Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.
Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:
- född 1910 i en fattig familj
- fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
- fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
- fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.
Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.
Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:
”Young people need models, not critics.”
(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)
John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!
Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:
”Failure is not fatal but failure to change might be.”
Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:
”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”
Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.
Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!
Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:
”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”
Vad kan man säga annat än: ”Hm.”
Eftersom det är Maran i eftermiddag ska jag sätta på mig solhatt, ställa mig längs banan, klappa i takt och ropa hejahejahejaduärBÄST till alla som springer förbi. Det är det närmaste basket jag kommer (trots 1,83). Men det kommer att göra mig både hes och tårögd.
Vart har alla tränare tagit vägen? Och vad är skillnaden mellan en tränare och en coach?
undrar Margaretha
Snacka om att vara märkvärdig, Margit – att inte spela basket med så många extracentimetrar! Kan jag få några centimeter av dig eftersom jag bara blev 1,72? (Grrrrrrrr. Jag förbannar mina dumma minisläktingar.)
Margaretha: Inom basketsporten säger man alltid coach om den person som leder laget på matcherna. I Sverige är det samma person som tränar laget, men i USA har man ju truttfjluttron olika tränare för olika positioner och kroppsdelar — kanske finns det till och med coacher som blott och enbart deltar på matcherna för att de är så … analytiska ..? (Basket är som schack. Det gäller att se när man ska ta fram trumfkort, när man ska ta en rövare och när man ska sätta sig ner och sura med armarna i kors. I teorin vet jag precis hur det ska vara, i praktiken blir jag bara ett förvirrat yrväder som står och hoppar.)
Har det gjorts någon film om hur han lyckats vända ett lägst-i-serien- från-fattigaste-delen-av-stan-till-bäst-i-hela-amerika-film om honom? De coacharna är de enda jag känner till.
Så man har aldrig haft tränare inom basketsporten – inte ens då det hette korgboll?
Margaretha
fortsätter att undra
Fast när basket i Sverige hette korgboll, var det liksom inte basket. Det var andra regler.
Hoho, någon som vet? Jag har faktiskt en känsla av att man inte hade coach utan bara ”gympamajje”.
Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Korgboll
Jag sitter här alldeles flabbergasted (mycket bra ord, trots att det inte är svenska – paff är för milt, ställd är fel, för det är jag inte, mållös är jag nästan aldrig). Det verkar inte finnas en enda film som handlar om John Woodens liv! Hollywood har ju missat minst en Oscar här genom att inte koppla ihop fattigdom, karriär, livsfilosofi och kärlek och underdoggen som slår sig fram underifrån.
Jag vet, jag vet. Jag tar dock allt annat höghöjdsansvar som följer med många centimeter. Jag hoppar rask upp ur mitt säte på tåget och baxar upp tunga väskor på höga bagagehyllor, jag plockar ner dammiga vaser från högsta hyllan, målar närmast taket, ställer mig längst bak i kören, går sist i luciatåget…
På min skola fanns två gympalärare. Årskurserna delades upp så att tjejerna fick den kvinnliga med hoppsasteg och plintar, killarna fick majjen som också var en känd (i väääärlden) basketdomare och gissa vad de fick göra på gympan? Och jag som faktiskt mycketmycketmycket hellre deltagit i vilken bollsport som helst fick snubbla på studsmattor och lära mig sitta fint. Ondskefulla 80-tal!
Ulf Öhrman! Det måååååste vara han som var majjen!
Oj, han ser ut som världens kortaste basketspelare. Eller så är de han tränade extremt långa. Han skulle ju också kunna stå på knä eftersom ingen av de understa bilderna är i helfigur. Hur det än är med hans längd så verkar han ha varit en man med en mycket bra filosofi.
Intressant. Har det avlats fram längre och längre basketspelare genom tiderna (eller iaf 1900-talet) eller var han så där kort även relativt sitt eget lag? Jag tycker inte det ser ut så på kortet (sic). Och redan på den tiden hade de en kortare coach.
För övrigt håller jag med dig och honom.
Förre biskopen i Härnösands stift hade ett motto i samma stil: Gud verkar. Uppmuntra varandra.
Ska bara meddela att jag just nu sitter på en varm trottoarkant och berättar om John Wooden för en okänd man. Han anser att man ska följa Woodens filosofi även inom familjer.
Haha, ja nu när du säger det så. Det måste det ju ha varit. Skulle aldrig kommit på namnet av mig själv. Ulf – som jag alltså inte hade som basketmajje. Men han fanns på andra sidan den nedhissbara väggen.
”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”
”Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.”
Men tror du inte att det är ”ledare” som avses med detta? Chef kan vem som helst vara men en ledare blir bara den som leder en grupp på ett bra sätt. Och det behöver inte vara chefen. Så jag tycker att uttalandet stämmer bra. För om du intre kan ge kritik på ett bra sätt, blir du bara coach på pappret, inte på riktigt.
Jag skulle vilja påstå att skillnaden mellan en tränare och en coach beskrivs otroligt bra av summan av citaten. =)
Ja PK (och alla andra)! Ni har ju fattat precis rätt!
Idag har jag yrat om John Wooden för fem människor som jag 1) inte kände 2) inte hade spelat basket med ens 3) övertalade att känna som jag.
Alltså på det hela taget en bra dag!
Under mina fyra år i arbetslöshet var det busenkelt att falla ned i ”grotthålet”.
Mitt motto var: ”Failure is not falling down but refusing to get up.”
En dag år 2008 lyckades jag med det. Jag fick jobb.
