– Nämen hörru, varför köper ni inte en nyare bil?
– Penga…
– Man kommer ju billigare undan om man köper en nyare bil som inte går sönder. Begriper inte vad ni ska med de där gamla skrot…, nej, vad brukar du säga?
– Sekruttbilar.
– Just det. Köp en som är relativt ny och som inte har gått 30 000 mil!
– Banklå…
– Kolla här, nya bilar har en sån här display som visar hur man ska fickparkera! Jag älskar min display!
Dialogen är en kontaminasammanblandning av de senaste 25 årens bildiskussioner med vänner, släkt och bekanta. Och nu är det i dubbel bemärkelse kört igen. Fasen. De har ju rätt.
En annan sekrutt.
Igår körde jag in i en av Eskilstunas 46 rondeller (som om man ska vara korrekt egentligen heter cirkulationsplatser precis som att brevlåda egentligen heter postlåda och vice versa). Då doooog Saaben. Servostyrningen lade av och där satt ju jag och körde med blott ena handen lite coolt på ratten.
– MEN SKIIIT! HELVETE! vrålade jag och svängde med mina muskulösa gym-armar samtidigt som jag gasade.
Och bilen kom då som genom ett under igång igen. För att bara tvärdö i nästa rondell. Jag gaaaasade; den gick igång igen. Och dog i nästa rondell. Samma sak upprepades i ytterligare två rondeller. Jag hade en tid att passa och kände att det var bättre att komma fram till en parkeringsplats än att stanna vid vägrenen på en 80-väg.
På instrumenbrädan lyste diskret – alls inte ilsket – en symbol som föreställde en motor. Väl framme på parkeringsplatsen slet jag ilsket – alls inte diskret – fram instruktionsboken till bilen. Och konstaterade att symbolen betydde att bilen hade drabbats av ”ett allvarligt motorfel”. Så då gjorde jag exakt det som visas på bilden här: öppnade motorhuven och stirrade lite.
Men motorn var fortfarande kvar. Och brann inte. Kokade inte. Hade inte stora hål. Bekymrat borstade jag bort några vilsekomna löv och tänkte samtidigt att det nog skulle ordna sig eftersom det i instruktionsboken klart och tydligt stod att motorsymbolen dessutom betydde att man kunde köra vidare, men med ”kraftigt reducerad fart och effekt”.
Ok. Jag utförde mina ärenden med pressat tidsschema och klarade av allt som jag skulle. I rondellerna (det finns många!) dog bilen, varför jag gasade som en körskoleelev på första lektionen. Brum, brum, bruuum.
Klockan 17:02 körde jag in genom grindarna hos en bilmekaniker som stängde klockan 17:00. Där parkerade jag sekrutten och promenerade sedan hem till de svältande barnen som egentligen skulle ha forslats till träningar såsom livspusslet ju anmodar.
Nej, det här med att vara vuxen kommer jag aldrig att vänja mig vid.
Precis så här känner jag mig.
Fotnot
Jag klarar mig. Barnen svalt inte på riktigt. Träna kan man göra en annan dag. Alla mår bra. Det ordnar sig.
Detta pga. att vi igår körde de 60 milen mellan Sörmland och Skåne för att fira 80-årsdag och halva min läsekrets är engagerad i HEJ-bilens väl och ve. Men den andra – ”Meduzas Chevrolet” (Saaben som heter så enligt Spanjoren) – är det ingen som bryr sig om. Den puttrar på och sköter sig trots att displayen fortfarande är svart och handbromsen är mer än sladdrig.
HEJ-bilen kördes av mig med de tre yngsta barnen i, sovande som gamla potatissäckar. Den andra kördes ibland av Tjugotreåringen, ibland av Tjugoettåringen, och med min djefla man och Spanjoren som underhållning i baksätet. Vi körde bilarna lite huller om buller och hade dålig koll på varandra och åt matsäck inne i bilen för att inte slösa tid eftersom vi ju skulle kolla in några kyrkor på vägen.
Kaga kyrka hade liksom fantastiskt telefonklotter som pynt!Titta, en bil som hade Kalle Anka-packning!
Ibland låg vi så mycket som tio mil före den andra bilen, ibland låg de framför oss. I vår lite barnsligare bil spelade vi larvig musik och lekte lekar.
Kolla! HEJ körde bakom BYE!!!
Plötsligt såg jag i ögonvrån, vid vägrenen, den gänglige Tjugotreåringen. Näe …? Va …? Utanför en bil som såg ut som Meduzas Chevrolet. Hur …? I samma ögonvrå såg jag en liten stund senare en orange tröja som vanligtvis sitter på min djefla man. Han gick längs vägrenen!
