Hoppa till innehåll

Etikett: bil

Bonusblogginlägg: Är detta … Svalbard?

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Jag, min djefla man och de fem barnen är i Gryt, som ligger i Östergötland. Det har vi aldrig varit förut – faktum är att vi sedan Sjuttonåringen föddes aldrig någonsin har varit någon annanstans än hemma på julen. Men sedan brann ju huset och nu bor vi i blott tre rum – och även om det var jättemysigt för ett sekel sedan, så har vi andra pretentioner nuförtiden. Vi vill gärna ha stora ytor, myshörn att dra sig undan till och ett gigantiskt kök samt tillgång till internet. (Bio, kvarterspub och Dramaten hade också varit trevligt, men något får man ju försaka.)

När jag för en månad sedan var i Schweiz och föreläste för mina alldeles egna Annaankor (jag får säga så, de fnissar bara åt mig) sa jag något i stil med ”Uhuuu, våra barn har ingenstans att vara på juhuuulen, vad ska vi göööhöööra, uhuuuu, uhuuu” tills de alla kastade julerbjudanden på mig. Jag valde förstås den Anna som hade flest basketspelande barn (bl.a. en Hugo som är tvåochenhalv meter lång!) och hennes hus. En gammal kantorsgård! Tusen tack, Anna!

Så dit åkte vi i två bilar igår. Inne i Norrköping fastnade vi tre gånger bakom moderna bilar som fick motorstopp, och jag tänkte ”måtte våra gamla bilar hålla hela vägen”. (Bad karma?)

Väl framme lämnade Sjuåringen lite mitbringsel/offergåva så att huset ska tycka om oss.

Alltså springer vi nu omkring i ett helt fantastiskt gammalt hus. Men redan efter en kvart blev alla hungriga … fast vi hittade inte maten. Inte i bilarna, inte i kylskåpet, inte i skafferiet och inte heller i farstun. 

För den stod kvar hemma i kylväskan i vår hall i det brända huset.

Men spik i foten, trallala. Vi åt mackor utan pålägg och flingor utan fil och godis utan dåligt samvete. Och i morse satte jag mig i bilen för att köra till Valdemarsvik och köpa andra omgången julmat. Plötsligt blev allt väldigt besvärligt, otrevligt och bökigt. För bilen såg så konstig ut – den bilen som vi igår förärade nya dubbdäck och som vi verkligen har skämt bort som ett sladdbarn på senare tid.

Är du framtung, lille vän?

Båda framdäcken hade punka. Sådant ser man ju nästan bara i kriminalfilmer, så vi började fundera på terrorattentat och sabotage medan vi försiktigt flyttade bilen ett par meter till grannhuset för att få ut den opunkade bilen. Då kom en dam i grannhuset och bad oss att genast flytta bilen. Hm, tänkte vi.

Den närmaste halvtimmen lärde vi oss att man inte alls ska flytta sin punkabil ens en decimeter. Och att nya dubbdäck kan läcka om det blir kallt (say what?). Och att däckförsäljaren nog hade slarvat. Och att ventilerna var dåliga. Och att man inte ska förstöra däck med en sådan där spraylagarflaska om man inte måste. Och att om man har kört på punkadäck så kan de sprängas när man fyller dem igen. Samt att man för 400 kronor per år kan få ett serviceavtal som gör att sådana här händelser inte kostar en enda krona. Hm, tänkte vi.

I Valdemarsvik vidtog en stund senare den vilda jakten på däckpump att låna. Eller bara några tips på vad jag skulle kunna göra. Eller en idé om vem jag skulle kunna prata med för att få upp humöret lite.

Statoil hade en sådan här butiksentré, men bara en trasig pump som de ändå inte brukade låna ut förresten. Hm, tänkte jag.

Efter att ha frågat efter vägen och efter råd samt efter ett försvunnet köpcenter hur många gånger som helst och dessutom börjat frysa och misströsta efter att ha blivit åthutad som varande i vägen inne i mataffären, sa Sjuttonåringen bredvid mig:

– Jag tror att det är så här i Svalbard.

 Svalbard eller Valdemarsvik, det är frågan.

