Mitt hjärta galopperar som efter en … ptja … 200-metersrush? Händerna skakar som fladdriga lönnlöv i Montreal. Jag har ganska röda kinder också – det känns på hettan. Man skulle kunna tro att det har att göra med att jag hejar på Åttaåringen som spelar basketmatch på ett synnerligen försvarsfokuserat sätt: väderkvarnsstilen. Han är gubevars huvudet kortare än sina jämnåriga och kan inte annat än veva.
Åttaåringen är den hoppande nr 13.
– Hejaheja, braaaaaaa! skriker jag och hjärtat håller på att slå hål på bröstkorgen.
Men det är inte matchen som får blodet och hjärtat att rusa. När Elvaåringen en liten stund senare ska spela match – hon som är huvudet längre än alla sina jämnåriga – är jag kolugn (eller cool-lugn som jag såg i skrift häromdagen). Det är inte ett dugg spännande och ändå är jag nästan andfådd av det där dumma hjärtat.
Elvaåringen är den ljusblåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför.
Jag sätter de darriga fingrarna på min egen puls – där på handleden, ni vet.
– Hur är det, Lotten? Mår du bra? Är du nervös? Hör du mig, Lotten? säger en orolig basketkollega och lägger så gulligt handen på min panna.
Frågan kanske är befogad; jag ska strax vara speaker inför hela klubben på årets avslutning. Men det är bara det att jag är komplett ickenervös när jag ska tala i mick eller inför folk och ha alla blickar på mig.
– Nej, tack för omtanken, det är lugnt – jag tar bara pulsen för att kolla om jag lever. Hjärtat slår så fort att jag inte hinner med. Känn här!
– Iiiiih! skriker min vän och rycker åt sig handen som av en brännskada. Håller du på att få en hjärtattack?
Men nej, så här är det alltid när jag har tagit för mycket astmamedicin. Någonstans i livsfladdret i lördags måste jag ha stött på ett pälsdjursmonster till allergenmolekyl. Schnuuuurfff sa det i andningsapparaten och väääääääääääs-host, huffade jag tills jag fick tag på Bricanylen, som medicinen heter. Och så drog jag i mig för mycket. I ett par timmar.
Nu kan jag i och för sig andas, men måste lyssna på hjärtklappret. Det känns lite som om Frank Andersson dansar en quickstep i mina tinningar. Är det då synd om mig? Inte alls, se här hur jag kokade en bloggsoppa på ett par hjärtdunk!
En gång när den store Artonåringen bara var en liten lintott till parvel och alls inte hemifrånflyttad blivande civilingenjör, placerade jag honom i pysselhörnan i en klädaffär. Han var bara två år och jag var jättegravid och alls inte på humör att prova kläder. I denna barnhörna fanns som vanligt en fastlimmad legoplatta, smutsiga legobitar, några pennor och ett pussel. Han fokuserade på pusslet eftersom han var inne i en intensiv pusselperiod.
Medan jag stod och med förtvivlade ögon stirrade på mig själv i spegeln och försökte klämma in mig och magen i ett par snickarbyxor (eftersom jag hade fått för mig att alla quinnor med graviditetssnickarbyxor mådde bättre än alla utan), skred han till pusselverket.
Typisk clipartbild på pussel. Vet faktiskt inte vad den ska illustrera.
Snabbt gav jag upp klädprovarprojektet eftersom jag inte bara var för stor för snickarbrallorna utan även för provhytten. Hela jag knastrade av statisk elektricitet när jag äntligen lösgjorde mig från provrumsgardinen. (Dörrar är mycket bättre, hörni affärsägare, dem kan man luta sig mot utan att falla halvklädd ut i affären, på rygg som en annan skalbagge.)
När jag kom fram till min lille tvååring såg jag att han hade löst pusslet på ett kreativt sätt. De bitar som inte passade, hade han helt enkelt brutit sönder och pressat in. Bilden hade han komplett struntat i: pusslet föreställde nu en tupp med kammen på foten och foten i munnen och stjärtfjädrarna på huvudet.
