– Din kamera är för stor att bära omkring på! sa min djefla man och köpte en liten skruttkamera som tog finfina bilder.
– Den nya kameran är för liten! sa jag och plockade fram det gamla härket som är för stort att packa ner och därför hänger och slänger så att jag faktiskt kommer ihåg att fotografera.
(”Det gamla härket” skriver jag mest för att tala om för alla som vill köpa nya kameror åt mig att nu är det dags. Jag behöver ett objektiv som både kan zooma in stillastående rumpor på 300 meters avstånd och fotografera folk som springer 3 000 m hinder. Sisådär en 30 000 kr tror jag räcker.)
Det är alltså så att junior-EM i friidrott pågår i Eskilstuna – staden som än så länge inte har någon megaarena som alla andra 100 000-invånarestäder. Vi har däremot ett Parken Zoo som rymmer en Carola eller två Måns, en fotbollsplan med höghus vid hörnflaggorna och vi har en friidrottsarena med prispall och allt. Melodifestival, sim-VM och Paul McCartney får däremot inte plats någonstans.
Friidrott på den här nivån är en fantastisk publiksport – man kan sitta, man kan stå, man kan som publik gå runt arenan och fokusera på längdhoppet i ena änden för att sedan vandra iväg till höjdhoppet i andra änden.
Och apropå längdhopparna. Nu behöver jag argument här: varför har de så små brallor och inte t.ex. galonbyxor? (Jaja. Det finns säkert stretchgalon numera.) Erica Johansson (6,99 m) skrev en gång: ”Hur många gånger har jag inte rättat till bikinibyxorna efter jag har gått upp ur sandgropen och hur många gånger har jag inte vänt ut och in på trosorna för att diskret tömma ut all sand?”
Det finns ju även cykelbyxvarianten som killarna har …
Nu när jag tittar på de bilder som jag tog med baktanken (höhö) att kunna skriva just detta om de alltför små tjejbrallorna, ser jag att jag nog hade legat risigt till om polisen hade rusat in och beslagtagit min dator. Fast det hade varit ännu värre om jag hade haft en bättre kamera, förstås. Om man står på fel långsida och zoomar och håller andan och inte blir knuffad, kan man nästan fotografera hur byxorna ser ut på andra sidan. Eller, förlåt, jag menar ju ”fotografera vad de tävlande gör”.
Men inte ens när atleterna är alldeles nära, blir det riktigt bra bilder. Ni vet hur fotona såg ut när Ludmila fortfarande var vår odopade hjälte? Hon flög över häckarna och inspirerade nästa generation till stordåd
När damernas (tjejernas? kvinnornas?) häcklöpning var avklarad, sprang funktionärerna (med tydlig medelålder på runt 70) in och gjorde om så att herrarnas (killarnas? männens?) final också kunde avgöras. Väldigt snabbt gick det, men bängligt var det. Jag vet inte hur gammal den här konstruktionen är eller hur det ser ut på t.ex. OS-arenor, men det här var trixigt. Om det hade varit en tecknad film, hade man tryckt på en knapp, och så hade allt skett som av magi.
När alla häckarna var på plats, började de tävlande testa genom att explosionsstarta ur blocken och springa (man hoppar inte över häckar, man bara lyfter ena benet som en kissande hund och flyyyyter över) över tre stycken. Men redan då var de ju uppe i så hög fart att de inte kunde stanna före nästa häck, som de sprang in i. Himla opraktiskt. Pang, aj, tjoff, en funktionär stod visst i vägen, hoppsan.
Prisutdelningen hade arrangörerna gömt bakom släggburen så långt bort och på en mörk scen – helt omöjligt att se något. Det beror säkert på något i tidsschemat: man hinner inte släpa fram och bort en prispall mitt på innerplanen när det ideligen kastas slägga, spjut och kula där.
Och nu till dagens mest fantastiska bedrift. Minns ni Zola Budd och Abebe Bikila?
Men gav hon – Verlee Bakker – upp? Nope, hon sprang tappert vidare varv efter varv, ner i vattengraven, över alla hinder, kämpande som en Gunde Svan med ont i axeln.
Jag var så upptagen med Bakkers fot och målgång som fantastisk fyra att jag inte tänkte eller hejade på svenska Carolina Johnson, som kom tvåa …
Upplyfta av friidrottsäventyret gick vi på lätta fjät, lite som längdhoppare mot bilen.
Vi körde till en affär, gick in och handlade, insåg att vi inte var med i bonusextraprismedlemsklubben och alls inte köpte köttfärs och läsk för nästan inga pengar som helst utan ganska dyrt, gick besvikna tillbaka till bilen … som var helt död. HEJ! ropade jag till den, men … nada. Jag ringde utan att få svar till vår unge bilmek, jag ringde hem, jag letade efter bilkunniga i varenda buske, och hittade till slut en ute i skogen: den (inte särskilt bilmeckiga) djefla mannen på orienterarstråt.
