Hoppa till innehåll

Etikett: bil

Biltjuven Bergman

Jag sällskapar ju sedan 1985 med min djefla man, även om han inledningsvis bara var min djefla fiancé. Han kan liksom Strindberg många konster, där jag idag ska fokusera på den senaste konsten som gjorde honom mer allmänbildad vad gäller brott. Inbrott.

Men den här historien börjar redan den 11 maj, när mors lille Olle i skogen sprang, och en skata/iller/björn/tjuv hittade den nogsamt gömda bilnyckeln och helt enkelt gick iväg med den. Här kan man läsa hela den historien.

olleskogen
Och så här slutade det. Då.

Men innan vi går vidare ska vi be Olle (som vi kallar honom i vanliga fall) beskriva sig själv. Hej, dyre make och husbonde. Hur funkar du egentligen?

– Jag har en hjärna som ofta går i 130, men som är svår att få ner till 50.
– Så du kör för fort utanför dagis och skolor?
– Mhfn. Det leder till att oviktigheter har en tendens att bli väldigt oviktiga i förhållande till det som jag för stunden är intresserad av. Jag kan hantera komplexa bråttomsituationer men tycker att det är väldigt svårt med vardagligt och stillastående ordningsskapande.
– Som att du kan måla halva källartrappan, halva utebordet, halva solstolen och halva tvättstugan samt lägga dina fyra glasögon i frysen, bakom Nationalencyklopedin, i din morfars bruna gummistövlar och i lådan med kassettband?
– Exakt. Liksom i ADD-spektrat. Hade jag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter nycklar glasögon och plånbok hade jag varit en Rockefeller.
–Hade jaaaaag fått 10 kr i timmen för den tid som jag har letat efter dina nycklar glasögon och plånbok, hade jag hunnit leta mer efter mina egna saker.

Vår fina bil som heter HEJ, fick häromdagen nog. Eller nåt. Han (det är verkligen en han) ville inte ut i skogen, så han lurade Olle att slänga in nycklarna i bilen, lite nonchalant draperade över växelspaken. När Olle kom på att han hade glömt karta/kompass/telefon/banan/barnen i huset, stängde han bildörren och gick in för att hämta skorna/citronen/glasögonen/hårsnodden/skruvmejseln.

Då låste HEJ om sig.

Plupp, åkte låspinnen ner och där stod den fina bilen och var låst som ett kassaskåp. När Olle ryckte tag i dörren började den blinka med arga lampor. Blink, blink, blink. Alla som väntade på busshållsplatsen vände sig mot oss och fann allt som hände väldigt roande. Men vi känner en kille som är extremt listig när det gäller bilar, så vi ringde till honom och bad honom ta med inbrottsverktygen.

– Ni vet att det här inte ska kunna hända? sa han där han kom med en skåpbil stor som ett radhus i Täby.
– Oj vad du har många saker med dig! sa Olle glatt.

hejbilen_olle_inbrott
Med en mysko, platt pinne försökte de sedan ta sig in via fönstrets nederkant och dörrens ovansida. Utan resultat.
gardinpinne_hejbilen
Här har de bänt upp bildörren lite och försöker med en gardinskena komma åt öppningsmekanismen.
hejbilen_stalgalge
Här har de rätat ut en stålgalge (tänk att vi äger stålgalgar!) och försöker låsa upp dörren.

När de hade misslyckats med alla upptänkliga inbrottsverktyg, gick den begåvade bilkillen in i sin skåpbil och inventerade.

– Hm. En svets. Hm. Har du en till stålgalge?
– Eh, va, ja? sa Olle, som inte alls var förvånad över att vi äger fler än en stålgalge.
– Vi svetsar ihop två galgar till en längre pinne och fiskar fram nyckeln.
– Jahaja. Det gör vi förstås.

galgsvets
Oerhört imponerande galgsvetsning. För att inte tala om hur vackert det var!

Med den nu lite längre galgpinnen, fiskade de och fiskade och fiskade och lyckades till slut få tag i nyckelbandet (se bild nedan) och dra ut det genom den lite, lite uppbända bildörren.

hejbilen_nyckeln
Nycklarna ligger i fyrkanten, pilen pekar på den svetsade galgkroken. Och jag har köpt en rattmuff!

Med knep och knåp samt tålamod – som inte finns när det gäller att måla golv, trappor och utemöbler – lyckades Olle till slut att med bilkillens hjälp få bilen att sluta sura. HEJ-bilen är alltså upplåst (och bildörren är helt okej trots den omilda behandlingen).

Men … nu ska ni få höra … vet ni vem som har lovat att fixa en bilnyckelskopia? Olle!

– Va? Vaddå? Vem? Kopia till vad? svarar Olle i detta nu.

Share
78 kommentarer

Hejdå macken …?

Det kom igår ett sms från lillasyster Orangeluvan:

sms

Vips, blev jag ju tvungen att ändra alla mina fredagsplaner. Visserligen är jag inte längre en Melodifestivalennörd, men det här är som

  • fotbollsmatch med Zlatan
  • modevisning
  • husvisning
  • happening
  • vinprovning
  • underklädesparty.

