I onsdags kom från Tjugotreåringen ett litet meddelande till familjens lilla chatt-grupp:
Use protection kids!
Jag halkade med cykeln för första gången alldeles nyss. Allt gick jättebra, men det är nog för att jag har lärt mig att ta emot mig med knän och händer på basketenså använd hjälm! JUST DO IT N00BS
Nu ska jag åka till jobbet med smutsiga byxor
Till saken hör att de två äldsta barnen inte lyder mig längre. De har inte hjälm trots att jag med jämna mellanrum skickar neurologiska videor och bilder på spruckna ägg till dem.
En timme efter Tjugotreåringens cykelvarning i onsdags, spände jag på mig hjälmen, rotade med stora besvär fram handskar som hade både en höger- och vänsterhand och satte iväg på min cykel.
På plan mark utan gropar, kurva, trafik, distraktioner eller ens isfläckar föll jag efter blott tre meters cykling omkull så det tjongade i asfalten. Min första tanke var:
– Men helvete. Var det nån som såg mig?
Men tyvärr, nej. Inga vittnen. Jag slog i högerknät och händerna och cykelkorgen blev sned som en fransk basker. Jag hasade hem igen och tog bilen.
Igår var det dags igen. Än en gång var förutsättningarna fina som under en varm sommardag – men isen låg nånstans inuti asfalten och lurade i vassen. Alla människor på stan gick fint och stadigt för att de ju har läst i SvD hur man ska göra.
Alla cyklister for fram som vanligt ity de har fått dubbdäck av omtänksamma släktingar. Men tjong, så låg jag där igen med smärta i höger knä och händerna.
– Men helvete. Var det nån som såg mig?
Jodå. Två tjejer väjde mitt i sin djupa, livsfilosofiska diskussion för min cykel och en äldre herre gav mig tummen upp och gick lite Chaplinlikt lugnt vidare.
Och DÅ mindes jag mitt allra finaste cykeltrill.
Det var en kall och fuktig decembernatt i Lund 1986. Jag var på väg mot Akademiska Föreningen (ja, dit åker man vanligtvis mitt i natten) och cyklade utan lampor, utan hjälm, utan reflexer och utan någon som helst känsla för annalkande faror.
Plötsligt – i svängen från Tomegapsgatan in på Sant Annegatan – gled cykeln iväg under mig. Jag svängde just då åt vänster, men trögheten (fysik, ungdomar) tvingade cykeln att fortsätta framåt. Och nu till det fantastiska.
Jag föll inte omkull! Jag liksom bara klev av cykeln och gled sju meter framåt som en Tom Cruise i kalsipper!
(Ni behöver bara titta i två sekunder från 0:39 till 0:41.)
Och vad tänkte jag där jag stod i ett folktomt Lund mitt i natten? Jo:
– Men helvete. Var det nån som såg mig?
Och då – där jag stod på Bambiben och tittade bortåt cykeln som låg som ett lik och inget annat kunde – hörde jag något bakom mig.
Applåder. Tre killar kom gående (lite som Chaplinpingviner) mot mig, applåderande.
– Hurra! Det var nån som såg mig!
En f.d. jobbar- och aikidokompis cyklade hemåt med ett par fulla matkassar på styret. Plötsligt letade sig en limpa in mellan ekrarna i framhjulet, med tvärstopp som följd. Kompisen gjorde en framåtvolt över styret och landade, hör och häpna, på fötterna! Där ser man vad aikidoträning kan göra för kroppskontrollen, även om man är lite konvex i kroppen och frivolter inte är något normalt inslag i aikidoutövandet. Tyvärr var det förstås ingen som såg honom.
Själv var jag med om en otroligt långsam cykelvurpa på väg hem från just ett aikidoträningspass. Det var glashalt, så jag cyklade mycket, mycket långsamt. Utan att jag kunde hejda det började cykeln glida sakta åt höger. När jag satte ner vänsterfoten började den också glida sakta åt höger, in under cykeln. Inte så mycket att göra, utom att vänta på den oundvikliga kontakten med underlaget, i ett fall som genomfördes i extrem slow motion.
