Hoppa till innehåll

Etikett: bil

Men inte är det som i Dakar-rallyt i alla fall!

Först ska ni kolla på den här sudderuddbilden och gissa vad som hände igår.

The Black Jack.

Har ni gissat? Nu kommer svaret.

Jag hade under gårdagskvällen ett tajt schema som innebar

  • lämning på basketträningar
  • brevpostning
  • mathandling
  • diverse andra ärenden som är för trista för att rabblas här
  • hämtning på basketträningar.

Men på väg från basketlämningen, ringde mobilen. Man ska inte köra och prata telefon, så jag stannade meddetsamma eftersom jag ändå bara var inne på en parkeringsplats och kryprullade.

Här har jag stannat. Framför mig har jag en låg, låg stenmur.

När jag hade lagt på luren (vilket man alls inte gör med en mobil eftersom man bara trycker på en minimal knapp med sina vinterstela fingrar), startade jag bilen och körde … uuuuuupp på den lilla muren som jag hade glömt bort … och duns, satt jag fast. Hängande på den lilla muren.

Bruuum, bruuum, som i Pippi Långstrump när Kling och Klang inte kommer någon vart.

I bilen fanns plåster och reflexvästar, vattenflaskor, ett cykelställ och opantade flaskor, men inte vantar och ingen domkraft. (Som heter så för att Dume är ”tumme” på tyska, och den tummen liknar kuggarna i domkraften.)
______
Uppdatering
Fel!
Marianne rättar mig i kommentatorsbåset: ”Nja, ’tumme’ på tyska heter Daumen”. Hellquist:
Öh.
_________

Då ringde jag Bästisgrannen som var ute och körde med sin lilla gröna bil, utrustad med domkraft, vattenflaskor, snytpapper och ett kvastskaft. Men inga vantar. (Jag är tydligen alltid utan vantar.)

På riktigt flyttade sig muren inte.

– Men sicken tur att jag har en blogg! sa jag och tog denna bild.

Jag vevade upp bilen på Bästisgrannens domkraft och blev påhejad av en främmande karl som med Bästisgrannen puttade så att bilen kom loss. Då backade jag över den tippade domkraften som … punkterade däcket. (Det kan ha hänt i muröverkörningsmomentet också.)

Sedan följde ett komplicerat och tidspressat körschema som till slut inbegrep även Bästisgrannens man Skotten eftersom han till skillnad från andra män inte har ryggskott. Men jag lossade alla muttrarna själv och blev på helt egen hand jätteskitig till och med på nästippen. I väntan på en ny domkraft roade jag mig på detta vis:

Fälgkors, som faktiskt borde heta mutterkors.

Ser ni, där är världens plattaste däck, som faktiskt är fullt av sådant där vitt skum som finns på flaska men som inte räckte eller läckte ut eller vad det nu var som hände eftersom däcket inte fylldes ett enda dugg av det.

Tur att man har något att jämföra med.

De två bilderna här ovan är från Sportnytts gårdagsrapportering om Dakar-rallyt. Då trillade den vänstra bilen nerför ett stup och lade sig som en macka uppochner (båda i bilen klarade sig) medan en annan bil missade en liten varningsskylt och körde ut i tomma intet och sedan höll på att bli mosad av bilar som kom bakifrån. Pffft, vad är väl en liten punktering?

Share
37 kommentarer

Nu i Sioux Falls, South Dakota

Jag är en knarkare. Mitt knark kostar mig massvis. Jag har alldeles nyss slösat bort fem hundralappar på min lilla knarkfunktion ”internet överallt”. Förlåt, plånboken! Tack Telenor! Morr. (Fast inte hade jag någon aning om att min lilla fix kostade 17 kronor i minuten.) Min djefla man blev så nervös av mitt misstag att han omedelbart spärrade någon fantastisk utlandsfunktion så att jag nu inte kan använda mobilen över huvud taget. Tack igen, Telenor. Ingen täckning i det innersta av Norrland och världens dyraste mejlkontroll en dag i Minnesota.

Nåväl. Vi har nu rest genom majsland från Minneapolis till Sioux Falls, där Bästisgrannens kompis bor. Överallt ser det ut som i filmerna.

Mest som i North by Northwest, där jag anar Cary Grant i majsfälten. Alfred Hitchcock hade haft en del att klaga på när det gäller symboliken i fotografiet eftersom jag inte utnyttjar vägens och stoppskyltens inbördes vinklar tillräckligt.

Men det ser även ut som i slutet av Cast Away och Walk the Line.

För att inte tala om att det ser ut som The Last Picture Show, där Cybill Shepard debuterar väldigt avklädd. Affärerna ligger längs breda gator med stora skyltar och alla kör bil även om det bara är tio meter till nästa affär.

Det är kokande hett ute (35–40 °C), men eftersom vi inte är ute, utan i de kylskåp som heter bilar, affärer och AC-blåsande hus, längtar jag till marken, till stenarna jag lekt: utomhusluft! Jag vänder upp blicken mot solen, kisar och njuter av heta vindar. Våra värdar ropar:

– Oh, dear, she’s doing it again! She’s gone out again! Why does she do that? Do you do that in Sweden?