Ergo: man måste gå.

Ett dygn senare satte jag mig i bilen, eftersom tågen är galna och jag måste passa viktiga tider. Efter en kilometer sprang motorvärmemätaren (heter det ju inte) direkt upp till halva, vilket jag ansåg var farligt nära ”det röda”. (Heter det förmodligen inte.) Så jag körde in på närmaste mack, vilket råkade vara den där jädra löjliga macken som har bytt namn och som anser att det är genialiskt, medan jag inte kan se minsta lilla logik eller förnuft eller för den delen poäng med namnbytet. Jag lyckades (tjoho) hitta spaken till motorhuvens uppfällande, och drog i den. Jag kontrollerade oljan och det som jag anade var kylarvätskan: allt såg bra ut.

Inne i mack-butiken stod sex människor i kö till en kassa. En person i kassan stod och gjorde iordning en korv, så jag smög lite skamset fram och ställde min fråga.

– Hej, ursäkta, får jag bara fråga en sak.
– Va?

Jag var helt klart alldeles för diskret. Jag höjde rösten.

– Jag undrar om du vet något om motorer för jag har ett litet problem!
– Det gör jag inte, men ställ frågan!
– Temometermätaren (heter det ju inte) blev varm (så kan man ju inte säga) bara efter en kilometer, och jag undrar vad som skulle kunna vara fel.
– Hahahhaaaaa, det har jag ingen aaaaning om! Sorry!

Jag såg nu framför mig hur Orangeluvan fick gå ensam till Globen. Så förfärligt. Jag vände mig om och fann mig stirrande på de sex män som stod i kön, och som liksom liknade varandra. Medelålders och vääääldigt intresserade av min motor. (Förvisso min tolkning.) Alla hade förväntan i blicken:

– Hon behöver mig. Jag kan motorer. Jag jobbar inte här, jag står bara i kön, men ojojojoj vad hon behöver min hjälp.

Jag harklade mig och sa:
– Kan någon av er hjälpa mig? Det verkar som om min motor är lite för varm.
– Vad har du för bil?
– Volvo. 1999. Grå … Jo, 470!
– 1989 alltså.
– Nej 1999, det är jag säker på.
– Nej, det stämmer inte. Men jag följer med och kollar.

En liten stund senare:

– Jaha! Du har en V70.
– Ja just det.
– Inte en 470. Men nästan.
– Eh, ja …

13140879_10153446442346644_793625687_n
Jag smygtog en bild.

Den snällaste mannen i världen (just då) kastade sig in i motorn och sa att allt såg bra ut. Om tupplocket eller flänsremmen krånglar, kommer det vit rök när man startar, sa han. (Ungefär.)

Och nu har jag kört till Stockholm och Orangeluvan och alldeles strax ska vi i glitterkläder anträda Globen. Under tiden kan ni andra läsa den här roliga texten om mackens jävligt dumma byte Statoil till Sörkelkej:

Män är från mars, kvinnor är på macken och tankar

Share
57 kommentarer

Lottens lilla Olle i skogen sprang

Den djefla mannen, även känd som Olle, är som bekant orienterare. Idag när jag var på basketträning, sprang han till skogs och höll inte på att komma hem igen.

Jag satt lyckligt ovetande på ett golv när det hela skedde. Ohängda människor drällde vatten in på vår plan så att jag fick sätta mig och torka på det här viset:

rumptorkning
Torka-torka vatten med rumpan!

Inget barn med bil eller körkort fanns i krokarna, så Olle försökte frenetiskt att få tag på mig, medan jag glatt svängde in på Ica på vägen hem eftersom allt te ju var slut och det är lite lattjo stämning i matbutikerna strax före stängning. Men så svarade jag äntligen i telefonen:

– HALLÅ! Jag … mobilen dör snart, men nåt helt osannolikt hände. Jag sprang, men när jag kom tillbaka till bilen var bilnyckeln helt borta!
– Var hade du gömt den?
– Under en liten tuss med mossa.
– Inte under en sten …?
– Nej, men det var en ganska stor tuss …

Aliens och vålnader samt ett par zombier hade förmodligen tillsammans bestämt sig för att skoja lite med honom. Eller en skata kanske? För där Olle springer, där finns det inte busar, banditer, tjuvar eller nyckelfetischister.

– Okej, jag handlar färdigt, åker hem och hämtar andra nyckeln och kör ut till dig. Var är du?
– Jag är vid XXX mellan YYY och ZZZ och om du kör till ÅÅÅ via ÄÄÄ kan du se ÖÖÖ …

Jag kände inte igen ett enda av alla geografiska namn han rabblade, så jag sa:

– Eh. Jag kollar på fajndmajajfone!
– Men jag har väldigt lite batteri …
– Ok! Oj …? Hallå?

Aha. Naturligtvis tog jag fram mobilen och letade upp honom och sparade vyn trots att hans mobil redan var stendöd.

ollesmobil
Jättepraktiskt.

Jag körde och körde och kom på att detta ju måste dokumenteras.

skog
Skogen. Inte en levande själ.