För övrigt har aikidoträningen gjort att jag reflexmässigt inte har tagit emot mig med armbågar och knän de gånger jag har halkat omkull, utan antingen med händerna utan låsta armbågar (som en hambollspelare) eller med hela kroppen. Det senare kan se lite brutalt ut, men har tack och lov gjort att jag sluppit brutna kroppsdelar.
Just det, det är därför jag trots allt ska ha hjälm när jag cyklar. Vilket inte blir så ofta numera.
Hur är det med knävlarna i allmänhet och efter fallandet?
Ujuj (som jag numera kanske är ensam om att säga) nu skulle jag kunna berätta om cykeltrill under ett stort antal decennier. Vänta nu; jag tror att det började i Ängsbacksbacken, vilket inte är nån tautologi alls, när jag på en av min fader snickaren moddad cykel, som av mina mycket äldre kamrater fick betyget ”Herregud vilken cykel”, svängde där jag inte skulle svänga och stod på huvut ner i ett mindre vattendrag, vilket fick alla hemmafruarna i den så kallade Kofferten (huset hade mansardtak och såg faktiskt ut som en koffert av äldre modell) rusade till för att dra upp mig ur vattnet och förbinda mig med mitellor och våtvarma omslag och annat sådant som hemmafruar alltid hade till hands på den tiden. Jag kravlade mig upp men hemmafruarna ville inte gå miste om dramatiken och drog mig ner och över till andra stranden där ett par av dem drullade ner i vattnet, vilket gav dem ännu mer att syssla med medan jag reste cykeln och fortsatte min färd. Min mor fick åter veta vilken vanartig unge hon hade som inte lät sig räddas planenligt.
Brukssamhällen kan ha sin charm. Men jag hann bli hjärtligt trött på denna ständiga övervakning.
Stay tuned for more thrilling bike mishaps. Däribland en cykeltur nyligen uppvaknad ur narkos och gipsad arm mellan Södersjukhuset och Metallografiska institutet vid Östra station. Färden gick via Slussen och det fanns gott om spårvagnsspår att fastna i. Eller mina försök att färdas på den oerhört ostyriga Iteracykeln. Iteran har jag kvar – och livet också. Men cykla på den? Nej.
Bra med tips där! Själv har jag inte så många cykelvurpor att komma med.
Det värsta jag har att komma med är när min dåvarande minicykel utan föregående varning fällde ihop sig och jag bromsade farten med mina bara knän på grusvägen. Det var typ år 1973 så jag var inte så stursk då.
Tyvärr inga bejublade akrobattrick.
Angus är också borta
Är det inte Malcolm?
Favorit i repris. I dag har jag en ännu nyare careta, lite mindre än den förra. Den har ännu inte vare sig repats eller bucklats efter hela två månader.
Är det nån som har nån erfarenhet av den där uppblåsbara cykelhjälmen som heter Hövding?
Ninja, frånvaron av vittnesmål kanske beror på att ingen överlevt fall med Hövdingen på hövet?
Bra namngivning, jag erinrar mig Bojen Bränningen.
Nu äre gonatt. Det har varit en ansträngande dag.
Stämmer, Ninja. Trist likaväl
Det är inte bara spårvagnsspår som kan ställa till det för en cyklist.
På väg hem en mörk vinternatt i Norrbotten för 25 år sen, smala cykeldäck och gata plogad med tandad skopa. Jag ville svänga – men det ville inte cykeln. Kommer ihåg den där slow motion-känslan, och så ligger man där och tittar på stjärnorna. Skador blev det inga, jag var väl påpälsad och vadderad.
Ninja, Hövding ska fungera bra och ge ett bra skydd. Men dom är dyra och kan upplevas som varm runt halsen och man måste komma ihåg att ladda batteriet i dom.