Men plötsligt föll allt på plats. Vi hittade världens bäste östgöte med världens bästa bärgarbil och världens absolut finaste dialekt.

– Wejäl otu, detta. Wäkne mä att dä bli weklamaschon på dette.

Nu inväntar vi snöovädret så att jag äntligen ska få gå ut och skotta. Den djefla mannen är i Valdemarsvik och pratar bilbekymmer med händiga karlar och jag ska iklädd förkläde laga julig spaghetti och köttfärssås.

Tacka mig! Jag har dansat en snödans. Hm, tänker ni.

Jul, jul, ljuvliga jul!

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Share
21 kommentarer

Känsliga bilälskare varnas

Ah! Bilälskare var ju ett intressant ord.

Men nu ska jag inte berätta ekivoka historier om vighet från ungdomen utan om vår kära, stora, klumpiga silverpil till bilskrälle. Det är en Volvo 745 från 1987 som till för sju år sedan ägdes av en gammal skånsk bankir som bara körde den på söndagar och som resten av dagarna putsade på den, där den stod i ett varmt garage. Sedan hamnade stackarn (bilen, bankiren dog nog) i en fembarnsfamilj utan garage, utan mekanikerkunskaper och utan allmänt bilvett eller känsla för biltvätt.

Häromdagen lämnade vi in den till en verkstad eftersom det säger ”bump” i ratten när man svänger åt vänster och motorn liksom harklar sig som en gammal bankir inför ett middagstal.

– Nämen det är ju en fin bil, sa bilmecken.
– Mhm, vi gillar den skarpt.
– Nämen nåt fel kan jag inte hitta.
– Inte? Så trevligt!
– Nämen jag fyllde på olja och spolarvätska.
– Tack!

(Nu vet jag att det är hål i spolarvätskebehållaren och att allt kommer att sippra ut på tre timmar, men det borde jag kanske kunna fixa själv på något sätt. Silvertejp?)

– Men … sa bilmecken och rynkade pannan.
– Ojoj, vad har du hittat?
– Nämen alltså när tvättades bilen senast?
– Öh. Tjugohundr…
– Ni måste tvätta bilen. Den mår inte dåligt av det.
– Ok!

Det där med biltvätt är för oss som att använda tandtråd eller stretcha efter träningen samt knipa efter en förlossning: det blir bara inte av. Men ni ser – jag lyder när jag blir åthutad av proffs.

I biltvätten såg det ut som vanligt, fast bilen åkte framåt av sig själv i en tvätt-tunnel och stod inte stilla som det brukar vara. (Jag sitter faktiskt och fnissar som ett skrämt barn i detta läge.)

När jag kom ut ur skumtunneln, kastade jag mig ur bilen för att skåda undret – det skulle liksom se ut som i tecknade filmer med gläns- och lyseffekter överallt.

Men. Då fick jag en chock. Bilen såg nämligen ut som en gammal disktrasa. Biltvätten hade fått bort all normal smuts, men inte sådant som vanligtvis endast växer på Jätten Jorm eller Storsjöodjuret.

Det växer något på bilen!
Nej! Vad händer där bakom listen?

Min teori är att bilen under många orienteringsresor och parkeringar på orienteringsvänligt inställda bönders fält, har acklimatiserat sig såpass att den har börjat anta en annan form. Den håller på att förvandlas till en levande organism med mossa och lav i ögonbrynen. Precis som den möglige mannen, som vi ju har diskuterat så många gånger förut. (William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.)

Eller … vad heter den underbara barnboken om en gammal mossig trästock som  förvandlas till en flygande drake? Uppdatering: Jag hade bara behövt gå 25 meter bort till min djefla man och fråga: Resan till landet Längesen av Elsa Beskow var det ju jag menade.

Om tre år blir silverpilen en äkta sekrutt: veteranbil. Kommer vi ens att kunna se att det är en bil då?

Share
21 kommentarer

I Mullsjö sover vi i Sjörydsvillan

Brrrrrrrrruhum!

