Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och ”behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.
Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.
– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!
*klick*
Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.
– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…
*klick*
Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.
Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:
Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.
Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!
Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.
Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.
Allmänbildningsfotnot:
Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.
Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.
Så här kul är det med orientering: http://www.orientering.se/Tavlingar/Aretsorienteringsbild2009/
Som pojken på bild 2 brukar jag se ut när jag springer.
Den kravlösa lördagen blev kvitterad med råge…
Slalombacke på basketplanen. Jo det skulle allt se ut det.
Men nu förstår jag inte. Om du nu inte tycker om att springa utan boll, varför tog du inte med dig en? Eller säger reglerna att man inte får ta med bollar i skogen?
Och så har du missat längden på filmerna. Jag tror din enda chans till Guldbaggen ligger i att alla delarna är 18 sekunder långa.
Jag agerade skjutsflicka åt min sjuttonåring som sprang DM-orienterade i helgen. Är man ändå där kan man ta sig en bana, är min filosofi. Det ångrade jag ungefär en minut efter start när det bar iväg rätt upp i himlen via en mossig bergknalle. Och det var inte den enda. Sedan ägnade jag ungefär tjugo minuter åt att gå omkring vid fel torn och sedan fick jag ont i benhinnorna.
Ibland tar faktiskt 3 kilometer hela 50 minuter. Och knappt en sekund var jag still.
Men hur kunde jag glömma att det var 18 sekunder som gällde? Jag har ju till och med redigeringskunskaper så att jag hade kunnat ha dem just 18 sekunder långa. Eller om det kanske är 46 de ska vara när just jag agerar i dem?
Cruella: I gymnasiet orienterade jag vilse såpass att jag var borta i 2 timmar och 40 minuter. (De andra hade kommit i mål efter 20 minuter.) Men till mitt försvar ska sägas att jag var nyinflyttad, inte hittade någonstans och faktiskt sprang hela tiden.
Precis, man får ju så mycket bättre träning när man bommar!
Kulturellt på min ära. TD och allting.
Minns jag fel, eller visst sprang Zola Budd barfota?
Var det orientering utan karta? Kallar du den lilla höjdskillnaden i filmen för satans backe? Gupp i vägen verkar beskriva den bättre.
Guppet är ca 85 meter i högt med en lutning på ca 30° och det är 170 meters löpsträcka.
(För det läste jag på en sajt nyss. Säger mig inget annat än att det är inte undra på att det var halt och tungt.)
Jag är officiellt impad. På mitt lokala bibliotek har jag nu lånat en mp3-deckare av Anne Holt och ett par gåstavar. Ska alldeles strax ta mig ut. Väntar på att laddningen ska bli klar. Snart. Alldeles om en liten stund. Eller e litta föuke, som de säger här omkring. Jodå.
Nämen ”e litta föuke” — va ä dä?
Jag tycker att du ska testa utan gåstavar också, Luna. Jag TVINGADES (ingen egen vilja, nä) till detta monstersätt att motionera och höll på att dö tråkdöden och dessutom fick jag ont i ryggen — inte i musklerna utan i ryggmärgen. (Jajaja, inte anatomiskt korrekt, jag vet.)
Ojoj, jag sökte efter en legitim ursäkt att göra stavpromenaden kort och koncis och det fick jag – tio minuter in på skogsbilvägen brakade det en älg ut ur skogen. En vilsen fjoling, värsta sortens irrationella varelse. Dock korsade den bara vägen och fortsatte ut ur bild. Jag vände flinkt på klacken och stavade hem. Huäh.
Föuke betyder stund. Ytterligare ett ord att lägga till ditt personliga exemplar av ”Da glöm fell int jamskan?”.
Jag är häpen. Förbryllad. Ytterligt konsternerad rentav.
Inte över de kommunikativa egenheterna i det bergmanska hushållet. Inte över hur man nyvaken och tankad med en liter te i magen ens orkar tänka springa en halv mil – än mindre göra det. Inte ens över hur man kan bli glad över en banan som belöning/återställare.
Men, alltså, Lotten. Nu har väl mjölksyran ändå fördunklat språkpolisens omdöme, eller möjligen korr-ögon.
Näst sista meningen: ”Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. doping, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.”
Doping?