– Fääääääädi! sa han stolt.
Jag kunde här ha sagt ”bra, min son, du tänker utanför lådan”. Men jag kände nog mer ”men satan, han kommer att växa upp och bli en ligist som med ett järnrör slår hela världen med häpnad”.
Idag har jag och min djefla man på samma sätt pusslat ihop dagen genom att bryta sönder och fila bort obekväma delar. Vi gjorde samma sak förra onsdagen, så vi känner oss vana och rätt coola.
Jag kör drygt två timmar med solen i ögonen i bil till Finspång, där min djefla man redan är eftersom han åkte tåg dit igår.
Han föreläser på förmiddagen och när jag kommer fram, äter vi lunch tillsammans.
Jag föreläser på eftermiddagen medan den djefla mannen tar bilen och kör hem med solen i ögonen.
Under tiden roar sig Åttaåringen bäst han kan med sin morfar.
Sextonåringen, Trettonåringen och Elvaåringen har med sig matsäck och går efter skolan till biblioteket för att sedan ta sig till sina basketträningar på tre olika ställen.
När jag har föreläst, liftar jag med någon kursdeltagare till Norrköping och tar tåget därifrån hemåt precis i lagom tid för att hinna till min basketträning. Hoppas att jag har kommit ihåg att ta med mig basketskorna.
Vana tidsplanerare ser nu att det kan gå helt åt pepparn på ett flertal ställen i det här pusslet. Men då bryter vi bara av ett hörn till någonstans och gör en snygg mosaik av hela klabbet.
Typisk mosaikbild. Som inte alls illustrerar denna dag eftersom det ser lite bäääässcht ut.
Det är en himla tur att inte te räknas med i kategorin knark. För då hade jag betett mig ungefär som … som … eh … jag de facto beter mig.
Vi var nio basketbrudar som tog in på Hamnhotellet i Visby sent igår. Redan när vi ramlade ur minibussen och grävde bland alla väskor och nästan föll över varandra i hotellfarstun, började jag tehallucinera. Jag såg framför mig hur jag om bara en liten, liten stund skulle komma att sitta i sängen med en stor potta rykande te och så trampade jag fram till receptionen och sa med bara lite för kraftig och krävande röst:
– Hej, nu är baskettjejerna här, VAR KAN MAN GÖRA EN KOPP TE?
Men jag busvisslade i alla fall inte.
Teet dracks, vi sov som drottningar och gick upp och åt bacon, bacon och bacon och så fick jag lite mer te. Sedan krossades vi till småsmulor på detta golv:
Inte blankslitet, snarare strävslitet.
När vi i Eskilstuna Baskets damer B-lag kommer till en dålig hall eller till en tråkig stad eller till en illa skött förening brukar vi som översittare på högstadiet höhöa och säga ”hemma i vår klubb, så …” eller ”kolla hääääär, hahahahaaa”. Sedan vinner vi över våra motståndare och så blir vi lite mer ödmjuka eftersom vi trots allt inte är översittare på högstadiet utan mogna damer med idrottstejp runt alla värkande leder.
Men här i Visby är det lite annorlunda. För när vi kliver ut på planen vet vi att vi ska förlora. Förlora stort. Förlora förnedrande stort mot monster till basketspelare som hugger tänderna i oss som lejon gör i små ökenmöss. Vi ser att golvet är slitet och känner att hallen är så kall att vi efter 20 minuters uppvärmning inte svettas utan drabbas av frossbrytningar medelst kallsvett. Men vi säger bara:
– Men det är ju inte halt i alla fall. Och om 90 minuter är det över.
Innan matchen satte igång gjorde vi misstaget att påpeka att korgens nät hade sett bättre dagar. Det kan tyckas vara en petitess, men faktum är att det är jättebra med bra nät, men mindre bra med nät som har två enorma revor och som inte fungerar sådär bromsande som nätet ju ska. Vips, plockades en 2,5-metersman och en coach i röda byxor fram för att fixa.
Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor eller skräckinjagande brallor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera.
