Jösses vad de dör, kulturpersonligheterna. Idag var det mannen med de tudelade glasögonen: Jan-Öjvind Swahn. Och att jag väljer att hänga upp ett blogginlägg här och nu bara för hans skull, kommer ni att förstå strax.
Så här satt han hela tiden med massa, massa uppslagna böcker. (Bildkälla.)
Pappa Sven-Öjvind fick med sin fru Anna fick fyra barn, som i tur och ordning hette
Jan-Öjvind
Cajsa-Lena
Sven Christer
Bo.
– Sven-Öjvind! Jag är på det viset igen!
– Det var då själva … var det inte tillräckligt med tre barn? Vad ska vi ta för namn till den då? Jag orkar inte!
– Lugn, kära du. Jag ordnar det.
Jan-Öjvind var en av några män som läste allt som skrevs till Nationalencyklopedins 20 band 1989–1996. Jag var redaktör för drama, teater, dans, geografi, litteratur och idrott och bestämde vilka uppslagsord som skulle vara med, hur långa artiklarna skulle vara och vem som skulle skriva dem samt vilka som skulle granska dem innan jag själv redigerade ihop alla åsikter och rättelser. Sedan skickades de förhoppningsvis korrekta och välskrivna artiklarna i ett stort, tjockt kuvert till bl.a. Jan-Öjvind Swahn. Han korrade alla artiklar med grön penna och en väldigt yvig, spretig stil.
Och han var inte mild och fin i sina kommentarer. Ofta strök han hela stycken och skrev interjektioner med utropstecken i kanten med sin gröna penna. När jag var alldeles nybliven redaktör inom ämnet geografi, fick jag tillbaka en artikel som var mer grön än vit som pappret den var skriven på. Längst ner stod det:
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA KLÅPARE TILL REDAKTÖR
SOM HAR REDIGERAT DEN HÄR SKITEN?
Den artikeln satte jag upp på anslagstavlan så att jag kunde läsa versalerna varenda, vareviga dag.
Men skriva om allt det som han kunde, det kunde han – trots att NE:s redaktionshandbok, formatet och det begränsade utrymmet inte tillät några som helst utsvävningar. Uppslagsordet ”dröm” i NE avslutas Jan-Öjvindskt på detta stiliga vis:
”Rörande den medeltida tron på djävlars agerande som förförare i fromma människors erotiska drömmar, se incubus och succubus.”
Och så har vi ju alla finesserna i Bra Böckers gröna lexikon …
Bildtexten i Bra Böckers gröna lexikon, uppslagsordet är ”parning”.
Jag pratade med en nästan jämnårig d… det bär mig emot, men jag måste nog skriva ”dam”. Vi pratade om när USA:s collegegrabbar vann OS-hockeyn mot ångloken från Sovjet, och så föll replikerna ungefär så här:
– Jaaa du. OS … Vad kul det ska bli i augusti! sa jag och såg framför mig forna tiders Anders Gärderud, Ulrika Knape, slängda brottarmedaljer och cyklister som glider omkull på regnvåt asfalt.
– Pfffft. Jag tycker att alla ska bojkotta OS. Som när USA gjorde det mot Moskva-OS 1980. Som protest mot Sovjets invasion av Afghanistan. Japp, det tycker jag.
Man kunde ha hört en knappnål falla om inte braket av min egen tappade haka hade stört så. Jag slog ut med armarna och höll en föreläsning om ickenyttan av bojkotter trots att jag egentligen bara vet att just OS-bojkotten 1980 var onödig. Sedan såg jag mig tvungen att kolla hur det kom sig att det blev bojkott, och då visade det sig att det ju var den 21 mars 1980 som president Carter meddelade omvärlden om sitt bojkottbeslut utan återvändo.
Innan dess hade han varnat Sovjet några gånger, försökt få bundsförvanter i andra stater och till och med skickat Muhammad Ali till en massa länder i Afrika – för att övertyga dem om att hänga med på bojkotten.
Här försöker Ali övertala Kenyas regering om att en bojkott är rätta vägen att gå.
Stackarna som hade sprungit, stretchat, lyft skrot och simmat och sett fram emot OS i fyra år blev förstås förtvivlade. Någon föreslog att man ju skulle kunna samla alla under en neutral OS-flagga och delta under protest, men vips hotade Carter att dra in passen för alla atleter som funderade på att göra något så ickeamerikanskt.
