Jag har egentligen inget att rapportera. Från Sverige har jag hört att lillsessan har förlovat sig med ett fnitter samt att den djefla mannen fick taxiresa betald ända till Stockholm för att sitta i Nyhetsmorgon och berätta om hur man gör när man mejlar.
Och så kallar de hela grejen för både ”efftiva” och ”e-mail”, stoppar in ett felaktigt tankstreck!
Undrar vad som händer nästa söndag. Då kommer förstås Spåkpolisen och hötter med näven! (Nej, det gör hon tyvärr inte.)
Här i södra England har vi sedan sist hunnit
se på Sweet Charity med alla släktingar på scen eller i orkesterdiket
dricka a nice cup of tea
gå på pub
besöka en leksaksaffär i sju plan
åka dubbeldäckarbuss
handla skor
äta fish’n chips på pub – flera gånger
gå på stranden
dricka a nice cup of tea
titta på Brightons pir (den som inte brann upp)
kolla på Oliver!
ta en öl på en pub
kolla på Big Ben
dricka a nice cup of tea
äta spotted dick.
Den sistnämnda skulle värmas i mikron och såg efter tre minuter ut så här:
Varken särskilt spotted eller dick-lik.Den smakade precis som mjuk pepparkaka med russin – i och var ganska torr och mycket tristare än sitt namn.
Vidare har vi åkt till London och tillsammans med i runda slängar fyra miljarder människor försökt få plats på trottoaren, i tunnelbanevagnar och i affärer.
På tåget sminkar sig tjejerna förvånansvärt pricksäkert. (Jag kan inte ens få kajalen på rätt plats hemma i badrummet med korrekt belysning.)
I London hann vi även stå i världens längsta kö in till Natural History Museum, som hade fritt inträde och ändå fick plats med alla fem miljarder människor som skulle in.
Där borta vid krysset började vi köa. Och nej, på bilden syns det inte att det är sex miljarder människor på plats.
Inne på museet hade vi kusinsonen John Hinton som mål. Han har en fantastiskt rolig enmansshow om Charles Darwin, som han borde framföra i Sveriges alla skolor. Denna vecka är han på National Museums innegård – utomhus – och kör en kortversion av pjäsen.
Här tittar Darwin på publiken och ber dem att inte störa. Han har faktiskt viktigare ting för sig än att konversera just nu. Han ska nämligen komma på teorin om ”survival of the fittest”. Strax. Men först måste han sjunga en sång.
Inne i affären som heter Desigual (gå inte in; allt är på tok för vackert och dyrt – man blir galen!) satt en och annan uttråkad karl i en och annan soffa.
Vissa sov och snarkade och drog till sig en obskyr, svensk bloggares intresse.
Och så har vi förstås ätit. Bacon med … ja, vad?
Vad i hela friden heter detta?
Nu ska vi snart åka hemåt till landet där man inte säger sorry, exscuse me och pardon och där man inte kan … äh, Sverige är ok. Men visst borde vi vara trevligare och titta rakt in i okända människors ögon oftare?
Uppdatering
Här hade jag som en avslutning skrivit ”Pokulera mera, liksom!”, men fick i kommentatorsbåset en fråga av Agneta, som inte förstod vad jag menade? Ska man berusa sig för att våga kommunicera? (Ptja, ja, jo, det är ju så det brukar vara, men …)
Nej, det var alls inte det jag menade. Jag har sedan barnsben gått omkring och trott att ”pokulera” betyder ”prata mycket och diskutera spirituellt”. But NO!
NESAOBWikipedia och SAOL.
Vi hörs när jag släpper ut mig själv från skamvrån.
Plötsligt kom min kusin på att vi skulle se på Oliver Twist. Minns ni?
Så vi åkte hit och dit i vår jakt på dåtiden.
Vi gick in i konstiga affärer där det fanns allt från tomtar i naturlig storlek till soppslevar och kaninöron, till stormarknader med allt från skiftnycklar till skoputs och till en kyrka med genomskinliga fönster samt en och annan pub.
Kolla, inga blyinfattade fönster i Berwick!
