Etikett: basket

På väg hem från Umeå …

Publicerat av Lotten Bergman den 25 april 2010 07:30

… reflekterar jag över aprilsnöns gnistrande skönhet.

Det är förresten inte lätt – det här med internet på sovtåg i obebyggda delar av Sverige. I dessa vulkanmolnstider när vi inte kan flyga och tydligt minns fimbulvintern som stoppade alla tåg, vill jag bara meddela detta:

När världen väl går under, är det de som bor i Åväbbla som kommer att klara sig bäst. För de har till vardags varken tåg, flyg eller internet. (Det fiktiva ”Åväbbla” ligger alltså bortom all redlighet någonstans där man inte har varit.) Här ligger jag på sovtåg och har inget att göra eftersom jag inte ens har med mig en bok, tidning eller Clas Ohlson-katalog. Tåget har inget internet och Iphonen hittar inga vågor. Och mina kupékamrater snarkar. (Så om ni de facto kan läsa detta har jag hittat ut ur Åväbbla.)

lillkupe — Sovkupé år 2010. Bilden kan utan att orsaka tidsskildringskaos även illustrera 1978 eller 1985. (Den ljusa fyrkanten där i nedre vänstra hörnet är datorn. Mästerfotograf Bergman tänkte inte på den.)

Eller, förresten, det finns två moderniteter i dagens sovkupéer: man sover på inte vita, men lila lakan och handfatsskåpet är numera utan potta.

Där, förstår ni, fanns det en potta förr i tiden. Den var i vitt porslin och hade handtag och såg liksom ut som en gigantisk, fyrkantig kåsa med pip. (Som jag minns det, var det bara mamma som kissade i pottan.) Eller som de där glasbehållarna som hängde i rad under köksskåpen i 30- och 40-talskök. Efter förrättat värv placerades pottan med pipen framåt och nedåt i skåpet, som hade hål så att allt innehåll rann ner på rälsen.

Det var tågrapporten. Men jag har ju ”jobbat” också. (Tänk att man kan få betalt för att ha så här kul.) Förutom att äta hotellfrukost och bara prata basket, höll jag alltså en föreläsning om effektivare styrelsearbete och en om hur man skulle kunna förbättra ungdomsbasketen i Sverige. Sedan pratade vi lite mer basket och så spelades en semifinal i div 2 och eftersom sekretariatet inte kom, hoppade jag in och skrev protokoll och lärde känna halva Umeå på kuppen. Och nästan hela Skellefteå.

aasaprot — Nästan alla i Skellefteå heter Aasa. Coachen spelade i Plannja när jag var liten.

Så fort jag kommer hem, ska jag sömnmosig, outsövd och oduschad springa ner till EEM-cupens slutskede där Femtonåringen spelar final och så ska jag vara speaker på några andra finaler. Det är bra. (Jag tror att om jag inte hade varit basketengagerad hade jag suttit hemma och rullat tummarna och varit arg på mopedister eller skällande hundar eller rent av varit modebloggare. Basket är bra.)

sebbe_basketkorg_ume — Det här är en utrullbar 800-kilosbasketkorg som en lokal fixare har konstruerat och som han skulle kunna tjäna en förmögenhet på att serietillverka. Men näe. Han vill inte. De räcker med två till Gammliahallen i Umeå. Jå.

50 kommentarer

Bara en liten betraktelse över lifvet, kanske?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 mars 2010 09:54

När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.

Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)

Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)

På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.

– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.

På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den … eh … Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.

Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.

– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela …
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!

Själv ska jag som sagt bli basketproffs.

Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.

Kolla, en Pucko-fontän på perrongen!

19 kommentarer

Ännu ett brott

Publicerat av Lotten Bergman den 14 mars 2010 09:16

Inte vet jag varför jag längtar till helgerna när arbetsveckorna faktiskt är bra mycket lugnare. Lördagar och söndagar är ett gigantiskt plockepinn där det inte går att flytta ens den där lösa lilla pinnen utanför högen eftersom den är ett viktigt redskap för alla de andra pinnarna.