På kartan här kan man se hur många länder (de röda) som slutligen övertalades av Ali eller andra pratkvarnar och hängde med på bojkotten, bl.a. Canada, Norge, Västtyskland, Japan, Kina, Saudiarabien, Gambia, Ghana, Argentina … Några länder protesterade lite lamt genom att inte delta på invigningen eller bara ha en flaggbärande representant eller att gå in under SOC-flaggan. Ojojoj, vad ryssarna led av det.
Ett kakfat av människor i Moskva 1980.
Jag fortsatte att prata med damen:
– Men inte hjälper det väl att bojkotta OS om man vill få igenom förändringar? Det är i längden lika effektivt som att betala lösensumma till kidnappare eller tro att klimatförändringarna lindras om man sköljer ur sina mjölkkartonger men ändå flyger till Thailand då och då!
– Nej, alla andra ska bojkotta. Eller inte alla dårå. Men dom bra. Så att vi …
– Så att vi tar många medaljer! Aha!
Nu kollade jag lite snabbt här vad som hände när USA och 65 andra länder bojkottade OS 1980 och vad som hände när Sovjetunionen och 13 andra länder bojkottade spelen 1984.
(Förresten: 1976 bojkottades spelen av 28 länder och 1988 av 7 länder.)
Våra tre guldmedaljörer 1980: simmarna Pär Arvidsson (vars son är med i USA:s alpina landslag) och Bengt Baron samt fäktaren Johan Harmenberg.
Jamen, jomenvisst, det visade sig ju trots allt att det är effektivt med en bojkott. Fast egentligen räcker det förstås med att Norge bojkottar vinter-OS om två år.
För prick tio år sedan rotade jag bland mina tidningsurklipp och fann några notiser om Ingemar Stenmark. Och nu är det dags igen; fenomenet fyller 60 år idag.
Som alla andra också vet att berätta, stannade Sverige när Ingemar åkte i Madånnadikampiljo, Vengen, Kitsbyel, Santanton och Valdisär. Var det på en helg, såg vi till att inte vara ute i backen just då (vi som inte gillade slalom tyckte att fler Ingemar-tävlingar borde ha körts på helgerna) och var det på en vardag, ställdes lektionerna verkligen och på riktigt faktiskt in så att alla skulle kunna kolla på Stenmark.
Slalom-Lotten som inte alls ville åka slalom 1978.
Och så ändrade den där jädra Särschlang världscupreglerna för att sätta fälleben för vår Stenis. Min lärare i OÄ (ungefär samma som samhällskunskap, förstår ni ungdomar) använde den elake regelmannen som ett bevis på att kapitalism inte funkar medan han dunkade sin tummade Maos lilla röda i katedern.
En gång åkte Stenis alldeles särdeles hemskt och föll och tog sig i mål och vann ändå. En annan gång vann han med flera sekunder. Och en gång var det alldeles ohyggligt spännande när Filmäär och Stenmark var de enda två som kunde vinna, men … Sedan hände nåt och så hände nåt och så vann någon, men jag har ingen aning om vad det var för att jag just då var jättejättebekymrad över mina stora svettringar under armarna och att Den Stora Kärleken inte var i skolan just den dagen.
Så nu utnämner jag den 22 februari till internationella svettdagen.
Förutom väldigt långa (gärna svettiga) män, tycker jag ju om Börssalen i Svenska Akademiens lokaler i Stockholm.
Det gäller att vara tidig så att man får sitta långt fram, vetni.
En gång var jag där och jobbade med salig Lennart Hellsing, en annan gång var jag där på seminarium. Jag uppför mig då som amerikaner som plötsligt får träffa presidenten eller som när en sexåring får syn på Zlatan: jag gapar, fnissar och dansar omkring lite på de litterära tiljorna. Blir helt enkelt lite fånig.
Så här skickar man förnödenheter och pennor mellan själva salen och förrådet (?) uppe på balkongen.Men även Börssalen pyntas av sladdhärvor.
Idag var jag i Börssalen hela dagen för att lyssna på människor som pratade om ”litterär sakprosa”. Det är en motsägelse i sig eftersom sakprosa tydligen inte kan vara litterär. (I beg to differ jättemycket.)
”… utan litterära ambitioner…” (Wikipedia)NE är luddigare och tydligare på en gång. Intressant.