Hihiii, det här var jättekul! Karibien tar som exempel en feerrruktansvärt krånglig mening som inte någon svensklärare eller redaktör hade godkänt ens under pistolhot, och opponerar sig mot det lilla saknade n:et i doping!
(Det är mitt i natten och jag kan inte sova och jag har jättetråkigt, men nu blev jag mycket gladare!)
Doping är faktiskt godkänt till och med av SAOL, men Språkrådet föredrar orden MED n: dopning (och t.ex. joggning, tajmning & mobbning) i analogi med löpning och drabbning.
Hm. Jag tror minsann att jag stoppar in ett n i ordet, bafatt. I alla fall inom parentes.
Tajmning!!?? Det låter ju inte klokt ju!
Luna, jag har oroväckande nog glömt jamskan. Men när jag läste din första mening där med rätt dialekt blev allt så mycket klarare.
Då jag vet att det även finns fler jamtar i exil och icke exil här, kan ni ge mig synonymer till ”lägda” och ”tjöjes” (stavning oklar). Jag har inga svenska ord för det och mannen i mitt liv förstod mig inte.
Åja, jag hade nog godkänt den meningen, med n förstås 😉
Men så är mitt modersmål radiosvenska ett alldeles särskilt språk. Man slipper undan med de mest hårresande meningsbyggnadsfel om man bara i studion betonar, pauserar och gestikulerar så att det låter bra. Dvs nästan lika ostrukturerat och oplanerat som talspråk.
Doping och mobbing släpper jag dock inte igenom. För mig låter det som att vi skulle importerat orden nyss, medan jag är alldeles säker på att ungar mobbades i svenska skolor på 70-talet. Med n.
Pikoföretagaren:
lägda = fält, åker, gärde, en bit mark
tjöjes = kväljas, vämjas, äcklas. Om jag nu tolkade det till rätt ord
Eftersom det finns skåningar helt nära Lotten bidrar jag med ordet ”klökas” som klockren synonym till ”tjöjes/tjöjas”. Det roliga är att skåningar ofta använder sitt ord helt obesvärat och utgår från att alla fattar medan jamtar i exil skamset blir alldeles utan ord för detta fenomen.
Piko: Stick en tandborste i halsen så att du tjöjs och så frågar du helt enkelt vad du just gjorde!
Tack för översättningar och Cruellas aningen mindre behagligt råd om illustration av att klökas och tjöjes 🙂
Va? Är klökas dialektalt? Vad heter det ”på riktigt” då?
Jag tror inte att det ”på riktigt” finns ett korrekt ord för klökas. Kanske ulka?
Kanske titel på ny barnbok?
”Ulka på pulka!”
Ulk är ett troll som senast kunde observeras i skogarna kring Västerås för ett par år sedan.
Åkte inte Plupp pulka?
Shit, då är ju idén redan tagen.
(Och Inga Borg som skrev och ritade Plupp är dotter till simmaren Arne Borg. Coolt, va?)
Fyller på jamskan lite;
Tjöjjes har vi tidigare översatt med nästan-kräkas, vilket ju är aningen omständigare än kväljas. Klökas låter… skitfånigt. Förlåt, men klök är en så märklig bokstavkombination att den låter påhittad.
En lägda är absolut ett stycke mark, som tenderar att slutta. En slänt passar ibland. Dock är det i allmänhet brukad jord.
Mest impad är jag idag av att ingen annan är impad. Jag mötte ju för sjutton trumpeter en ÄLG när jag var ute och gick igår! Till och med här i lilla byn i stora skogen är det något som noteras. Feh-nys!
Förlåt, jag kommenterade inte älgen emedan jag själv har mött en och annan älg.
Den hemskaste gången mötte jag en älg när jag sprang en mil på tid på Ormberget i Luleå och älgen gjorde att jag kom i mål på 43 minuter. Jag var 16 år och kommer aldrig att springa en mil på 43 minuter igen.
Om inte äääälgen kommer.
Tack! Vederbörligen blidkad ska jag gå vidare till nästa inlägg.
Fast först ska jag peta dit ett s i bokstavskombination. S. Sådär. Skönt.
Jag sprang förresten inte, enär jag var beväpnad med ett par gåstavar från biblioteket och kände mig rätt tuff.
Biblioteksgåstavar är det nya svarta.