Plötsligt blev vi liksom Stålmannen intresserade av en mystisk artefakt. Tioåringen klev in …
… och skrek ”It’s a TARDIS!” (Ja, han pratar fortfarande bara engelska.)Ingen, säger ingen, har varit i denna telefonkiosk sedan åtminstone … 2011.
Vi gav slutligen upp jakten på filmen och åkte hem för att beställa den på internet. Klockan 18:37 gick beställningen igenom, och Oliver Twist kommer att levereras vid dörren i morgon kl 11 – för här har får man post även på lördagar. Jag som numera knappt får post ens på vardagar blev förstås intill döden imponerad.
På tv pratade man ungefär samtidigt om Beatles-prylar som säljs till fantasipriser – idag handlade det om en LP med alla fyra beatlarnas autografer på. Utropspriset är 200 000 kr.
– Jahaja, sa kusin Ann. Då kanske Paul McCartneys glasögon är nåt att ha?
Och så gick hon och hämtade dem.
– Ja, han glömde dem hemma hos Mike en gång, och … ptja, här är de.
Ni ser fingeravtrycken? Som är fulla av DNA!
Ja just det, jag glömde:
Ungefär tio minuter hemifrån såg kusin Ann ett barn med en stor väska och en kvinna med krycka på den smala trottoaren som går längs de slingriga vägarna som förbinder byarna med varandra. Hon tvärnitade med bilen och kastade sig ut och ropade något ohörbart. Kvinnan skakade på huvudet och barnet nickade. Kvinnan skakade på huvudet igen och barnet nickade igen. Så hoppade barnet in i bilen, medan kvinnan stod kvar på trottoaren. För mig var det en glasklar situation: kusin Ann ville ge dem skjuts hem eftersom hon kände igen dem och visste var de bodde. Kvinnan ville ha motion och gå hem, medan barnet ville åka med den tunga väskan. Men för Tioåringen var detta helt obegripligt. Han sa – ganska tyst – med bekymran i rösten (fortfarande på engelska):
– But this feels … strange. Mom … Is this a kidnapping?
Jag sitter i ett hus i Ditchling strax utanför Brighton och dricker vin med min kusin, vilket ju låter som något av Lennart Hellsing. Då hör jag Tioåringen ropa:
– Mamma! Mamma! Din mobil ringer! Det är Skogsgurra!
– Kan du svara?
– Ok!
Så konfererar kommentatorn Skogsgurra med Tioåringen en stund, varefter jag får telefonen för att tala om att jodå, vi lever och allt är väl. Innan jag han uttrycka min stora tacksamhet över denna kontrolluppgift, försvann linjen, ljudvågorna eller kontakten och jag fick stirra på luren sådär som man gör i filmer.
Men ja, vi lever och har hälsan och tycker mycket om vårt Englands-projekt.
På Arlanda köpte vi och delade på världens dyraste yoghurt: 37 kronor! (Men jag måste faktiskt säga att den var värd varenda krona; fantastiskt gott var det.)
Vi kom iväg i förmiddags efter en liten försening som berodde på att fyra av resenärerna hade ”gått vilse på Arlanda”, varför deras bagage ju måste letas upp ur flygplanskroppens inre för att inte åka med över till England … fulla med sprängmedel som de förmodligen var. Tioåringen och jag såg de fyras jätttestora väskor brutalslängas upp på en kärra för att forslas bort.
– Men varför gör de sådär? Tänk om det finns nåt ömtåligt i väskorna, sa Tioåringen med en ytterst bekymrad blick.
Jorå, till exempel bomber och granater, tänkte jag.
Vi överlevde alltså både packning och flygresa och har anlänt till England. Detta är Tioåringens allra första resa utomlands (förutom svängar bortåt Danmark och Norge), och han var skräckslagen under flygningens första halvtimme. Precis när han hade lugnat sig och rapat en jätterap orsakad av måttlöst läskintag (det var inte mitt fel utan medpassagerare med fäbless för pratsamma tioåringar med blont, lockigt hår och bruna ögon), blev det dags att besöka toaletten som på flygplan ju är stora som likkistor. Där inne råkade han trycka på larm- och inte spolknappen, varför kabinpersonalen med lite oroliga ögon kom och frågade hur det egentligen stod till.