Mitt i basketmatcher på hemmaplan, nyckelansvar och kioskberedskap, ringde Femtonåringens coach igår och berättade att de satt på akuten i Norrköping. Den brutna Femtonåringen – samma en som fick en liten bula i pannan i januari – hade varit på jakt efter en boll och i en närkontakt fallit så illa att handen och armen vreds och knäcktes lite.

Eftersom väntan på akutmottagningar nuförtiden alltid är av det ovisst, utdragna slaget när man inte blöder ihjäl, fick laget (efter en tvåpoängsvinst, tjolahopp) åka hem medan jag körde de drygt 11 milen till Norrköping för att hämta hem lilla dotran. Jag kände mig som en Thelma eller Louise, lite på krigsstigen och crazy på väg mot något okänt där jag vrålade till radiomusiken som var väldigt melodifestivalfokuserad. Lite spännande var det också eftersom jag inte känner till Norrköping så väl; jag vet liksom inte vad som finns utanför baskethallarna och järnvägsstationen.

Som till exempel telefonväggen som fanns i akutentrén, den kände jag inte alls till.

Det ser liksom … omodernt ut.

När jag kom fram till Femtonåringen satt hon och fnissade, fortfarande klädd i matchstället. Gipset var djupblått med en intressant nätstruktur och hade passat perfekt till min långklänning från 1988. Man skulle kunna sätta på en volang längst ner, tänkte jag.

– Nej, du får inte fotografera här, det är fotograferingsförbud här. Folk har missbrukat fotograferingen här. Här, på hela akuten. Fast … ok då, bara en bild.

Brottet syns nästan inte, vilket påminner om ”The Usual Suspects”. Inte som en annan, som ju får rejäla och tydliga brott.

Under tillbakafärden som tog två timmar – då Femtonåringen deklarerade att sjuksköterskan Laila var underbar och att patienten som bara skrek var galen och att hon vill flytta till Norrköping meddetsamma och att Laila var fantastisk och att om man gör sig illa bör man åka till Norrköping och ingen annanstans för att Laila ska ta hand om alla som har brutit sig utom kanske den där patienten som bara skrek – insåg jag att smärtlindringen fungerade som den skulle.

Nu ska jag sätta mig i bilen för att själv spela match i Flen. Finns det månne någon akutmottagning där?

Typiska basketspelare.

11 kommentarer

Det svenska språket förvirrar ibland

Publicerat av Lotten Bergman den 10 februari 2010 12:11

Igår kväll följde jag med Tolvåringen till basketträningen. Jag har inget med just det laget att göra, utan skulle bara sitta vid sidan om planen och titta och i slutet av träningen berätta för alla killar att de på herrmatchen på söndag ska vara jourlag och hjälpa till med kaffeförsäljning. Jag satte mig på en av de där gymnastiksalsbänkarna som är alldeles för smala för normalrumpor och tänkte att här ska jag bara sitta stilla i 90 minuter och inte säga något.

Det höll i tre minuter. Sedan sprang jag in på planen.

– Kolla lägg en väska här så vet ni var ni ska vända. Nej, andra foten! Bra!

Tolvåringen tittade på mig och log. Jag tolkade det som att jag visserligen var en pinsam mamma, men att jag ju visste vad jag talade om. Och så satte jag mig på bänken och satt i flera minuter. Sedan var det kört igen.

– Ursäkta att jag stör (de andra två coacherna nickade), kolla här killar, när ni skjuter planka i – om ni skjuter från höger kan ni skruva bollen medsols så blir det nästan omöjligt att missa korgen! Och tvärtom: skruva bollen motsols när ni skjuter från vänster.

Tolvåringen tittade på mig igen och log. Detta gav mig sådan skjuts i basketmammasjälvförtroendet att jag resten av träningen sprang och visade finter, försteg, överspel och tjoade ”stanna inte förrän du har fått passningen” samt ”vinka adjö till bollen”. Hela tiden kollade jag med de ordinarie coacherna så att de inte hatade mig. Men de log de också. För att inte tala om mig … jag log så att jag måste ha sett ut som Julia Roberts. (Fast gulare borti hörnen.)

