Jag för en envis kamp med barn, vänner, syskon, föräldrar, kolleger och polare. Man ska ha cykelhjälm. Egentligen borde man även ha gåhjälm. För att inte tala om bilhjälm.
– Näää. Jag behöver ingen hjälm, säger de allihop.
– Jooo, säger jag varje gång.
Några exempel på de evinnerliga dialogerna:
– Vaddå hjälm. HÅRET! Det är plattat!
– Eh. Då blire bara lite plattare.
– Jag har cyklat i 40 år och vet hur man gör!
– Men du vet inte vad andra gör.
– Men kolla! Cykeln har lampor!
– I profil syns de inte.
– Jag är inte osynlig, kolla jag är så stor att man inte kan undvika att se mig.
– Jo, fast nästan. I mörker smälter du in.
Jag har trillat omkull som ung student, krockat som radiopratare och blivit påkörd som sittande i en bil och som simpel bilförare. Jag har även en mörk natt på Tunavägen i Lund blivit påkörd av en grabb i ”farsans Porche”, men det slutade väl trots att min fina collegejacka fick ett litet hål. Klockan var mittinatten och den tillrusande folksamlingen plötsligt enorm. Alla skrattade och babblade om cykelolyckor och värk. Min onda armbåge jämfördes glatt med träningsvärk, och så var det inte mer med det.
Igår kväll, på väg hem från radiosändningen där jag är domare i Vi i femman, for jag fram som ett jehu och den julgran jag i mörker är. Reflexväst, reflexvantar, reflexer som dinglar här och där, lampor på cykeln och hjälmen tryggt på huvudet i ett nattsvart regn.
På ett övergångsställe blev det efter en kort väntan grönt för oss cyklister. Eftersom livet är en enda stor tävling, såg jag till att vinna kampen om att komma först till andra sidan. Bakom mig hörde jag då:
BROOOOOOOM!
SKRIIIIIIIITSCH!
PANG!
SKRIK!
SKRAMMEL!
Ljuden var skarpa, brutala, höga och läskiga. Jag tvärnitade och vände mig om. En meter bakom mig stod en bil (som jag nyss inte alls hade lagt märke till), och framför den på marken låg en tjej i min ålder. (Dam i min ålder? Tant i min ålder? Kvinna? Nä fan, hon var en tjej.)
Bilen stod stilla, tjejen låg under sin cykel när mannen i bilen kom fram till henne. Vi stod mitt i korsningen och blockerade all trafik, så efter att vi hade plockat upp cykeln och tjejen samt konstaterat att inget var brutet eller blödde, sa jag åt mannen att flytta sin bil så att trafiken kunde flyta på.
Då hade han ju kunnat rymma därifrån, kom jag på sedan.
I lugn och ro, men med darrande händer, bytte de sedan kontaktuppgifter. Båda var lika chockade. Vi pratade om försäkringsbolag och polisanmälan och föraren förklarade gång på gång att han hade sett mig jättetydligt, men inte tjejen som han körde på. Jag har förstått att man i detta läge egentligen ska ringa polisen, men vi ville verkligen allihop bara åka hem.
Allt slutade med att jag och tjejen cyklade hemåt tillsammans eftersom hennes cykel funkade utmärkt trots smällen – och vi ju bodde ganska nära varandra. Jag babblade på om allt och ingenting och betonade att hon skulle ringa och prata med kompisar och berätta om smällen och bla bla bla blaaaaa. Vi var rörande överens om att hjälmar, reflexer och julgranskulor är ett måste i kvällstrafiken.
Det är faktiskt lite bra med småkrockar utan skador; man får sig en tankeställare. Jag ska köpa en ny cykelhjälm eftersom den jag har är köpt på loppis för 30 kronor och är prydd med åttiotalistiska trianglar i pastellfärger. På den ska jag klistra tre reflextofsar som kommer att få till och med mina vuxna barn att skämmas. Bara jag nu inte blir så iögonenfallande att bilisterna kör i diket.