Föreläsarna pratade på norska och svenska samt skånska, en finne pratade ljuvlig svenska i den av sakproseskribenter och dokumentärförfattare fyllda lokalen och det var hur trevligt som helst – och så fick jag ju prova på en ny sorts lunchwrapp.
Absurt på alla sätt och vis.
Men det enda jag egentligen lärde mig under dagen, var faktiskt att
det fortfarande finns massa människor som försörjer sig på att ge ut böcker fastän ”ingen längre köper böcker”
en wrapp med sushi i är en mingeldödare eftersom allt lägger sig som en fastklistrad degklump i gommen och omöjliggör vettig artikulation
talarstolar inte riktigt gör små människor rättvisa.
Talarstolen hette Gargantua och åt upp talaren.
Men lite inspirerad blev jag allt: nu vet jag precis vad jag ska tala om när TNC (och Ingemar Stenmark) fyller år på fredag …
Sakprosan och Rikstermbanken borde faktiskt gå hand i hand mot solnedgången och skaffa små populärprosaiska, små och gemena folkbildande barn som strävar mot folkbildning.
Idag ska ni egentligen inte hänga här, utan hemma hos Pysseliten. Men förra årets intensiva skryt om skidåkningens fasor och ljuvligheter slutade ju dels med att jag drabbades av hybris eftersom jag åkte Stafettvasan i basketmatchställ så jävla snabbt, dels med att jag bestämde mig för att åka skidor resten av livet. Jag må ha trillat var hundrade meter och lika mycket på platten som i backen, men däremellan for jag fram som en gasell. Sägs det.
Alldeles för stolt över min insats 2015 är jag här.Anmälan till Tjejvasan 2016.
Jag anmälde mig och betalade och skulle definitivt åka Tjejvasan 2016. Dessutom drog jag med mig minst tre andra i fallet, varav Pysseliten var en.
Snövita vidder, ljuvligheters ljuvlighet och de knastrande knäna som pallade skidåkning alldeles utmärkt, räckte alls inte till när jag i somras drabbades av hälkuddepaj. Eller nåt. Privat sjukgymnast (600 kr per behandling), hokus pokus och styrketräning med allt från gummiband till tortyrinstrument från medeltiden och lite mer hokus pokus hjälpte inte. Den 5 januari kom domen:
Men skidåkningen – som kostade mig ett par fantastiska stövlar som stals, en axel som gick sönder i en nedförsbacke och en helvetisk massa tid och fokus som försvann från mitt basketspel – finns ju kvar.
De ack så stulna stövlarna.
Jag måste bara bli miljardär och forska fram konstgjorda hälkuddar och skidstödhjul först.
Men! Hur gick det för Pysseliten? Bröt hon i Evertsberg? Körde hon i mål? Kolla.
Stackars Pete Best som inte var bäst, som blev kickad ur Beatles, och som inte ens fick bli kallad ”den femte Beatlen” eftersom George Martin ju av förklarliga skäl fick den titeln. Mackan (kallar jag plötsligt Paul som vore vi polare) och Ringo har inte ens förklarat för honom vad det var som egentligen bidde fel. Men sanna mina ord – hans tid kommer.
Paul, John, Pete och George 1961. När Pete Best är den ende kvar i livet och vi har skrivit runor över de numera kvarvarande två, kommer Pete att bli ett hett villebråd för alla journalister.
Men nu till George Martin som dog igår. Och som (hörni ungdomar) inte är författaren till Game of Thrones, även om just den George Martin ju ”är gammal och tjock och kan dö när som helst”, som ett av mina barn sa nyss.
”Love Me Do was the best song they were able to offer”, säger George Martin i klippet ovan och förklarar att han inte alls var nöjd med den eftersom han ville ha en riktig hitlåt …
Det finns många böcker som analyserar Beatles’ musik och som oerhört noggrant redogör för vem som sa vad under inspelningarna – den bok som jag har läst heter ”Revolution in the Head”. Och nu blire musik!
Beatles våren 1963 – Johns glasögon sitter inte där de borde eftersom de inte ingick i hans image. (Och apropå glasögon: här är Pauls.)
När Beatlarna kom till Abbey Road-studion den 5 mars 1963, hade Paul och John med sig ett skrynkligt papper med en idé till en kort låt som de kallade From Me to You. George Martin lyssnade tålmodigt när de spelade låten fyra gånger, och sa sedan att den ju var både kort och väldigt enformig, men att han skulle kunna trixa och fixa lite.