Jag ligger nu i en B&B-säng, full av grönt, rött och varmt te samt två sorters kakor. (Jag, inte sängen.) Huset är i sin tur fullt av innebandyspelare som går på innebandygymnasiet här i Mullsjö. När jag blir stor ska jag starta ett bloggymnasium, men jag vet inte riktigt hur jag ska stava till det.

Hur blev det med resan denna dag? (Endast kartnördar hoppar av glädje inför dessa rapporter.) Jo, vi hade planer på att ta bilfärjan till Helsingör och sedan köra ner till Köpenhamn för att ta bron över till Malmö och sedan klappa Lunds Domkyrka på pelarna … men insåg att vi då skulle ha kommit blott till Eslöv i kvällningen. Så det blev en snabb Danmarkskompromiss.

Kolla, i Danmarks mataffärer ligger alla potatisar i genomskinliga plastpåsar som inte skyddar för ljus ett endaste dugg. Blir de inte alldeles gröna av det?

 

Viken–Helsingborg–Helsingør–Helsingborg–Halmstad–Skeppshult–Mullsjö. Vi känner ingen i Mullsjö och har inget i Mullsjö att göra, men någonstans ska man ju sova.

 

Skeppshult har inte bara cyklar utan även stekpanneoutlet.

– Det var en alldeles förtjusande trevlig bilfärd, sa den lillgamle Tolvåringen när han borstade tänderna.

Ja, det var det. (Vi missade dock ett outletbesök i Gällsjö Gällstad bara för att vi när det var dags att svänga istället lyssnade intensivt på radio, där man berättade om en kille som hade 13 syskon – varav två var hans föräldrar.)

I Mullsjö körde vi efter incheckningen som vore vi cruisande raggare i en Impala i Luleå 1974. Vi hittade en pizzeria på gångavstånd, men …

… den såg ut så här, och vi ville ha något mer restaurangliknande.

Så vi satte oss i bilen. I den vilda jakten på den perfekta pizzerian saknade vi

  • plånbok (vilket upptäcktes i tid)
  • GPS (ska jag önska mig i julklapp)
  • mobiltelefon (urladdade och utan laddare)
  • karta (bilatlasen visar inte ens de större städerna ingående)
  • lokalsinne (inget att göra – dåliga gener).
Så här körde vi tills Mullsjöborna började vinka till oss för att vi skulle be dem om köranvisningar.

 

Detta var uteserveringen på pizzeria Amigo inne i Mullsjös centrala delar. Pergolan var sned och vind, utemöblerna alldeles plaskblöta – men pizzorna alldeles perfekta. Fast kvällens succéupplevelse fanns faktiskt i grannhuset, det vita där borta.

– En självgående gräsklippare!
– Den kör själv!
– Kom, vi går dit och kollar!
– Men ska ni inte äta fö…? Barn …? Hallå …?

Trots den där kyrkaversionen dras jag till dem. Under kvällspromenaden hittade vi nämligen Nykyrka kyrka som inte är ny (byggd 1887), ”i fornnordisk stil”. (Namnet kommer av en kyrka som var ny på 1600-talet.)

Och så snubblade vi över en i mina ögon mycket underlig gravsten. Som en anonym kommentar, liksom.

Share
22 kommentarer

Men inte är det som i Dakar-rallyt i alla fall!

Först ska ni kolla på den här sudderuddbilden och gissa vad som hände igår.

The Black Jack.

Har ni gissat? Nu kommer svaret.

Jag hade under gårdagskvällen ett tajt schema som innebar

  • lämning på basketträningar
  • brevpostning
  • mathandling
  • diverse andra ärenden som är för trista för att rabblas här
  • hämtning på basketträningar.

Men på väg från basketlämningen, ringde mobilen. Man ska inte köra och prata telefon, så jag stannade meddetsamma eftersom jag ändå bara var inne på en parkeringsplats och kryprullade.

Här har jag stannat. Framför mig har jag en låg, låg stenmur.

När jag hade lagt på luren (vilket man alls inte gör med en mobil eftersom man bara trycker på en minimal knapp med sina vinterstela fingrar), startade jag bilen och körde … uuuuuupp på den lilla muren som jag hade glömt bort … och duns, satt jag fast. Hängande på den lilla muren.