Leende basketspelare, dock inte tolvåringar.

Så var träningen hux flux slut, och jag samlade spelarna för att berätta om vad man gör när man är jourlag. Det var jourlag hit och jourlag dit, tills en av killarna räckte upp handen och bad mig byta namn på laget, han gillade inte att vara jourlag, sa han och skakade på huvudet. Han fortsatte bestämt:

– Jag … jag inte tycker om ordet. Jag inte vill vi ska heta hor-lag.

_________
Uppdatering
Vi vet inte alls hur det gick till, men nu ballar kommentatorsbåset ur helt och handlar om skidbindningar. Snacka om härlig förvirring.

32 kommentarer

En natt på sjukhus

Publicerat av Lotten Bergman den 29 januari 2010 12:09

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare … Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:

Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men … men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren.
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han.
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

30 kommentarer

Dessutom är fjärrkontrollen borta

Publicerat av Lotten Bergman den 16 januari 2010 20:47

Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.

För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.

Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.

För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)

För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.

Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.

(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)

Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.

Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?

Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?

Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)

Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:

– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.

Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!

43 kommentarer

Vad gör någon till pedagog?

Publicerat av Lotten Bergman den 11 januari 2010 11:32

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så …

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.

Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere … kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad).
Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

59 kommentarer

Vad händer månne under en basketspelares lördag?

Publicerat av Lotten Bergman den 7 november 2009 21:44

Alldeles tokigt – det där är ju inte en korrekt basketsko.

Korrekt basketsko. (Dock togs bilden under min studentmottagning 1984.)

Jag tänkte bara berätta hur det går till när man är basketspelare fastän ”folk” anser att man är på tok för gammal för sådant trams. ”Folk” säger att det där, det kan bara inte vara nyttigt. Sedan påtalar de mina två sydda ögonbryn, på mina krokiga fingrar och svullna knän samt knastrande fotleder. Och säger att jag borde motionera på något annat sätt.

Då slänger jag på luren, stänger av mejlen eller vänder på klacken och knycker på den likaledes knastrande nacken och avslutar samtalet med mitt långsinne. Och så gläds jag åt denna helgs match!

Äntligen lördag. Vi samlades i arla morgonstund och klämde in oss i två gamla bilar, åkte fnittrande iväg och såg till att vi när det var ungefär 70 minuter till matchstart drack termoskaffe eftersom det anses vara lämplig doping på vår nivå.

Domarna på bilden är korrekt klädda och sekretariatet riktigt kompetent. Ibland är det inte så, och ibland är det så.

I omklädningsrummet berättar vi alltid gamla minnen om tjejen som dök upp och skulle träna med oss fastän hon var barfota och hade jeansshorts. Och om matchen när vi var fem utfoulade, två skadade och bara tre spelare kvar på planen (man är fem i vanliga fall) och om när jag fick åtta foul i en match (man åker ut efter fem foul). Samt om strumpmodet på 70-talet.

Strumpmodet 2009 är inte särskilt strikt. Man kan spela i långa knästrumpor eller korta fjollsockor. Annat var det när vi alla hade tredubbla tubsockor med olikfärgade ränder.

Jag är ballast av alla för jag spelar fortfarande i Wigwam-tubsockor från slutet av 1980-talet. (Märket är inringat för alla strumpkännare.)

Vi bytte om och kände oss omåttligt coola och sa saker som:

– Vi måste svinga bollen minst två varv.
– Fast snabba uppspel är ok, Mirre.
– Vi byter till zonförsvar om de inte skjuter bra.
– Eftersom bara Lotten och Bell är centrar, får Louise och Malin hoppa in i den positionen.
– Bigge och Marie turas om att spela guard idag, va?
– Näe, jag tänker inte ta upp bollen! Jag vill vara forward!
– Ok. Har nån mer tejp?