Eftersom det är till sonen, som vägrar vanlig hjälm så tänkte jag att det kunde vara ett bra alternativ.
Jämfört med vad en telefon kostar så är de inte så farligt dyra.
Tack för hjälpen.
Ninja, om han verkligen kommer att ha den på sig så är den värd varje krona. Fast inte om han ska tävla med cykeln, då brukar Hövding inte vara tillåten.
Jag har letat (och givit upp) efter en krönika om Hövding. Sensmoralen, eller poängen, var att den är stötkänslig och det är ju själva idén med den prylen. I det här fallet hade krönikören glömt att avaktivera den när hon gick in i en butik och väl där uppmärksammade hon inte ett trappsteg, snubblade och det räckte för att Hövdingen skulle göra sin plikt. Man blir lite hoptryckt i fejset, tydligen, men funkar gör den. Kanske inte idealiskt för Mountainbike, men annars så.
Han ska bara förflytta sig runt om i Vadstena, så det blir en Hövding i förtida julklapp.
Det där med dubbdäck på cyklar blev ju lite intressant. Tog Stadens Mäder/Födrar (varför finns det inte en hen där det behövs?) hänsyn till och gjorde undantag för dubbdäck på cyklar och andra smärre åkdon när dubbdäck förbjöds på Hornsgatan?
Tur att det inte finns dieselcyklar. Då hade väl dessa oxå förbjudits furr eller senare 🙂
Och vilket trillbås! Coolt!
Jag har flängt omkring och haft mig (utan cykel) hela helgen – och minns också Hövdinghistorier som jag nu inte kan hitta tillbaka till. Tänk om de är censurerade!
OT.
Variant på mitt nuvarande träningprogram.
http://tinyurl.com/yc2aeroe.
Bakgrund.
Nu lycklig reservdelsmänniska.
Fick ny höftledskula inopererad i ondags.
Allt gått bra. Bara ont när jag går/belastar opererade benet fel.
(Tacksam för att smidiga kryckor finns)
17 november 2015. Fyra grader varmt. Då är det ju ingen is.
Jodå.
Vuxna kloka människor använder ju cykelhjälm.
Nejdå.
Jahaja. Det var väl inte riktigt meningen att det där huvet skulle ligga ner. Det gjorde det ju i och för sig vid tillfället, men då utan plåster.
Men det får väl liksom förstärka illustrationen, eller… ?
Ja, precis som den liggande cykelbilden i blogginlägget, ligger du ner och lider med dina plåster, Magganini.
Jag har ju också trillat och slagit hakan – det var 1975 när jag skulle testa hur det gick att stå upp och cykla utan att hålla i styret. Ploff, låg jag där och kravlade.
Ujejujejuj Magganini, det ser ut som en totalt oskön smäll du fick.
Hoppas du fick hjälp upp efter ditt megatrill.
Magganini:
Första kommetaren i båset?
Välkommen!
Hoppas din nästa kommentar avser något ej skadedrabbat.
Örjan, du låg nog under kniven när Magganini gjorde sin entré. Jag ser henne lite som Annikas stand in.
HEJ DU, MAGGANINI. – Jag och versalerna!!! Suck. – Du ser ut som min mellansyster sedan hon nyligen stått på näsan, bokstavligen. Hon vågade inte gå ut. ”Folk kommer att tro att älskade maken slår mej.” ”Säkert,och stor och stark är han ju”, fyllde jag på. Hon blommade ut i hemmets sköte och nu har hon bara en lätt sned näsa; ”Som en riktig boxare”, konstaterade vi.
Förresten… Mycket intressant att läsa om SG:s vurpa i Ängsbacksbacken. Med tanke på att det var lite ont om hemmafruar på bruksorten redan på den tiden och ännu mer med tanke på att det tog minst tio minuter att ta sig från ”Kofferten” till det aktuella vattendraget ska vi vara mycket tacksamma för att någon ingrep. Tio minuter upp och ner i ett vattendrag är inte nyttigt, oavsett årstid!