Bruuum, bruuum, som i Pippi Långstrump när Kling och Klang inte kommer någon vart.

I bilen fanns plåster och reflexvästar, vattenflaskor, ett cykelställ och opantade flaskor, men inte vantar och ingen domkraft. (Som heter så för att Dume är ”tumme” på tyska, och den tummen liknar kuggarna i domkraften.)
______
Uppdatering
Fel!
Marianne rättar mig i kommentatorsbåset: ”Nja, ’tumme’ på tyska heter Daumen”. Hellquist:
Öh.
_________

Då ringde jag Bästisgrannen som var ute och körde med sin lilla gröna bil, utrustad med domkraft, vattenflaskor, snytpapper och ett kvastskaft. Men inga vantar. (Jag är tydligen alltid utan vantar.)

På riktigt flyttade sig muren inte.

– Men sicken tur att jag har en blogg! sa jag och tog denna bild.

Jag vevade upp bilen på Bästisgrannens domkraft och blev påhejad av en främmande karl som med Bästisgrannen puttade så att bilen kom loss. Då backade jag över den tippade domkraften som … punkterade däcket. (Det kan ha hänt i muröverkörningsmomentet också.)

Sedan följde ett komplicerat och tidspressat körschema som till slut inbegrep även Bästisgrannens man Skotten eftersom han till skillnad från andra män inte har ryggskott. Men jag lossade alla muttrarna själv och blev på helt egen hand jätteskitig till och med på nästippen. I väntan på en ny domkraft roade jag mig på detta vis:

Fälgkors, som faktiskt borde heta mutterkors.

Ser ni, där är världens plattaste däck, som faktiskt är fullt av sådant där vitt skum som finns på flaska men som inte räckte eller läckte ut eller vad det nu var som hände eftersom däcket inte fylldes ett enda dugg av det.

Tur att man har något att jämföra med.

De två bilderna här ovan är från Sportnytts gårdagsrapportering om Dakar-rallyt. Då trillade den vänstra bilen nerför ett stup och lade sig som en macka uppochner (båda i bilen klarade sig) medan en annan bil missade en liten varningsskylt och körde ut i tomma intet och sedan höll på att bli mosad av bilar som kom bakifrån. Pffft, vad är väl en liten punktering?

Share
37 kommentarer

Nu i Sioux Falls, South Dakota

Jag är en knarkare. Mitt knark kostar mig massvis. Jag har alldeles nyss slösat bort fem hundralappar på min lilla knarkfunktion ”internet överallt”. Förlåt, plånboken! Tack Telenor! Morr. (Fast inte hade jag någon aning om att min lilla fix kostade 17 kronor i minuten.) Min djefla man blev så nervös av mitt misstag att han omedelbart spärrade någon fantastisk utlandsfunktion så att jag nu inte kan använda mobilen över huvud taget. Tack igen, Telenor. Ingen täckning i det innersta av Norrland och världens dyraste mejlkontroll en dag i Minnesota.

Nåväl. Vi har nu rest genom majsland från Minneapolis till Sioux Falls, där Bästisgrannens kompis bor. Överallt ser det ut som i filmerna.

Mest som i North by Northwest, där jag anar Cary Grant i majsfälten. Alfred Hitchcock hade haft en del att klaga på när det gäller symboliken i fotografiet eftersom jag inte utnyttjar vägens och stoppskyltens inbördes vinklar tillräckligt.

Men det ser även ut som i slutet av Cast Away och Walk the Line.

För att inte tala om att det ser ut som The Last Picture Show, där Cybill Shepard debuterar väldigt avklädd. Affärerna ligger längs breda gator med stora skyltar och alla kör bil även om det bara är tio meter till nästa affär.

Det är kokande hett ute (35–40 °C), men eftersom vi inte är ute, utan i de kylskåp som heter bilar, affärer och AC-blåsande hus, längtar jag till marken, till stenarna jag lekt: utomhusluft! Jag vänder upp blicken mot solen, kisar och njuter av heta vindar. Våra värdar ropar:

– Oh, dear, she’s doing it again! She’s gone out again! Why does she do that? Do you do that in Sweden?