Under vår väntan, blev vi under stoj och stim och halva butikspersonalens engagemang medlemmar och fick rabatter så det stod härliga till. Jag pratade med bilkunniga i telefonen samtidigt som jag skrev personnummer och under mystiska avtal samt försökte arrangera en pizzaleverans. Vi blev plötsligt approcherade av massa människor som ville titta på motorn, men inget hjälpte förrän orienterar-mannen kom och trollade med knäna. Och en startkabel.
Sent i kvällningen satte vi oss alla att titta på en film. Jag hällde upp en halvliter nygjort te i en mugg, och hällde den sedan raskt över hela mig. Det gjorde ont.
Men vad du håller på och har dig!
Roligt och trasigt och knasigt.
Blir avundsjuk blir man.
Genom åren har jag haft olika systemkameror med utbytbar optik –favvisen var den nätta och mycket kapabla OM 2 från Olympus– men numera är jag anhängare av devisen ”den bästa kameran är den man alltid kan ha med sig” och har följaktligen en kompaktkamera (från Sony).
Visst, min smartfån har kamera men dess bildkvalitet är mycket långt i från en dedicerad kamera.
Om batteriet i hej tar slut så är antingen batteriet dåligt eller så laddar inte generatorn som den ska. En av hejs kusiner har nyligen fått en ny generator, det kanske är en genetisk sjukdom.
Finns bra så kallade superzoomkameror, som inte är gigantiska eller extremdyra. Mycket har ju hänt med kamerasensorerna också på senare tid, vilket kan motivera ett byte.
Jag har haft både en OM-1 och en OM-2 – gillade dem. Nu har jag en OM-D EM5. Någerlunda liten och lätt, men handtag och ett antal stora objektiv har det blivit, och då faller portabiliteten.
”Digital zoom” hette det i marknadsföring och många inställningsmöjligheter fram till för par år sedan, tills dess att folk insåg att man lika gärna kunde ”zooma digitalt” i sin bildbehandlare med kanske till och med bättre kvalitet. (Min bildbehandlare heter ACDSee, kostar några hundringar och duger alldeles utomförträffligt för mina behov).
Annars ersattes min OM-2 av en Canon EOS 650, något som jag ångrade när det var för sent: Olympusen var såld vidare och Canonen visade sig vara otymplig i jämförelse.
Glömde: Min OM2 kompletterades av den legendariska XA. Jag har både Canonen och XA:n kvar tillsammans med en APS-kamera av sentimentala skäl. (Hade APS kommit några år tidigare vete sj*tton hur det hade sett ut i dag).
”Wow, vad lång Erica Johansson är”, hann jag tänka.
Kolla hos Karin för bra kameratips! PK är också ett bra uppslagsverk vad gäller olika funktioner och vad man kan tänka på.
Oskarpa bilder på idrottsutövare utövande sin idrott, beror främst på för långa slutartider. Jag tror inte att sk superzoomar hjälper i detta fall.
Erica är väl basketspelare så hon är nog 6,99.
Aaaaah. Vad dum jag är. Lång slutartid! Jag skäms – min stackars kameras ständiga kamp mot sin ägares tankar som hela tiden är på annat håll måste slita.
Ninja: Inte då. Du är ju med om massa kul hela tiden, äger en bänk som står i min källare och har en snäll bror. Det är inte fy skam!
Ställ slutartiden så kort som möjligt och damn the torpedoes.
Mer om Erica ”grus i musen” Johansson.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/anrell/article10910394.ab
Glömde: HEJ kör på för fullt nu utan problem. Igår stod den stilla med radion på i 15 minuter innan den dog, så det är nog nåt med batteriet. (Vi ska köra till Skåne med båda bilarna nästa vecka, så vi får nog ta och kolla upp det där.)
Olympus, those were the days, först en OM-1, senare en OM-4 spot/program (tror jag den hette). Väldigt trevliga kameror.
Sen, ett kort tag i de analoga dödsryckningarna, en Canon EOS 300, men är sedan länge numera digital, med en Panasonic Lumix, superzoom med Leitzoptik (12x), gör allt (nästan) systemkameran kunde, och gör det hela tiden, för den är ju med.
Är det inte lika bra att byta batteri på HEJ innan ni åker? Det batteri som kan laddas Hur Många Gånger Som Helst oavsett körsträcka finns bara inte. Allt har sin livslängd, och femton minuter med radion på är knappast förtroendeingivande.