Även jag har en drunkande släktning som heter Englund! (Se bild.)
(Det var 8 augusti 1945 och han lever fortfarande, min morbror Karl Sebastian.)
Oj, nu måste jag förklara – det är ju inte allmänt känt. Skogsgurra och Karin är syskon och de heter Englund.
Såja. Ordning och reda.
Imorrn ska jag förpesta miljön i ett flyplan. Skäms på mig.
Runs in the (Englund) family.
Vart ska det flygas?
Ett beriktigande beträffande hemmafruars förekomst i slutet av fyrtiotalet samt även av dramats geografi och dimensioner:
1. Det var mycket vanligt att smeden, valsverksarbetaren, hyttarbetaren osv hade sin hustru i hemmet. Om detta vittnar bland annat Johan-Olov Johansson i sina mycket läsvärda böcker om livet i Horndal. Den stora vändningen kom inte förrän femtio-sextiotalet då hemmafruarnas tidigare relativa vanlighet byttes i dess motsats.
2. Avståndet från Nedslagsplatsen till den nu rivna Kofferten framgår av kartskiss med kommentarer här nedan.
Som dysdirektiker (egen diagnos) är min syster förlåten för sin skeva verklighetsuppfattning men jag har svårt att förstå hur en tämligen välinformerad (Riksantikvarieämbetet och medlem i Johan-Olov Johanssonsällskapet bör ändå ha satt sina spår) person tror att hemmafruarna var sällsynta under den aktuella perioden.
Hemmafruarnas försvinnande beror väl också på att sambeskattningen försvann?
Ha, SG! Namnge en enda kofferthemmafru! Dom jobbade i tvätteriet eller på ålderdomshemmet. Hemmafruarna fanns i tjänstemannavillorna.
PS. Mycket fin karta!
PPS. Johan-Olovs berättelser (som är mycket läsvärda) utspelade sig ungefär 60 år före din Ängsbacksbackvurpa. En hel del hemmafruar på den tiden, visst, men berättelserna handlar i stor utsträckning också om förvärvsarbetande kvinnor.
Arbetarklassens kvinnor har väl alltid arbetat, att vara hemmafru var väl ett undantag för dem?
Åh Skogsgurra! Ibland är du roligare än roligast!
(Och då har jag ändå varit jätterolig hela dan.)
Jo, jag har läst böckerna, så det känner jag till. Men hemmafruar fanns det gott om ännu in på sextiotalet. Och det var faktiskt bara två som var aktiva i räddningdaktionen – kanske de två som fanns i sina hem?
Menar du att det skulle ha tagit dem tio minuter att förflytta sig springande mindre än trehundra meter? Jag ”räddade” mig själv. Så deras insats var fullständigt onödig.
Inte så att jag är otacksam. Men jag tror att det var sensationslystnad, olyckan var säkert ett välkommet avbrott i den välkända tråkigheten på landsbygden, som drev dem snarare än hjältemod.
Varför försöker du trasa sönder en, som jag tycker, god historia – som dessutom för en gångs skull är helt on topic?
Ack, det måste vara en yrkesskada från (som du själv påpekar) verksamheten på Riksantikvarieämbetet och liknande platser. Källkritik, evidensbaserade detaljer och sånt tjafs. Ber om ursäkt. Och bifogar ödmjukast en reviderad kartskiss.
PS, igen. Du kunde också ha utropat:
– Hurra! Det var nån som såg mig!
Tihi!
Jo, serni. Imorrn åker jag till Łódź.
Tänkte inte på det …
Är inte dasset rivet? Kartan visar aktuellt läge där alla husen i det vi kallade Horndalsbyn är borta. Dasset, som vi kallade Vår Faders Hus eftersom det fanns så många ’boningar’ där låg ju också närmre och parallelt med vägen. Jag tror att det mindre huset är ett förråd/garage som kom till när garaget vid vägen revs.