Efter ungefär 20 minuters körande, fick jag det stora nöjet att använda tutan. TUUUT! BRÖÖÖL! TUUUUT! Detta hörde Olle, som avslutade sin timslånga jakt på bilnyckeln och ställde sig mitt på vägen. Jag tvärnitade och tog en bild.

olleviftar
HILFE! SOS! JAG ÄR HÄR!

Så … om nu någon vill stjäla HEJ-bilen, så är det lätt gjort; man går bara ut i skogen och letar reda på bilnyckeln och åker sedan hem till oss och kör iväg.

Share
89 kommentarer

Bildag med blås

De två bilarna Saaben RYH och Volvon HEJ skulle – för att passa in i sina kompisgäng med alla andra bilar – igår få sommarhjul. För att göra denna procedur ännu lite roligare än den ju är, föll det sig så att klockan slog, tuppen gol och vinde vände så att det mesta faktiskt blev jättebesvärligt.

  • Det började regna ett kallt aprilregn.
  • Båda bilarna var fulla med återvinningsskräppåsar, vilket jag faktiskt har förbjudit eftersom de ligger där och läcker och luktar och man lätt som en plätt kan gå iväg till containrarna.
  • Alla åtta sommardäcken var staplade i ett utrymme under huset som man måste gå dubbelvikt i.
  • De åtta sommardäcken var inte åtta, utan tolv till antalet.
  • Alla pulkor, trappstegar, presenningar och snöskyfflar samt gräsklipparen låg som en hinderbana placerade framför hjulen.

Jag vek mig dubbel, rev ut allt som var i vägen, trampade sönder en gammal skida och snubblade på skarvsladdar och tänkte att jag borde anställa en iordningsställare. Men ut kom sakerna. Och därefter släprullades och lyftes hjulen ut, men det kändes bara som ett regelrätt besök på gymmet. (De fyra hjul som blev över måste tillhöra någon bil som vi inte längre äger. Fast varför, oooh varför har vi kvar dem?)

skitutanforunderhuset
Bereden väg för hjulen!

Och ungefär där gav jag upp tanken på att byta hjulen med mina egna små förtjusande kvinnomuskler. Kosta vad det kosta ville – jag krävde plötsligt ett muskelpaket med skitiga händer och hydrauliska domkrafter! Snor och snus och skit på näsan!

Återvinningsskräppåsarna dumpade jag i vardagsrummet, men en började läcka gammal filmjölk och en annan sa KRASK när jag trampade på den. (Precis som att man ska ha rena underkläder när man råkar ut för en bilolycka, ska man ju ha en städad bil när man åker till bilkännare, och det fanns inte tid till en återvinningsrunda.)

Bilhjulsbytargrabbarna som tog emot mig var precis så härligt skitiga som jag hade föreställt mig. Jag åkte dit i två omgångar, störde dem i både rökpaus och kaffepaus samt toapaus och tammesjutton såg de inte ut precis så här:

mechanic smoking at work
Det här är en köpebild, men om bilen inte hade varit röd, hade jag kunnat ta precis denna bild idag.

Man jobbar som bilhjulsbytare elva timmar per dag i ungefär två månader två gånger per år och tjänar så bra att man klarar sig resten av året, ”men ryggen tar en jävla massa stryk”. Vi pratade och fnittrade och jag snackade nog lite för mycket och slutligen enades vi om att folk är idioter.

– Dom kommer hit och är inte ett dugg trevliga. Dom säger att vi är långsamma och att det är dyrt och gnäller. Aj, min rygg, sa ena bilhjulsbytaren.
– Mhm, sa den andre.

På väg hem, plockade jag upp Trettonåringen från skolan – samtidigt som en polisbil stannade bakom mig med röd-blåa lampor blinkande. Mot mig? Skulle jag haffas? Vad hade jag gjort? Nu fick jag briljera med simultanförmågan eftersom jag på en gång

  1. stängde av hårdrocksradion
  2. förklarade för Trettonåringen vad som var på gång fastän jag inte visste vad som var på gång
  3. tryckte på rätt knapp för fönsterhissen
  4. fixade fram mobilen så att Trettonåringen kunde ta en bild på det som komma skulle.

– Ja hallå, hur är det här då? sa polisen. Har du ett körkort med dig?
– Bra … Ja … (Förbaskat, det är ju i mobilfodralet som Trettonåringen håller i för att ta bild, krångel och bängel.)
– Braaa. Bra. Och så blåser du i det här röret tills det säger klick.
– ÅH! ALKOTEST! VAD KUL! Är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Blås nu.

lottenalkotest
Polisen, alkometern och jag.

Pfuitt, klick, färdigt.

– Jahaa, det ser bra ut.
– Men är det sant att filmjölk kan ge utslag?
– Utslag?
– Ja, alltså få mätaren att reagera som vore filen öl.
– Jaså, utslag. Nej. Det är inte sant. Nej, absolut inte.
– Nä, jag tänkte väl det.

Nu kom polisens kollega och såg bister ut. Han gav mig körkortet.

