– Dunkelidunkeli – DUNKELI-D-U-N-K! DUNKDUNKDUNKDHUNK! DUDUDUDUNK!
Mitt hjärta galopperar som efter en … ptja … 200-metersrush? Händerna skakar som fladdriga lönnlöv i Montreal. Jag har ganska röda kinder också – det känns på hettan. Man skulle kunna tro att det har att göra med att jag hejar på Åttaåringen som spelar basketmatch på ett synnerligen försvarsfokuserat sätt: väderkvarnsstilen. Han är gubevars huvudet kortare än sina jämnåriga och kan inte annat än veva.
– Hejaheja, braaaaaaa! skriker jag och hjärtat håller på att slå hål på bröstkorgen.
Men det är inte matchen som får blodet och hjärtat att rusa. När Elvaåringen en liten stund senare ska spela match – hon som är huvudet längre än alla sina jämnåriga – är jag kolugn (eller cool-lugn som jag såg i skrift häromdagen). Det är inte ett dugg spännande och ändå är jag nästan andfådd av det där dumma hjärtat.
Jag sätter de darriga fingrarna på min egen puls – där på handleden, ni vet.
– Hur är det, Lotten? Mår du bra? Är du nervös? Hör du mig, Lotten? säger en orolig basketkollega och lägger så gulligt handen på min panna.
Frågan kanske är befogad; jag ska strax vara speaker inför hela klubben på årets avslutning. Men det är bara det att jag är komplett ickenervös när jag ska tala i mick eller inför folk och ha alla blickar på mig.
– Nej, tack för omtanken, det är lugnt – jag tar bara pulsen för att kolla om jag lever. Hjärtat slår så fort att jag inte hinner med. Känn här!
– Iiiiih! skriker min vän och rycker åt sig handen som av en brännskada. Håller du på att få en hjärtattack?
Men nej, så här är det alltid när jag har tagit för mycket astmamedicin. Någonstans i livsfladdret i lördags måste jag ha stött på ett pälsdjursmonster till allergenmolekyl. Schnuuuurfff sa det i andningsapparaten och väääääääääääs-host, huffade jag tills jag fick tag på Bricanylen, som medicinen heter. Och så drog jag i mig för mycket. I ett par timmar.
Nu kan jag i och för sig andas, men måste lyssna på hjärtklappret. Det känns lite som om Frank Andersson dansar en quickstep i mina tinningar. Är det då synd om mig? Inte alls, se här hur jag kokade en bloggsoppa på ett par hjärtdunk!
Såååja, nu har hjärtat lugnat sig lite.
När jag var liten och ryktade en häst (skulle bara testa om jag kanske inte var allergisk längre) fick jag stoppa i mig enorma tabletter och sätta mig i torkskåpet för att kunna andas. Tabletterna gjorde också så att hjärtat rusade, fast ännu värre än Bricanylen.
(Torkskåp? Japp, av någon anledning kändes det lättare att andas in den varma, fuktiga luften med blöta strumpor hängande framför ansiktet.)
Jag läste ”Åttaåringen” och tänkte ”men, var inte åttaåringen en ’hon’?” Och sen läste jag om ”Elvaåringen”. Då insåg jag 1. att dina barn också växer och blir äldre och 2. jag har nog varit borta ganska länge. Tänk att jag minns när den äldste titulerades ”Trettonåringen”.
Ooooh, den äldste är numera Nittonåringen som läser på LTH i Lund.
Tänk att jag har blivit så gammal! 😉
Inte då, det är bara HAN som har blivit gammel.
Ser ni hur ögonen i de vidgade bronkerna stirrar på er?
Jag tror vi alla blev lite chockade av din dramatiska rapport från basketplanen, varför kommentatorerna nästan helt tystnat och istället sitter och lyssnar efter pipljud i bronkerna och pulsljud i tinningarna. Vår oro tror jag knappast skingrades av ditt avslöjande om en barndom i ett torkskåp.