– Jag såg dom andra! Och bilen! De stod stilla! Ring pappa! Nej, han har säkert glömt telefonen! Ring Tjugoettåringen! Nu! ropade jag till den yrvakne Sjuttonåringen.
– Hallå? Har ni stannat?
– Va?
– Mhm. Jaha.
– VA?
– Hm. Va? Näe! Näe? Va? Ojojoj.
– VAD SÄGER HON? TA MÅNGA BILDER VAD SOM ÄN HAR HÄNT! skrek jag, som ju förstod att det förmodligen var något synnerligen intressant och inte särskilt farligt eller upprörande som hade skett.
Tjugotreåringen hade kört så fint så. På den lilla hyllan framför hastighetsmätaren och bensinmätaren och allt annat viktigt finns, stod två söta plast-pokémon och tittade på honom. När han körde, sneglade han på bensinmätaren och konstaterade att Saab-Meduza var en hyvens bil som drog så lite bensin att mätaren nästan hela tiden visade halv tank.
Hosthost, sa bilen. Och tappade fart. Och stannade. För det var ju inte bensinmätaren utan den som visar hur varmt det är i motorn (eller var det nu är varmt) som han hade tittat på. Bensinmätaren skymdes ju av två pokémoner.
Här på vägrenen stod Meduzas Chevrolet och blinkade till alla förbipasserande.
Det var dock bara en kilometer till nästa bensinmack, så vi fick order om att köra vidare eftersom de klarade sig själva. När min djefla man och Tjugoettåringen kom tillbaka till den törstiga bilen med sin fyllda bensindunk, höll de på ett ovanligt stillsamt sätt på att bli överkörda av en bil som plötsligt bara hade tre fungerande hjul. Slidderisladd, stod den med nosen mot annalkande trafik och brummelibrum lyckades kvinnan i bilen svänga bilen rätt och in på samma vägren som vår Meduza. De strandade pratade med varandra en stund och kom överens om att allt var okej.
Allt detta fixande och trixande och tankande och pratande tog nästan 90 minuter – under tiden som vi andra fyra körde vidare, trallande och ätande. Ja, och så tankade vi förstås den utmärkta HEJ-bilen och skickade så vänligt en liten film till alla i den andra bilen.
– Din kamera är för stor att bära omkring på! sa min djefla man och köpte en liten skruttkamera som tog finfina bilder.
– Den nya kameran är för liten! sa jag och plockade fram det gamla härket som är för stort att packa ner och därför hänger och slänger så att jag faktiskt kommer ihåg att fotografera.
(”Det gamla härket” skriver jag mest för att tala om för alla som vill köpa nya kameror åt mig att nu är det dags. Jag behöver ett objektiv som både kan zooma in stillastående rumpor på 300 meters avstånd och fotografera folk som springer 3 000 m hinder. Sisådär en 30 000 kr tror jag räcker.)
Nä. Ungefär så här stor kamera vill jag då rakt inte ha.
Det är alltså så att junior-EM i friidrott pågår i Eskilstuna – staden som än så länge inte har någon megaarena som alla andra 100 000-invånarestäder. Vi har däremot ett Parken Zoo som rymmer en Carola eller två Måns, en fotbollsplan med höghus vid hörnflaggorna och vi har en friidrottsarena med prispall och allt. Melodifestival, sim-VM och Paul McCartney får däremot inte plats någonstans.
Friidrott på den här nivån är en fantastisk publiksport – man kan sitta, man kan stå, man kan som publik gå runt arenan och fokusera på längdhoppet i ena änden för att sedan vandra iväg till höjdhoppet i andra änden.
Spanjoren hejade mest på spanjorerna.Typiskt dammiga längdhoppare.
Och apropå längdhopparna. Nu behöver jag argument här: varför har de så små brallor och inte t.ex. galonbyxor? (Jaja. Det finns säkert stretchgalon numera.) Erica Johansson (6,99 m) skrev en gång: ”Hur många gånger har jag inte rättat till bikinibyxorna efter jag har gått upp ur sandgropen och hur många gånger har jag inte vänt ut och in på trosorna för att diskret tömma ut all sand?”
Här har vi två olika varianter: liiiiite mer sandskydd till vänster och väldigt lite till höger. (Samt en skadad fot och en skadad vad.)
Det finns ju även cykelbyxvarianten som killarna har …
Nu när jag tittar på de bilder som jag tog med baktanken (höhö) att kunna skriva just detta om de alltför små tjejbrallorna, ser jag att jag nog hade legat risigt till om polisen hade rusat in och beslagtagit min dator. Fast det hade varit ännu värre om jag hade haft en bättre kamera, förstås. Om man står på fel långsida och zoomar och håller andan och inte blir knuffad, kan man nästan fotografera hur byxorna ser ut på andra sidan. Eller, förlåt, jag menar ju ”fotografera vad de tävlande gör”.