Ös på i kommentarerna och berätta om era krockar och påkörningar samt lärdomar!
Jag skäms om jag råkar gå ut utan reflexer när det är oljust.
Jag har hjälm både när jag cyklar och när jag rider.
Men jag har en dum bil som inte orkar lysa med båda halvljusen hela vägen hem.
Därmed slut på präktigheten.
Bra att du har reflexväst OCH dingelreflexer! För kör man bil så kan reflexvästen se ut att vara en vägskylt, den rör sig liksom inte.
Här i Spanien använder de sig av västarna men dingel och andra saker existerar liksom inte. Och vem går runt i en reflexväst hela dagarna. Eller ja, när det är mörkt alla fall?
Nej, jag anser nästan att det borde vara EU-lag på reflexer på skor och andra plagg. Det kan göras så snyggt nu så att det inte blir estetiskt störande de ljusa timmarna på dygnet.
Har jag några reflexer? Nej. Men i Sverige hade jag det och cykelhjälm på huvudet. Ja, när jag cyklade alltså.
När jag var student i Lund hände det att jag slarvade lite med att byta batterier på cykellamporna. En festlig kväll när jag glad i hågen kom körande genom den anrika stadens gamla kvarter med kullerstensbelagda smågator blev jag handgripligen stoppad av någon som tog tag i min arm. Oh, vad rädd jag blev! Dock var det inte någon läskig förövare som fått tag i mig, utan bokstavligt talat lagens långa arm. Den uppfordrande polismannen nöjde sig dock med att säga till mig på skarpen att jag inte fick cykla utan lampor och släppte sedan iväg mig utan böter men med en dämpad känsla av odödlighet.
HallonE! Din berättelse är närapå poetisk!
Men man har inte cykelhjälmar från 80-talet, köpta på loppis!!
Då är det mycket säkrare med äggkartonger, eller 5 kilo Kalle Ankatidningar på huvudet!! Så fort en cykelhjälm får sig en smäll så är den förbrukad och ska kasseras. Även om smällen bara var att ramla ner från hatthyllan.
Åldrad plast är oerhört osäker, rentav dement liksom. Den glömmer bort att hålla ihop.
Som yrkesförare under tre decennier har jag både kört på och blivit påkörd. Det är alltid omskakande, man blir aldrig rutinerad.
Man blir skakis, tunnelsynt, frussen, gråtig och rent ut sagt dum i huvudet. Kallas för chock, botas med värme, tid och lyssnande. Inte konjak.
Men att skriva papper i chock är varken lätt eller smart.
Min arbetsgivare tutade i oss att vi varken skulle erkänna minsta lilla, eller ens prata i onödan. Kalla på chefen och överlåt allt till denne.
Nämen tack, Lotten!
Som sjuttonårig gymnasist cyklade jag till skolan, samma väg som alltid. Precis före skolan skulle jag korsa samma gata som alltid, noterade en bil i vänstra ögonvrån och tänkte att den hinner jag före. Det gjorde jag inte. Hann tänka ”det var ju synd att det skulle gå såhär” innan jag fann mig liggande på gatan, intrasslad i cykeln, och bilföraren och hans dotter, elev på samma skola men inte bekant till mig, hoppade ut och undrade hur det hade gått. Jag kunde stå på benen, så de hjälpte mig in till skolsyster, som plåstrade om skrubbsår på knän, armbåge, panna, fotled och kanske något mer, klämde på mig för att utesluta inre skador och sedan frågade efter nummer till föräldrarna. Mamma svarade hemma, vilket förvånade syster eftersom mamma arbetade på samma skola men syster inte hade kopplat mig till henne. Dock kom mamma och hämtade mig, jag mötte någon att skicka bud med någonstans på vägen, och när mamma började klockan ett (lärare hade ibland märkliga arbetstider på den tiden men gjorde desto mer av jobbet hemma) följde jag med, till stor förargelse för klassens ordningsman, som redan hade antecknat mig som frånvarande hela dagen.