Om det är generatornsom krånglar så hjälper det inte att byta batteri. Fast om den startar snällt med startkablar och sedan går som den ska så är det nog batteriet som behöver bytas.
Och vad gäller kort slutartid så kan din kamera klara av iso800 utan någon större grynighet i bilden och då borde du kunna få ner slutartiden ned mot den 1000-del som behövs för att frysa rörelsen hos en snabb idrottare.
Jag har också varit på friidrotten idag. Ett par timmar blev det och
under den tiden så hann Svensken bli 4a på 800m,
herrstaffettlaget bli 1a på 4x100m samt höjdhopperskan
Ekholm 3a i höjdhopp.
Sedan har vi visst megaarenor i Eskilstuna. Åk ut till motorstadion
så får du se. En av Sveriges största och finaste speedwayarenor samt
en alldeles nybygd (invigd i våras) miniracingbana.
Jag glömde säga att jag även han se det tyska damstafettlaget
växla bort sig i andra växlingen. Det kostade sannolikt en
guldmedalj då de ledde stort vid den andra växlingen.
Tycker herrarna kunde anamma damernas hopparbrallor. I jämlikhetens namn. Blir mer tittarintressant då. För jag tror att det är enda anledningen till damernas brallor. Som med strandvolley. Lite förvånad att det inte protesteras mera.
En god bit in på 80- och halva 90-talet satt vi i sportstudion (som alltid har bild från SVT, sändning eller inte) och fascinerades av diverse sydeuropeiska bildproducenters mix just när det gällde längdhopp. Med skammens rodnad får jag medge att vi vid ett tillfälle var lite väl distraherade och brände något stort våra reportrar på plats rapporterade live. Utan att höras.
Det finns ju även långbyxor till de kvinnliga atleterna (se nedan)
så de har antagligen valt kläder själva.
http://www.runblogrun.com/Kluft_Carolina200b-Euros06.jpg
https://static.squarespace.com/static/5457c2b5e4b00956b2032f98/547c5746e4b0c94523efde13/547c5747e4b0c94523efe0d7/1409058094767/1000w/carolina+kluft+bild.jpg
https://s-media-cache-ak0.pinimg.com/236x/ae/79/eb/ae79ebf15561fb1b2e1131ab9dc008cc.jpg
http://img.thesun.co.uk/aidemitlum/archive/01615/Ennis_1615203a.jpg
http://www.all-athletics.com/files/imagecache/photos_big/photos/Jessica%20Samuelsson%20-%20Berlin%20WCH%20Day%202.jpg
En gång i världen tävlade jag i DM i friidrott mot Linda Haglund. Hon kom först och jag kom sist, men det är i alla fall min största fridrottsliga merit.
Ville bara tala om det.
PS. Hon var sexton, jag var tolv. Men ändå.
Jag blir impad, Ninja! Linda Haglund var en idol när jag var i rätt ålder och hon prydde framsidan på två nummer av Vecko Revyn, som jag köpte emellanåt.
Dessutom tyckte jag om friidrott och att springa redan då, men gick på dans, teater, keramik och klarinett – så någon friidrott hade jag inte tid med.
Eller långbyxor är det inte men väl shorts.
Detta är en kommentar till ett än så länge osynligt inlägg. 😉
Här är ett till exempel på en friidrottare med långa byxor.
http://www.friidrott.se/nyheter.aspx?id=17060
Om den nya kameran ska vara både snabb och zoombar finns det ju väldans mycket att välja på. Själv har jag upptäckt att min relativt nyinköpta kamera är en hejare på evenemangsbilder. Alltså där det händer saker på långt håll eller lite här och där. Då är det bra att kunna zooma in och få bra närbilder fast man är långt borta. Men det är förstås några månader sedan jag köpte den, så vem vet, det kan finnas modernare grejer som är ännu duktigare.
http://www.karinenglund.com/2015/05/tillokning-i-familjen/#comments
En kamera ska nu för tiden kunna gå ner i fickan. En sådan kan man alltid ha med sig, och med dagens teknik och bildbehandling är det gott nog. Telesituationer? Stativ är något som få verkar ha tänkt på. Åtskilligt billigare än lunsiga kamerahus med svindyra objektiv och hart när samma resultat i slutändan, om man nu inte plåtar havsörnar på en halvmils avstånd för ett affischjobb . Och det gör man ju.
Njae LarsW, en riktigt systemkamera tar bättre bilder än
vad en kompaktkamera eller superzoomkamera gör.
Kan din komptaktkamera ta sådana här bilder:
http://i.imgur.com/obV97un.jpg makrobild med fokus endast
på blommans mitt?