Så tog en spelare på sig pannband, och så kan man ju inte ha det idag. Hon ställdes i skamvrån och förbjöds spel tills hon satte upp håret med klämmor istället.

När matchen idag skulle ha inletts, var motståndarna bara fem till antalet. Och domarna noll. Vi väntade tålmodigt (det är i alla fall bara division III), och så dök en redan svettig domare upp och bad om några minuters dispens medan han värmde upp och letade upp en kollega. Javisst sa vi, och såg motståndarlaget fyllas med stressade ungdomar som måste ha fått fel tid för sig. Och så stretchade vi lite till.

Jag stretchar de stela baklåren. (Jag kan nästan gå ner i spagat! Kolla! Vänta, hur kommer man upp? Uhuuuf.)

– Ett-två-tre: kämpa! Det här kallas pepping och görs flera gånger per match. Bästisgrannen står där med en ispåse på ögonbrynet. (Hon fick nämligen en foul när hennes öga hamnade på en annan tjejs armbåge.)

Och så duschar vi. (Ni förstår att hurraropen skallade när jag tog nakenbilder på mina lagkompisar?)

Vi vann matchen, analyserade den bedrövliga fjärdequarten (man spelar 4×10 minuter effektiv tid), stretchade lite mer, berömde Jenni som skällde ut tjejen som spelade som en ryggsäck, jämförde skador och skrapsår och invaderade sedan närmaste affär i den vilda jakten på återhämtningsmål som vi alltid glömmer att ta med oss.

Detta har jag hållit på med i 30 år. Och jag kommer att hålla på i 30 år till. Rollatorbasket, anyone?

____________
Språklkorigerigsuppdattering:
Jag hade kallat strumporna där ovan för ”sockar” i plural. AB påpekade helt korrekt att det inte var korrekt, och att endast gamla skånska präster säger ”sockar”. Jahapp. Så nu vet ni vem som döljer sig under min pseudonym – en gammal skånsk präst i korrekta sockar.
____________
Uppdatering: Jag har fått tips från USA: Granny-basket! (De finns på Youtube också, men min lidande basketsjäl vill inte skicka d
it er – de skjuter nämligen förfärligt dåligt.)

28 kommentarer

Finland är Östtyskland och Italien

Publicerat av Lotten Bergman den 29 augusti 2009 13:09

Jag är alltså på basketturnering i Espoo (Esbo) i Finland – i utkanten av Helsingfors. Femtonåringens lag spelar som små strålande stjärnor, medan jag dokumenterar konstig mat, konstiga bussar, konstiga toaletter och konstiga domarbyxor. (Domare får i Finland ha shorts, det får de inte i Sverige.)

Brasklapp: ”Konstigt” är inte ett negativt laddat ord utan bara ett uttryck för ”inte som jag är van vid”.

Se bara så konstigt! Hemligheten bakom Finlands spjutkastare och backhoppare är denna: utanför hallen finns träningsredskap. Ja, i 30 minusgrader sitter de här i pälsmössor och frustar.

Esbo har faktiskt … en air av Östtyskland. Stora ytor med plantor i snörräta rader, enorma gräsmattor med en miljard flaggstänger och så en massa 1970-talsbetongsdystra byggnader.

Var är sisun?

När vi igår skulle ta oss med turneringens speciella busslinje tre kilometer västerut, åkte vi i en kringla norrut, en lasso västerut och en rosett söderut innan bussen vände åt vårt håll. Varje gång med ett mellanstopp vid hallen som vi så förtvivlat försökte lämna.

– Men vart ska du?
– Du kör fel!
– Vi ska ditåt!
– Nej, inte hallen igen!

Ned det var inte fel. Det var meningen. Det var så rutten var planerad och det kommer att vara likadant idag. (Ser ni, vad var det jag sa – Finland är precis som i Italien!)

En nyspolad toa. Ja, vattnet ser lite skumt ut. Och detta vatten dricker vi (dock ej direkt ur toan).