Men inte ens när atleterna är alldeles nära, blir det riktigt bra bilder. Ni vet hur fotona såg ut när Ludmila fortfarande var vår odopade hjälte? Hon flög över häckarna och inspirerade nästa generation till stordåd
Lottensk häckbild …
När damernas (tjejernas? kvinnornas?) häcklöpning var avklarad, sprang funktionärerna (med tydlig medelålder på runt 70) in och gjorde om så att herrarnas (killarnas? männens?) final också kunde avgöras. Väldigt snabbt gick det, men bängligt var det. Jag vet inte hur gammal den här konstruktionen är eller hur det ser ut på t.ex. OS-arenor, men det här var trixigt. Om det hade varit en tecknad film, hade man tryckt på en knapp, och så hade allt skett som av magi.
Flytta, flytta, höja, höja, flytta tyngpunkt, bängel, bängel.
När alla häckarna var på plats, började de tävlande testa genom att explosionsstarta ur blocken och springa (man hoppar inte över häckar, man bara lyfter ena benet som en kissande hund och flyyyyter över) över tre stycken. Men redan då var de ju uppe i så hög fart att de inte kunde stanna före nästa häck, som de sprang in i. Himla opraktiskt. Pang, aj, tjoff, en funktionär stod visst i vägen, hoppsan.
Här har vi en listig en. Han tog sig till fjärde häcken och lade den ner. Sedan gick han till startblocken, sprang över sina tre träningshäckar och slapp krocka med den fjärde! (Alla funktionärer såg på med trötta blickar. De hade ju precis placerat häckarna korrekt. Och nu låg de ner igen. Suck.)
Prisutdelningen hade arrangörerna gömt bakom släggburen så långt bort och på en mörk scen – helt omöjligt att se något. Det beror säkert på något i tidsschemat: man hinner inte släpa fram och bort en prispall mitt på innerplanen när det ideligen kastas slägga, spjut och kula där.
När finalen på 3 000 meter hinder kom ur kurvan med vattengraven, tog jag denna bild. Ser ni holländskan näst sist?Hon har tappat en sko!
Men gav hon – Verlee Bakker – upp? Nope, hon sprang tappert vidare varv efter varv, ner i vattengraven, över alla hinder, kämpande som en Gunde Svan med ont i axeln.
Här ligger alla efter målgång, även holländskan. Men vad gör fotograferna i sina blåa västar? HALLÅ, ta en bild på foten!Efter en stund kom en funktionär med en blöt, liten ensam sko i handen.
Jag var så upptagen med Bakkers fot och målgång som fantastisk fyra att jag inte tänkte eller hejade på svenska Carolina Johnson, som kom tvåa …
Upplyfta av friidrottsäventyret gick vi på lätta fjät, lite som längdhoppare mot bilen.
Tjugoettåringen och Tolvåringen tar hoppsasteg på väg hem från friidrottsarenan.
Vi körde till en affär, gick in och handlade, insåg att vi inte var med i bonusextraprismedlemsklubben och alls inte köpte köttfärs och läsk för nästan inga pengar som helst utan ganska dyrt, gick besvikna tillbaka till bilen … som var helt död. HEJ! ropade jag till den, men … nada. Jag ringde utan att få svar till vår unge bilmek, jag ringde hem, jag letade efter bilkunniga i varenda buske, och hittade till slut en ute i skogen: den (inte särskilt bilmeckiga) djefla mannen på orienterarstråt.
Under vår väntan, blev vi under stoj och stim och halva butikspersonalens engagemang medlemmar och fick rabatter så det stod härliga till. Jag pratade med bilkunniga i telefonen samtidigt som jag skrev personnummer och under mystiska avtal samt försökte arrangera en pizzaleverans. Vi blev plötsligt approcherade av massa människor som ville titta på motorn, men inget hjälpte förrän orienterar-mannen kom och trollade med knäna. Och en startkabel.
Sent i kvällningen satte vi oss alla att titta på en film. Jag hällde upp en halvliter nygjort te i en mugg, och hällde den sedan raskt över hela mig. Det gjorde ont.
På ena armen och på halva magen har jag nu oerhört snygga blåsor som inte längre gör det minsta ont, utan som bara ska ses på med beundran.
Kommentatören PK (tillika initiativtagaren till båsmetern) tog mitt rop på bilhjälp på stort allvar och satte sig att leta eftersom han följde vårt förra bilinköp med stort intresse. HEJ-bilen hittade han i Uppsala, dit det är för långt att åka om man heter Bergman och prioriterar t.ex. basket eller orientering på helgerna. Så PK sa tålmodigt:
– Jamen då åker jag dit och kollar.