Lampbild med fokus på lampskärmen istället för på
ljuskällan: http://i.imgur.com/pgwIm49.jpg
Hur klarar sig en liten fickkamera i jämförelse med en Hasselblad eller en Leica?
De ansågs ju överlägset bra för inte så länge sedan. Och idag tycker jag att till och mina bilder, som jag ibland tar med en tunn liten Casio eller Exilim och ibland med en lite tjockare Nikon P610, klarar sig riktigt bra i jämförelse.
Om kameror har jag inga råd (den jag använder är — trots det löjliga namnet — en pyttig Nikon coolpix, med vilken jag har kunnat zooma in haren på femton meters avstånd, genom en treglasfönsterruta, till närbild så bra att man ser varenda spets på vartenda strå i pälsen inklusive de tunna tunna stråna på nosen och runt ögonen; det duger gott för mina krav, det).
Men jag beundrar brännblåsan, en så stor har jag lyckligtvis aldrig haft. Min största fick jag på tummen en gång för åratal sedan då jag byggde pepparkakshus och råkade bygga fast mig själv. Det vill säga, jag lyckades spilla smält socker på mig. Rekommenderas icke, för det är så h*lv*t*s svårt att få bort smält socker snabbt, så att man kan börja kyla ner brännskadan. Man blir bränd länge, liksom.
Däremot gjorde mamman till en av mina bästa vänner en riktig klassiker en gång. Hon förvarade stekpannan i ugnen, glömde bort den en gång när hon skulle ugnsbaka något, öppnade luckan när ugnen var het och fick se stekpannan och … tog ut den med bara handen. Den var en gjutjärnspanna med oklätt handtag.
Hon hade sedan blåsor, hon.
Jag är glad och stolt över mina brännblåsor och Annikas uppmärksamhet av dem: fatta att jag tittade på en rätt kass film med brännande smärta utan att klaga på varken filmen eller ontet … DDM lägger kompresser på blåsorna och är så klädsamt bekymrad. Ja ba: ppppffft.
Jag gillade Karins tips och inlägg om kameror: det fanns mycket att tänka på där! (Och heeeeej, TS!)
Men nuuuu, hörni, fram med alla tutor och fanfarer: NINJA HAR SPRUNGIT MOT LINDA HAGLUND!
Jag tutar i näverluren!
Och genast tror grannarna, de närmsta bor ungefär på 400 m avstånd, att det är fest hos oss.
Jag har en del att förklara – det där med Ninja och Linda Haglund tror jag inte går hem som förklaring.
Pröva, SG, pröva!!
Min kompaktkamera kan ta likvärdiga eller till och med bättre bilder på samma motiv än så, LL99. Och modellen är väl tre år gammal vid det här laget. Dagens version av Sonys Cybershot springer nog i cirklar runt min.
Det är väl bara en tidsfråga innan systemkamerorna dinosaurieförklaras vad vanligt folk anbelangar. De små, nätta och intelligenta kompaktkamerorna hör till framtiden.
I LLs bilder är det två saker som demonstreras, begränsat skärpedjup och exponeringslatitud.
Skärpedjupet handlar mest om att ha så stor glugg som möjligt och där klarar dagens kompaktkameror sig bra. Det extremt lilla skärpedjupet i bilden är väl knappast eftersträvansvärt, det ser ut att handla om några mmm, men ungefär så där tror jag ändå att mina småkameror klarar.
Dynamiken i bilden med fotogenlampan är inte så stor som man skulle kunna tro. Det beror av två saker; en ljuslåga är inte särskilt intensiv och i exemplet belyser den dessutom bakgrunden. En svårare test är att plåta ett rum med ett fönster mot en solig dag och samtidigt få bra exponering av detaljer på väggen nära fönstret och samtidigt undvika överexponering av den ljusa sommarhimmeln.
Forna tiders analoga kameror var helt beroende av kemin i filmen i sådana lägen. Idag tycker jag det ser ut som om dynamiken i sensorerna är fan så mycket bättre än den var i filmerna.
Bra LarsW, upp till bevis då. Ge mig en bra makrobild som
exemplet ovan med blomman där fokus enbart ligger
på en lite liten del av blomman.
Gurra, det är en vanlig elektrisk lampa.
Poängen är att med en systemkamera är valfriheten att
komponera bilden som du vill med t.ex. manuell fokus.
Med en kompaktkamera så handlar det om att ”peka och klicka”
samt några olika förinställda lägen.
Sedan är kort skärpedjup hela poängen med makroobjektiv där
man då väljer att ha allt fokus på motivet så att bakgrunden blir
suddig.
Här en annan bild (taget av en proffsfotograf): https://instagram.com/p/5SenfLJGGb/
LarsW, kan du får i uppdrag att ta en sådan bild med din kamera.