Ursäkta, Båset, men vi kan bli så här ibland. Om man ska kalla det nördigt eller nödigt kan man ju fundera över. Nästa punkt blir väl inspektion på plats. Jag tror inte att nedslagsplatsen med eventuellt blod och hudskrap är synlig. Men de ganska rejäla grunderna bör det finnas spår av.
Jag var inblandad, verkligen inblandad!, i en cykelvurpa som inträffade i slutet av fyrtiotalet. Min storasyster och en besökande flicka i storasysters ålder, som båda hade större flickcyklar nästan i damcykelstorlek och jag på en barncykel lagom för sjuåringar gjorde en cykelutflykt i skönaste sommarväder. På en lång raksträcka fick de äldre flickorna för sig att vi skulle leka brupar per cykel. Det gick till så att flickorna på de större cyklarna utgjorde själva brudparet och höll varandras snett uppåtriktade höger- respektive vänsterarm medan de med andra handen styrde sina ekipage. Jag på den mindre cykeln hade tilldelats rollen som brudnäbb och fick i uppgift att cykla mellan brudparet. Någon – vi lyckades aldrig utröna vem – vinglade till och de tre cyklarna hakade i varandra och föll med oss alla ned i ett tämligen djupt dike med gott om brännässlor …
Åker du tåg till Łódź, Lotten?
Nej, tyvärr flyger jag! Ajajajaj, sa miljön när den hörde om mitt tilltag.
Egna cykelolyckan som 11/12-åring.
1. Höll på och mekade med min cykel. (Hade borttaget framhjul)
2. Kusin Gerold kom och påminde om fotbollsträningen
3. Tillbaka med framhjulet. drog till navskruvarna med fingerkraft (glömde lednyckeldragande)
4. Cyklade till fotbollsplanen. Strax innan fanns ett ”väggupp” där man alltid försökte stegra framhjulet. Gjorde så, med konsekvensen att framhjulet lossnade och jag stöp i backen. Lyckligtvis bara skrapsår.
Ingen egen träning för mig den kvällen
Juniorspelare (mopedägare) gav mig skjuts hem.
Framgafflarna på min cykel, böjdes, men rätades upp av lokal smed, men han fick aldrig fram rätt balans. Efter incidenten/olyckan gick det inte att cykla/hålla balansen utan att hålla i styret.
Var det Torsten som riktade cykeln?
Jag har en Hövding, som ännu inte löst ut, så mitt liv ligger i stort sett i händerna på två smarta tjejer från KTH som utvecklade algoritmerna.
Flera av mina kollegor har också Hövdingar, och en av dem ramlade av när hon blev prejad av en bil, och den löste ut så snällt (och snabbt) så hon fick knappt en skråma.
Vänner i sjukvården säger att man kan se vilka cykelolyckspatienter som haft Hövding och vilka som inte haft det på det faktum att Hövdingbrukare brukar ha tänderna kvar …
Den är dyr, men det är vanliga hjälmar också, om de är bra. De ska också bytas om man kraschar, vilket folk normalt inte gör.
Om man tar för vana att stänga av den när man kliver av cykeln så blåser den inte upp sig om man snubblar i butiken.
Dessutom känns det kul att gynna svensk innovation.
Om jag haft en redan den gången för några år sen när jag råkade ut för svartis likt Lotten, och plötsligt bara rasade omkull på cykeln, så hade jag inte haft alls lika mycket sår i ansiktet att läka, och förmodligen inte haft lika ont i käken lika länge.
Köp en Hövding vetja!
PS. om jag inte synts på ett tag beror det på att jag läser Lottens bok och inte har tid att skriva här 😉
[…] har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag […]
hur kom det sig att du föll från transportmedlet vi kallar cykel.