Skrubbsåren läkte så småningom, även om jag fick lov att klippa lugg för att inte skrämma folk med såret i pannan (såg ut som ett sånt där kastmärke, modell större). Fotleden var lite konstig och en fläck var utan känsel ett helt år efteråt. Men cykeln var bara skrot och det befanns att jag hade haft stor tur som inte hade fått foten krossad mellan den och bilfronten.
Wow, Brid! Det var i sanning en rejäl vurpa! Och klippa lugg pga. kastmärke! Bara det!
En gång skulle jag testa att stå upp och cykla utan att hålla händerna på styret på den då (1976) nya cykelbron som förbinder Björkskatan och Porsön. Ärret på hakan syns fortfarande.
Jag har aldrig haft cykelhjälm! Undrar just när de infördes? Jag cyklade mycket som barn och ung och även ett antal år efter att vi flyttat till Lund i slutet av sextiotalet – men när min tredje cykel på bara några år stals i denna stad så gav jag upp att inneha cykel här. Nöjde mig med en gammal herrcykel som jag hade på landet (35 mil bort) om somrarna.
En vådlig vurpa har jag dock varit med om ungefär i sjuårsåldern. Det var på landet och jag och min äldre syster och en kompis till henne (de var kring 11 år) gjorde en cykelutflykt. Det var en varm sommardag och min klädsel var shorts och kortärmad tröja. På en lång raksträcka fick de stora flickorna för sig att vi skulle cykla som ett brudpar. Så jag på min lilla cykel utsågs till brudnäbb och fick cykla mellan dem som höll upp sina ”inre” armar och höll varandras hand högt upp i luften. Det gick bra en bit, men plötsligt hakade deras styren fast i varandra och hela brudföljet damp ned i ett djup dike fullt med brännässlor. Brudparet kom kvickt på benen, medan jag låg intrasslad mellan cyklarna och försökte jag röra mig så brände jag mig ännu mer på nässlorna. Hade det då funnits cykelhjälm hade det inte hjälpt mig ett dugg!
Sist jag blev påkörd var när stannade för rött ljus med bilen. Chauffören i den påkörande bilen kom ut, fly förbannad och röt åt mig:
– Varför stannade du!!!?
– För att det var rött ljus.
– Men du hade ju för f*n hunnit över!!!
– Men det var ju rött…
– Jamen du hade ju osv.
Vid det här laget hade det hunnit samlas så många som sa åt honom att bara skriva på försäkringspappren att han blev lite spak och snällt gjorde det.
Gången innan var det en stressad taxichaufför som körde in i min bil bakifrån på Norr Mälarstrand. Han suckade djupt och sa: ”Varför händer det här alltid mig?” Och så skrev han rutinerat på försäkringspappren.
Vi Ökenråttor har ju inte ens en bil så vi känner oss väldigt utanför här.
Cyklat har vi dock gjort, till våra jobb och hem igen, men på senare år har vi inte vågat kasta oss upp på våra hojar. Eftersom den miljöpolitiske herr H. bygger cykelbanor för miljaaarrrder och struntar i att vårda gångbanor när det rent tillfälligtvis kommit snö och kyla, men putsar cykelbanorna som vore de röda mattan för Deras Majestäter Konungen och Dronningen, vågar vi inte längre ge oss ut på två hjul. Och knappt på två ben, för den delen.
Nu har vi varit på landet nåra dar med min mellansyster och rolige svågern. En av bönderna i trakten har en liten flygmaskin som han brummar omkring med som en humla där uppe i skyn. Kanske man skulle hållas uppe i luften. DÅ BLEVE MAN NOG FÖRHÅLLANDEVIS LITE PÅKÖRd. (Men sluta, versaler!!!)