Man kan sätta både avstånd och ljusmätning på ”punkt”. Då kommer man långt. Vad många inte tänker på är att man kan låsa dessa värden genom att trycka in avtryckaren en bit, och sedan komponera bilden. Stavhopparen skulle jag mäta på himlen, låsa och vänta ut hoppet, vilket jag kan tänka mig att den fotografen har gjort.
En avancerad kompkatkamera har samma möjligheter till manuella inställningar av såväl bländare som tid som en systemkamera, och även manuellt fokus finns, t ex på Canon Powershot.
Den stora fördelen med systemkameran är den större sensorn, och valfriheten med utbytbara objektiv, men det kommer ju till ett pris.
Förmåga till kort skärpedjup är dock inget unikt för en systemkamera, det beror ju på objektivets brännvidd (och bländare, förvisso).
btw, hur vet du att höjdhopparbilden är tagen med en systemkamera, den saknar ju exif-info?
Man kan söka på kameratyp på Flickr, denna är tagen med en Panasonic Lumix (en TZ5): https://www.flickr.com/photos/101322841@N02/10348556814/
även denna (en GX7), med kort skärpedjup: https://www.flickr.com/photos/99452971@N07/15327342113/
Det går, om man kan, och vill, att ta riktigt fina bilder med kompaktkameror 🙂
Ska vi ta en sista?
Motljus, svåra ljusförhållanden, kort skärpedjup, möt Canon Powershot: https://www.flickr.com/photos/flipmode79/5205573018/
Min kamera är en Sony Cyber-shot DSC-HX50V som kom för två år sedan. Lite enklare än de i exemplen ovan, men fullt tillräcklig för mig. Den går att få för styvt två lakan i dag. När jag köpte min var den en tusenlapp dyrare 🙁
Jag hade tänkt mig att skaffa konto lägga upp ett par bilder någonstans, men det behövdes inte. På Flickr kan man ju söka på kameratyp och litet skärpedjup. Håll till godo. Ganska vassa bilder, tycker jag.
Får man skriva ’det beror av’ och ’det kommer till ett pris’ i språkpolisens blogg?
Måste gå och klia mig.
Nu lever du farligt, Ninja.
Vet bloggen att bloggen blev trött och måste gå och lägga sig en stund, vid pass midnattstid i natt?
Myschtischt var vad det var. (Jag fick ett sånt där enkelt felmeddelande om att kopplingen misslyckades för att den misslyckades [att hitta servern], och det varade åtminstone i en halvtimme — efter det vet jag ju’nte för då var jag själv okopplad.)
Och hur mår blåsorna? Har de lugnat sig eller behöver de månne lite professionell uppmärksamhet? (Om de är vähäldigt stora kan de bli lite träliga om/när de brister …)
Jag fick ”fel i databasen”.
Farligt lever jag gör. Puss på’re, SG.
Det är ju nästan så att man undrar vem som har längst.
Objektiv, det är.
På resor ser man ofta herrar i övre medelåldern gå med en ”redskapsväst” full med pryttlar, kameraväska på höften och ett monstruöst objektiv på en kamerahus av Känt Märke. De plåtar ungefär samma motiv som vi andra, med ett undantag: Jag har ännu inte sett någon fotografera vare sig basonfläsket eller äggröran i frukostmatsalen. De drar sig väl för att vifta med objektivet där. Då har mina tankar gått i liknande banor som PK:s.
Äh… Tjejlarv.
Japp, bloggen gick och lade sig vid midnatt igår. Jag var vaken, pigg och fräsch och hade kunnat springa omkring och fixa och dona här men näääääääe, inte det. Loopia hade inte heller något att rapportera.
Vad kul med era kameralänkar! Jag ska fotografera ett bröllop på söndag, men det är lättare än stavhoppare ett par hundra meter bort.
Den här sommarn, hörni, som sägs vara en ”normal” svensk sommar … Regnar det inte lite väl ofta för att vara normalt? Nu är det så mörkt att vi nyss fick tända lamporna inomhus.
Tända lampor!?
Här är det strömavbrott och jag kör på batteridator och radiomodem. Tur att det funkar. Men när Det Normala Vädret slår ut masten så blir vet jag inte hur vi ska göra. ADSL vill inte när vi saknar matning till modemet.
Jag har sex fönster på renovering hos Starke Mannen. Tända eller släckta lampor bryr jag mig inte om, men det är förbannat välvädrat och en smula svalt härinne.
Avskyr i vanliga fall värme, men kan tänka mig ett litet undantag eller två just i år.
Gurra är rädd för tjejbaciller … på honom, flickor!