Sedan fick jag en lista på saker som man måste tänka på om man köper bil. Här är 2 % av allt som han tyckte att jag skulle lära mig:
”V70 av olika generationer är olika bra, den sista årgången är ofta bra köp medan generation två var full av barnsjukdomar och första generationen är mer robust. Classic betyder att den hör till dom allra sista tillverkade. För att göra en gammal och utgående modell attraktiv slängde Volvo på all utrustning dom hade på bilarna i ett sk classic-paket. Bra saker som skinnklädsel, värme i baksätet, riktigt bra ljudanläggning, klimatanläggning. Mindre viktiga saker i classic-paketet är belysta sminkspeglar, spoilerljus, osthyvel på taket samt sportiga panelinlägg i fejkaluminium. V70:s reservdelar är som regel är billiga och kunskap om bilen finns på varenda bilverkstad.”
Visserligen skrev jag ut lappen ovan och satte upp på toa, men inte lade jag ett endaste dugg på minnet. Jag är så mogen och förnuftig att jag ju inser att inkompetensen slår skyhögt i taket när det gäller mig och bilar. (Poeten, virrpellen och maken – aka DDM – är om möjligt ännu värre på området.)
PK åkte och kollade bilen och återkom via sms där han berättade om småskavanker som inte betydde nåt (”kamremmen behöver nog bytas om inte alltför lång tid” är tydligen en storskavank, men vad tusan) och gav tummen upp. Vi betalade modiga 15 000 kr för bilen, PK åkte och hämtade den och ”hade vägarna förbi Eskilstuna” så HEJ-bilen kom med PK-hustrun (aka Pysseliten) ända fram till ytterdörren igår.
Jag sa ju det: att köpa bil är hur enkelt som helst.
HEJ har ett lite slitet förarsäte, så det kanske man kan pryda med silvertejp?
Jag inledde den nya Volvokarriären med två motorstopp och fick en servicelampa att ilsket lysa efter tre körda meter. DDM körde två gånger till mataffären (man måste åka två gånger när man glömmer att handla det som handlas ska) och har inte annat än lovord för vår investering
– Så, min käre make och husbonde samt djefla man – hur kändes det att köra nyHEJbilen igår?
– Jag, som tycker att det är tråkigt att köra bil, uppskattar att Volvon är lika tråkig som jag. Det känns liksom inte att jag kör bil, utan växlingar och kurvtagning sker så mjukt och fint att jag kan lyssna till min ljudbok, luta mig bakåt och sluta ögonen.
Den där numera bedrövliga Volvon som föddes 1987 har
gått alldeles på tok för många mil
hål i golvet (alla plastmattorna flyter omkring om man kör i spöregn eller vattenpölar)
dörrar som bara kan öppnas inifrån
ett innertak som vilar på passagerarnas huvud
en baklucka som ingen vill öppna eftersom det där ligger ett lik (eller en liter mjölk) och ruttnar.
Biltaket var sargat redan 2008 …
I förra kommentatorsbåset fick jag allehanda länkar och råd samt anvisningar till min hjälp, men faktum kvarstår: det här projektet att köpa bil är för mig som att be en dyslektiker korrläsa en text, en enbent dansa en jigg och en man köpa bh till sin fru. Slutresultatet blir förmodligen inte riktigt perfekt.
(Kränkthetsbrasklapp: ursäkta, alla dyslektiker och enbenta samt män. Jag bara skojar.)
Faktum: Innan helgen är slut ska vi ha hittat en ”ny” Volvo kombi för max 16 000 kr – som inte går sönder på ett bra tag. Fråga: HUR gör man för att hitta en ”ny” Volvo kombi som inte går sönder på ett bra tag?
Fast egentligen vill jag ju köpa en sammetsklädd skåpbil från 1980 …
Faktum 1:
När Bergmans behöver köpa ny dator, gör Bergmans det. Klicketiklick, svid i plånboken, tjoff, färdigt, dra av skyddsplasten och sucka lyckligt.
Faktum 2:
När Bergmans behöver köpa ny bil, gör Bergmans inte det.
(Jag tar om oss i tredje kollektiv person eftersom det här ju är pinsamt och jag egentligen inte vill kännas vid det.)
Bilar som vi har ägt ihop har jag berättat om förut — och även bilar som jag skulle vilja äga. Vår värsta bil var den första – limegulgrön Peugeot 506 utan stöt- och ljuddämpare men med hål i golvet, köpt 1990 för 10 000 kr. Vår bästa bil var Potemkin-Volvon, som bara var 13 år när den kom till oss år 2000 och då hade levt ett lugnt bankirliv utan barn och allt som därtill hör. Det är den bilen som nu ser ut så här …
… på insidan och …… lite allmänt så här på utsidan …
Vi har en yngling till bil också – Toyotan som föddes i mitten av 90-talet och som har genomgått fler plastikoperationer och hjärttransplantationer än vi kan räkna till.
Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!
Eftersom vi kör omkring dyrbar last (ergo barn) och ibland inte ens kan hjälpa till när basketspelare ska köras till Norrköping (det finns inte ens riktiga säkerhetsbälten i mitten i baksätet) och vi lägger enorma pengar bara på lagning, anlitade vi en bilmeckarkille som bulvan: Joel, 22 år. (Vi känner honom sedan 13 år och litar på honom, vilket det sägs att man ju ska göra när det kommer till bilaffärer.)
Joel fick leta upp lämpliga objekt till oss, ringa till ägarna och höra sig för och dessutom följa med när det var dags att åka och sparka på däcken. (Eller som han gör: tar fram ficklampa och klämmer på bilarnas tonsiller.)
Vi var helt överens om att det som skulle köpas var en Volvo och inget annat än en Volvo och att 1999 var ett bra år. Varefter vi köpte en Saab 9-5 från 2000, som vi ska kalla Adonis. Eller som jag helst uttrycker mig:
– Vi har köpt en blå bil med dragkrok! Och Wunderbaum!
Lukten heter alltså ”New Car”, men påminner om rakvatten.
Bilmeckar-Joel vet att om man prompt ska köpa Wunderbaum, är ”amerikansk gran” att föredra, för den luktar underligt nog av mild vanilj. Han berättar gärna om sina bilköp och om hur hans kompis köpte en bil som hade så lite stoppning kvar i dörren att det drog halv storm inne i bilen, hur tillstängt allt än var. Framför allt hittade han bara positiva fel med den här nybilen – alltså sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vem behöver väl en display för radion?
Joel har i tre år försökt få ändan ur och köpa en dator. Under samma tid har han köpt åtta bilar och sålt sex av dem samt investerat i en motorcykel. Vi ska försöka skapa en klon av oss eftersom det borde bli den perfekta människan.
För 19 år sedan körde jag i ungefär 2 km/h in i en extremt skör vägnamnsskylt som började luta. För 15 år sedan krockade jag i 70 km/h med en stolpe så att ena backspegeln skalades av. I onsdags krockade jag lite med en bil som måste ha varit gjord av äggskal, men som såg ut som en äggula.
Här har vi problemkorsningen, som är en fyrvägskorsning med en påhängd y-vägsdelning, kryddad med cykelvägar. Jag har redan här ritat in våra respektive vägval så att ni ska förstå.
Det kanske ska tilläggas att det röda inte är blod.
Men ack. Det är ju sommar på bilden. Hur ska ni då kunna förstå, vara deltagande och igenkännande? Nä, det blir till att gå ut och fotografera.
(Fotograferingspaus. Hissmusik hörs i fjärran. Någon sätter på kaffe.)
Såja. Jag har nu på ett synnerligen pedagogiskt sätt på den nytagna bilden nedan ritat in den gula krockbilens sneddning i kurvan.
Ärligt talat tror jag att nästan alla sneddar på det här sättet. Men ni ser att man inte anar vad som komma skall ungefär vid pilen?
Nu tänker ni er att jag kommer där bakom kröken. (Bilen är 26 år gammal och går som en moraklocka: tungt, stabilt, pålitligt och med ett himla mäcklande. Den är på väg att klassas som en sekruttbil bara för att den är så bedrövligt ful med vattenfyllda blinkrar och nedsjunket, fransigt innertak.) Då dyker den där äggulan upp som gubben i lådan.
Gubben i lådan? undrar ni. Jo. Ur den där rutiga lådan i bakgrunden dök ju gubben upp – gestaltad av Carl-Gustaf Lindstedt.
Jag – som körde i ungefär 15 km/h – bromsade lite lätt. Den gula tvärnitade, tror jag. I 10 km/h respektive 15 km/h krockade vi så att ett THUD utan utropstecken hördes säkert … ett par meter bort.
Min skugga, min bil, den gula bilens plastkarossbitar och ett eventuellt bromsspår. (Bilden är alltså tagen när den gula bilen hade åkt iväg. Annars hade den varit osynlig.)
Vi klev ur våra respektive bilar och följande helt sunda och logiska dialog ägde rum mellan mig och den gula bilens ägare:
– Hej … du tog kurvan lite snävt, kanske … sa jag.
– Ojojoj, det är vinter och halt, svarade kvinnan i den lilla gula bilen.
– Vi må… du har försäkring, antar jag?
– Jajajaja, jag vem du är, vet var du bor, därborta i stora huset. Du har så många barn.
– Ja, just det. Är du ok?
– Det är vinter! Jag kan komma hem till dig och så kan vi …
– Ja, det blir bra. Kom hem till mig ikväll så skriver vi på alla papper som behövs! sa jag klämkäckt som en äppelkindad Anderssonskans Kalle.