– Det finns ett problem här. Du kör omkring i en bil med körförbud.
– Jjjjj… hhhh … vvvvbbbff … ghghgh … va?
– Körförbud. Din bil har körförbud.

Båda poliserna var väldigt allvarliga. Sådär allvarliga att jag tänkte att de nog skojade, och strax skulle brista ut i ett trevligt, bullrande polisskratt. Men nej. Man kör inte omkring med bilar belagda med körförbud, det gör man bara inte.

korforbud

Det visade sig att bilen skulle ha besiktats i mars. De allvarliga poliserna fortsatte att vara väldigt allvarliga. Jag pladdrade:

– Jag åker genast till drop-in-besiktningen! Förlåt! Jag begriper inte (men det gör jag ju) hur det här kan ha hänt! Förlåt! Nu åker jag!

Men. Dropinnen var stängd, så nu har jag bokat en tid på måndag. Förlåt igen, snälla, allvarliga poliser.

Jag och min djefla man borde faktiskt omyndigförklaras – i tisdags gick vi till banken för att kolla om vi kunde låna pengar för att fixa till husets duschrum som har en brun plastmatta från 1978. Då visade det sig att vi inte hade något konto i den banken utan i en helt annan bank.

Share
118 kommentarer

Ett ”allvarligt motorfel” på sekruttbilen

punka
Inte den i sammanhanget aktuella sekrutten.

– Nämen hörru, varför köper ni inte en nyare bil?
– Penga…
– Man kommer ju billigare undan om man köper en nyare bil som inte går sönder. Begriper inte vad ni ska med de där gamla skrot…, nej, vad brukar du säga?
Sekruttbilar.
– Just det. Köp en som är relativt ny och som inte har gått 30 000 mil!
– Banklå…
– Kolla här, nya bilar har en sån här display som visar hur man ska fickparkera! Jag älskar min display!

Dialogen är en kontaminasammanblandning av de senaste 25 årens bildiskussioner med vänner, släkt och bekanta. Och nu är det i dubbel bemärkelse kört igen. Fasen. De har ju rätt.

avgasror
En annan sekrutt.

Igår körde jag in i en av Eskilstunas 46 rondeller (som om man ska vara korrekt egentligen heter cirkulationsplatser precis som att brevlåda egentligen heter postlåda och vice versa). Då doooog Saaben. Servostyrningen lade av och där satt ju jag och körde med blott ena handen lite coolt på ratten.

– MEN SKIIIT! HELVETE! vrålade jag och svängde med mina muskulösa gym-armar samtidigt som jag gasade.

Och bilen kom då som genom ett under igång igen. För att bara tvärdö i nästa rondell. Jag gaaaasade; den gick igång igen. Och dog i nästa rondell. Samma sak upprepades i ytterligare två rondeller. Jag hade en tid att passa och kände att det var bättre att komma fram till en parkeringsplats än att stanna vid vägrenen på en 80-väg.

check enginePå instrumenbrädan lyste diskret – alls inte ilsket – en symbol som föreställde en motor. Väl framme på parkeringsplatsen slet jag ilsket – alls inte diskret – fram instruktionsboken till bilen. Och konstaterade att symbolen betydde att bilen hade drabbats av ”ett allvarligt motorfel”. Så då gjorde jag exakt det som visas på bilden här: öppnade motorhuven och stirrade lite.

Men motorn var fortfarande kvar. Och brann inte. Kokade inte. Hade inte stora hål. Bekymrat borstade jag bort några vilsekomna löv och tänkte samtidigt att det nog skulle ordna sig eftersom det i instruktionsboken klart och tydligt stod att motorsymbolen dessutom betydde att man kunde köra vidare, men med ”kraftigt reducerad fart och effekt”.

Ok. Jag utförde mina ärenden med pressat tidsschema och klarade av allt som jag skulle. I rondellerna (det finns många!) dog bilen, varför jag gasade som en körskoleelev på första lektionen. Brum, brum, bruuum.

Klockan 17:02 körde jag in genom grindarna hos en bilmekaniker som stängde klockan 17:00. Där parkerade jag sekrutten och promenerade sedan hem till de svältande barnen som egentligen skulle ha forslats till träningar såsom livspusslet ju anmodar.

Nej, det här med att vara vuxen kommer jag aldrig att vänja mig vid.

gammalbil
Precis så här känner jag mig.

Fotnot
Jag klarar mig. Barnen svalt inte på riktigt. Träna kan man göra en annan dag. Alla mår bra. Det ordnar sig.

Share
55 kommentarer

Konsten att vara jätteirriterande med en liten film

Jag fick en fråga av Skogsgurra:

– Och bilen går bra?

Detta pga. att vi igår körde de 60 milen mellan Sörmland och Skåne för att fira 80-årsdag och halva min läsekrets är engagerad i HEJ-bilens väl och ve. Men den andra – ”Meduzas Chevrolet” (Saaben som heter så enligt Spanjoren) – är det ingen som bryr sig om. Den puttrar på och sköter sig trots att displayen fortfarande är svart och handbromsen är mer än sladdrig.