Kameror vet jag intet om, mer än att även märkliga fel kan självläka om man lossar lite skruvar och sen drar åt dem igen. Däremot fick Annikas stekpannehistoria mig att tänka på när svärmor gjorde något liknande, visserligen innan jag kände henne. Hon hade en stekpanna med plasthandtag som förvarades i ugnen eftersom den inte gick in i något skåp. En gång glömde hon den där när hon kopplade på ugnen, kom på att det var dumt och öppnade och tog ut den, även detta med bara handen. Hon hade allt framgent en stekpanna med ett plasthandtag formgjutet efter hennes fingrar.
Några brännblåsor fick hon däremot inte.
Förvaring i kök är och har alltid varit ett litet problem. Själv fick jag den fiffiga idén att förvara vår rese-tårtburk av plast i ugnen. Den intet ont anande Lille M. slog på ugnen. Tårtburken smälte och ingick symbios med ugnsgallret och det luktade inte direkt coeur de filet provencale, inte. (Jag ger 17 i fransosernas små specialtecken bara …)
Brid & Annika. Även stekspadar kan ge brännskador.
I varje fall om de är gjorda i plastmaterial.
Hade en gång gjutjärnspanna på gång för uppvärmning.
Plaststekspade låg vilande på kanten i pannan. Pannan blev onödigt varm och jag grepapde tag i spaden. Fick brännblåsor av smältande plasten. Som tur var hade jag en kastrull med kall vätska till höger på spisen så jag kunde stoppa ned handen i den för snabb avkylning.
Min mest memorabla bröllopsfotografering var för snart 45 år sedan. Ett par goda vänner hade vidtalat mig, och jag plåtade som en galning i trygg förvissning om att slippa betala per klick, något man annars levde med.
Efter någon timme började jag få onda föraningar. Är det inte dags att byta film snart? Jösses! Räkneverket stod på 42, en siffra som outgrundligt nog fanns på min OM-2.
”Kemiska” eller ”analoga” filmrullar höll 36 –med lite snik 38– bilder, så det var bara att konstatera att jag hade glömt att ladda kameran.
Middagen finns iaf dokumenterad…
Ökenråttan: Det tog mig en bra lång stund att komma på vad en ”rese-tårtburk av plast” är för någonting, men eftertanke ger vishet.
(Jo, jag vet ju i själva verket exakt vad du menar, en sån där som består av en rund plastbricka som har små hakar, och en kupa som också har små hakar som man … ursäkta, jag berättar väl för mig själv.)
Tyvärr påminner den historien mig om en gång då vi kom hem sent och hade köpt nån sån där färdiglagad mat i tråg som numera finns, för att vi var hungriga och skulle slippa laga mat. Trågen skulle klara 175 °. Det gjorde de inte. De smalt. Dels har jag aldrig skurat ett ugnsgaller så intensivt och så länge som jag gjorde då, och dels fick vi äta varma mackor till kvällsmat för det som låg i trågen ville vi liksom inte riktigt äta …
Samt är jag djupt imponerad av Brids svärmors formgjutna handtag.
Och därtill full av fantasier om vad Örjans plaststekspade hade förvandlats till om han inte hade gripit (och bränt sig) på den innan den flöt iväg.
LarsW:s fotograferingserfarenhet är … ja … inte helt olik de gamla kamerornas ”glömma att ta av locket”-upplevelser. Jag är extra fascinerad av att räkneverket besvärade sig med att räkna.
Nu är jag kanske ute och cyklar utan att Googla: Fanns det inte ett småbildsformat som använde halva bildytan och därmed 72 rutor på en film? Kanske var min Olympus klar för detta.
Idag är det fyrtiosex år sen första månlandningen. Det ska vi fira.
På något sätt.
Men jösses Ninja, hur i all världen kan jag ha glömt detta?!
Vi får höja ett litet glas för Michael Collins, han som inte fick sätta ner foten …
LarsW: visst fanns det halvformat, 18×24, inte minst från Olympus, som väl ejengklijen var de som uppfann det. PEN hette modellen, fanns i lite olika varianter: https://en.wikipedia.org/wiki/Olympus_Pen
Om man köpte tex Tri-X som metervara och laddade den lilla filmkassetten själv (Ilfords burkar fungerade fint till det) då kunde man klippa lite längre remsor om man ville ha några extra rutor eller kortare om man visste att man snabbt skulle vara klar att framlalla. Då var det bra med utökade räkneverk.
la lallaralalla lala lala … kalla fram var det man gjorde, utvecklande tyckte endel.
46 år sedan? När jag gick rekrytutbildning på K4 Skövde. Oj så länge sedan.
