Det är en himla tur att inte te räknas med i kategorin knark. För då hade jag betett mig ungefär som … som … eh … jag de facto beter mig.
Vi var nio basketbrudar som tog in på Hamnhotellet i Visby sent igår. Redan när vi ramlade ur minibussen och grävde bland alla väskor och nästan föll över varandra i hotellfarstun, började jag tehallucinera. Jag såg framför mig hur jag om bara en liten, liten stund skulle komma att sitta i sängen med en stor potta rykande te och så trampade jag fram till receptionen och sa med bara lite för kraftig och krävande röst:
– Hej, nu är baskettjejerna här, VAR KAN MAN GÖRA EN KOPP TE?
Men jag busvisslade i alla fall inte.
Teet dracks, vi sov som drottningar och gick upp och åt bacon, bacon och bacon och så fick jag lite mer te. Sedan krossades vi till småsmulor på detta golv:
När vi i Eskilstuna Baskets damer B-lag kommer till en dålig hall eller till en tråkig stad eller till en illa skött förening brukar vi som översittare på högstadiet höhöa och säga ”hemma i vår klubb, så …” eller ”kolla hääääär, hahahahaaa”. Sedan vinner vi över våra motståndare och så blir vi lite mer ödmjuka eftersom vi trots allt inte är översittare på högstadiet utan mogna damer med idrottstejp runt alla värkande leder.
Men här i Visby är det lite annorlunda. För när vi kliver ut på planen vet vi att vi ska förlora. Förlora stort. Förlora förnedrande stort mot monster till basketspelare som hugger tänderna i oss som lejon gör i små ökenmöss. Vi ser att golvet är slitet och känner att hallen är så kall att vi efter 20 minuters uppvärmning inte svettas utan drabbas av frossbrytningar medelst kallsvett. Men vi säger bara:
– Men det är ju inte halt i alla fall. Och om 90 minuter är det över.
Innan matchen satte igång gjorde vi misstaget att påpeka att korgens nät hade sett bättre dagar. Det kan tyckas vara en petitess, men faktum är att det är jättebra med bra nät, men mindre bra med nät som har två enorma revor och som inte fungerar sådär bromsande som nätet ju ska. Vips, plockades en 2,5-metersman och en coach i röda byxor fram för att fixa.
Vårt misstag? Jo vi fick ju inte värma upp och testa plankan och känna på att skjuta eftersom det tog en halv evighet att byta nät! Och det var förmodligen därför vi förlorade matchen.
Vi drog efter andan och ställde oss blundande i vägen för basketmonstren som för det första är längre, bredare och snabbare än vi och som är synska och kan se på bollen vart den är på väg. För så här är det:
- om någon skjuter, placerar jag mig på måfå under eller bredvid korgen i fåfäng förhoppning om att bollen ska hamna åt mitt håll så att jag kan ställa mig på tå och kanske fånga den
- om någon motståndare passar bollen kan den flyga förbi min näsa på tre centimeters avstånd utan att jag hinner tänka ”fäll ut armarna och sno bollen”
- om bollen far omkring och rullar på golvet utan mål eller mening kan jag slänga mig handlöst efter den och missa med tre meter.
Men så är det inte med basketmonstren från Gotland. De har satt upp en ytterst hemlig, matematisk formel som beräknar bollens båge i luften delat med densiteten och skruvens friktion mot plankan, och därför ställer de sig alltid på rätt ställe och väntar på returen. Dessutom har de studsfjädrar i skorna som gör att de hoppar minst en meter rakt upp från stillastående och specialdesignade linser i ögonen som avståndsbedömer allt på en tusendels sekund.
Vi förlorade med 94–32 och lyckades peta i hela 3 poäng i andra quarten. Det är jättekul att spela basket.
– Men troooosorna, undrar alla sporthatare, hur var det med trosorna?
– Jädra basketbloggare till att luras och få oss att läsa massa strunt när vi bara vill veta hur det är med trosorna! vrålar de läsande massorna.
Jo, några av oss är inte så bra på att packa. Som vanligt. Några av oss gick omkring på Visbys gator och torg utan benkläder för att man efter duschen inte kan förmå sig att trä på sig de svettiga och begagnade för att de nya och fräscha ligger kvar på hotellrummet. Så nästa gång ni ser ett idrottsgäng på väg från en match kan ni tänka: några av de där har nog inte underkläder på sig.
Äldste sonen var duktig och kom ihåg extrastrumpor till RM igår. Men det var visst två matcher …
Nåja, vad gör väl det när man har jobbat ifatt ett försprång på 15 och vunnit med 5 (första matchen glömmer vi)?
Men nu ska de möta Järva, som är ungefär som Visby, fast P96.
Anna som sover här bredvid mig har en son i EB:s P96 som spelar i samma RM. Men de har visst förlorat båda sina matcher igår, bl.a. mot Lidingö. Alla lag är som Visby i RM.
Det där fick mig att tänka på hur Arthur Dent lyckades få dryckesmaskinen (och hela skeppsdatorn) att hänga sig för att han ville få den att göra en kopp te till honom. Lyckligtvis hann inte det fientliga rymdskeppet attackera innan teet blev klart och datorn kunde slå på osannolikhetshastighet igen så att de hann fly, men det var väldigt nära ögat.
