SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.
Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.
Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!
Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:
1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:
– … och priset går till … Pierres mamma!
(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)
2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:
– … och priset som Årets coach går till … Magnus!
(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)
Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.
”… förberedelser till någon …”? Håller med om att det kan skapa mycket pirr men undrar om det var det du menade, eeeegentligen.
Sen undrar jag faktiskt hur de i juryn tänkte i Eos Basket?!
Det är såna episoder som övertygar mig om att jag fortfarande behöver vara feminist.
Eros Basket, såg jag, och kunde inte riktigt bilda mig en bild av vad det kunde vara.
Tänkte precis som Dieva, där hade du väl visst något att vara be-svihihi-ken över!
Tack Johnny. Nu fick jag anledning att torka spott ur tangentbordet. *skrattar vidare*
F ö håller jag med dieva i allt.
Jag skulle bli superstolt om någon av mina grabbar blev utsedd till Årets coach. Men jag fattar känslan.
Däremot fattar jag inte hur du kunde coacha 13-åringar när du var 26, och dessutom hade en grabb till som asscoach som gissningsvis låg någonstans däremellan i ålder. Eller du kanske menar 26 mentalt?
Imponerande för övrigt med 28 i snitt!
Och kul att du är lycklig!
Aha, nu har jag läst en gång till och fattar att Magnus inte är din son.
Då fattar jag verkligen besvi-hiii-ke-helse-hen!
Och jag fattar hur det går ihop med åldrarna.
Jag sitter här och hyperventilerar av harm. Pierres mamma! Magnus!
Det här kommer jag aldrig att kunna släppa.
(Obs! Jag är inte ironisk.)
Om Pierres mamma vet jag inget, men om Magnus har jag fått veta att han var assisterande coach. Hur kunde han då övh bli nominerad?
Här sitter jag på jobbet och blir jättearg! Hur reagerade Magnus?
Nämen, snälla, du är verkligen ingen ”nobody”! Sveriges Radio vet inte sitt bästa. Traumatiska upplevelser och sorgetårar får vi alla nog av bara genom att kolla media. Vad vi Sommarlyssnare vill ha – och behöver – är glädjetårar och det skulle du ge oss. Precis som du ger oss bloggläsare den dagliga och livsnödvändiga skrattdosen.
Leve Sommar-Lotten!
Ännu en gång: tack för korrläsningen, Dieva! Och Malinka! (Har ändrat.) Dessutom har jag försökt förtydliga assisterande coachens roll så att ni inte tror att Magnus var min son. (Stackars Christer som satt och räknade ut hur pass ung jag egentligen var som mamma.)
Magnus reagerade så här: han blev JÄTTEGLAD! Förstår jag, det. Om jag inte minns fel hoppade han dessutom på kryckor med brutet ben, så han behövde faktiskt uppmuntran. Men ändå!
(Vi ska inte vara arga på Magnus. Han var snäll och rar, även om hans titel faktiskt var ASSISTERANDE.)
Det är nyttigt med besvikelser och tillkortakommanden. Det ger uppslag till blogginlägg och det kan man behöva ibland. Jag som bloggar mest för släkten och de närmast sörjande har aldrig fått så mycket kommentarer som när jag bucklat bilen eller gjort bort mig på annat sätt.
Alla gillar en klant.
Ingen skugga över Magnus förstås!
78.
Eftersom mina grabbar är asscoacher till mig i deras lillbrorsas lag tog jag omedvetet för givet att det är så för alla basketföräldrar i alla lag. Men så är det förstås inte, inser jag.
OK, då var Du besviken.
Men med din tävlingsinstinkt antager jag att Du fått kvasten, förlåt jag menar blomsterkvasten ,vid flertalet andra tillfällen.
Antager och hoppas, att ingen då ingen var Dig missunsam.
PK, vad är det här numrandet för något?
77 antog jag var en korrigering av 1978 för släppåret av nån musik som jag glömt i förra båset, men nu?
Jag var fyra år och gick på kom-och-lek, där årets segrare i teckningstävlingen skulle utses. Först talade fröken ett tag om varför just denna teckning var så fantastisk och sedan – tadaaa – höll hon upp MIN teckning, som jag gjort färdig några dagar tidigare.