Logementskamrat Peter Egardt. Med tiden landshövding i Uppsala län.
Han som lånade min scooter en veckohelg för att köra hem till Lund (och råkade åsamka den vissa plåtskador)
(Min Lassie?)
Annika :Känner du till/ har du tom läst Bea Uusmans bok om Michel Collins?
http://www.rabensjogren.se/bocker/Utgiven/2014/Host/uusma_bea-astronauten_som_inte_fick_landa-inbunden/
Annika, jag gissar det var detta som strulade i natt:
2015-07-20 00:20: Vi har för närvarande en störning på MySQL-servern S507. Servern är för närvarande otillgänglig, tekniker felsöker.
2015-07-20 00:49: Servern är åter i normal drift.
Enligt driftbloggen.se – dvs Loopias driftblogg.
På tal om idrott och byxor, så var jag med om en rätt märklig period inom simningen. Jag började som tävlingssimmare 1953 och skaffade dåtidens simmarbaddräkt i något rätt kraftigt material. Men det dröjde inte länge förrän simmarbaddräkt i nylon blev den gängse. Alla hade sådana blå enfärgade baddräkter utom Neptunsimmerskor som stoltserade i mörkt lila baddräkter. Nåväl de här populära nylonbaddräkterna var tämligen tunna och jag minns inte om det var som torra eller blöta de blev mer eller mindre genomskinliga. Någon vän av ordning såg då till att det infördes en regel att man måste ha underbyxor under baddräkten och i minst ett år, eller kanske två, fanns det i tävlingssammanhang en funktionär som hade till uppgift, då det kallats till start, att kontrollera att alla flickor/damer hade byxa under baddräkten. Kontrollanten gick utmed startbryggan och kände i ryggslutet på alla att underbyxan varpå plats. Först därefter var det klart för start. Sedan kom någon på att man ju kunde ha dubbel framsida på tävlingsbaddräkterna och alla bytte då till dessa och underbyxregeln försvann.
Brännskador får mig att minnas att så sent som på nittiotalet då jag var på landet och råkade bränna mig på något– minns inte vad – så sa min mamma att i långa snedgarderoben i gästrummet på tredje våningen finns en sjukvårdslåda och däri finns en utmärkt brännskadesalva i en stor brun glasburk. Jag kilade upp till garderoben hittade lådan och burken, som visades sig innehålla en brunmurrig salva hoprörd på något apotek 1937. »Den är suverän«, sa mamma. Det var den faktiskt!
Sextio år är väl ingenting för en riktig salva!
Jag har nog flaggat den här här. Här är den igen, dagen till ära. [Ännu en trippel. Får jag pris?] Spisa teckningen.
Smältplast:
När vi en gång hade finfint besök av matskribent med anhang och de kom dragandes med 20 kilo mat, satte vi på ugnen som vanligt. Men i den låg två isskrapor av plast, som efter fem minuter rann vidare till underugnen. Något barn hade liksom stoppat in dem som man ju stoppar in brev i en brevlåda eller slantar i en spargris.
Vi fick sedan gå hem till grannarna och låna deras ugn.
Bra länk, LarsW! (Jag tar mig friheten att hurra lite extra för den sista meningen på den sidan. ”Introverts understand; the loneliest …”)
Hihi: On the backside of the Moon, I didn’t even have to talk to Houston and that was the best part of the flight.
Jag bara känner att jag vill slå ett slag för det sorgligt bortglömda ordet svagsint.
Olumpus PEN hade jag, salig i åminnelse. Liten och trevlig, bra optik. En sabla massa bilder blev det; halvformatet lockade till frikostigt plåtande. Den finns fortfarande kvar! Säg inget till Råttan, då kommer hon bara att vilja kasta den. Hon är alldeles vild nu för tiden. ALLT ska bort!
Men vad i hela världen, nu vill jag ju svara på allt! Hur ska det här gå?
På något vis har jag faktiskt lyckats missa att Bea Uusma har skrivit en bok om Michael Collins. Och jag som älskade Andrée-expedition-boken. Dumma mej. (Eller enligt Ninja: svagsinta mej!)
(Tri-X får mig att tänka på Sellar & Yeatman, men att förklara vad som är roligt med detta är så långt och invecklat att …det hela rör sig om hur grodor låter när de kväker.)
Nå, på tal om lustiga sammanträffanden vilket ämne vi väl borde ha lämnat bakom oss, men sådant går ju aldrig över:
Jag har för tre-fyra timmar sedan bränt mig lite i handen. Hur det kunde ske begriper jag inte, och inte den andra hälften heller.