Han sa åt dem att inleda med da-da-da, da-da, dun dun da och munspelstut, oooo:a lite, sjunga lite i falsett och stoppade på ett ställe (efter en minut) in en lång paus mellan orden ”from me” och ”to you” och lät John spela munspel där och vips, hade låtfragmentet blivit hela två (2!) minuter långt och en färdig produkt. (I mono. Man ska lyssna på Beatles i mono. Munspelet är bara med i monoversionerna. Mono. Och därmed basta.)
För övrigt satt lilla Lotten redan i fyraårsåldern och övade på engelska – förmodligen pga. en japansk men engelskspråkig barnflicka.
Här står jag med Takako Watanabe från Yokohama.
Jag räknade då till elva på det här sättet:
one
two
three
four
five
six
tin
ton
aj
dont
no
De här raderna i From Me to You översatte jag också:
I’ve got arms that long to hold you = ”Jag har armar som är så långa att dom kan hålla i dig”
Det funkade jättebra. Tills jag kom till
I’ve got lips that long to kiss you …
Då fick jag gå och fråga någon hur långa läppar funkade.
Tepaus i kostym och slips den 5 mars 1963. John, Ringo, George H., Paul och George M.
George Martin var en musik-redaktör. Om texter finge bearbetas som musik med månadslånga manglingar och snillrikt samarbete, hade en annan sorts texter skapats än de texter vi oftast läser idag.
Idag föreläste jag i Karlstad om mina kära skrivregler. Lovely – de 200 åhörarna skrattade och höll med mig på nästan halleluja-nivå ibland. De tyckte dessutom att jag var osedvanligt vacker, eftersom jag i reklamen till tillställningen såg ut så här:
När jag ju faktiskt i verkligheten ser ut så här:
Arrangörerna var givmilda och gav mig en hotellövernattning, vilket jag ju uppskattar nästan lite väl mycket. Nu har Scandic i centrala Karlstad varken vattenkokare att låna ut eller temuggar att dricka ur, men väl …
… strykbräda och strykjärn så att min hoodie kan bli platt …… fantastiskt många sänglampor så att jag kan läsa alla mina Dostojevskij som jag reser omkring med …… Nya testamentet där minibaren en gång stod så att jag kan läsa om apostlarna och uppenbarelserna utan att råka bli lullig.
Den där papperskorgssopsorteraren är förresten intressant; det är inte alldeles klarlagt vad som ska ligga i vilken behållare och på andra hotell har jag mer än en gång sett – håll i er nu – hur de töms i en och samma sopsäck. Stoppa pressarna! Ring polisen! Miljöbrott!
Nåväl. Hotellen har i alla fall numera wi-fi, så jag ska inte klaga på pulveräggröra och sådana petitesser.
Jag tog bussen upp till Karlstads universitetsområde och stannade framför huvudingången med tappad haka. Det berodde inte på latinet vid entrén, för sådant har väl varje universitet med självaktning.
Lite vagt under neonbokstäverna står ”sapere audi” – ungefär ”våga vara vis”.
Nej, men se vad det står där till vänster! LÄS!
”Nobody puts Baby in a corner” – från den där snuskiga dansfilmen, ni vet, med den läckert höftsvängande Patrick Swayze!
Jag berättade i förra kommentatorsbåset att spanjoren i familjen fick lite ont i hjärtat i torsdags. Eftersom det finns hjärtsjuka i släkten (pappa fick pacemaker när han var 25 år och farfar dog när han var 40), beslutade vi oss för att uppsöka läkare akut (efter att ha lytt order från 1177). Vi blev otroligt väl omhändertagna av sjuksköterskan Andreas, som till vår stora förtjusning var gammal basketspelare.
EKG! (Skorna är faktiskt bara i stl 45,5.)
Snabbt kopplades en EKG-apparat upp medan Andreas småpratade om sin basketkarriär i Stockholm och sina vrickade fötter och jag försökte bräcka honom genom att berätta om mina egna vrickningar.
– … och sedan tre gånger 1983, fem gånger 1988, och …
– Jaha … oj. Ojoj, sa Andreas långsamt till spanjoren samtidigt som han granskade pappersremsan med hjärtaktiviteter. Julián. Skulle du säga … att du är … vältränad?
– Ja, sa spanjoren snabbt.
– För du vet, alltså, din puls … du är nere på 42 slag per minut, och det är liksom i klass med Ingemar Stenmark.