Vårt misstag? Jo vi fick ju inte värma upp och testa plankan och känna på att skjuta eftersom det tog en halv evighet att byta nät! Och det var förmodligen därför vi förlorade matchen.
Vi drog efter andan och ställde oss blundande i vägen för basketmonstren som för det första är längre, bredare och snabbare än vi och som är synska och kan se på bollen vart den är på väg. För så här är det:
om någon skjuter, placerar jag mig på måfå under eller bredvid korgen i fåfäng förhoppning om att bollen ska hamna åt mitt håll så att jag kan ställa mig på tå och kanske fånga den
om någon motståndare passar bollen kan den flyga förbi min näsa på tre centimeters avstånd utan att jag hinner tänka ”fäll ut armarna och sno bollen”
om bollen far omkring och rullar på golvet utan mål eller mening kan jag slänga mig handlöst efter den och missa med tre meter.
Men så är det inte med basketmonstren från Gotland. De har satt upp en ytterst hemlig, matematisk formel som beräknar bollens båge i luften delat med densiteten och skruvens friktion mot plankan, och därför ställer de sig alltid på rätt ställe och väntar på returen. Dessutom har de studsfjädrar i skorna som gör att de hoppar minst en meter rakt upp från stillastående och specialdesignade linser i ögonen som avståndsbedömer allt på en tusendels sekund.
Vi förlorade med 94–32 och lyckades peta i hela 3 poäng i andra quarten. Det är jättekul att spela basket.
– Men troooosorna, undrar alla sporthatare, hur var det med trosorna?
– Jädra basketbloggare till att luras och få oss att läsa massa strunt när vi bara vill veta hur det är med trosorna! vrålar de läsande massorna.
Jo, några av oss är inte så bra på att packa. Som vanligt. Några av oss gick omkring på Visbys gator och torg utan benkläder för att man efter duschen inte kan förmå sig att trä på sig de svettiga och begagnade för att de nya och fräscha ligger kvar på hotellrummet. Så nästa gång ni ser ett idrottsgäng på väg från en match kan ni tänka: några av de där har nog inte underkläder på sig.
Kolla! Precis vid ringmuren finns en liggande staty av prinsessan Leia!
Titta så fint! Visby AIK Basket 1985/86! Långa strumpor och korta shorts!
Jag har aldrig varit i New York, Madrid eller Åmål. Men vad värre är: jag har aldrig varit på Gotland. Fast i gengäld är det väl inte så att alla gotlänningar har varit i Eskilstuna?
Om sanningen ska fram, har jag heller aldrig varit på Öland eller åkt båt på Vättern eller Vänern. (Tror fan att jag aldrig kommer att komma till New York så mycket som jag måste hinna med här i Sverige.) Däremot har jag varit i både Simrishamn och Kiruna och kan prata både skånska och lulmål. Vilket inte alls hör hit.
Helgen 21–23 januari kommer jag och nio av mina närmaste basketspelare att spela två matcher mot det förfärligt hemska laget som heter Visby Basket och alltså vara hela två dygn i Visby. Vi ska sova på liggunderlag i en gympasal och hänga upp svettiga matchdräkter på ribbstolarna och tänka på forna tider när vi i tonåren gjorde samma sak men i alla fall kunde drömma om att få hångla med någon i killaget på tjocka madrassen. Och så ska vi plåstra om våra blessyrer … och smeta liniment på hälarna … och … och …
STOPP OCH BELÄGG. (Om detta hade varit en långfilm hade det nu sagt ssscccrrrrrrreeeetsch och så hade filmen stannat medan berättarjaget från ingenstans hade talat förnuft med sig själv och illusionen om tio ömtåliga baskettanter i 25- till 50-årsåldern på liggunderlag i två dygn.) Så kan vi ju inte ha det! Titta så välartade och trevliga vi ser ut:
Därför ber jag nu läsekretsen om råd: var tycker ni att vi ska sova och äta frukost och ha vår sambandscentral under denna helg? Har ni några maffiakontakter eller kusiner som äger hotell? En faster med B&B? Jag har läst mig till att det finns tio hotell i Visby och dem ska jag mejla – men vi måste alltså betala allt ur egen ficka eftersom vi är lika mycket amatörer som Gunder Hägg var i början av sin karriär. (Och hotell som har mögel i duschen ska inte banga. Det blir ju ännu roligare då!)