Jag satte på mig den vanliga ugnsvanten och tog ut en form med lite äta ur ugnen. Och det sved till som bara f*n i fingrarna! Så, hur går det till när ugnsvantar helt tvärt slutar upp med att isolera mot värme? (Jag gissar: det är en gammal vante, och en del fett och fukt har väl lyckats krypa in i den under åren och gömma sig kvar, så att alla luftspalter har sjunkit ihop …)
Lille Maken, vi tiger självklart som muren!
Du sköter dig utmärkt, Annika: Fortsätt att svara på allt!
Själv är jag ohyggligt förtjust i Agneta uti Lunds baddräkter med obligatoriska trosor!
Så bra att damerna inte agerade enligt Ninjas lumpna förslag. Jag tror att jag vågar mig fram nu.
För att glädja Ninja, långsint är jag inte, så kan jag meddela att jag använde ordet svagsint i en kommentar om Felix nya burklock som utvecklats för svaghänta. Min efterlysning löd: ”Nu väntar jag bara på en grej för oss svagsinta”. Svaret var inte helt fel: ”En dator, Gunnar. En dator”.
Problemet är att jag inte kan hitta siten. Men jag tror att den drivs av Griniga Gamla Gubbar.
Referens till tidigare inslag om misstag i köket.
Matbloggare, gjorde liten förfrågan/tävling om största misstaget i köket. Jag skrev om köttstyckning, whiskey, knivsår och kraftigt plåster.
Utslagen av kvinnlig signatur som kommenterade (i översättning)
”Efter hackning av chili. Onanera inte”.
Örjan, TACK för hysteriskt gapskratt!
Jag är så naiv att jag trodde att ”gnid inte ögonen efter kontakt med chili” var allt som behövdes i sammanhanget.
Så blev livet lite tråkigare igen. http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article21146653.ab
Nämen så trist. Men vi kan ju njuta av det som finns kvar:
https://youtu.be/tV1scuNkMMA
Ja. Det blev det.
Den här!
https://youtu.be/-NNKqrcXRhc
Hösten 1957 gick jag första året på Thorildsplans HTL. På julfesten dök det upp en jävla tok som kallade sig Robban. Han hade en hink och ett kvastkaft, en gammal tvättbräda och lite annat. Och några polare.
Å så drog dom igång. Det var ett jävla tryck.
Nästa gång jag träffade på Robban var när Carola kom ut. Och Tjejer! Och dubbelföreställningen på Globen. Där var pappa Ingenjören med i publiken och det blev ganska så känslosamt när Robban körde ”Spring inte så fort, Pappa”
Ingenjören hade nog aldrig accepterat att Robert inte också blev Ingenjör. Men den kvällen tror jag att han tänkte om.
Och nu är Robban död. Det blev tråkigare nu.
Tjejjer hade vi hemma när jag var ung, vi spelade i stort sett sönder den, måste ha hört den tusentals gånger, kan nog fortfarande de flesta texterna.
Men inget slår Båtlåt, så fantastiskt bra och finurlig.
Rekommenderar Lars Linders runa i dagens DN, helt i Robbans egen stil: http://www.dn.se/kultur-noje/musik/robert-broberg-dod/
”En sällsynt bipolär karriär, skulle han väl själv ha sagt.”
En efter en lämnar hjältarna oss, usch så tråkigt 🙁
Uppblåsbara Barbara och Carola var så finurliga att till och med min lätt pryda mamma uppskattade dem. Säger mycket det.
Bätte vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja har länge varit något av ett ledmotiv i mitt liv.
Och från död till uppståndelse (var är Cecilia N, förexten?).
Har ni sett att Bloom County har återuppstått och att Opus, min favoritpingvin, försöker manövrera sig fram i en värld som har ändrat sig radikalt sen sist?
Finns på fjäsboken.
Ja, så förfärligt tråkigt.
Jag har sett honom några gånger. Särskilt lyckat blev det den sista gången då vi var några som gett en vän och hennes man en föreställning i present eftersom hon fyllde femtio. Hon heter Elisabeth — och Robban inledde konserten med låten ”Elisabeth”!
Och så har jag ett Lassie-möte också: En gång när jag åkte tåg (vart var jag på väg? Lund, tror jag) satt Robert Broberg tvärs över gången från min sittplats. Så nära att jag utan ansträngning kunde se hur han höll på med någon form av ”mind mapping” i ett anteckningsblock, han fyllde en sida alldeles tätt med ord och enkla teckningar, i massor med olika färger.
(När jag först fick se att det var han var jag tvungen att kväva den där fåniga impulsen som stundom dyker upp vid oväntad kändis-spotting, instinkten att utropa ”Nej men hej, vad gör du här?”)
Dom där två glada små hoppsa-rumporna var ju för bedårande!