– Oj? sa den numera enbart svenskspråkige spanjoren och tittade på mig eftersom jag inte ännu har lärt honom allt jag kan om Stenmark.
– Och ditt hjärta är ovanligt stort …
– Men det är väl okej?
– Och så har du blåsljud …
– Ja, det har jag. Men det är väl okej?
Andreas lät till en början bekymrad, men blev helt lugn när han förstod att han hade med en elitidrottsman att göra:
Trots blåsljud kan man bli 100 år.
Låg puls har man om man är vältränad.
Hjärtat är en muskel som växer som vilken muskel som helst när man tränar den.
Sedan tömdes spanjoren på massa blod, och Andreas sa åt oss att vänta på provsvaren. Och som vi väntade. Vi har sällan väntat så mycket. Så vi pratade med andra patienter, luktade på handspriten, hittade några internetvågor …
… kollade stetoskopet (vi visste ju att hjärtat funkade) …… gjorde armhävningar …… fann att vi hade vuxit …… och försökte komma på hur man mäter blodtryck …
Med kännarmin sa jag som Dr. House:
– Mycket bra: 120 över 90, precis som det ska vara. Du har inte lupus.
Vi väntade och väntade i drygt sju timmar tills vi faktiskt inte orkade vänta längre, utan ”fick tillstånd” att åka hem för att hinna sova lite innan det blev dag igen. Men denna väntan var inte det värsta. Det värsta var ju att spanjoren hade missat träningen just denna kväll.
– Men det är bra att vila, försökte jag trösta. Tänk på alla idrottsmän som har vilat sig i form. Och på alla våra skidhjältar som kommer tillbaka efter skador och vinner OS framför alla som har tränat utan avbrott! Och i tidningen Buster var det alltid …
– Fast jag ville ju träna, sa spanjoren och tänkte på den kommande lördagsmatchen.
Bonusvideo som jag trollade fram som reklam inför matchen.
Så kom lördagen, när vi (eller herrlaget dårå) skulle spela match mot KFUM Central från Stockholm. Hela familjen var på plats, spanjoren spelade någon minut här och där och satt lite då och då på avbytarbänken och hela matchen var obehagligt jämn. Jag försökte då att medelst telepati få coachen att byta in min svärson.
Självklart funkade telepatin. Här väntar han (12) med lagkompisen Johannes (5) på att få bytas in.
Vår spanjor kom in på planen, stänkte in treor och sprang omkring som ett jehu. När det var nio sekunder kvar av matchen, stod det 73–73 och hela Eskilstuna Basket och spanjoren försökte att inte
passa bort bollen
göra nåt annat slarvigt
ta ett dumt skott vid fel tidpunkt.
Förklaring: man bör ta skottet så att det finns lite tid kvar att stoppa i en retur på om skottet inte går i korgen, men inte så tidigt att motståndarna om de tar returen hinner anfalla en gång till. Nu hände detta:
Filmaren stönar högt av spänningsfrustration och räknar ner sekunderna … och så tar vår spanjor sista skottet i precis rätt ögonblick … OCH GÖR POÄNG! Vi vann med 75–73!
Spanjoren blev matchens lirare, fick massa priser, blev intervjuad av lokalblaskan (som dock inte tog med allt han sa om laginsatsen) och hans telefon fylldes av gratulationer samtidigt som hans föräldrar ringde och tjoade eftersom de hemma i Spanien hade följt händelserna via statistik som löpande läggs ut på nätet under alla matcher.
Sedan åkte vi hem och åt spagetti med köttfärssås.
När det vankas val i Sverige, somnar jag omkull av purt ointresse. Eller så raljerar jag om hur de bara tjafsar och fnyser och muckar gräl. Jag är med andra ord inte en politiskt insatt person, så när jag röstar borde jag egentligen tryckas upp mot en vägg och avkrävas bevis på att jag vet vad jag håller på med och dessutom fås att motivera varför jag röstar som jag gör.
På den här tiden skulle man ha varit med. Då var det roligare med politik. Tror jag.
Men USA:s politik … det är något helt annat, det. Jag kom igår på mig själv med att läsa massa amerikanska valanalyser eftersom folk igår försökte rösta fram en republikan (åt höger, men röda) och en demokrat (lite mer i mittfåran, och blåa). Jag kan egentligen för lite om det här (även om jag har gått på high school och läst ämnet ”government” i ett helt år), så ni får gärna bidra med mer intressant info!