Oh, sickna förtjusande små krockhistorier!
Avdelningen ”sånt jag inte vill”: äga en egen liten flygmaskin och brumma omkring med. Huuuu så läskigt.
”I Sverige reglerades det den 1 januari 2005 i vägtrafikförordningen (SFS 1998:1276) att alla under 15 års ålder måste bära cykelhjälm när de cyklar eller blir skjutsade på tvåhjulig cykel.”
När jag idag ger mig iväg på cykel, är det sannerligen inte som under barndomen i Lund och Luleå. Då gick jag ut, satte mig på cykeln och for iväg. Ingen hjälm, inga lampor, inga cykelnycklar (men kombinationslås) och inga reflexer. Nu tar förberedelserna en kvart innan jag ens kommer utanför dörren …
God morgon och palindromfödelsedagsgrattis! Vilken fullträff – once in a lifetime!
Förra palindromdatumen verkar ha varit 2 oktober 2001, eller blir det 2 januari 2010? Och nästa blir … kanske 12 december 2121? (Det går lite runt i skallen; måste bero på den tidiga timmen skulle jag tro.) Nu undrar jag HUR högtidlighåller man en så speciell födesedag?
Hätila ragulpr på fåtskliaben, Lotten!
Tack!
Jo, hakke (som också fyller år idag) kom på att kl 20:02 ikväll ska vi tjoa lite extra! Annars: hm. Hur firar man? Gå en promenad i solskenet? Äta semlor! Kanske inte jobba en enda sekund? Slå armhävningsrekord? Tvätta bilen?
Grattis hakke också!
Vid lantvistelsen veg jag in senaste vinnartröjan. (Hör ni hur stöddig jag låter?) Smidig och mjuk kvalitet och med ett motiv som passade perfekt ute i naturen bland mossor och barr.
Kolla Karin, vilken FÖRTJUSANDE bild du gjorde för fyra år sedan!
Grattis till Lotten och till Hakke!
Så passande att det är två som fyller år idag. (Som jag känner alltså!)
Grattis på er! Det blir fyra med hon på ansiktsboken och hon i verkligheten.
Ja, och så har vi blivit påkörda av en pizzabil i Bollnäs. Groomen stannade vid rött ljus, men inte pizzabilen. Han som körde hoppade ur, sa ”Ja, vi behöver ju inte diskutera vems fel det här var” och så fylldes det i papper och pizzakillen kontemplerade sina krossade framlyktor (våra baklyktor klarade sig någorlunda) och undrade antagligen vad han skulle säga till den som väntade på sin pizza.
Åh, Bayeux-tapeten! Jag letar förgäves efter den där roliga funktionen där man kunde skapa sin egen bayeux-tapet, men det verkar inte funka längre. Någon som sett till den?
Karin, här finns den men jag är inte säker på att det är samma. Orkar inte testa just nu.
Och så länken då:
http://www.bayeuxtapestry.org.uk/interactive/BayeuxCreate.htm
Och här finns en annan:
https://htck.github.io/bayeux/#!/
Jag har avhandlat ett par cykeltrill här tidigare har jag för mig. Jag skulle kunna bidra med ett till, ett gammalt, som också kunde kopplas till berättelsen om mina morgonfärder till skoltåget. Men dessa trill saknar inblandning av andra fordon.
Men det finns en krock också. Jag var gissningsvis sju år, och vi cyklade runt runt på en bana på gården som man plägar göra i den åldern. Cirka tio meter av den banan gick ute på gatan. Det var ju inte mycket trafik på den tiden, men en gång när jag for ut på gatan tajmade jag det med en bil i alla fall. Den hann bromsa tillräckligt för att bara butta ikull mig. Rätt hårt, tyckte jag nog.
Jag vågade inte berätta för föräldrarna. Det gjorde jag inte förrän jag var tretti eller nåt. Mamma såg förstås blåmärket som täckte halva låret, men jag sade bara att jag hade cyklat omkull. Hon var skeptisk, men fick inte ur mig mer.