Vi säljer oss gärna och gör precis hur mycket reklam som helst för sängplejset som ger oss mest rabatt. Vi kan byta namn på laget och spela topless med hotellnamnet skrivet i pannan om det så krävs: allt för konsten. (Eller basketen.) Blyga välgörare och mecenater kan mejla mig – lotten@bergman.com. Och alla som vill se oss spela rekommenderas att inte alls göra det eftersom vi kommer att få stryk med 70–80 poäng och knappt komma över halvplan.
Oftast är mitt självförtroende helt okej. Till och med riktigt gott. Ibland är det lite för bra – jag kan få för mig att jag kommer att vinna hoppa-säck-tävlingen med en potatis på en sked i munnen när jag istället borde tänka ”ingen människa kan klara av att blanda ihop två lekar på det där sättet”.
Tävlingsinstinkten och den livslånga kärleken till basket hjälper förstås till. Även sådant som inte alls är tävlingar kan få mig på vinnarhumör trots att jag inte ens berättar vad som är på gång utan bara tänker:
– Jag kommer att vinna potatisskalartävlingen!
– Jag kommer att komma först till bilen!
– Nu ska jag vinna vakenhetsmästerskapen och vara pigg till efter midnatt!
– I am the winner!
(Nejdå. Lugn. Jag är faktiskt helt normal.)
Igår spelade vi basketmatch. Det handlar division III och lagen som vi spelar mot är vanligtvis fulla av motionslirare i 25-årsåldern eller blivande, 17-åriga storstjärnor som tränar sex gånger i veckan. Vi brukar vinna serien och tacka nej till avancemang eftersom vi är gamla och relativt sett lata. Vårt lag består av 23 spelare födda 1960–89 och vi har faktiskt en massa rutin i våra breda höfter.
Igår mötte vi ett nytt lag i vår serie: Visby. I förväg har vi aldrig någon aning om vilka som dyker upp – från en säsong till en annan kan ett lag bytas ut från att vara ett ungdomslag till att bli ett veteranlag och tvärtom. Det lag som dök upp igår, skrämde livet ur mig. Man kan nästan säga att självförtroendet och livslusten rann ur mig som vattnet ur en fjärilshåv. Tävlingsinstinkten kändes endast som en irriterande fluga i ena hjärnhalvan. (Kan inte riktigt bestämma mig för vilken halva.)
Susanne Rosengren.
De kom med sju spelare medan vi ställde upp mangrant med maximala tolv. De hade sammanlagt sjutton triljoner landskamper och femtioelva säsonger i högsta serien i bagaget. Vi har noll. Jag spelade, för att ta ett närliggande exempel, i division I under en säsong för 26 år sedan.
Jag spelade försvar på tjejen på bilden ovan: Susanne Rosengren som har spelat 151 A-landskamper. Etthundrafemtioen. I ena sekunden hade jag koll på henne – placerad som jag var på korrekt sätt mellan henne och korgen – med en armbåge lite lätt i hennes ryggslut. I nästa sekund stod hon tio meter bort och satte ett långskott. Förmodligen handlar det om teleportering.
Om jag hängde i hennes armar och samtidigt trampade henne på båda fötterna, sa hon möjligtvis ”huff” innan hon gjorde poäng. (Nu blir det lite basketspråk.) När jag satte en screen, trollade den som jag screenade så att jag inte på något sätt i världen kunde rulla för att få bollen och gå på korgen – den som jag screenade låste liksom fast mig utan att för den skull foula!
Vi förlorade med 53–100.
Idag spelar vi returmatch. Deras spelare har vunnit SM, de har rest jorden runt med landslaget, de kan sätta trepoängare i sömnen och de är helt hopplösa att stoppa utan knuffar, tjuvnyp, fälleben och dop(n)ing. Men jag lovar att vi inte förlorar med mer än 47 poäng!