Just nu är vi alltså hemma hos min kusin Ann, som bor i England sedan 1982. Hon är svensklärare och gift med en engelsman som pratar utmärkt svenska och tillsammans har de tre vuxna barn som pratar svenska (parallellt med perfekt engelska). Och här kommer Tioåringen, som bara vill prata engelska. I affären Tesco slår han sig i slang med kassören och förklarar att i Sverige måste man lägga varorna med streckkoden åt rätt håll så att de anställda inte får ont i ryggen och att varuberg (”mountains of things”) är förbjudna. Kassören tittar på varorna som min kusin har lagt såhär på bandet:
Och kassören säger: ”Well I feel fine. To turn the things around is my exercise.”
Trevlig karl. Men nu kom jag på en sak. Ni vill se fler matvaror från affären, va?
JORDGUBBAR! Nej, äsch, köttbullar. (Finns såna här ostekta saker i Sverige?)Delicious and spotted, minsann. Vilket påminner mig om mitt fallosfotograferingsprojekt.
I morgon flyger jag till England. Förmodligen har jag med mig för få strumpor och en klänning som jag inte har använt på ett par, tre decennier. Förmodligen har jag packat färdigt tre minuter innan bussen går hemifrån och förmodligen har jag glömt adaptern hemma.
Vad är det med mig? Varför gör jag så här? Så ofta som jag packar och reser borde detta väl vara något jag gör som en ryggmärgsreflex kvällen före resan lite sådär med vänsterhanden, gäspande och blasé. Istället för att rafsa ner det halvfuktiga som hänger på tork och sedan som alltid få med mig rullväskan som är halt.
Eftersom Tioåringen ska följa med på resan, sa jag till honom att packa nyss. (Ja, han ska packa men inte jag, jag ska slippa.) Detta yrväder till tramskille satte sig omedelbart vid min dator, funderade i en minut och skrev sedan detta genomtänkta:
sex dagar
6 kalsonger
3 par strumpor
3 T-shirts
2 par byxor
2 tandborstar
medicin
2 hoodie
1 bok
papper och penna
dagbok
1 jacka
1 par mysbrallor :):);))
– Bra! Men … Vad betyder smileysarna?
– Vet du inte det?
– Mjaeh, jag är … lite dålig på sådana.
– Att det är kul att åka.
– Aha. Varför ska du ha två tandborstar med dig?
– En är till dig.
Grabben förutsätter, så ung han är, att jag kommer att glömma. Nä, nu ska jag göra en egen packningslista!
Paus. Paus. Paus. Paus. (Det tar lång tid att skriva paus. Och under tiden slipper jag att packa.) Paus. Paus.
Suck.
Hm. Det gick inte. Jag skrev pengar pass piljetter och satte sedan armarna i sidorna och sa ”jag vill inte!”, kokade te och åt lite äppelpaj istället. Och så tittade jag på filmsnutten här nedan, så nu vet jag hur jag skulle kunna packa om jag bara kunde sluta prokrastinera.
Förmodligen lider jag av något slags packningstrauma från min barndom. Någon kanske slog mig med resväskor, klämde mig i spännband och låste in mig i en trunk?
Här skulle jag ha lagt upp oerhört vackra bilder från Sankt Nikolai kyrka i Halmstad. Men det kan jag inte.
Idag har jag åkt så här med tåg och buss:
Inget hände på resan, som varade i ungefär ett halvår. Tågen var halvfulla och inget var försenat. Gäsp.Det enda intressanta på tåget var att jag fick drack kaffe med skum som aldrig försvann och äta en liten bakelse som smakade blöt bomull.
I Göteborg satte jag mig inne i den lilla, lilla överfulla loungen (VIP-rummet), där alla var knäpptysta utom en man som talade lika högt som jag gör när jag ger basketorder till hormonstirriga ungdomar som står 50 meter bort. Han diskuterade affekterat om konst som (tydligen) var bättre och billigare förr och sa: ”Man ju fattar att tavlor kostar normalt, liksom trettiförtitusen, men vem fan vill betala tre miljoner för ett gult streck?”
I Halmstad klev jag av tåget och svor raskt en förbannelse över alla städer som inte har järnvägsstationen i centrum.