HEJ-bilen kördes av mig med de tre yngsta barnen i, sovande som gamla potatissäckar. Den andra kördes ibland av Tjugotreåringen, ibland av Tjugoettåringen, och med min djefla man och Spanjoren som underhållning i baksätet. Vi körde bilarna lite huller om buller och hade dålig koll på varandra och åt matsäck inne i bilen för att inte slösa tid eftersom vi ju skulle kolla in några kyrkor på vägen.

telefonklotter
Kaga kyrka hade liksom fantastiskt telefonklotter som pynt!
kalleankapackning
Titta, en bil som hade Kalle Anka-packning!

Ibland låg vi så mycket som tio mil före den andra bilen, ibland låg de framför oss. I vår lite barnsligare bil spelade vi larvig musik och lekte lekar.

byebilen
Kolla! HEJ körde bakom BYE!!!

Plötsligt såg jag i ögonvrån, vid vägrenen, den gänglige Tjugotreåringen. Näe …? Va …? Utanför en bil som såg ut som Meduzas Chevrolet. Hur …? I samma ögonvrå såg jag en liten stund senare en orange tröja som vanligtvis sitter på min djefla man. Han gick längs vägrenen!

– Jag såg dom andra! Och bilen! De stod stilla! Ring pappa! Nej, han har säkert glömt telefonen! Ring Tjugoettåringen! Nu! ropade jag till den yrvakne Sjuttonåringen.
– Hallå? Har ni stannat?
– Va?
– Mhm. Jaha.
– VA?
– Hm. Va? Näe! Näe? Va? Ojojoj.
– VAD SÄGER HON? TA MÅNGA BILDER VAD SOM ÄN HAR HÄNT! skrek jag, som ju förstod att det förmodligen var något synnerligen intressant och inte särskilt farligt eller upprörande som hade skett.

Tjugotreåringen hade kört så fint så. På den lilla hyllan framför hastighetsmätaren och bensinmätaren och allt annat viktigt finns, stod två söta plast-pokémon och tittade på honom. När han körde, sneglade han på bensinmätaren och konstaterade att Saab-Meduza var en hyvens bil som drog så lite bensin att mätaren nästan hela tiden visade halv tank.

Hosthost, sa bilen. Och tappade fart. Och stannade. För det var ju inte bensinmätaren utan den som visar hur varmt det är i motorn (eller var det nu är varmt) som han hade tittat på. Bensinmätaren skymdes ju av två pokémoner.

medusasaaben
Här på vägrenen stod Meduzas Chevrolet och blinkade till alla förbipasserande.

Det var dock bara en kilometer till nästa bensinmack, så vi fick order om att köra vidare eftersom de klarade sig själva. När min djefla man och Tjugoettåringen  kom tillbaka till den törstiga bilen med sin fyllda bensindunk, höll de på ett ovanligt stillsamt sätt på att bli överkörda av en bil som plötsligt bara hade tre fungerande hjul. Slidderisladd, stod den med nosen mot annalkande trafik och brummelibrum lyckades kvinnan i bilen svänga bilen rätt och in på samma vägren som vår Meduza. De strandade pratade med varandra en stund och kom överens om att allt var okej.

Allt detta fixande och trixande och tankande och pratande tog nästan 90 minuter – under tiden som vi andra fyra körde vidare, trallande och ätande. Ja, och så tankade vi förstås den utmärkta HEJ-bilen och skickade så vänligt en liten film till alla i den andra bilen.

Share
33 kommentarer

Ett junior-EM, rumpor, häckar och en bil samt en tekopp

– Din kamera är för stor att bära omkring på! sa min djefla man och köpte en liten skruttkamera som tog finfina bilder.

– Den nya kameran är för liten! sa jag och plockade fram det gamla härket som är för stort att packa ner och därför hänger och slänger så att jag faktiskt kommer ihåg att fotografera.

(”Det gamla härket” skriver jag mest för att tala om för alla som vill köpa nya kameror åt mig att nu är det dags. Jag behöver ett objektiv som både kan zooma in stillastående rumpor på 300 meters avstånd och fotografera folk som springer 3 000 m hinder. Sisådär en 30 000 kr tror jag räcker.)

big_kamera
Nä. Ungefär så här stor kamera vill jag då rakt inte ha.

Det är alltså så att junior-EM i friidrott pågår i Eskilstuna – staden som än så länge inte har någon megaarena som alla andra 100 000-invånarestäder. Vi har däremot ett Parken Zoo som rymmer en Carola eller två Måns, en fotbollsplan med höghus vid hörnflaggorna och vi har en friidrottsarena med prispall och allt. Melodifestival, sim-VM och Paul McCartney får däremot inte plats någonstans.

Friidrott på den här nivån är en fantastisk publiksport – man kan sitta, man kan stå, man kan som publik gå runt arenan och fokusera på längdhoppet i ena änden för att sedan vandra iväg till höjdhoppet i andra änden.

julianhejar
Spanjoren hejade mest på spanjorerna.
longjump_sand
Typiskt dammiga längdhoppare.