Denna installation kallar jag anti GI.

Taco Bell har man ju hört talas om, om inte annat i Demolition Man, där man som svensk tittare blev helsnurrig eftersom de i filmen visade skyltar med ”Pizza Hut” men det i den svenska texten stod ”Taco Bell”. Orsaken var att något ljushuvud kom på att européerna nog inte skulle gilla filmen med Taco Bell i, eftersom vi inte har den kedjan här. Däremot har vi ju Pizza Hut, så då ändrade de alla skyltar digitalt i filmen. Att det ändå stod Taco Bell i texten, verkar vara ett … automatöversättningsfel?

South Dakota har alltså en lokal Taco Bell-variant, som heter Taco John’s. Det var slabbigt, slafsigt, skitigt och fettkladdigt överallt. En baconsås som skulle hällas över salladsblad smakade julskinka och allt var bara helt underbart spännande.

Bästisgrannen ligger här på en annan restaurang och stretchar magen. Det hjälpte, sedan kunde hon klämma ner lite mer mat.

Share
20 kommentarer

Tolvåringen blir 13

Varje dag finns en anledning till kalas! Är det inte möhippor eller fotbollsmatcher (se inlägget nedan) så är det examen och konfirmation. Samt födelsedagar. (Och 511 utflykter.)

Pust.

Den nyblivna Trettonåringen fick i morse av sin farfar en hatt som han själv har använt i 40 år. Den är tillverkad av hovleverantören Gélot, som hade en affär vid Place Vendôme i Paris och levererades idag i en påse från Fortnum & Mason, eftersom farfar en dag år 2000 glömde hatten där. På teavdelningen. En anställd, klädd i jackett, hjälpte honom under hela hattjakten.
Sådant tycker jag om – ting och prylar med historia. Ge bort gamla grejer, skriv lappar om historien bakom och se till att spara på endast sådant som har betydelse.

(Säger hon som har källaren full av … skräp.)

Av mina egna födelsedagspresenter minns jag allra mest den älskade tioårspresenten: ett extremt fult, hudfärgat, sladdrigt pennfodral med en grön linjal i. Förmodligen finns det i källaren. Men den lilla ryamattan som jag fick på min elvaårsdag av min moster och som en klasskompis kräktes på när vi gick ut gymnasiet, den har jag slängt. Tror jag.

Uppdatering
En planerat lugn torsdag med datorarbete förvandlades pga. SJ i ett huj till till en bilfärd i sekruttbilen för leverans av min djefla man, som skulle föreläsa i Stockholm.

Sedan satt jag i bilköer. Och i bilköer. Samt i en och annan bilkö. Plötsligt råkade jag köra vilse in på Ikea. Sedan satt jag i bilköer igen. Efter 20 minuters svärande tog jag av mig min coola, svarta t-shirt och körde hem i bh medan svetten rann mellan bröna.

Nu ska jag laga trerättersmidddag till 14 personer och svänga ihop en tårta!

(Not. Jag ska hämta pizza och be Bästisgrannen köpa frysta tårtor på Coop medan jag dricker en dubbel whisky. Se där, vad bilköer gör med den annars så sansade och välplanerade husfrun.)

Share
17 kommentarer

Den stora bilbloggardagen

I förrgår blev det bildiskussion i kommentatorsbåset. Minnen från förr skvalpade till ingen nytta alls omkring i allas hjärnor.

Därav detta inlägg. Stjälp av er bilminnen! Berätta som Stellan och IT-mamman om bilen som tutade i takt med blinkrarna och dessutom rykte som Cecilia N:s bil! Häv ur er ilskan på bilarna som liksom Helénes tvärdör i uppförsbackar och bilar som … är alldeles underbara.

Under de dryga 20 år som jag bodde hemma med mina föräldrar, hade de bara två bilar.

Stenåldern? Nej, bara 1966. Pappa fixar, jag tittar, mamma fotograferar, Broder Jakob bor i hennes mage och Bubblan går på tomgång.

