Oftast är mitt självförtroende helt okej. Till och med riktigt gott. Ibland är det lite för bra – jag kan få för mig att jag kommer att vinna hoppa-säck-tävlingen med en potatis på en sked i munnen när jag istället borde tänka ”ingen människa kan klara av att blanda ihop två lekar på det där sättet”.
Tävlingsinstinkten och den livslånga kärleken till basket hjälper förstås till. Även sådant som inte alls är tävlingar kan få mig på vinnarhumör trots att jag inte ens berättar vad som är på gång utan bara tänker:
– Jag kommer att vinna potatisskalartävlingen!
– Jag kommer att komma först till bilen!
– Nu ska jag vinna vakenhetsmästerskapen och vara pigg till efter midnatt!
– I am the winner!
(Nejdå. Lugn. Jag är faktiskt helt normal.)
Igår spelade vi basketmatch. Det handlar division III och lagen som vi spelar mot är vanligtvis fulla av motionslirare i 25-årsåldern eller blivande, 17-åriga storstjärnor som tränar sex gånger i veckan. Vi brukar vinna serien och tacka nej till avancemang eftersom vi är gamla och relativt sett lata. Vårt lag består av 23 spelare födda 1960–89 och vi har faktiskt en massa rutin i våra breda höfter.
Igår mötte vi ett nytt lag i vår serie: Visby. I förväg har vi aldrig någon aning om vilka som dyker upp – från en säsong till en annan kan ett lag bytas ut från att vara ett ungdomslag till att bli ett veteranlag och tvärtom. Det lag som dök upp igår, skrämde livet ur mig. Man kan nästan säga att självförtroendet och livslusten rann ur mig som vattnet ur en fjärilshåv. Tävlingsinstinkten kändes endast som en irriterande fluga i ena hjärnhalvan. (Kan inte riktigt bestämma mig för vilken halva.)

De kom med sju spelare medan vi ställde upp mangrant med maximala tolv. De hade sammanlagt sjutton triljoner landskamper och femtioelva säsonger i högsta serien i bagaget. Vi har noll. Jag spelade, för att ta ett närliggande exempel, i division I under en säsong för 26 år sedan.
Jag spelade försvar på tjejen på bilden ovan: Susanne Rosengren som har spelat 151 A-landskamper. Etthundrafemtioen. I ena sekunden hade jag koll på henne – placerad som jag var på korrekt sätt mellan henne och korgen – med en armbåge lite lätt i hennes ryggslut. I nästa sekund stod hon tio meter bort och satte ett långskott. Förmodligen handlar det om teleportering.
Om jag hängde i hennes armar och samtidigt trampade henne på båda fötterna, sa hon möjligtvis ”huff” innan hon gjorde poäng. (Nu blir det lite basketspråk.) När jag satte en screen, trollade den som jag screenade så att jag inte på något sätt i världen kunde rulla för att få bollen och gå på korgen – den som jag screenade låste liksom fast mig utan att för den skull foula!
Vi förlorade med 53–100.
Idag spelar vi returmatch. Deras spelare har vunnit SM, de har rest jorden runt med landslaget, de kan sätta trepoängare i sömnen och de är helt hopplösa att stoppa utan knuffar, tjuvnyp, fälleben och dop(n)ing. Men jag lovar att vi inte förlorar med mer än 47 poäng!
Och så kan de ju bara försöka slå mig i potatisskalning.
Uppdatering:
Ack. Vår målsättning att göra fler poäng klarade vi av att uppfylla. Dock gjorde de också lite mer: 55-103 … satans hakar! Dessutom blev de irriterade på oss. (Eh. Mig.)
Nu ska jag skala morötter! Nån som hänger på?
Även solen har fläckar, har jag hört (har inte hunnit kolla själv ännu men har det från en hyfsat bra källa).
Det gäller bara att ha ett mål. Det där med att inte förlora med mindre än 47 poäng är på rätt väg. Vi hade en fotbollstränare som alltid försökte få oss att tro att det stod 0-0 när andra halvlek började. Vanligtvis var det ungefär 0-5… Ibland lyckades han.
Men varför möter man samma lag två dagar i rad? Brukar det verkligen vara så?
53 poäng mot några som har massa landskamper i bagaget?! Shit! DET om nåt imponerade på mig.
Nej, man brukar verkligen inte möta samma lag två gånger — men eftersom Visby ligger långtborti Åväbbla, blir det dubbelmöte varje gång de spelar. När vi ska dit i smällkalla januari, kommer vi att sova över på golvet i ett klassrum eller i en baskethall.
Am I getting too old for this shit? Nope.
Matchen börjar kl 15, så vid femsnåret kommer jag hit med en rapport om huruvida det kanske stod 0-0 i halvtid. (Om jag känner efter liiiiiiite, har jag nog ont i hälsenan tror jag. Kan det vara en solfläck?)
Åh, Ica, tack!