Och apropå längdhopparna. Nu behöver jag argument här: varför har de så små brallor och inte t.ex. galonbyxor? (Jaja. Det finns säkert stretchgalon numera.) Erica Johansson (6,99 m) skrev en gång: ”Hur många gånger har jag inte rättat till bikinibyxorna efter jag har gått upp ur sandgropen och hur många gånger har jag inte vänt ut och in på trosorna för att diskret tömma ut all sand?”

langdhoppsbrallor
Här har vi två olika varianter: liiiiite mer sandskydd till vänster och väldigt lite till höger. (Samt en skadad fot och en skadad vad.)

Det finns ju även cykelbyxvarianten som killarna har …

Nu när jag tittar på de bilder som jag tog med baktanken (höhö) att kunna skriva just detta om de alltför små tjejbrallorna, ser jag att jag nog hade legat risigt till om polisen hade rusat in och beslagtagit min dator. Fast det hade varit ännu värre om jag hade haft en bättre kamera, förstås. Om man står på fel långsida och zoomar och håller andan och inte blir knuffad, kan man nästan fotografera hur byxorna ser ut på andra sidan. Eller, förlåt, jag menar ju ”fotografera vad de tävlande gör”.

lisa_gunnarsson
Lisa Gunnarsson (f. 1999) i stavhoppstävlingen.

Men inte ens när atleterna är alldeles nära, blir det riktigt bra bilder. Ni vet hur fotona såg ut när Ludmila fortfarande var vår odopade hjälte? Hon flög över häckarna och inspirerade nästa generation till stordåd:

kallur_kronberg
Sanna Kallur och Robert Kronberg – swoooosch!
running_hurles_lottenbergman
Lottensk häckbild …

När damernas (tjejernas? kvinnornas?) häcklöpning var avklarad, sprang funktionärerna (med tydlig medelålder på runt 70) in och gjorde om så att herrarnas (killarnas? männens?) final också kunde avgöras. Väldigt snabbt gick det, men bängligt var det. Jag vet inte hur gammal den här konstruktionen är eller hur det ser ut på t.ex. OS-arenor, men det här var trixigt. Om det hade varit en tecknad film, hade man tryckt på en knapp, och så hade allt skett som av magi.

hurdles_men
Flytta, flytta, höja, höja, flytta tyngpunkt, bängel, bängel.

När alla häckarna var på plats, började de tävlande testa genom att explosionsstarta ur blocken och springa (man hoppar inte över häckar, man bara lyfter ena benet som en kissande hund och flyyyyter över) över tre stycken. Men redan då var de ju uppe i så hög fart att de inte kunde stanna före nästa häck, som de sprang in i. Himla opraktiskt. Pang, aj, tjoff, en funktionär stod visst i vägen, hoppsan.

ligghurdle
Här har vi en listig en. Han tog sig till fjärde häcken och lade den ner. Sedan gick han till startblocken, sprang över sina tre träningshäckar och slapp krocka med den fjärde! (Alla funktionärer såg på med trötta blickar. De hade ju precis placerat häckarna korrekt. Och nu låg de ner igen. Suck.)

Prisutdelningen hade arrangörerna gömt bakom släggburen så långt bort och på en mörk scen – helt omöjligt att se något. Det beror säkert på något i tidsschemat: man hinner inte släpa fram och bort en prispall mitt på innerplanen när det ideligen kastas slägga, spjut och kula där.

prisutdelnign
Ser ni prispallen?

Och nu till dagens mest fantastiska bedrift. Minns ni Zola Budd och Abebe Bikila?

holl_fot
När finalen på 3 000 meter hinder kom ur kurvan med vattengraven, tog jag denna bild. Ser ni holländskan näst sist?
holl_sko2
Hon har tappat en sko!

Men gav hon – Verlee Bakker – upp? Nope, hon sprang tappert vidare varv efter varv, ner i vattengraven, över alla hinder, kämpande som en Gunde Svan med ont i axeln.

fot_malgang
Här ligger alla efter målgång, även holländskan. Men vad gör fotograferna i sina blåa västar? HALLÅ, ta en bild på foten!
funktionar_sko
Efter en stund kom en funktionär med en blöt, liten ensam sko i handen.

Jag var så upptagen med Bakkers fot och målgång som fantastisk fyra att jag inte tänkte eller hejade på svenska Carolina Johnson, som kom tvåa …

Upplyfta av friidrottsäventyret gick vi på lätta fjät, lite som längdhoppare mot bilen.

hoppsansa
Tjugoettåringen och Tolvåringen tar hoppsasteg på väg hem från friidrottsarenan.

Vi körde till en affär, gick in och handlade, insåg att vi inte var med i bonusextraprismedlemsklubben och alls inte köpte köttfärs och läsk för nästan inga pengar som helst utan ganska dyrt, gick besvikna tillbaka till bilen … som var helt död. HEJ! ropade jag till den, men … nada. Jag ringde utan att få svar till vår unge bilmek, jag ringde hem, jag letade efter bilkunniga i varenda buske, och hittade till slut en ute i skogen: den (inte särskilt bilmeckiga) djefla mannen på orienterarstråt.