Denna installation kallar jag anti GI.

Taco Bell har man ju hört talas om, om inte annat i Demolition Man, där man som svensk tittare blev helsnurrig eftersom de i filmen visade skyltar med ”Pizza Hut” men det i den svenska texten stod ”Taco Bell”. Orsaken var att något ljushuvud kom på att européerna nog inte skulle gilla filmen med Taco Bell i, eftersom vi inte har den kedjan här. Däremot har vi ju Pizza Hut, så då ändrade de alla skyltar digitalt i filmen. Att det ändå stod Taco Bell i texten, verkar vara ett … automatöversättningsfel?

South Dakota har alltså en lokal Taco Bell-variant, som heter Taco John’s. Det var slabbigt, slafsigt, skitigt och fettkladdigt överallt. En baconsås som skulle hällas över salladsblad smakade julskinka och allt var bara helt underbart spännande.

Bästisgrannen ligger här på en annan restaurang och stretchar magen. Det hjälpte, sedan kunde hon klämma ner lite mer mat.

Share
20 kommentarer

Den stora bilbloggardagen

I förrgår blev det bildiskussion i kommentatorsbåset. Minnen från förr skvalpade till ingen nytta alls omkring i allas hjärnor.

Därav detta inlägg. Stjälp av er bilminnen! Berätta som Stellan och IT-mamman om bilen som tutade i takt med blinkrarna och dessutom rykte som Cecilia N:s bil! Häv ur er ilskan på bilarna som liksom Helénes tvärdör i uppförsbackar och bilar som … är alldeles underbara.

Under de dryga 20 år som jag bodde hemma med mina föräldrar, hade de bara två bilar.

Stenåldern? Nej, bara 1966. Pappa fixar, jag tittar, mamma fotograferar, Broder Jakob bor i hennes mage och Bubblan går på tomgång.

Mammas och pappas första bil var en blå WV. Jag minns inget annat än att det på bakrutan satt en fastklistrad, röd fjäder, vilket var en del av kampanjen för bättre cancervård. Hylands hörna hade tydligen den första Röda-fjädern-kampanjen 1969, så här på bilden hade vi inte kunnat se någon om vi hade försökt. Däremot tittar jag med lupp på alla andra detaljer i bilden. Är vi ute i skogen med packning och en … salladsskål?

Nästa bil blev en gul Volkswagen Variant 411. Den kördes Lund–Luleå, Luleå–Frankrike, runt hela Europa och ett par extravarv runt Sverige tills jag övningsbackade den in i en stängd garagedörr 1984. Eter det körde den ett par år till, fast den fick motorstopp om man inte gasade hela tiden – även när kopplingen var nertryckt.

I några år hade vi en stuga i Hylta (dit Gulan, sedermera av naturliga skäl kallad ”Kexet” naturligtvis kördes oräkneliga gånger). En sommarmorgon 1977, var bakrutan borta. Bara så där.

– Kom allihop! Fotografering! Klättra in och på bilen! Ställ en Ica-kasse framför, det ser naturtroget ut!

Bästisgrannen i nypermanentad lugg sitter på bilden i det tomma ruthålet och lillasyster Orangeluvan i plyschoverall är på väg upp på taket. De andra är kusiner och ingifta släktingar. (Huset i Hylta måste ha varit smockfullt just denna natt.)

Själv då? Joorå, vi ärver bilar. En bil (Volvo Kombi) har vi köpt – av en gammal bankdirektör som bara körde den på söndagar. En Toyota sålde vi för en krona. En annan Toyota körde jag in i en stolpe. De stackars bilarna som hamnar hos oss får ingen vidare omvårdnad – förlåt. Båda våra nuvarande bilar är myndiga, men vi hoppas att de inte tänker flytta hemifrån än på ett tag.

——-
Andra som hoppade på bilbloggartrenden:
Översättarhelena
Ozzy
Stellan 1 och 2
IT-mamman med bil till salu
Ingela
hakke och hakke igen
Heléne
Gravallvar
Ica
Solusfemina (fast det kan vara ett eget påhitt och alls inte bilbloggardagsrelaterat)
Den blyga
Den gamle vid havet
Sandra och Sandra igen (men hon har med all säkerhet ingen aning om att hon bilbloggardagsdebuterar)

Fler? Säg till!

Share
49 kommentarer

Men far och flyg, oktober!

Poängen med maj är faktiskt att det är varmt och skönt väder så att man kan gifta sig, döpas, ha grillkvällar och på det hela taget njuta av ljumma vindar. Poängen med maj är att fastän almanackan spricker i sömmarna, så kan man ändå vända näsan uppåt (utan att för den skull vara högfärdig) och lapa solstrålar. Poängen med maj är att det är en skön månad.

Så vad gör oktober här? Crashing the party, liksom!

Utegympa med mössa till de fyra skolbarnen och extra sittunderlag till dagisbarnet som ska på tusen och en utflykter. Klassresor med långkalsonger. Barnkalas i spöregn flyttas inomhus trots att inomhuskalas ju är en styggelse (för föräldrarna, vill säga).