– Ja! Ojojoj.
– Vad bra att vi inte är arga!
– Ja! Det är ju så kallt och vinter!
– Ses ikväll hemma hos mig då! Du är glad och jag är glad!
– Hejdå!
– Hejdå!
Och så åkte hon iväg.
Min bil hade krossade blinkerlampor. Den gula bilen hade ett badbollsstort hål på bakre stänkskärmen. Jag plockade upp några bitar och sa högt och tydligt VAAAAAAAA? eftersom jag i min lilla bubbla och skyddade verkstad inte hade den blekaste aning om att moderna bilar görs av samma material som avocadotråg.
Exhibit A and B.
Den brännande frågan är nu hur det gick när vi skrev på pappren och om vi var överens om skuldfrågan samt om det hela var trevligt, eller hur?
Men det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Ibland sitter vi till mans och pokulerar om nutiden och dåtiden och kommer överens om att det hade varit skönt att slippa välja. Att slippa skolval, elbolagsval, bankval, kanaldistributörsval och nästan även riksdagsval. Vi gnölar om modern tekniks krångliga funktioner och enas helt enkelt om att det var bättre förr.
Alla parkeringsbiljetter tar evigheter att byta. Och inga slantar har jag i fickan.
Jag föreläste i tisdags i Alvik – som ligger i Stockholm enligt mig, men enligt kännarna är det en förort utanför tullarna som ligger i … Alvik. Jag råkade först sluddra på tangenterna och köpa TVÅ sms-biljetter till tunnelbanan, vilket är precis så irriterade som man kan tänka sig. (Allt som man inte kan skylla på besvärande omständigheter utan bara sig själv, är extremt störigt.)
Jag var helt solo med mina två t-banebiljetter.
I rulltrappan spillde jag dyrkaffe på en plötsligt väldigt arg man och dessutom kunde jag inte svara på vad klockan var när en liten kille frågade eftersom min telefon dog – förmodligen av sms-biljetts-chocken.
Och så var det ju det här med datorn. När mina föreläsningar om det svenska språket och skrivreglerna startar, är det som en nedräkning inför Apollo 11:s avfärd. Jag har liksom planerat. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på och vilka frågor jag kommer att få. Om datorn då inte är kompatibel med föreläsningslokalens datorkanon, uppstår problem. Trestegsraketen snubblar redan på ett, liksom.
Och det är nu vi kommer till pudelns kärna: det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ja, jag upprepar mig. Det är ett stilistiskt grepp. Ah, strunt samma.)
Jag försökte fixa datorproblemet, bad personalen fixa datorproblemet och ringde sedan min djefla man och bad honom att på distans fixa datorproblemet medelst trolleri. Men nej. Det var bara att gilla läget, ta bollarna på volley och krydda med en och annan klackspark.
Och på tunnelbanan mot Centralen igen var jag verkligen inte ensam.
Nog om detta, för nu dyker nästa problem upp.
Gamla Kexet (f. 1987) lider av allehanda krämpor och måste fräschas upp lite. Vattenpumpen gick sönder under resan från Lund i måndags, oljefiltret och tändstiften behövde bytas och banne mig är det inte nåt skumt i växellådan också. Och vem ska fixa detta?
Ehum. Trarajdiraaaa. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ni ser, stilistik och upprepning is my middle name.)Här är den gamla vattenpumpen när den nya hade kommit på plats.Och här är kalsongerna som någon måste ha glömt i nedre högra hörnet av motorutrymmet.
Dessutom har sekruttbil nr 2 (f. 1997) fladder i bromspedalen och rassel i avgasröret, medan luftavfuktaren i källaren har damm i motorn medan källarfläkten har fukt i luftrören. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Och så var ju sockret slut i affären.
Men. Äsch. Det är många grejer på en plog också – och jag slipper i alla fall att stoppa strumpor. Idag (torsdag) ska jag föreläsa i Göteborg och i väskan har jag inte bara min nya dator, utan även en lånad, gammal trotjänare. Håll tummarna nu för att sms-tågbiljetterna anländer som de ska och sladdarna är på plats samt att tåget kommer fram i tid.
Fotnot
Jag förstår att ni är imponerade över att jag på egen hand bytte oljefilter, vattenpump och tändstift. Var inte det – det var inte jag som gjorde’t. (Det är då själva tusan vad få problem jag kan lösa på egen hand.)
Toyota-tänk är bra, om jag har förstått saken rätt. Det är inte som i ”Jävla skitsystem!” utan precis tvärtom: allt som görs med baktanken ”vi ska skapa värde åt kunden” är bra.