Jag gick till busshållplatsen strax utanför Halmstads järnvägsstation och skulle precis kolla tider och avstånd där, när en sånär som på chauffören tom buss kom.
– Nu hade du tur! skrek busschauffören och vinkade glatt in mig.
Två minuter senare – precis när jag hade hunnit betala biljetten – stannade bussen. I centrum.
– Va? Är vi framme? Är detta centrala Halmstad?
– Ja! Stora torg där framme! Hejdå!
Grrrr.
Med finkameran tog jag sedan de vackra bilderna som ni inte kommer att få se, och dessutom några tramsbilder med mobilen.
Hela kyrkan var pyntad med äpplen, nogsamt placerade på röda löv.
Jag förstår att ni är nyfikna på bönlapparna för läktarorgeln. Så här stod det:
Gud
Vi tackar Dig för vår vackra och välljudande läktarorgel. Med den kan vi lovprisa och ära Dig i gudstjänster och på konserter.
Gud
Vi i S:t Nikolai församling känner stor oro och vånda för den olösta konflikten kring orgeln. Vi vill få behålla den i oförändrat skick.
Gud
Vi ber om den Helige Andes hjälp till dem som fattar beslut om orgeln att de gör det med församlingens bästa för ögonen. Då kan orgeln också framöver få vara oss till glädje och uppbyggelse.
I Jesu namn. Amen.
Detta förvånar mig. Är det brukligt att kyrkor lägger ut lappar om materiella ting på detta vis? Jag ser framför mig hur Gud får det rätt svettigt när alla böner om orglar, mattor, kandelabrar och nya skor till prosten ska övervägas.
På bussen mot Hyltebruk hände heller ingenting, så jag tog bilder på naturen och tänkte att alla faktiskt borde ge sig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige. Mil etter mil utan en människa i sikte:
Meditativt.
En liten stund senare tänkte jag tvärtom att jag aldrig någonsin ville ge mig ut i de mer glesbefolkade delarna av Sverige igen.
Jag glömde kameran på bussen.
Bussbolaget hade ingen aning om varken vart ”min” buss var på väg eller telefonnumret till chauffören och kunde inte hjälpa mig på något sätt.
Jag kunde inte läsa busstidtabellen för att lista ut om min buss kanske skulle komma tillbaka senare.
Nattsvart busstidtabell.
Batteriet i telefonen höll på att ta slut.
Jag kunde inte heller förstå mig på busslistan av papper som jag fick tag på, för just den bussen som jag ville haffa verkade kunna köra bakåt i tiden.
När jag till slut gav upp och gick till mitt hotell, kom jag inte in.
När jag ringde och ringde till numret som stod på dörren, svarade ingen.
Sade jag att telefonen höll på att dö?
Jag gick in i lokalen bredvid, som var ett slags samlingslokal som inte hade med hotellet att göra. Den halvdöve mannen och den helsnoriga kvinnan var ett sedan förmodligen länge gift par som visste att berätta att det där hotellet som jag skulle bo på, minsann inte var något att rekommendera. Men att de kunde hjälpa mig med numret till ett vandrarhem som drevs av förre hotellägaren. Och fram på disken kom en telefonkatalog! Visserligen en väldigt tunn en, men det var banne mig inte igår jag såg en telefonkatalog.
Blädder, blädder, vandrar… vandrar… näe!
Tyvärr hittade vi inte vandrarhemmet trots mina expertkunskaper i bokstavsordning, så jag återvände till hotellet med glada lyckönskningar från det hjälpsamma paret.
När jag efter en halvtimmes väntan och telefonringande stirrade på en stendöd mobiltelefon, skrek jag högt mot skyn där tusentals kajor skrek tillbaka. Sedan slog jag hårt en enda gång med mina rödfrusna händer på hotelldörren – och en förvånad hotellgäst dök då upp. Och dessutom kom en man som sa att han skulle hjälpa mig med rummet eftersom han … eh … var ansvarig för just denna uppgift.
Jag bad beskt om ett dubbelrum som kompensation och väste att det liksom inte var det här jag hade betalt för. Och att jag kanske skulle ta och söka mig till ett annat hotell.
– Som om det skulle finnas här! fick jag till svar.