NEEEEEJ
En sån här kunnig Bosse känner vi inte.

Under vår väntan, blev vi under stoj och stim och halva butikspersonalens engagemang medlemmar och fick rabatter så det stod härliga till. Jag pratade med bilkunniga i telefonen samtidigt som jag skrev personnummer och under mystiska avtal samt försökte arrangera en pizzaleverans. Vi blev plötsligt approcherade av massa människor som ville titta på motorn, men inget hjälpte förrän orienterar-mannen kom och trollade med knäna. Och en startkabel.

Sent i kvällningen satte vi oss alla att titta på en film. Jag hällde upp en halvliter nygjort te i en mugg, och hällde den sedan raskt över hela mig. Det gjorde ont.

brannblasa
På ena armen och på halva magen har jag nu oerhört snygga blåsor som inte längre gör det minsta ont, utan som bara ska ses på med beundran.
Share
95 kommentarer

Hur köper man en ny bil?

Jag vet numera precis hur man gör när man köper en ny bil.

  1. Man ber om hjälp.
  2. Man får hjälp.
  3. Man ser till att bilen levereras till dörren.

Svårare än så är det inte.

bilen
HEJ!

Jaså, ni vill ha fler detaljer?

Kommentatören PK (tillika initiativtagaren till båsmetern) tog mitt rop på bilhjälp på stort allvar och satte sig att leta eftersom han följde vårt förra bilinköp med stort intresse. HEJ-bilen hittade han i Uppsala, dit det är för långt att åka om man heter Bergman och prioriterar t.ex. basket eller orientering på helgerna. Så PK sa tålmodigt:

– Jamen då åker jag dit och kollar.

Sedan fick jag en lista på saker som man måste tänka på om man köper bil. Här är 2 % av allt som han tyckte att jag skulle lära mig:

”V70 av olika generationer är olika bra, den sista årgången är ofta bra köp medan generation två var full av barnsjukdomar och första generationen är mer robust. Classic betyder att den hör till dom allra sista tillverkade. För att göra en gammal och utgående modell attraktiv slängde Volvo på all utrustning dom hade på bilarna i ett sk classic-paket. Bra saker som skinnklädsel, värme i baksätet, riktigt bra ljudanläggning, klimatanläggning. Mindre viktiga saker i classic-paketet är belysta sminkspeglar, spoilerljus, osthyvel på taket samt sportiga panelinlägg i fejkaluminium. V70:s reservdelar är som regel är billiga och kunskap om bilen finns på varenda bilverkstad.”

Skärmavbild 2014-11-24 kl. 10.27.49

Visserligen skrev jag ut lappen ovan och satte upp på toa, men inte lade jag ett endaste dugg på minnet. Jag är så mogen och förnuftig att jag ju inser att inkompetensen slår skyhögt i taket när det gäller mig och bilar. (Poeten, virrpellen och maken – aka DDM – är om möjligt ännu värre på området.)

PK åkte och kollade bilen och återkom via sms där han berättade om småskavanker som inte betydde nåt (”kamremmen behöver nog bytas om inte alltför lång tid” är tydligen en storskavank, men vad tusan) och gav tummen upp. Vi betalade modiga 15 000 kr för bilen, PK åkte och hämtade den och ”hade vägarna förbi Eskilstuna” så HEJ-bilen kom med PK-hustrun (aka Pysseliten) ända fram till ytterdörren igår.

Jag sa ju det: att köpa bil är hur enkelt som helst.

hejbilenfram
HEJ har ett lite slitet förarsäte, så det kanske man kan pryda med silvertejp?

Jag inledde den nya Volvokarriären med två motorstopp och fick en servicelampa att ilsket lysa efter tre körda meter. DDM körde två gånger till mataffären (man måste åka två gånger när man glömmer att handla det som handlas ska) och har inte annat än lovord för vår investering

– Så, min käre make och husbonde samt djefla man – hur kändes det att köra nyHEJbilen igår?
– Jag, som tycker att det är tråkigt att köra bil, uppskattar att Volvon är lika tråkig som jag. Det känns liksom inte att jag kör bil, utan växlingar och kurvtagning sker så mjukt och fint att jag kan lyssna till min ljudbok, luta mig bakåt och sluta ögonen.

ChittyChittyBangBang
Fast nästa gång ska vi nog ha en sådan här.
Share
84 kommentarer

HJÄLP! VI MÅSTE KÖPA EN BIL!

Förvånansvärt ofta får jag frågan ”hur hinner du?”, och med en dåres envishet svarar jag ”hinner vad?”. Lifvet är relativt enkelt eftersom jag

  • går upp på morgonen
  • äter frukost med min djefla man, alla barnen och den blivande svärsonen (även kallad “spanjoren”)
  • ibland jobbar hemma vid datorn med redigeringar
  • ibland åker ut i Sverige och håller föreläsningar
  • köper mat
  • lagar tvättmaskinen
  • bjuder tvåmetersmän på mat
  • går på sjukgymnastik
  • byter däck på bilen
  • lagar maten
  • dammsuger lite om dammråttorna dansar för vilt
  • åker på releasepartyn
  • ser till att alla kommer till träningarna som de ska.

