja, vi vet om såna trivselterrorister som Uppsalachaffisen, det finns flera stycken, men vi låtsas vanligen inte om dem.
Karin eller så kan man göra så här. 😉
Dagens Dr.Whoartikel.
Ändringskommittén meddelar härmed att alla dagsaktiviteter för mig har ställts in eftersom jag sitter på barnakuten med Tolvåringen som har slagit rekord genom att glatt och obekymrat kräkas fem dagar i rad. De mörka ringarna under ögonen påminner lite om Marilyn Mansons.
Karin: Busschauffören kunde ju inte få igång min döda telefon, så han googlade ”lotten bergman” och fann en jädra massa information om mögliga hotellrum, basket, fotbollsmatcher och gamla skor. Då kollade han på Eniro och fann vad han sökte.
Fin klänning, men Lotten, du KAN inte utsätta dig för sånt här stup i kvarten! (Jag säger det till mig själv också.)
Men Lotten, hur visste han att det var din telefon om den var död?
Står ditt namn på den eller något sådant?
Förlåt — glömde att berätta att mina två kontokort, gymkortet, bibliotekskortet och Coop- samt Icakortet låg i telefonfodralet!
Jaha ok det förklarar saken.
Men stackars lilla kräk.
… ska man kanske inte skoja om, men dess ömma moder lät ju inte så bekymrad. Påkryning tillönskas i alla fall!
En gång för länge sen när Sveriges statsminister hette Ingvar Carlsson hittade jag ett borttappat busskort när jag gick igenom bussen vid ändhållplatsen.
På den tiden händes det sig att man måste ha ett stamkort med namn på och på det här kortet stod det Ingrid Carlsson.
Stamkort och månadsmärke fanns i ett prydligt plastfodral.
På baksidan av plastfodralet fanns en telefonlista som innehöll numren till Säpo, regeringskansliet, tjänste- och privatnummer till de flesta av regeringsmedlemmarna, husföreståndaren på Harpsund, med mera.
Ingrid Carlsson var gift med ingvar Carlsson.
Det var inga problem alls att hitta nån som ville vidarebefodra kortet till rikets tredje dam. Snygga kostymer hade de också.
Stackars, stackars tolvåringen – det gör en liksom lite extra ynklig att vara kräksig. Måtte eländet ta slut snart, nej NU!
Smart, LL99!
Ninja, det är ju nästan i klass med när Kjell Larsson glömde urhemliga och jätteviktiga papper på Operakällaren och en journalist råkade få syn på dem. Vad skandalen handlade om den gången har jag lyckligen glömt!
Eller han som 2008 glömde ett USB-minne med hemliga dokument (Powepoint!) rörande Sveriges insats i Afghanistan. I en biblioteksdator. Upphittaren lämnade in stickan till Aftonbladet, gissningsvis mot lite schaber. Sen kom den till Försvarsmakten, som förstörde hårddisken i fråga.
Planering…
1) Det blir aldrig som man tänkt sig.
2) Om man försöker kringgå 1) genom att tänka sig tvärtemot det man egentligen tänker sig blir det ändå fel fast på ett annat sätt vilket kan vara både lärorikt och utvecklande.
3) Det känns ändå bra att planera, inget styrslar livet så bra som en rejäl todolist
4) För bästa effekt ska första punkten på en sådan lista vara ”Gör lista”. Det är gott för själen och tillfredsställande för en normallat person att få stryka en punkt på listan.
5) Överkurs: numrerade listor bör innehålla punkterna i prioriterad ordning. Enklaste listan är en punktlista. Så kan man använda tid till att bestämma vilken typ av punkter som ska användas (se vidare prokrastinering).
Nån har sagt: Plans are nothing. Planning is everything. Churchill?
Dwight D. Eisenhower tillskrivs detta, i ett tal 1957. Fast då citerade han det som gammal armevisdom. Vem som var först med det är oklart.
Överkurs: numrerade listor bör innehålla punkterna i prioriterad eller kronologisk ordning.
Vi är kvar på barnakuten och roar oss storligen med vätskeersättning, blodgivning och magkurr; en annan har junte ätit på flera, flera timmar.
Been there, done that, have the t-shirt.
Lider med er båda, Lotten.
Lotten, hälsa 12-åringen från mig och önska god bättring.
Denna orörliga dag har nu kommit sig till att vi är hemma igen. Tolvåringens blod är finfint, hans lungor och reflexer likaså. Däremot har han ketoner i urinen (han ”bantar” – kroppen tär på sina resurser) och är fortfarande illamående.
– Vad säger du? Tre basketträningar i veckan, skolarbete, en musikal, epilepsin och så läxor och gitarrspel dessutom? Inte undra på att du mår illa!
Sa den fina, fina doktorn och skrattade.