Och! Grattas de som grattas bör!
Det där med att inte berätta för föräldrarna är intressant. Varför var man så säker på att det roliga skulle förbjudas om man berättade?
Hos min farmor fanns en kattvind med en dörr i varje ända och där inne låg travar med madrasser och täcken. Jätteroligt att kravla sig igenom! Och ibland fick man en stöt mitt inne i mörkret. Förmodligen var det en kopplingsdosa som tappat sitt lock vilket ju varit enkelt att fixa inser man som vuxen. Men ingen av alla 11 barnbarn sa till någon vuxen för då skulle vi ju inte få leka vidare, det visste vi ju.
Jag har en gång nästan kört på en cyklist som cyklade utan lyktor på fel sida av vägen. Jag kom runt ett hörn i en korsning och hade inte en chans att se henne. Hon cyklade vidare men jag vände, körde ikapp henne och eftersom hon hade barnsits på cykeln frågade jag om hon inte ville få se sina barn växa upp. Hon blev lite tagen när hon insåg vad som kunde ha skett.
Gnupung i efterskott, Lotten och Hakke!
Min man var dum nog att knappa på mobilen samtidigt som han cyklade. I sista stund märkte han att en grind vid en byggarbetsplats som stack ut och väjde men ramlade ner i asfalten. Skrapsår på knäet men han klarade tur var det viktigaste som är huvudet. Trots mitt tjat om att han ska använda cykelhjälm och han har både en hjälm och reflexväst hemma som jag köpt åt honom så har de blivit liggande utan användning. Jag tog ett allvarligt snack med honom om hjälm efteråt. Nu cyklar vi båda med cykelhjälm och reflexväst använder vi året runt. Den gula färgen på reflexvästen gör ju att man blir mer synlig även i dagsljus när man cyklar.
Han den där Hellden som styr och ställer med cykelvägar i huvudkommunen, han cyklar för egen del utan hjälm. No comments.
Tack för Bajö-länkar, Niklas och Agneta!
Jag berättade inte förrän igår för min pappa att jag i gymnasiet förfalskade hans namnteckning på ett papper som handlade om att jag hade stor frånvaro i skolan. (Läraren i latin och svenska luktade illa, så jag ansåg mig vara befriad från de lektionerna i en månad. Jeeez, liksom.)
Pappa förbjöd mig omedelbart från att fuska i skolan, så just det, Niklas: det roliga förbjuds om man berättar!
ÖR, låt oss hoppas på det bästa! Har vi tur snor kappvändarkappan in sig i framhjulet och han står på huvudet i sin egen finfina cykelbana.
Bellis! Vi såg ett helt gäng på vår promenad i dag. Den är väl inte ens att beteckna som tidig vårblomma. Och så här dags!
Här nere i södern har en del Bellis blommat hela »vintern«!
Hej Lotten
Det var jag som blev påkörd.
Jag som vanligtvis har både hjälm och reflexsele i vanliga fall, lyse både fram och bak samt reflexer på cykelhjulen.
Denna gång hade det inte hjälpt då bilisten tryckte på fel pedal och gasade istället för att bromsa som han sa.
Hur som helst så ringde jag upp föraren efteråt och det kändes bra för mig.
Jag har två blåmärken och musklerna värker lite här och där:)
Tack för att du stannade och hjälpte mig och bilisten
Catrin Edeborg , en tjej på 55 😉
Nämen HEJ Catrin! (Det var då för väl att jag inte kallade dig tant eller nåt annat olämpligt eftersom du nu har hittat hit!)
Vad bra att du mår bra efter omständigheterna!
Kolla den här, Lotten! En kappa som ropar ”HÄR ÄR JAG, AKTA MIG!” i vintermörkret.
https://deval.se/reflexkappa-sagnia.html