Och så kan de ju bara försöka slå mig i potatisskalning.
Uppdatering:
Ack. Vår målsättning att göra fler poäng klarade vi av att uppfylla. Dock gjorde de också lite mer: 55-103 … satans hakar! Dessutom blev de irriterade på oss. (Eh. Mig.)
Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och ”behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.
Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.
– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!
*klick*
Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.
– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…
*klick*
Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.
Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:
Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.
Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!
Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.
Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.
Typisk basketglädje.Typisk löpartävlingssorg
Allmänbildningsfotnot:
Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.
Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.
När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:
Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!
Men nu är vi i Lloret de Mar i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:
Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var … mysko. Ska man hälla lite på melonhalvorna?Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?Äppeljuice! Vitaminer! Hurra! (Eller …?)
Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:
– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.
Mums till filen?
När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.
Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)
Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.
Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)
Klockan 02:45 inatt ringer väckarklockan. Då ska jag vara packad och klar för att tillsammans med Femtonåringen Sextonåringen åka iväg på en liten basketresa till Spanien och bo på fyrstjärnigt hotell (”Lloret de Mar vista dal Hastoria Park Hotel”). Tyvärr får jag inte spela själv, utan bara heja på dotterns lag. Eftersom jag aldrig har varit i Spanien och inte kan spanska, känns det som om jag ska åka till månen: väldigt spännande. Jag googlar och finner att hotellet i alla fall har bidé!
– Vart ska jag gå, vad ska jag göra, vad ska jag äta och … och … och …?
– Leta upp den stora shoppinggatan som heter LaBamba, La Lamba, La Rambla eller nåt. Där på en parallellgata finns det en saluhall, och ett hörn finns en servering med höga stolar och den heter nåt med Europa. Tror jag. Be om menyn med efterrätter så att du får jättemånga olika musslor att välja mellan och prata mycket med kyparen. Håll utkik efter den danske spanjoren.
– Efterrätter och musslor? Dansk spanjor?
– Åk linbanan upp till Mot … Non …. Montserrat? Man kan gå av och leka på lekplatser flera gånger.
– Nu är jag inte i lekplastslekaråldern längre och …
– Eller kanske heter det inte Montserrat. Bergen långt borta är det i alla fall. Och du ska åka upp till ett fort där du kan klättra omkring och leka i en kanon. INNE I KANONEN!
– Men varför ska jag leka i en ka…
– Sagrada Famiglia! Alltså Gaudís kyrka! Den är helgalen – ser ut som en korsning mellan en kyrka och nöjesfält. Och så är det tvåtimmarköer för att komma in och det kostar 15€.
– Tvåtimmarsköer är ok om man kan göra något annat under tiden, jag sku…
– Drick kaffe! Det enda som är billigt är caffé con leche, ungefär 1€. Och så måste du dricka den spanska champagnen. Som heter …? Äsch. Den som jag drack häromdagen. Du vet! Rimmar på lava. Pava? Nej Cava! Du ska sitta på uteserveringar med lekplatser intill.
– Det där med lekplat…
– Förrätt och Cava! Osttallrik och Cava! Och du måste ha hatt och solglasögon!
Så nu vet jag det. Hur är det med kommentatorsbåset? Har ni något annat än Cava, lekplatser och solbrillor att rekommendera? Jag är inte stadd vid kassa, så shopping blir det nog inte – däremot gärna besök på museer och caféer mellan basketmatcherna. (Lägg gärna märke till att museum inte har fnutt i plural trots att café ju har det. För att inte tala om bidé.)
SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.
Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.
Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!
Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:
1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:
– … och priset går till … Pierres mamma!
(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)
2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:
– … och priset som Årets coach går till … Magnus!
(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)
Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.
Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.
John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)
Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:
född 1910 i en fattig familj
fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.
John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.
Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.
Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:
”Young people need models, not critics.”
(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)
John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!
Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:
”Failure is not fatal but failure to change might be.”
Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:
”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”
Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.
Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).
Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:
”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”