Jag tycker att du har en väldigt intressant blogg och har lärt mig mycket här. Du skriver så roligt och inspirerande.
Välkommen, Kattöga!
När det gäller John Woodens längd, så har jag verkligen försökt hitta den, men inte kommit närmre än så här: ”He played guard for Purdue Univ from 1929-1932 as a guard. His height is not available online.”
Att spela guard gör man oftast när man inte är längst — särskilt inte in those days. När det gäller de långa spelarna på bilderna här ovan, så är Kareem 2,18 och Bill Walton 2,11. Jag tycker att det känns som om John Wooden var 1,72 och då skiljer det nästan en halvmeter upp till Kareems keps.
Men som John Wooden själv sa: ”It’s not how tall you are, but how tall you play.”
Är det måhända läge för ett ”Hm” nu? Ja, jag tror det. Hm.
Hm. Det där med ledarskap är ju så mycket enklare när man inte är ledare själv. Inte för att knäppa någon på näsan, tvärtom, Lotten är min favorit-idrotts-filosof och jag skulle vilja klona dig eller något annat kreativt för att sprida det du står för till ALLA som sysslar med barn- och ungdomsidrott!
Men när man själv blir chef inser man ett praktiskt problem; man är ju fortfarande sig själv och ser allt från sin egen insida. Det är inte så jädra enkelt att veta hur man uppfattas från utsidan. Hm.
Får förresten dela med mig av två citat som jag gillar;
Man missar 100% av alla skott man inte skjuter. – Wayne Gretzky
Misstag är helt onödiga om man inte omfamnar dem och lär sig av dem. – Maja Frankel
Vem påstår att det är enkelt att vara chef/ledare? Om det vore enkelt så skulle väl alla vara det?
Men tänk, jag har något gemensamt med JW! Fick också alltid spela försvar när vi i sexan hade ett klasslag (”Tjocka Släkten”) som försökte tävla lite. Coachar var de två bästa (och coolaste) killarna i klassen. Själv var jag kortast bland de kortaste (är nu endast 152 cm) men fick vara med iaf. Det tog alltid motståndarlaget ungefär en halv match att inse att de måsta knäa lite för jag dribblade förbi dem under deras utsträckta armar.
Jag fick mig till livs en variant av Lunas Gretzky-citat på en kurs i golf, av alla sporter:
”100 % av alla puttar som är för korta går inte i hålet”
Överförd betydelse blir alltså: ta inte i för löst, satsa (med viss måtta).
Nej, PK, ingen har nog sagt att det är enkelt, däremot tar jag och säger att det är SVÅÅÅÅÅRT! Man kan ju tänka och tro och spekulera om hur saker ska göras och skötas och sägas och så visar det sig att man har olika uppfattning om hur det uppfattas. Man är för övrigt jag, men jag gissar att fler kan känna igen sig eftersom det är ett återkommande mänskligt problem.
Fopollen kan till exempel vara en stympad ikosaeder, ändå kallar vi den rund. Rundheten ligger i betraktarens öga, typ.
lotten: Jag håller med om att karln har sagt bra saker. Men det dumma med citat är att de inte tar skruv om man inte redan har gjort i stort sett samma rön själv. De citat man lägger på minnet och närmast hjärtat är ju såna som styrker åsikter man redan har — kanske formulerar de sånt man gått och känt/känt på sig, men det är i alla fulla fall medhåll det handlar om. Ingen otålig tonåring blir tålmodigare av att få sig till livs ett citat om nyttan med tålamod, inte om h*n inte redan erfarit saker som fått henom att _vilja_bli_ tålmodigare, det vill säga: insikten finns redan.
Detta sagt menar jag inte att det skulle vara fel med citat som goda rättesnören här i livet. Om inte annat kan man ju behöva en påminnelse emellanåt.
Där har du ju ett perfekt bloggämne, Miss Gillette — skriv genast om:
”Men det dumma med citat är att de inte tar skruv om man inte redan har gjort i stort sett samma rön själv.”
Och si, har du skapat ett perfekt citat själv!
(Det är ju därför jag inte förstår mig på citatböcker med rosor, änglar och tårar på utsidan.)
lotten: Men raring, nu har jag ju redan sagt det, här. Nu är den tanken uttömd! Men du får gärna använda det i din ängla-, rosen- och tårfria citatbok — kanske som det där obligatoriska första citatet som alla författare prompt ska ha med för att läsaren ska ha det i bakhuvudet under hela läsningen men som man glömmer genast man har vänt blad.
Hihi, raring blir jag sällan kallad. Men min citatbok kan heta Raring! Ja!
Och på utsidan ska det vara änglar, rosor och tårar med stora, röda kryss på! Och på försättsbladet står det i snirkliga bokstäver ”Det dumma med citat är att de inte tar skruv om man inte redan har gjort i stort sett samma rön själv”.
Nu ska jag äntligen bli miljonär! (Du kan få 50 %!) Ett citat från denna morgon:
”Ett skavsår kommer sällan ensamt. Men plåster gör det.”
lotten: Varför ska det vara röda kryss i tårarna? Ska det inte vara tår med röda kryss på — med tanke på dagens plåsteraforism alltså?
Hela konceptet låter lysande och jag är självfallet gärna med om att håva in procent på melonerna (sju meloner med socker på, som mamma Mu ju sjunger). Har du förresten tänkt på att en melon med fördel kan klä ut sig till basketboll när den går på maskerad? Och vice versa? I detta faktum är jag säker på att ett stort och mäktigt orsakssamband ligger förborgat, så nu kan jag starta en sekt också. Du kan få Läsketunafranchisen om du vill.