– Och vinnaren är … Joakim!, sa kärringen, varpå Joakim ställde sig upp och fick applåder.
– Men det är ju jag som har gjort den, skrek jag, för det var ju jag som hade gjort den. Mina ångestfyllda rop dränktes dock av jublet som omfamnade Joakim.
Jag blir fortfarande rasande när jag tänker på det. Grrrrrrrrrrr…
Men Howdy, lilla lilla Sailor, så feruktansvärt!
Jag antar att du inte minns fortsättningen? Sparkade du fröken på smalbenet och bad om en rättelse i morgondagens tidning? Jag säger som vi alltid gör i dessa fall: grrrrrrrrrrrrrrrrrr!
”Eros Basket” och ”harm” måste vi ju använda oss av mer här i kommentatorsbåset.
Howdy! Jag kan komma med mina järnskodda fötter och sparka på Joakim också, i samma svep som hästtjejerna. Och på kärringen. Om hon lever.
För min del är det en julavslutning i tvåan som sitter kvar, jag vann det allra största pepparkakshuset och fick gå upp på scenen och hämta och alla applåderade och det var fullt med kristyr och små figurer och färgglada godisar.
När jag kånkade ner det från scenen så blev jag omkullsprungen av Pxxxxk Sxxxxxxxs snorunge till lillebror och brickan med pepparkakshuset flög all världens väg, effektivt krossat tillsammans med lyckan över att få vinna högsta vinsten.
Besvikelser glömmer man tydligen aldrig… men tänk att det kan vara så svårt att gå tillbaks i tiden och återuppleva njutningen av en seger eller ett ögonblick av stor kärlek.
81
Cecilia N:
Siffrorna är antalet medlemmar i ”Lotten som Sommarpratare!” på Facebook.
Jag minns tyvärr inte fortsättningen på min tragiska historia, förutom att min mamma inte stöttade mig (= lappade till kärringen), vilket hon fått höra varje vecka i 38 år nu.
Tack för ert stöd. Det känns bra att ha lättat mitt hjärta och så att säga släppa ångesten fri.
91
94
96
Var lycklig!
Var gives denna asscoach? Mitt ass skulle helt klart behöva en coach eller två.
Magnus kanske belönades som en missriktad tröst för det brutna benet, men de borde ha talat om vad Pierres mamma hade gjort, i stället för att lämna fältet fritt för spekulationer. Jojo, säger jag bara.
100, snart är det en storm.
Tack för förklaringen.
Var det månne ett gäng gubbar i Eos basketlags klubbstyrelses priskommitté
Undrar konspiratoriskt lagda feministen Helena, Gbg, som önskar att hon kunde leva efter devisen ur Ordspråksboken (tror jag visst att det var): Grämelse bor i dårars bröst!
Jag bara måste få delge er detta, framför allt till ab och Lotten. Jag var ju som en del av er vet nyligen i Pittsburgh. I min blogg kan man hitta bilder som jag tog där. En av bilderna är på the Pitt Building och den har bildtesten ”Det är lika roligt varje gång”. Här i Båset hade vi ju en pitt-period tidigare och i samband med den la jag ut en bild på en skylt med texten P(itt)Ks möbler. Mycket pitt med andra ord.
Nu har jag fått mail från en vän i Pittsburg som sett mina bilder från resan. Jag klistrar in en snutt fråm mailet.
” I saw some of the very nice pictures you took of Pittsburgh. I also had a feeling ’Pitt’ (the name of the university I went to and the namesake for our city) may mean something in the Swedish language that had all of you over there laughing.”
Nu funderar jag lite på vad jag ska svara…
@PK: För många år sedan var det en engelsk filmregissör som jobbade här i Stockholm (en riktigt förskräckligt dålig film med Cory Molder, Gosta Ekman och Dennis Hopper i huvudrollerna). Han hade med sig sin egen bil och var förvånad över att han hela tiden fick registreringsskyltarna stulna ända till någon förklarade vad KUK betydde på svenska.
Hurra! Nu kommer det att rassla till i spamsökmotorerna igen! Jag ser framför mig hur en digital apparat gnuggar händerna av förtjusning och sedan pluppar iväg massa pittresningsreklam hit. Som fastnar i mitt filter som är jättejättebra!
111.