Ah. min lycka är gjord: liksom Ingmar Bergman drog nytta av sin barndom – inlåst i en garderob som han ju var – kan jag nu berätta för världen om torkskåpet!
Torkskåp måste ju vara värre än en gammal garderob! Att utsätta sitt barn för fukt och temperaturterror borde inte vara tillåtet. Hade du tickande klockor också i ditt barndomshem? Skynda dig att skriva manus innan någon snor idén!
När min son var liten hittade vi en liten cirkus på skansen. Det blev ett rekordkort cirkusbesök för mig. Jag var allergisk mot små hästar också.
Ah, nu kom jag på en utopi: ett samhälle med endast allergiker på plats. Där bor jag. Och Niklas dårå.
De pruttkorvar som envisas med att frottera sig med pälsdjur måste bo i staden intill och får inte vara trevliga/roliga/snälla så att vi sjuklingar slipper sukta dit.
Perfekt.
Det konstigaste med allergi är ju att man är så väldigt frisk ända tills man blir väldigt sjuk. Precis som du har jag ibland tänkt att allergin nog har försvunnit bara för att några minuter senare inse att det hade den inte alls.
Niklas – exakt! Jag trodde att min pälsdjursallergi var borta eftersom jag numera kan umgås med katter, hundar och hästar utan bli dödssjuk.
Men icke sa nicke. Jag är EXTREMT allergisk mot kameler! Som tur var så finns det inte så många kameler i Norrbotten…
Men vi kan väl få surfa med varandra?
Frågan är: jag tål pälsdjur och mat (även om jag undviker somlig, men det är mer av smakestetiska skäl), men jag tål inte benjaminfikus.
Jag antar att jag ska bo i den andra staden, men då bor där ju en allergiker. *?*
Det här får du reda ut nu när du ställt till det!
Ah. Man kan ju vara allergisk mot sådant som jag inte är allergisk mot.
Tänkte inte på det.
Måste konferera med Professor Balthazar.
Om du drar i dig Bricanyl som en heroinist drar i sig det efterlängtade pulvret (eller hur drar man i sig heroin? Måste läsa på!) när du är på sportevenemang – är du inte orolig för att åka fast för doping? Jag läser i tidningen Idrott om alla som blir avstängda med stor förtjusning och skulle helst slippa se ditt namn där. Fast såge jag det där skulle jag genast klippa ut notisen och ha i plånboken och visa för alla jag känner med ett förtjust ”jag läser hennes blogg och hon skulle minsann gå med på att spela basket naken om hon får sova i rätt säng!”.
Mucus är ett läckligt ord, skulle man kunna säga.
Amiechan: du har helt rätt på alla punkter när det gäller nakenhet och säng. När det gäller heroinet är jag oskuld, men det kommer väl i en massa olika former?
Fast dopingkontrollen i div. III har lagt av sig lite. Har inte lämnat kissprov sedan Eldkvarn brann, faktiskt. Om inte annat har du ju påmint mig på rätt sätt: jag ska kanske ansöka om dispens? Även ett sådant papper hade varit lattjo att gå omkring i plånboken.
Läckligt ska jag föreslå som nyord för Akademien när jag ska dit på möte i maj, Christer. (Så fick jag det sagt, ja.)
Skrytet noterat.
Fast jag mindes fel ser jag nu — mötet är den 14 april! Iiiih, tio dagar!!! Jag måste … måste … eh, jag måste nog inte någonting. Mysko.
Jag tycker absolut att du ska skaffa dig dispens. Och så blogga vartenda steg på vägen så vi får se! Själv tränar jag i en sport där man inte tävlar. Jag undrar om dopingkontrollanterna någonsin orkar ta sig an oss?
Men Amiechan — om jag pssstar till dopingkontrollanterna om dig, så pssstar du till dem om mig och mitt knark. Så bloggar vi om alltihop! Topp!
Du är så klok Lotten! Dags att börja angiveriet.