Mammas och pappas första bil var en blå WV. Jag minns inget annat än att det på bakrutan satt en fastklistrad, röd fjäder, vilket var en del av kampanjen för bättre cancervård. Hylands hörna hade tydligen den första Röda-fjädern-kampanjen 1969, så här på bilden hade vi inte kunnat se någon om vi hade försökt. Däremot tittar jag med lupp på alla andra detaljer i bilden. Är vi ute i skogen med packning och en … salladsskål?

Nästa bil blev en gul Volkswagen Variant 411. Den kördes Lund–Luleå, Luleå–Frankrike, runt hela Europa och ett par extravarv runt Sverige tills jag övningsbackade den in i en stängd garagedörr 1984. Eter det körde den ett par år till, fast den fick motorstopp om man inte gasade hela tiden – även när kopplingen var nertryckt.

I några år hade vi en stuga i Hylta (dit Gulan, sedermera av naturliga skäl kallad ”Kexet” naturligtvis kördes oräkneliga gånger). En sommarmorgon 1977, var bakrutan borta. Bara så där.

– Kom allihop! Fotografering! Klättra in och på bilen! Ställ en Ica-kasse framför, det ser naturtroget ut!

Bästisgrannen i nypermanentad lugg sitter på bilden i det tomma ruthålet och lillasyster Orangeluvan i plyschoverall är på väg upp på taket. De andra är kusiner och ingifta släktingar. (Huset i Hylta måste ha varit smockfullt just denna natt.)

Själv då? Joorå, vi ärver bilar. En bil (Volvo Kombi) har vi köpt – av en gammal bankdirektör som bara körde den på söndagar. En Toyota sålde vi för en krona. En annan Toyota körde jag in i en stolpe. De stackars bilarna som hamnar hos oss får ingen vidare omvårdnad – förlåt. Båda våra nuvarande bilar är myndiga, men vi hoppas att de inte tänker flytta hemifrån än på ett tag.

——-
Andra som hoppade på bilbloggartrenden:
Översättarhelena
Ozzy
Stellan 1 och 2
IT-mamman med bil till salu
Ingela
hakke och hakke igen
Heléne
Gravallvar
Ica
Solusfemina (fast det kan vara ett eget påhitt och alls inte bilbloggardagsrelaterat)
Den blyga
Den gamle vid havet
Sandra och Sandra igen (men hon har med all säkerhet ingen aning om att hon bilbloggardagsdebuterar)

Fler? Säg till!

Share
49 kommentarer

Men far och flyg, oktober!

Poängen med maj är faktiskt att det är varmt och skönt väder så att man kan gifta sig, döpas, ha grillkvällar och på det hela taget njuta av ljumma vindar. Poängen med maj är att fastän almanackan spricker i sömmarna, så kan man ändå vända näsan uppåt (utan att för den skull vara högfärdig) och lapa solstrålar. Poängen med maj är att det är en skön månad.

Så vad gör oktober här? Crashing the party, liksom!

Utegympa med mössa till de fyra skolbarnen och extra sittunderlag till dagisbarnet som ska på tusen och en utflykter. Klassresor med långkalsonger. Barnkalas i spöregn flyttas inomhus trots att inomhuskalas ju är en styggelse (för föräldrarna, vill säga).

Nåväl. Då får man glädjas åt det lilla.

1) Jag kommer hem och möts av en chipsväg som leder till guld och gröna skogar – en kuddkoja att mysa i!

Jag skulle haft röda skor med klackar att slå ihop.

2) Inget djur har bajsat i vår sandlåda på flera dagar!

3) Jag kom äntligen iväg för att slänga återvinningsprylar och kom ihåg att ta fingervantar på mig!

När bilden togs hade jag redan slängt fem påsar.

Ni ser bilen, väl? Det är en snart 20 år gammal Toyota som i stänkskärmstrakten påminner om ruttnande, medeltida tänder. Sent igår kväll ringde en man och vill köpa den av oss!

– Köpa den gamla? Men det är ju en skruttbil! sa jag.
– Sekrutt?
– Alltså, den är ju gammal och inte särski…
– Inte sekrutt, Toyota!
Trust me, johodå, skruttbil. Men vad vill du ge för den?
– Nej, jag undrar om den är till salu.
– Ja, men vad … äh, strunt samma, jag vill inte sälja min bil. Den funkar bra och jag gillar den!
– Ja, därför vill jag köpa den.