Sådant som inte är bra för kunderna är t.ex. SJ:s sajt, fjärrkontroller en masse framför digitala tv-apparater (som dessutom är bra mycket segare än för 15 år sedan) och att hamna på plats 26 i telefonkö när man vill göra en polisanmälan. (Om man nu kan kalla sig kund hos polisen …)
Några av våra fjärrisar.
Under många år kunde jag när jag handlade via Ica-kortet knappa in mina uppgifter medan personen i kassan plipp-pep mina varor. Sedan kunde jag gå till varorna och packa dem medan plipp-pipande fortsatte. Himla effektivt: vi jobbade båda två. När kassören var färdig och sa ”574 kronor” sa jag ”du kan okeja” och så fortsatte jag att packa. Kvittot slängde kassörerna så gott det gick mot mitt håll efter att de hade okejat och så blev jag färdig och gick.
Sedan en tid tillbaka går inte det.
– Niohundrasjuttien kronor. (Det har förstås blivit lite dyrare.)
– Du kan okeja. (Jag packar vidare. Packelipack.)
– Det kan jag inte. (Sitter sysslolös.)
– Kan du inte? (Jag slutar packa.)
– Nej, jag når inte till knappen. Den sitter däääär. (Sträcker sig och når verkligen inte.)
– Men så knasigt. (Jag rör mig mot den onåbara ok-knappen.)
– Mhm. Och du måste ta kvittot också. Det kommer däääääär. (Sträcker sig och når verkligen inte.)
Gagnar detta kunden? Nope.
Man kan också jämföra med hur man nästan alltid måste rabbla sin anamnes till massa olika personer när man hamnar i vården. Eller om man har fyllt i en blankett fel så att blanketten åker skytteltrafik mellan adresser.
Inte bra. Och ”inte bra” heter på Toyota-språket muda. Som illustreras så här ungefär:
Här har vi nu dagens oh the irony-muda: när jag ringer till just Toyota för att fråga när jag kan lämna in bilen som tjuvarna slog sönder i fredags. If har hjälpt mig med telefonnummer till ”Toyotacenter Metro Autogruppen” i Eskilstuna.
När man ringer svarar en väldigt automatiserad och syntetisk röst att jag väl vet att det går att beställa tid på nätet? Omedelbart tänker jag ”NEJ” – eftersom jag själv har valt att ringa.
Sedan får jag en farlig massa val — men eftersom bilen har både plåt- och glasskador kan jag inte välja. Alltså trycker jag på ”9” för att komma till telefonist. Väl hos henne förklarar jag vem jag är och att jag inte vet vart jag ska vända mig. Hon säger ”öööööööööööh” och funderar ett tag och fortsätter ”men vart vill du komma då, till Haninge eller Södertälje eller Kungens Kur…?”. Jag svarar att jag vill till Eskilstuna eftersom jag bor i Eskilstuna. Och jag ju ringde riktnumret som vanligtvis leder till Eskilstuna.
Hon kopplar mig.
Då hamnar jag i verkstan i Eskilstuna och får rabbla informationen igen. Mannen där är trevlig och glad men kan inte svara på när de kan ta emot bilen utan ber att få återkomma om en liten stund. Så jag lämnar mitt telefonnummer (för det kan han inte se på sin telefon).
Han ringer en liten stund senare och säger att jag kan komma när som helst.
Muuuuuuda.
Jag är förstås beredd att dra in de förkättrade rullgardinerna i jävlaskitsystemtänket kontra Toyota-tänket, men jag anar att de är lite för analoga. Men nu till er: berätta om era jävla skitsystem så ska vi se till att förändra världen!
Reprisbild på modern rullgardin utan snöre. Fast här har jag hängt upp snöret. Som är av lite längre ner.
Inte den simplaste, inte den snabbaste — men den trevligaste turen, tror jag.
När vi igår körde den 24 år gamla sekruttbilen (som funkar jättebra) Skåne–Sörmland och jag insåg att det var en ovanligt allittererande resa, höll jag på att svänga in till Väla och Vara bara för anfangerna skull.
Av oss fyra i bilen hade dessutom tre trasiga telefoner med oåtkomliga kartor, uppslagsverk, livsviktiga Facebook-uppdateringar och sms som ju skulle ha underlättat kommunikationen när vi
blev tvungna att köra jättelångt söderut från Viken och svänga av vid Väla för att kunna ta oss norrut
inte hittade Bockstensmannen i Varberg
kom ifrån varandra i Vänersborgs enorma centrum.
(Verklighets- och faktakontroll nu innan båset går i taket av telefontrasslet. En av Iphonarna hade tappat laddningssladden under natten, en annan är av första modellen och seg som sirap pga. ett fotobibliotek som motsvarar Alexandria i storlek och både den första och den tredje brukar faktiskt kunna laddas via bilens laddare i cigg-uttaget, men var plötsligt inte kompatibla.)