Nu vet ni ju hur dom spelar, det kommer att gå mycket bättre den här gången. Lycka till, om man nu får säga (skriva) sånt.
Om du fortfarande spelar i svarta aerobicsskor så har du en trolig orsak där
http://caliroots.com/data/product/images/16950201073416371153176_M.jpg
Instämmer med ica – att överhuvudtaget ta poäng är ju rätt imponerande. Upp med hakan!
”Jag har haft svenska landslagsspelare som motståndare.”
Det kan väl även en inbiten tävlingsmänniska få skryta om.
Speciellt om 40år när du berättar dina basketminnen för barnbarnen.
Äh vadå? Jag säger som Ica: 53 poäng är väl inte så dåligt.
”Vi gör det här för att det är r0ligt!” remember?
Grrrrrrr. Dagens match: 55-103. Grrrrrrrrrrrr.
Dessutom blev jag utfoulad i fjärde efter att ha satt en perfekt charge. (Man står blick stilla i försvar och låter motståndaren som inte ser sig för springa rakt in i en. Då faller man pladask med ett högt stön — men det är det värt. Dock tyckte domarna att det var ett s.k. rörligt screen, så jag åkte ut.)
Hälsenan höll, men ömmar. Och ja. Det är de dumma skornas fel.
Jäklar det här skulle man ju ha sett!
Inte alls, Jonas. Inte alls. Du skulle INTE ha sett detta. Inte ens jag vill se detta igen …
Teleporting. Det är få förunnat.
[…] Mitt självförtroende har fått sig en knäck […]
[…] Mitt självförtroende har fått sig en knäck […]
Framför allt undrar man varför ett gäng teleporterande SM-vinnare gör i division III.
Det var inte vi som var dåliga, det var de som var på fel ställe.
Upp med nosen!
Aaaaah, Christer kallar sig ”vi” med oss. Du är härmed inbjuden som hedersmedlem i damer B!
Nosen är uppe nu — men hälsenan knastrar torrt.
Oj, tackar ödmjukast, jag är mycket hedrad (även om jag tror att det var en felskrivning — fast det blev rätt)! Hojta till om ni ska till Uppsalakrokarna och spela.
Bra att nosen är där den ska vara.
[…] Mitt självförtroende har fått sig en knäck Henriks kommentar: – De ‘äldre’ basketdamerna var i helgen på fastlandet och spelade. Det slutade med två vinster på nästan 50 poäng vardera. Läs blogginlägget från en av motståndarna. Otroligt kul läsning. […]
Undrar också om man får studsa runt i divisionerna hur man vill. Jag trodde man (individuellt) blev uppklassad på nåt sätt och blev tvungen att hålla sig på den nivån tills man ramlade ner med hela laget. Eller nåt. Jag är inte så bra på idrottsbyråkrati (heller).
Jag har bara förstått det som att hoppekipage inte får starta i klasser som de tidigare visat att de är för duktiga för. Däremot kan en erfaren häst få starta i lägre klasser med en ny ryttare. Eventuellt gäller samma princip för en duktig ryttare med ny häst.
Konkade Visby eller var det ett ”B-lag”?
Visby har fortfarande ett lag i högsta serien (Damligan) och ett i div II med tonåringar … och så det här i div III med ”avdankade” proffs. Och de får vara hur bra som helst — men inte hoppa mellan divisionerna utan en massa pappersarbete och inbetalningar.
Vet du…
Jag är lite rädd för långa och ”stora” kvinnor. Själv är jag enochsjuttiotvåochenhalv.
Basket är inte min sport.
Men då, Bengt, är vi på millimetern när lika långa du och jag! (Jag är en i sammanhanget liten basketspelare. Men som 14-åring var jag lång!)
Lotten, du skriver för himla bra. Gud så vi har skrattat.
Det var längesen någon av oss spelade i damligan. Nu tränar vi en gång i veckan för att träffas och ha kul. Ska bli roligt att få er till visby i Januari.
Lycka till med övriga matcher i höst!!!
Ha det gott
Marlene #9
Neeeeeeej, Marre, det kommer inte att bli ett dugg kul! Vi kommer att komma som darrande små asplöv och förmodligen snubbla inte bara på varandra och er utan på linjerna också.
Men ok. Vi kommer i januari. Bjuder ni på öl på lördagskvällen?
Äh, så farligt var det inte. Ni spelade bra ju!!!
Vi får väl styra upp något på lördagkvällen, vore trevligt. Öl är alltid gott!!!
Ni behöver inte darra, vi är fem och ni är fem på plan, två domare, två korgar och en boll…
[…] kommer jag och nio av mina närmaste basketspelare att spela två matcher mot det förfärligt hemska laget som heter Visby Basket och alltså vara hela två dygn i Visby. Vi ska sova på liggunderlag i en […]
[…] basketspelande Trettonåringen åkte till Gotland i fredags för att spela mot elaka gotländskor. (De är inte elaka egentligen, de är bara så himla bra på att spela basket. […]