Jag blir ju vaaaansinnigt nyfiken! Finns det verkligen sporter som det inte finns tävlingar i? Låter som nåt som jag gillar!
(Ridning kan man bara träna inom, men det finns ju tävlingar också.)
O ja, nu vet jag inte vilka det gäller, men det finns några kampsporter som man inte tävlar i.
När det gäller basket, finns det något nypåkommet som heter ”Easy Basket” (svensk-engelsk hybrid): till man är i tio-elvaårsåldern räknas inga poäng eller foul (även om de utdöms) och man får inte rycka bollen ur händerna på motspelarna. Det hela är ytterst fånigt för en tävlingsmänniska som jag. Men barnen verkar gilla’t.
Lotten har rätt som vanligt. Kampsport är det jag håller på med. Aikido för att vara exakt. Det finns en sorts aikido som har tävlingar, men jag har aldrig sett till dem. De finns nog inte ens i Sverige? Övriga åker på läger och slängar varann i mattan utan att ha domare och pokaler. Jämför sig med de andra gör man ändå, det är ju mänskligt.
Är det gradering och sånt då?
Min medverkan på klubbtävlingar är blygsam och inte alls för att ”dänga nån annan” utan bara för att se vad jag själv klarar av. I dressyr (som jag dock undviker) får man poäng där det finns maxpoäng så man tävlar med sig själv (eller mot andra) om att klara så många procent som möjligt.
Jag har för mig, men har inte riktigt kollat upp, att om man klarat en viss procent i en klass så får man börja tävla i nästa med lite högre svårighetsgrad på ”stegen”.
Jag nöjer mig så bra med att få ”felfrirunda”-rosett i hoppning utan att jämföra mig med andra. (Men den infinner sig inte varje gång …)
Jag fick lära mig för hundra år sen att det inte är pruttkorvarna som är dumma utan vi allergiker som måste lära oss att sätta gränser. För oss själva, först och främst. I klartext betyder det: sluta hoppas. Sluta tro att det finns allergivänliga katter/hundar/hästar. Sluta försöka vara hemma hos kattägare bara en liten stund, etc. Hålla oss borta från allt med päls. Man kan ha roligt utan katter (med sprit, tex).
Med det sagt: folk som åker tunnelbana med hästkläder borde %¤#**§
Men nu Anna, ligger jag här i min säng och kluckar av skratt istället för att sova: ”Man kan ha roligt utan katter (med sprit, tex).”
Hoohohooohahahaaa! Schkåhl! (Lugn, alla, jag skålar bara i te just nu.)
Ja men det låter väl rimligt. Man får inte alls lika mycket hår i halsen heller.
Cecilia N: Jo, graderingar finns det.
Coolt att du kan tävla sådär och INTE fastna i vinnar-tänket. Jag är en för dålig förlorare för att klara av det. Men jag övar på brädspel i alla fall. 😛
På låtsas!
Sist var jag med på en poängjaktshoppning. Då skulle man hoppa så många hinder som möjligt på en viss — kort! — tid (man fick använda samma hinder två gånger var). Varje hinder gav ett okänt antal poäng och flest poäng vann.
Jag strulade till det på slutet och blev utesluten pga tre vägringar. Men hade jag varit lite kall så hade jag kanske fått rosett. Det retar mig faktiskt.
Eftersom jag växte upp med allergiska kompisar så håller jag med om att man inte ska damma runt med hästiga kläder hur som helst. Råkar jag göra det så skäms jag som en hund och smyger stillsamt och hoppas det fungerar. (T ex går in bak i bussen och inte genom den. Bara piper kortet med armen insträckt där framme.)
Men kolla, en aikidoka till! Fast för min del var det ett tag sen. Jag började gå på gym och träna boxercise för att bygga upp ryggen, och det har inte blivit av att ta upp aikidon igen. Men det kommer, någon gång. För få iriminage ger abstinens i längden. Dessutom är man ju så snygg i hakama.