Var det ungefär så?
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Restaurant_at_the_End_of_the_Universe#Plot_summary
Jag är imponerad av att tanterna överhuvudtaget ger sig på att spela basket! Bara tanken på att utsätta kroppen för dylika ting ger mig blåmärken och stukningar. Längdskidor och zumba är det som funkar i den här åldern, eller faktiskt; som nästan funkar för jag har faktiskt lite strul med en fotled efter senaste zumbapasset. Men att lägga till aggressiva och storvuxna gotlänningar till det är liksom helt otänkbart. Ni rockar fett!
Jaherrejösses, jag har åkt långfärdsskridsko i ca 3 minuter och 22 sekunder och benen är så matta att jag knappt tar mej upp för trappan till köket för att hämta mer kaffe. Basket, aldrig. Jag skulle itne palla ens 15 sekunder ihop med ”tanterna”.
Å vad du är duktig med de feta bokstäverna, Luna.
Lottens lag rockar fett; Visbys raukar fett.
Och fråga mig INTE varför förhandstitten talar om för mig att hela det här inlägget blir i fetstil. Jag är FULLSTÄNDIGT oskyldig.
Att betonglammen skulle kunna uppfattas som Leia har jag inte tänkt på. Däremot har jag försökt sända ut en liten hejaklack av fastlänningar till stöd för Lottens lag, men de är sjuka.
Luna har fått fetspunk! Och hela kommentatorsbåset med henne.
Haha, har jag ställt till det? Ja, titta! Kan tyvärr inte åtgärda saken… Betong-Leia är klockren, förresten!
Dagens mest spännande i lilla byn – kommer tallgrenarna som växer igenom teletrådarna att hålla för tösnön? Eller knäckas i sällskap med övriga längs gatan? Om jag nu försvinner – fet eller inte – så är det ledningsbrott på gång, jämrans vad det dundrar och råmar här!
Fett spännande alltihop! Rockar fett!
Damöb, liksom.
Nämen hoppsan vad ni är feta allihop!
Det lustiga var att även länkarna i högermarginalen hade blivit feta. Men nu har jag ordnat det! The trick lärde jag ju mig förra gången när allt plötsligt gick i kursiva vågor här i båset.
Nu är vi hemma igen — efter en farlig massa timmar utan internet, utan tv, utan radio och jag vet inte allt vi var utan. Den andra matchen förlorade vi med bara 99-44 och vi var så lyckliga så.
Jag har inkasserat knaster i nacken, trassel i hälsenan, ett finger ur led och blåmärken så att jag ser ut som vore jag blödarsjuk. Doctor House hade tyckt att jag var jätteintressant. På baksidan över överarmarna har jag nypmärken! (Har fotograferat dem. Förstås.)
Bland helgens basketblessyrer råkade vår penittisexa ut för en lårkaka på armbågen, vilket på sitt sätt var lite intressant (fast smärtsamt).
Tror att helgens RM spelades i åtta grupper och Annas grabb och min spelade i olika. Och tyvärr tog det slut för våra killar, så de får mötas en annan gång.
Grattis PK!
Roligare att göra här än på FB.
Grattis PK!
Vaffö ska vi gratulera PK? *förvirrad*
Gratulerar till de (tydligen) hyfsade förlustsiffrorna, Lotten.
Ja men han fyller ju ÅR idag!
Ååå!
Grattis PK!
¡ʞd sıʇʇɐɹƃ
Va?! Kan man skriva så?!
(Tydligen, men hur?!)
Cecilia N: Googla på upside down text så får du fram några olika maskiner!
Grattis PK!
(Kan ju bara gratta här … 😉 )
Men jisses, här grattas det vilt. Tack allihop. *skickar en imaginär tårtbit till er alla*
Men jag tror faktiskt ni vann returtagningen….i alla fall dag 2
Hälsar
Coach i röda byxor
Alltid nåt, Stefan! Fast jag tror faktiskt att vi förlorade även på den fronten … (Märk väl hur jag underlåter att berätta hur vi dag 2 lyckades med vårt mål att inte låta er komma upp till 100 poäng.)
Hälsar
spelaren med flest blåmärken (mycket stolt)
Höll du dig från att bli utfoulad också?
Usch, jag som har ett lysande konsekvent utfoulningsmönster misslyckades med både det och poänggörandet. Den inflammerade hälsenan gör mig inte bara långsam utan även feg. Jag bara viftar med armarna som en väderkvarn och får blåmärken och skäll av motståndarna.
(Men var inte oroliga: jag tar mycket väl hand om senan och gör mina specialövningar och har skoinlägg så rätt som det är, kommer den att vara fräsch som en barnrumpa.)
Bra att du tar hand om din sena.
Nu ska jag till exempel knarka två Alvedon® och en Ipren®, för det sa doktor Bohman till mig. Och varje gång jag tar piller ska jag göra tåhävningar (på en tröskel) som SKA göra ont.
(Läste nyss en artikel där det stod att man egentligen ska skriva alla registrerade varumärken sådär.)
[…] äro de basketspelare som har förlorat i Visby. (Vi, t.ex.) När Visbys motståndare väl orkar palla sig över pölen och åka båt och alltså kosta på sig […]