En stund senare sa mannen att han faktiskt bara var halv kock (ja, nej, jag vet inte heller vad det är), och jag bad om ursäkt för att jag hade varit så skarp i tonen. Då bad han om ursäkt och tipsade om maten som hotellet serverade och som han strax skulle laga.
Eh. Nej tack.
Ser ni alla internetvågor? Nej, inte jag heller – för de finns inte.
Jag sedan drog ut på stan för att leta efter mat, men såg bara tre tomma restauranger. (De kanske är alldeles utmärkta restauranger med fantastisk mat, grodlår och gräddsåser samt norsk öl, men jag har som princip att inte chansa så vilt.)
Går man in i en öppen pizzeria som är helt tom på gäster där man tydligt ser att kundkretsen inte är så stor … eftersom det öde köket vetter mot gatan?Delikat kvällsmat blev det.
Nu är det ju på så sätt att jag faktiskt fortfarande anser att inbitna storstadsmänniskor vartannat år ska tvångskommenderas till ett ställe med färre än 4 000 invånare, men att de först måste skriva under ett kontrakt där de lovar att inte klaga, gnälla, sura eller jämföra med hur det är i Stockholm eller New York. Och att de inte får raljera och gå på som jag gör här. De ska få känna på det underbara lugnet, de pratsamma människorna, de pyttesmå butikerna med poesiföreläsningar, garn och cykelpumpar. Och så ska de gilla’t!
Nu får vi verkligen hoppas att halvkocken har gjort bacon till frukosten imorrn. Annars jävlar.
Frukostuppdatering
Jag väcktes av stressade radiopratare som skulle ha fått ett mejl med frågesportfrågor och som därför hade varit tvungna att jaga mig hela morgonen. Men jag sover ju numera med telefonen på ljudlöst … (Frågorna fanns, men inte där de hade förväntat sig.)
Sedan frukost. Inget Earl Grey, bara ljummet tevatten och inga flingor … men jättegod bacon! Med ett perfekt stekt ägg!
Ni ser att det blänker sådär gott?
Att sedan kommentatören Skogsgurra ringde och sa att det var ju förfärligt vilken resa du har, ska jag och Dörren plocka upp dig på vägen hem? var ju inte sämre. Så nu blir det en bra dag. Annars jävlar. (Upprepar jag mig?)
När jag var nio år fick jag en dagbok. Så här står det på de första sidorna:
Denna dagbok fick jag fredagen den andra februari 1973 då mitt kalas blev förstört av Martin Davidson som är den sötaste killen i min klass och min lillebror Jakob (som är två år yngre än jag). Dom slängde Jakobs jättestora nalle som han fick av moster Kickan upp i luften och till varandra tills den tappade huvudet. Det var halm inuti. Mitt nioårskalas till på köpet! Sjutton stycken av mina kompisar kom.
Jakob opererades i hjärtat den 25 januari (aortaförträngning var det) men blev frisk jättefort fast dom sa att han kunde ha dött. Nu vill han ha kaffe varje dag för det drack alla på sjukhuset som hade opererats i hjärtat. Förresten så har han fått en Kendocka för att han skulle bli glad. Den har jag lagt i mitt skåp, längst in bakom tröjorna. Jakobs ärr är 27 centimeter långt.
Det är idag den 30 mars 1973 och jag börjar nu skriva dagbok på riktigt. Det verkar kul att skriva i den. Nu vill jag inte skriva mer för att det är fredag idag och då får vi låna böcker på skolbiblioteket så nu har jag tre böcker som väntar på mig. Jag läser Fem- och Äventyrens-böcker av en gubbe som heter Enid Blyton. Ibland läser jag Ture Sventon men nu ska jag ta en Fem-bok. Nu har mamma fått läsa vad jag har skrivit. Hon säger att Enid Blyton är en tant, men det tror inte jag.
Jaså, jag skrev som nioåring hellre ”då” än ”när”. Och behärskar visst både stavning och interpunktion. Är lite osäker på syftningar kanske. Men den där Kendockan har jag då rakt inget minne av. (Förlåt, Broder Jakob.)
Några av mina dagböcker.