Jag är helt ense med er alla om att forna tiders kartböcker var bra att ha. Och att man kan läsa på skyltar. Samt att invånarna i en stad oftast kan svara på frågor om körriktningar. Framför allt håller jag med er om att jag håller på att bli lobotomerad när jag lutar mig mot Iphonen och tappar sans och vett bara för att den stundom lämnar mig i sticket.
iken lämnade vi i stor stil och med en packning som hade kunnat klä ett helt kompani. Med bilens alla fönster öppna (ingen luftkonditionering, nej) och Hotel California i radion samt endast en liten guidebok till hjälp, kändes det verkligen som 1976. Vansinnet i att åka ända ner till Helsingborg för att effektivast komma in på E20 mot Göteborg irriterade mig såpass att barnen i fortsättningen har fått tillstånd att vid alla framtida irritationsmoment säga:
– Men det är inte lika irriterande som att köra söderut för att kunna komma norrut, mamma.
arberg anlände vi till vansinneshungriga, varma … och vilse. Liksom t.ex. Eskilstuna har Varberg haft otur med vägen som leder in till centrum: det ser bedrövligt trist ut med fabriker, industrier och köpcentrum. (Men sedan blir det fint!) Dessutom är det fullständigt omöjligt att komma fram till museet med Bockstensmannen. Överallt finns det skyltar till radiostationen Grimeton – ingenstans nämns Bockstensmannen. Kanske är det ett dassigt museum som staden inte vill att vi besöker?
Men vet ni att Varberg har ett oerhört vackert varmbadhus? Jag tvärnitade utanför, ställde bilen på trottoaren och sprang in för att be om en informationsfolder – som de inte hade. Istället bjöds jag in att ta egna bilder inne i det allra heligaste som var bland det vackraste (och varmaste) jag någonsin gått in i. Huset är från 1925 och inte nog med att informationsfolder saknas – Varmbadhuset har ingen artikel på Wikipedia! (Vem fixar?)
Varbergs vackra varmbadhus. (Med badande karl.)
Vi kom efter en timmes letande i närheten av museet, men då fanns det absolut inte en enda parkeringsplats ens en kilometer från entrén och bilen kokade just då på både in- och utsidan. Så vi tog en pizza och besökte (den öppna!) kyrkan istället.
Skateboardparkering i vapenhuset i Varbergs kyrka. (Orsaken ses i bakgrunden.)
änersborg tog vi sedan en avstickare till för att gå på det fantastiska Vänersborgs museum: Sveriges äldsta museimiljö! Jag såg framför mig dammiga hyllor, gulnade lappar och gjutjärnskolonner samt knarriga trappor. Men. Ack. När vi väl kom fram, hade museet stängt — fast vi är ju så vana vid detta att vi istället som vanligt styrde kosan mot kyrkan.
Men kan ni tänka er. Den var stängd!
I ett område vid Vänerns strand – Skräcklan – träffade Nittonåringen på två kursare från Lund, varför jag, Elvaåringen och Sjuttonåringen roade oss storligen inne på affärsgatan:
”Nu skulle vi haft plommonstop på oss.”
Och det var ungefär då vi fick användning av forna tiders mötesteknik:
– Vi ses vid bilen om en kvart, sa jag.
– Men jag har ingen klocka, sa ett barn.
– Inte jag heller! sa ett annat barn.
– Och inte jag! sa ett tredje barn.
– Min är nu 16:42. Kolla på kyrkklockan: den är ungefär kvart i fem, förklarade jag tålmodigt.
– Så när din är 16:57 och kyrkklockan är ungefär fem, ses vi.
– Japp. Men var ställde vi bilen?
– Ditåt. Eller där. Vänta.
– Men om jag står hääääääär ser jag ju inte kyrkklockan.
På något sätt lyckades vi trots allt sammanstråla igen för att ta oss hela vägen hem till Sörmland – och det med endast några kaffestopp och hamburgare i Laxå, där de förresten har en godisakut som vilket passade vårt bilhumör perfekt.
Akutingång! (Stängd. Hm.)
elefonerna som trilskades ska nu laddas och lagas. En vettig kartbok ska inhandlas och kommande bilresor i fortsättningen planeras noggrannare vad gäller museernas öppettider och … och … eller kanske inte ändå. Jag gillar verkligen de här lite Nils Holgerssonska, underbara resorna. Jag är som en lite förvirrad Akka, bara.
På instrumenbrädan lyste diskret – alls inte ilsket – en symbol som föreställde en motor. Väl framme på parkeringsplatsen slet jag ilsket – alls inte diskret – fram instruktionsboken till bilen. Och konstaterade att symbolen betydde att bilen hade drabbats av ”ett allvarligt motorfel”. Så då gjorde jag exakt det som visas på bilden här: öppnade motorhuven och stirrade lite.