Nåväl. Då får man glädjas åt det lilla.

1) Jag kommer hem och möts av en chipsväg som leder till guld och gröna skogar – en kuddkoja att mysa i!

Jag skulle haft röda skor med klackar att slå ihop.

2) Inget djur har bajsat i vår sandlåda på flera dagar!

3) Jag kom äntligen iväg för att slänga återvinningsprylar och kom ihåg att ta fingervantar på mig!

När bilden togs hade jag redan slängt fem påsar.

Ni ser bilen, väl? Det är en snart 20 år gammal Toyota som i stänkskärmstrakten påminner om ruttnande, medeltida tänder. Sent igår kväll ringde en man och vill köpa den av oss!

– Köpa den gamla? Men det är ju en skruttbil! sa jag.
– Sekrutt?
– Alltså, den är ju gammal och inte särski…
– Inte sekrutt, Toyota!
Trust me, johodå, skruttbil. Men vad vill du ge för den?
– Nej, jag undrar om den är till salu.
– Ja, men vad … äh, strunt samma, jag vill inte sälja min bil. Den funkar bra och jag gillar den!
– Ja, därför vill jag köpa den.

Jaja. Nu ska jag ta på mig raggsockor och göra en åkarbrasa. Sköna maj, välkommen!

Share
39 kommentarer

Nybilen (publ. i Sydsvenskan 2001-06-14)

Vägsaltet har tagit ut sin rätt. Skruttbilen är död. Kexet is no more. Ärgad, ärrad – äntligen ändalykt.

Den gamle skrutten tappade främre registreringsskylten i stans största rondell, fick en domkraft i skrevet när vi tog av vinterdäcken den 7 juni och motorstopp på väg till bilbesiktningen.

I vanliga fall är det jag som åker och besiktigar bilen eftersom någon sagt att bilar med kvinnor ser så ämliga ut att bilbesiktarna av ren medkänsla släpper igenom vilken skrotbil som helst. Helst bör man vara höggravid, sa någon. Man kan ha med sig besvärliga barn som skriker och tjoar och distraherar mekanikerna så att de inte ser hur rostig bilen är. Sa någon.

Jag har med glans klarat denna prövning varje år sedan 1991, då vi köpte vår första. (En limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare.) Tre olika bilar har jag med magen i vädret eller barnen hängande i kjolarna prånglat igenom bilkontrollen. Bilarna må ha hostat sig igenom en hel vinter, men när jag kom där och sa ”oj”, ”hoppsan” och ”nä vasäjeru” till de oljiga grabbarna med sina ficklampor så kom jag alltid ut på andra sidan med ett leende.

– Där lurade jag dem allt! sa jag och log. Varje år.

Jag såg i förra veckan till att stuka armbågen såpass allvarligt att jag inte ens med den godaste vilja i världen kunde köra bil. Alltså skulle min man premiärbesiktiga. Först bytte han besiktningsdatum tre gånger för att han tänkte hinna fixa lite rost och byta en säkring och bättra på den bakre registreringsskylten med Tipp-Ex. Men en dag tog han tjuren vid hornen och fick då blinkersspaken i handen.

Med Karlssons kalasklister kan man dock slå världen med häpnad.

Han kom slutligen iväg, men ringde efter tjugo minuter och skrek att han hade fått motorstopp femtio meter från bilbesiktningsstället.

– Vad ska jag göra? sa jag.
– Ring till bilbesiktningen! skrek han.
– Ska dom komma och hämta dig?
– NEJ! Säg bara att jag är sen!
– Kan du inte göra det själv? sa jag.
– Är du inte klok, jag vill inte! skrek min man.

Mot detta argument hade jag inget att komma med.

Först hamnade jag hos en automatisk bilbesiktningssvarare i Örebro, sedan i en telefonkö i Vällingby. Färghandeln som ligger granne med Svensk Bilprovning hjälpte mig dock med det rätta numret. Men inte hjälpte det.

När min man väl kom fram blev han underkänd. Skrotbilen lider av en såpass långt framskriden rostsjuka att den inte kan räddas. Möglet på mattan i bagageluckan har spritt sig till baksätet. Pommes fritesen under passagerarsätet har vandrat upp i askkoppen med mynt. Vägatlasen från 1988 har vuxit ihop med fem års samlade glasspapper. Och hjulupphängningen hänger på en skör rosttråd.

Nyss köpte vi en Ny Bil av en ingift morbroders kamrats gamle kusin, som bara kört den varannan söndag. Den ser ut som en pansarkryssare och blänker som ett par nya gympadojor och startar även när det regnar. Den luktar bara avgaser när motorn är igång och läcker varken in eller ut. Den är fjorton år gammal och fräsch som en nyponros fastän vi ägt den i en månad nu.

Den 1 juli pantar vi skruttbilen och får femtonhundra kronor för att låta bli att ta den ut på vägarna och skrämma slag på vanligt folk. Skruttbilen är död. Länge leve nybilen Potemkin!

(Peppar peppar.)

©Lotten Bergman, 2001

Share
3 kommentarer