Men?! Inte ska väl en tolvåring stresskräkas – för om det inte var det doktorn menade så vet jag inte. Blev ordinationen att omedelbart höra upp med basketen? Sluta skolan? Bränna gitarren?
Skämt och sidor (ja, det ser man ibland), det låter inte roligt alls. Sommarlovet hägrar, det håller mig uppe.
Håller med LL99 och önskar familjens yngste god bättring.
Och att yngsta dottern skall få stor framgång i matematiktävlingen.
en annan har junte ätit
Ja hante hunte heller.
Haru hunni bunni hunn?
Det där låter inte bra alls. Min kompetens på området är inte den heller bra alls, men ändå: Håll Hundrakoll på Tolvåringen, om jag får råda.
Nej, vi tror inte att han stresskräks — särskilt inte eftersom all stress är över nu. Möjligtvis skulle han kunna kräkas av lycka: att all stress har försvunnit och att sommarlovet närmar sig?
(Men allvarligt talat: när läkaren rabblade allt som krävs av Tolvåringen [även om allt utom läxorna de facto är självvalt], kände jag starkt att ”huff, vaff… nu måste grabben få vara ledig!”.)
För övrigt är nog Zozzos punkt 1) temat för denna bloggs innehåll.
Äntligen! Nu vet vi varför hålhostar har eller nästan snarare
hade hål. Svaret finns på Svenska eller på Engelska.
Zozzos 1) handlar väl snarare om livet självt.
Tillägg till punkt 1): Skulle det bli som man tänkt sig kanske man ska tänka om.
Å andra sidan inträder då antagligen punkt 2) med skruv.
Äsch. Inlägget blev inte heller som tänkt. Lika bra man går och sussar. Om jag låter bli att tänka mig att det blir bättre i morgon kanske det blir det?
Ja, lika bra säga som Scarlett: I morgon är en annan dag.
I morgon är en annan dag och eftersom denna dagen enligt farbror Melker och Ellen Key är ett liv, är morgondagen förstås Zozzos 1), som ju handlar om just detta: livet självt.
/djupinglotten
»Varje morgon ny« kommer från Klagovisorna.
INTE ELLEN KeY, LOTTEN: THORILD. ELLEN HADE CITATET MÅLAT I SITT HUS DÄR Astrid L. såg det. VERSalerna vill vara med.
Utan planering lyckades jag ha ingenting alls för mej den regniga tisdagen, men den soliga onsdagen hade jag inomhusaktiviteter hela dan. I dag var det soligt på förmiddan så då hade jag tid hos tandläkaren och slapp dymedels att ta var på soligt väder även i dag.
Gäller det balklädsel för yngre damer erinrar jag mej vår dotters första vårbal. Hon uppträdde i en vårligt svart, figurföljande klänning. I öronen hade hon små likkistor av silver. Mycket romantiskt.
Jaha, då tänker jag på Shakespeare* och Christer Björkman**. Samtidigt. Mycket, mycket bisarr känsla.
* To-morrow and to-morrow and to-morrow, som i Macbeth-monologen.
** ”I morgon är en annan daaag” — isch!
Aha! Ökenråttan is back! MED VERSALER! OCH THORILD!
Imorgon, hörni, tävlar Femtonåringen (som Örjan antydde ovan) i matte-SM igen. Eftersom hon var med och vann förra året, är hon hur cool som helst och känner att det inte spelar någon som helst roll hur det går. (Jag som alltid vill vinna, är glad att det inte är jag som tävlar.)
Lotten aka räddaren i nöden.
http://www.nvp.se/Sjostaden/Rederi-raddade-radjur/
Radio Luxemburg i forntiden:
Tomorrow, tomorrow, tomorrow’s no sorrow
Tomorrow, tomorrow, belongs to you and me!
Efterkrigsoptimism. Jag tyckte om den/det.
12 timmar utan nya kommentarer? Är bloggen trasig möjligen?
Äh, folk är nog bara upptagna med sina göralistor.
Här är stycket ur vilket Thorild-citatet kommer:
UTDRAG AV EN DAGBOK
Hav alltid för dig ett Visst ämne. Vad har du att göra eller att
ickegöra? Arbete eller nöje: alltid ett Visst. Klart – intet mul-
nande i din Själ; ingen förströelse eller villa eller oreda!
Lugn och Klarhet! under dina allrahäftigaste arbeten till
sällhet och ära.
Det Goda i Allt är Oändeligt: fråga det, sök det i i ditt minsta
lidande.
Denna Dagen ett liv: dödelige! vad tänker du?
Denna Dagen är ett liv!
Inga Ofullkomliga dagar givas, som man kan skjuta över såsom
sådana. Varje är helig, är Livet i bild! är ämnad att njutas helt; är
en huvudsak. Den har sin gryende Barndom, och Vår; sin
Ungdom och Sommar och Höst, Vinter, eviga Natt!