Men nu har ena sekrutt-bilen pajat – och allt blir plötsligt pannkaka och jag hinner ingenting.

bildike
Bilen som har varit med om så mycket, är på väg mot ättestupan.

Den där numera bedrövliga Volvon som föddes 1987 har

  • gått alldeles på tok för många mil
  • hål i golvet (alla plastmattorna flyter omkring om man kör i spöregn eller vattenpölar)
  • dörrar som bara kan öppnas inifrån
  • ett innertak som vilar på passagerarnas huvud
  • en baklucka som ingen vill öppna eftersom det där ligger ett lik (eller en liter mjölk) och ruttnar.
volvonstak2008
Biltaket var sargat redan 2008 …

I förra kommentatorsbåset fick jag allehanda länkar och råd samt anvisningar till min hjälp, men faktum kvarstår: det här projektet att köpa bil är för mig som att be en dyslektiker korrläsa en text, en enbent dansa en jigg och en man köpa bh till sin fru. Slutresultatet blir förmodligen inte riktigt perfekt.

(Kränkthetsbrasklapp: ursäkta, alla dyslektiker och enbenta samt män. Jag bara skojar.)

Skärmavbild 2014-11-13 kl. 22.33.34

Faktum: Innan helgen är slut ska vi ha hittat en ”ny” Volvo kombi för max 16 000 kr – som inte går sönder på ett bra tag.
Fråga: HUR gör man för att hitta en ”ny” Volvo kombi som inte går sönder på ett bra tag?

bil_lotten_relax
Fast egentligen vill jag ju köpa en sammetsklädd skåpbil från 1980 …
Share
116 kommentarer

Här har investerats pengar i ny sekrutt

Faktum 1:
När Bergmans behöver köpa ny dator, gör Bergmans det. Klicketiklick, svid i plånboken, tjoff, färdigt, dra av skyddsplasten och sucka lyckligt.

Faktum 2:
När Bergmans behöver köpa ny bil, gör Bergmans inte det.

(Jag tar om oss i tredje kollektiv person eftersom det här ju är pinsamt och jag egentligen inte vill kännas vid det.)

Bilar som vi har ägt ihop har jag berättat om förut — och även bilar som jag skulle vilja äga. Vår värsta bil var den första – limegulgrön Peugeot 506 utan stöt- och ljuddämpare men med hål i golvet, köpt 1990 för 10 000 kr. Vår bästa bil var Potemkin-Volvon, som bara var 13 år när den kom till oss år 2000 och då hade levt ett lugnt bankirliv utan barn och allt som därtill hör. Det är den bilen som nu ser ut så här …

… på insidan och …
… på insidan och …
… lite allmänt så här på utsidan …
… lite allmänt så här på utsidan …

Vi har en yngling till bil också – Toyotan som föddes i mitten av 90-talet och som har genomgått fler plastikoperationer och hjärttransplantationer än vi kan räkna till.

Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!
Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!

Eftersom vi kör omkring dyrbar last (ergo barn) och ibland inte ens kan hjälpa till när basketspelare ska köras till Norrköping (det finns inte ens riktiga säkerhetsbälten i mitten i baksätet) och vi lägger enorma pengar bara på lagning, anlitade vi en bilmeckarkille som bulvan: Joel, 22 år. (Vi känner honom sedan 13 år och litar på honom, vilket det sägs att man ju ska göra när det kommer till bilaffärer.)

Joel fick leta upp lämpliga objekt till oss, ringa till ägarna och höra sig för och dessutom följa med när det var dags att åka och sparka på däcken. (Eller som han gör: tar fram ficklampa och klämmer på bilarnas tonsiller.)

Vi var helt överens om att det som skulle köpas var en Volvo och inget annat än en Volvo och att 1999 var ett bra år. Varefter vi köpte en Saab 9-5 från 2000, som vi ska kalla Adonis. Eller som jag helst uttrycker mig:

– Vi har köpt en blå bil med dragkrok! Och Wunderbaum!

Lukten heter alltså "New Car", men påminner om rakvatten.
Lukten heter alltså “New Car”, men påminner om rakvatten.

Bilmeckar-Joel vet att om man prompt ska köpa Wunderbaum, är ”amerikansk gran” att föredra, för den luktar underligt nog av mild vanilj. Han berättar gärna om sina bilköp och om hur hans kompis köpte en bil som hade så lite stoppning kvar i dörren att det drog halv storm inne i bilen, hur tillstängt allt än var. Framför allt hittade han bara positiva fel med den här nybilen – alltså sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vem behöver väl en display för radion?

Joel har i tre år försökt få ändan ur och köpa en dator. Under samma tid har han köpt åtta bilar och sålt sex av dem samt investerat i en motorcykel. Vi ska försöka skapa en klon av oss eftersom det borde bli den perfekta människan.

Bilduppdatering

Nybilen – beskuren.
Nybilen – beskuren.
Share
83 kommentarer