Jag skrev och skrev och skrev dagbok till 1993, när det plötsligt bara tog slut efter ett (av två) missfall. Att jag just då borde ha skrivit mer än någonsin, fanns det inte en tanke på. Plötsligt var allt som hände ointressant … tänkte jag.
Så urbota dumt tänkt.
Så nu slår jag ett slag för dagboksskriverier. Jag ska från och med idag börja skriva dagbok, och tror att jag dessutom ska göra det för hand (trots usel handstil) och passa på att rita, klistra in tidningsurklipp och ha mig.
Om man hellre vill skriva via tangentbord (som jag har testat, men inte lyckats komma igång med), finns det ypperliga program som PLIOOOONG flärpar upp en dagboksruta på bestämda eller slumpvis valda klockslag. Några exempel:
En som lyckades skriva dagbok trots ohyggliga umbäranden – som att se alla sina åtta barn dö – var Årstafrun Märta Helena Reenstierna (1753–1841).
Årstafruns handstil.
På Facebook kan man följa hennes liv; dagboksinläggen kommer på rätt datum men i hullerombullerordning vad gäller årtalen. Idag står det så här:
6 Oktober 1809
Fredag. Storm och rägndugg.
Om morgon hitkom min äldsta nu lefvande Systerson, Fenric Carl Joh: Fleetwood, som kommit från kriget. Gudilof! oskadd, fast han slitit mycket ondt och sett de aldrarysligaste förödelser. Han hade ej stunder att här äta middag, emedan Regimentet i morgon bittida skall marchera hemåt. Det var en vacker yngling, som var nästan lika lång som vår Son, fast han ej fyller 20 år förrän nu den 20 instundande Nov.
Kl. 12 middagstiden blef vår Son åter dålig och började outsägeligen vomera, hvarpå han fick en faselig frossa med därpå följande feber och varade uppkastningen hela eftermiddagen, fastän han ej ätit någon bit i dag, och då han om aftonen fick matlust återkom uppkastningen.
Sonen som här omtalas, (se, man börjar genast skriva på ett sådant sätt när man läser hurusom man för 200 år sedan skrev) var det då ännu lefvande barnet. År 1812 gick han genom isen, 32 år gammal.
En annan dagbok.
August Strindbergs dagbok kan man läsa i brottstycken här och där på nätet — här kommer en anteckning från 18 september 1898:
”Lofvar mig i dag aldrig mer smaka Brännvin, Kognak eller Whisky! Må Gud hjelpa mig hålla detta löfte! Inbegriper: Rhom, Arrack, Absinth.”
Men. Gah. Äsch, han var ju precis som alla andra.
August Strindberg i färg.
Uppdatering
Kommentatösen Tusen-Boel oroades såpass av detta Strindbergsporträtt att hon mejlade Annika Hansson Wretman på Liljevalchs. I kommentatorsbåset kan ni läsa hela storyn, men … här kommer en cliffhanger: det är inte August på bilden.
Men det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Ibland sitter vi till mans och pokulerar om nutiden och dåtiden och kommer överens om att det hade varit skönt att slippa välja. Att slippa skolval, elbolagsval, bankval, kanaldistributörsval och nästan även riksdagsval. Vi gnölar om modern tekniks krångliga funktioner och enas helt enkelt om att det var bättre förr.
Alla parkeringsbiljetter tar evigheter att byta. Och inga slantar har jag i fickan.
Jag föreläste i tisdags i Alvik – som ligger i Stockholm enligt mig, men enligt kännarna är det en förort utanför tullarna som ligger i … Alvik. Jag råkade först sluddra på tangenterna och köpa TVÅ sms-biljetter till tunnelbanan, vilket är precis så irriterade som man kan tänka sig. (Allt som man inte kan skylla på besvärande omständigheter utan bara sig själv, är extremt störigt.)
Jag var helt solo med mina två t-banebiljetter.
I rulltrappan spillde jag dyrkaffe på en plötsligt väldigt arg man och dessutom kunde jag inte svara på vad klockan var när en liten kille frågade eftersom min telefon dog – förmodligen av sms-biljetts-chocken.