Ack! livet flyr – digundan.
*Anse var Dag för ett liv. –
Jag har skrivit en lista! (På riktigt: jag har verkligen skrivit en lista om denna dag!)
• radioprat
• gymmet
• tillbaka till radion: fredagsfika
• handla mat
• svara på mejl
• börja laga kalkonmiddagen redan vid 14-tiden
• blogga
• häng tvätten
• skriv en ny lista
Satan. Nu ser jag att jag inte kan hänga tvätten eftersom jag inte har satt på en maskin. Förbaskat.
Ja, det var ju det där med den kronologiska ordningen …
Och på tal om det, är kalkonen tinad (om den var fryst, alltså)?
(För övrigt får kalkonmiddag mig fortfarande så lätt, så lätt att tänka på när Mr Bean skulle laga en.)
AuL nej nej nej nej du har skrivit ”fel”.
Citatet lyder: Denna dagen inte ett liv. 😉
Inte då, jag citerade ju Thorild och inte farbror Melker. Men jag missade, som synes, ett mellanslag i näst sista raden. Dags att göra rent tangentbordet vars mellanslagstangent lätt blir slö.
Min lista:
✓ Få ut den gamla balkongjorden (150 liter!) i backen utanför köksfönstret
✓ Helghandla och inte glömma rabattkupongen på ICA.
✓ Fredagskorsordet (lite väl lätt den här gången).
✓ Koka smörgåspåläggsägg.
Done.
Ajfan. Jag letade rätt på koden för ”checkmark” och det funkade på förhandsgranskningen. Sorry.
❓ ❗ 🙄
Lars, jag tror att dina checkmark endast fungerar i bloggtexten
och inte i kommentarerna.
Man får ju förhandsgranskning när man lägger en kommentar, och där satt Unicode UTF-8 Dingbat-tecknen som en smäck. Då är det lätt att tro att det funkar även i skarpt läge.
”Frustrating, it is frustrating. Yes, hmmm”
Du lagar väl hel kalkon Lotten? På grillen? 6-8h för en normalstor.
Nu ligger jag efter igen.
Groomen hälsar att alla balklänningar han har sytt eller ändrat (två) har haft inbyggd behå.
Vill du ha ett gammalt hederligt kalkonrecept ur Cajsa Wargs kokbok?
Oj, här har man stått och gjort stuffing i flera timmar! Kalkonen är på 5 kg så den är också på gång (vi äter på spansk tid på fredagar när spanjoren kommer hem efter senträningen).
Men Brid, är Groomen en syende groom? Så rasande trevligt! Jag syr bara mastodontprojekt som brudklänningen, barnoverallerna och balklänningar, vilket kräver en massa tålamod som jag inte har. Egentligen.
Spansk tid? Nu blir jag nyfiken, eftersom vi minst två kvällar i veckan äter middag 21:30 och oftast efter 20, bara ibland äter vi vid sexhugget, som jag tänker är vanlig middagstid hos majoriteten.
Dagens lista:
Work shop
Snabblunch i kantinen
Pulsmöte
”Grottan” (det är mitt lab det)
Fix-och-trix med avslutning för en ung tjej som hängt med mej under 4 månader för att prova på ingenjörsyrket (Tekniksprånget).
Fikat – länge.
(Nu sitter jag på pendeln på väg hem, med en punkt kvar på listan)
Simma!
Groomen lärde sej sy när han flyttade hemifrån och började försöka köpa kläder åt sig själv. Han är normallång men vägde vid så unga år 48 kg, så det fanns inga kläder som passade, och rätt snart började han sy från grunden istället för att köpa och sy om. Numera ser han tyvärr inte tillräckligt bra för de mer komplicerade momenten.
Själv är jag uppvuxen med en oerhört sömnadskunnig mamma (och dito mormor och farmor) och har aldrig behövt lära mig själv. Men det ligger på min långtidslista att jag ska lära mig lite mer än att sy i en knapp och fålla upp en kjol.
Innan vi blev med spanjor, åt vi alltid nån gång mellan 18 och 19, beroende på träningar och bussar och tåg eftersom jag med en dåres envishet strävar mot så många som möjligt runt matbordet. (Så nu förstår ni att jag kommer att bjuda in folk från gatan när barnen väl har flyttat ut.)
Nu fluktuerar det så att vi ibland äter kl 18, ibland kl 21:45. Just nu (fredag kl 20:13) är kalkonen färdig och barnen går längtande lovar runt matbordet men får bara morötter och chips fastän de skulle kunna smörja kråset med proper mat. Vi äter snaaaaaaart! (Om drygt en timme.)
Då får man väl börja gå på gatan i Eskilstuna då.