Vi i ledargruppen sover tätt tillsammans i ett litet utrymt kontor i en skola som heter Polisskolan, men som hyser lågstadieelever. Blivande minisnutar?

Luftmadrasserna läcker och de som snarkar får skor i huvudet hela tiden. Och jag njuter av varje sekund!

Men här är något som vi i alla fall inte har i Sverige: yoghurt med öl! (Klicka för förstoring.)

28 kommentarer

Kanske ett minne för livet?

Publicerat av Lotten Bergman den 27 augusti 2009 19:32

Jag är med om något som kommer att vara ett minne för livet. Tyvärr inte för mig, jag kommer att glömma allt för att få plats med andra, helt oviktiga ting som världsrekord och schlagertexter.

Känner ni igen er här? (Ni förflyttas nu till 15-årsåldern.)

Stora väskor, matsäck och madrasser – i väntan på båten mot Finland.

Jag åkte i tonåren på basketturneringar i Tärendö, i Överkalix, Kiruna, Råneå, Sundsvall och Boden. (Tärendö var roligast, för där fick jag pris och hamnade i tidningen.) Halva packningen bestod av knähöga tubsockar eftersom vi alltid spelade i två, ibland tre, strumpor per fot. När alla sedan hängde på tork såg det ut som när man gör hemmagjord pasta som hänger på skåpluckorna i hela köket. (Fast den jämförelsen kunde jag inte göra då, jag trodde bombis att spaghetti växte på italienska landsbygdsbuskar.)

Nu är jag på väg till Finland med Femtonåringen och hennes lagkompisar. De håller krampaktigt i sina mobiler eftersom de inte ska använda dem på finskt vatten – hjälp, inte ett sms på nästan fyra dagar, hur ska det gå?

Men nu ska vi prata hjärnspöken. För titta var jag ska sova inatt:

I ljuset där uppe dansar man disco och äter mat. Där nere – allra längst ner – under två däck som är fulla med bilar, där tror folk att jag ska sova.

När jag såg våra hytter och insåg att alla isberg kommer att karva hål rakt upp i min madrass, travade jag fram till informationsdisken för att be om en annan hytt. Det var de väldigt vana vid, visade det sig, och gav mig raskt en säng ovan vattenlinjen för blott 700 kronor.

Men. Men. Skulle bara jag överleva isbergskrocken? Hur mesig får man vara egentligen? Ågren och ruelse! Näe!

– Ursäkta att jag krånglar, men jag har ändrat mig och ska slåss mot mina hjärnspöken och sova under alla bilarna hela natten. Förlåt. Jag behåller min undervattenshytt. Tror du att ni kommer att krocka med många isberg inatt?

Fyra bäddar som inatt ska hysa två snarkande coacher, ett hispigt fruntimmer till bloggare samt ett obekymrat barn som nyss vann 80 cent på en enarmad bandit utan arm.

Just nu sjunger Michael Bolton When a Man Loves a Woman i högtalarna. Alla människor strosar omkring utan en tanke på att jag ska sova under två våningar med bilar. Kvinnorna bredvid mig är i 50-årsåldern, men pratar om kvällens kommande fylla som om de vore 16. De ska sova högt upp ”för att ha nära till baren”.

Mitt i båten blev det plötsligt cirkusuppvisning. Jag stod och gapade eftersom jag aldrig har sett en sådan här båt förut. Den ser ut som en flygplats!

Doggybag, anyone?

Den där riktigt läskiga hamburgaren lade sig som en klistrig film i mina tarmar. Mitt ressällskap påstår att det är nervositeten för nattens kommande sjunkolycka som gör att jag inte orkade äta upp maten, men pah, jag vet bättre. Kan ju inte äta för mycket så att jag får kramp när jag ska simma iland medan båten sjunker.
____
Psst. Jag överlevde. Kommentatorsbåset ballar ur och ger tips om vad man kan göra i Luleå. Kolla på Shopping, t.ex.

23 kommentarer