Och så var det ju det här med datorn. När mina föreläsningar om det svenska språket och skrivreglerna startar, är det som en nedräkning inför Apollo 11:s avfärd. Jag har liksom planerat. Jag vet vilka knappar jag ska trycka på och vilka frågor jag kommer att få. Om datorn då inte är kompatibel med föreläsningslokalens datorkanon, uppstår problem. Trestegsraketen snubblar redan på ett, liksom.
Och det är nu vi kommer till pudelns kärna: det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ja, jag upprepar mig. Det är ett stilistiskt grepp. Ah, strunt samma.)
Jag försökte fixa datorproblemet, bad personalen fixa datorproblemet och ringde sedan min djefla man och bad honom att på distans fixa datorproblemet medelst trolleri. Men nej. Det var bara att gilla läget, ta bollarna på volley och krydda med en och annan klackspark.
Och på tunnelbanan mot Centralen igen var jag verkligen inte ensam.
Nog om detta, för nu dyker nästa problem upp.
Gamla Kexet (f. 1987) lider av allehanda krämpor och måste fräschas upp lite. Vattenpumpen gick sönder under resan från Lund i måndags, oljefiltret och tändstiften behövde bytas och banne mig är det inte nåt skumt i växellådan också. Och vem ska fixa detta?
Ehum. Trarajdiraaaa. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem! (Ni ser, stilistik och upprepning is my middle name.)Här är den gamla vattenpumpen när den nya hade kommit på plats.Och här är kalsongerna som någon måste ha glömt i nedre högra hörnet av motorutrymmet.
Dessutom har sekruttbil nr 2 (f. 1997) fladder i bromspedalen och rassel i avgasröret, medan luftavfuktaren i källaren har damm i motorn medan källarfläkten har fukt i luftrören. Det är då själva tusan vad man ska kunna lösa alla problem!
Och så var ju sockret slut i affären.
Men. Äsch. Det är många grejer på en plog också – och jag slipper i alla fall att stoppa strumpor. Idag (torsdag) ska jag föreläsa i Göteborg och i väskan har jag inte bara min nya dator, utan även en lånad, gammal trotjänare. Håll tummarna nu för att sms-tågbiljetterna anländer som de ska och sladdarna är på plats samt att tåget kommer fram i tid.
Fotnot
Jag förstår att ni är imponerade över att jag på egen hand bytte oljefilter, vattenpump och tändstift. Var inte det – det var inte jag som gjorde’t. (Det är då själva tusan vad få problem jag kan lösa på egen hand.)
Igår när jag hade kört bil i åttaånhalv timme, ringde mobilen. Eftersom jag från mitt bilkontor bollade basketträningar, gympapåsar, matsäckar, busstider och tvättprogram samt matintagsfrågor, svarade jag.
(Innan vi nu fortsätter: jag håller helt med om att mobiltelefonprat i bil bör förbjudas, men att man kanske kan få dispens om man har god simultanförmåga och händsfri?)
Ring ring. Satan. 019, vem ringer från 019? Örebro? Ah, mina älskade kompisar från Örebro vill att jag ska hålla en jättedyr föreläsning förstås!
– Lotten Bergman, full av förväntan!
– Ja hejsan Lotten, jag ringer från XKRRSFGHUKR och jag vill erbjuda dig KHÖLKÖOK.
(Det som sägs med versaler är välartikulerade ord som är helt omöjliga att tolka. Ni har väl varit med om samma fenomen?)
– Du ringer från vem och vill erbjuda mig vad?
– En dator till halva priset!
– Du, jag kör bil och kan inte diskutera det här nu.
– Du kan inte köra av någonstans eller parkera vid vägrenen så att jag kan berätta om hur du får en dator till halva priset?
Det var faktiskt bland det konstigaste jag har hört. Att någon okänd människa vill erbjuda mig en dator till halva priset känns helt normalt, men att be mig att sluta köra bil för denna halva dator … va?
– Ursäkta mig, du tycker att jag ska sluta köra bil för att du ska få berätta om ett erbjudande?
– Ja! Vad har du för dator idag, Lotten?
– Absurt. Nu avslutar vi det här samtalet innan jag kör i diket. Hejdå.
Jag har kollat upp numret, och företaget var Dialect. Dags att ta ett snack med säljarna, kanske?