Jaja. Nu ska jag ta på mig raggsockor och göra en åkarbrasa. Sköna maj, välkommen!

Share
39 kommentarer

Nybilen (publ. i Sydsvenskan 2001-06-14)

Vägsaltet har tagit ut sin rätt. Skruttbilen är död. Kexet is no more. Ärgad, ärrad – äntligen ändalykt.

Den gamle skrutten tappade främre registreringsskylten i stans största rondell, fick en domkraft i skrevet när vi tog av vinterdäcken den 7 juni och motorstopp på väg till bilbesiktningen.

I vanliga fall är det jag som åker och besiktigar bilen eftersom någon sagt att bilar med kvinnor ser så ämliga ut att bilbesiktarna av ren medkänsla släpper igenom vilken skrotbil som helst. Helst bör man vara höggravid, sa någon. Man kan ha med sig besvärliga barn som skriker och tjoar och distraherar mekanikerna så att de inte ser hur rostig bilen är. Sa någon.

Jag har med glans klarat denna prövning varje år sedan 1991, då vi köpte vår första. (En limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare.) Tre olika bilar har jag med magen i vädret eller barnen hängande i kjolarna prånglat igenom bilkontrollen. Bilarna må ha hostat sig igenom en hel vinter, men när jag kom där och sa “oj”, “hoppsan” och “nä vasäjeru” till de oljiga grabbarna med sina ficklampor så kom jag alltid ut på andra sidan med ett leende.

– Där lurade jag dem allt! sa jag och log. Varje år.

Jag såg i förra veckan till att stuka armbågen såpass allvarligt att jag inte ens med den godaste vilja i världen kunde köra bil. Alltså skulle min man premiärbesiktiga. Först bytte han besiktningsdatum tre gånger för att han tänkte hinna fixa lite rost och byta en säkring och bättra på den bakre registreringsskylten med Tipp-Ex. Men en dag tog han tjuren vid hornen och fick då blinkersspaken i handen.

Med Karlssons kalasklister kan man dock slå världen med häpnad.

Han kom slutligen iväg, men ringde efter tjugo minuter och skrek att han hade fått motorstopp femtio meter från bilbesiktningsstället.

– Vad ska jag göra? sa jag.
– Ring till bilbesiktningen! skrek han.
– Ska dom komma och hämta dig?
– NEJ! Säg bara att jag är sen!
– Kan du inte göra det själv? sa jag.
– Är du inte klok, jag vill inte! skrek min man.

Mot detta argument hade jag inget att komma med.

Först hamnade jag hos en automatisk bilbesiktningssvarare i Örebro, sedan i en telefonkö i Vällingby. Färghandeln som ligger granne med Svensk Bilprovning hjälpte mig dock med det rätta numret. Men inte hjälpte det.

När min man väl kom fram blev han underkänd. Skrotbilen lider av en såpass långt framskriden rostsjuka att den inte kan räddas. Möglet på mattan i bagageluckan har spritt sig till baksätet. Pommes fritesen under passagerarsätet har vandrat upp i askkoppen med mynt. Vägatlasen från 1988 har vuxit ihop med fem års samlade glasspapper. Och hjulupphängningen hänger på en skör rosttråd.

Nyss köpte vi en Ny Bil av en ingift morbroders kamrats gamle kusin, som bara kört den varannan söndag. Den ser ut som en pansarkryssare och blänker som ett par nya gympadojor och startar även när det regnar. Den luktar bara avgaser när motorn är igång och läcker varken in eller ut. Den är fjorton år gammal och fräsch som en nyponros fastän vi ägt den i en månad nu.

Den 1 juli pantar vi skruttbilen och får femtonhundra kronor för att låta bli att ta den ut på vägarna och skrämma slag på vanligt folk. Skruttbilen är död. Länge leve nybilen Potemkin!

(Peppar peppar.)

©Lotten Bergman, 2001

Share
3 kommentarer