Under ”super-Tuesday” röstade man i tolv av staterna, och resultatet ser ut så här och kan analyseras fram- och baklänges hur länge som helst. Men inte av mig.
Fast … det är då ett himla bängel om man ska lyckas lägga sin röst – Moment 22 är en blek kopia i jämförelse.
I vissa stater måste man ha fotoleg (eller körkort) för att få rösta. Men inte i alla. Och ett fotoleg utfärdas inte var som helst utan bara på vissa legitimerade ställen, dit det är svårt att ta sig om man inte har bil. Om man inte har körkort, har man inte bil, och då måste man skaffa ett fotoleg på det där stället som ligger så avigt till – och dit måste man ju åka buss. I vissa stater måste valförrättarna fråga om fotoleg, men om personen inte har ett, får de ändå rösta. I andra blir det blankt nej även om man har ett fotoleg för att fotolegitimationen som man har, är av fel sort.
Om man har registrerat sig som röstberättigad, kan ju datorerna som registrerade alla krascha. Det skedde i Georgia 2008, när 98 000 nyregistrerade plötsligt blev tvungna att bevisa att de var amerikanska medborgare.
Om man är en dömd brottsling, har man i 13 stater förlorat sin rätt att rösta för all framtid. I andra kan man få rösta, men inte förrän man har muckat från fängelset. Mer än 5 miljoner amerikaner får alltså pga. sin kriminalitet inte rösta i år.
Vallokalerna skiljer sig vansinnigt mycket åt. I vissa stater är det plättlätt att ta sig in, rösta och gå hem igen. I andra stater måste man ta ledigt från jobbet för att ta sig till vallokalen som ligger i tjottahejti och sedan stå i kö i flera timmar, ibland upp till tio. At köa i tio timmar! För att få rösta. I en demokrati …
Man lägger i USA inte ner papper i kuvert. Nej, man trycker på knappar i en maskin. Och det är så krångligt och tar så lång tid att president Obama när han röstade hann flirta ett bra tag med … Äsch, ni får se själva:
Tryckitryck, pratiprat, trarajadiraaaa …
Att det är svårt att veta hur man ska rösta, beror på att USA har indirekta val. Man röstar alltså inte på presidentkandidaterna, utan på lokala politiker som har sagt vilken presidentkandidat som de gillar.
Förr såg maskinerna ut så här.Nu ser de mer ut så här. Och är jättelätta att manipulera!Numera kan man alltså på vissa ställen trycka på en touch screen, medan man på andra stansar hål i ett papper.
Och så har vi ju detta med Donald Trump. Jag har inte ord … Jag har verkligen försökt förstå, se bakom fasaden och frisyren och flamset … Men inte har jag lyckats. Se här när ett gäng religiösa ledare ber för Donald Trump och ber Gud att göra Donald klok.
Det kan behövas. Han har hittills bl.a. propagerat för tortyr, sagt att terrorister når man bara genom att först döda deras familjer, föreslagit att USA ska vara helt stängt för muslimer, sagt att vissa (namngivna) kvinnor är feta, fula och ointelligenta – och värst av alla är tydligen Rosie O’Donnell. Henne vill Donald Trump helt enkelt nita med en rak höger.
Men så finns det tack och lov humorn, som firar nya triumfer. Här är en påhittad runa:
Och nu återvänder vi till valresultatet i staterna ovan. Trots att Donald Trump nog är spritt språngande galen och trots att det är lättare att hitta lagom mogna avocador än att faktiskt lägga sin röst i dessa för-val, har Trump alltså vunnit över andra republikaner och fått flest röster i sju av tolv stater.
Den ”riktiga” valdagen ligger långt bort: så här roligt kan vi (jag) ha det ända till den 8 november …
Jag har några ord som jag trots mitt kall som språkpolis måste fokusera ordentligt på så att de blir rättstavade. Hjärnan snurrar till det och associerar vilt och fel och till slut vet jag varken ut eller in.
sockar–sockor–socker?
fordrar–fodrar–vidarebefordrar?
ärtor–ärter–ärtrör?
Men så blir det ändå ofta fel trots att jag tänker efter. Om jag istället för att fokusera och tänka till, hade litat på min intuition … hade det förmodligen blivit rätt direkt. Det här med att korrigera något – som är rätt – så att det istället blir fel, kallas hyperkorrektion.
Några exempel på ord som stavas mindre krångligt än man tror – och eftersom de de facto är ”fel”, har jag sett mig tvungen att stryka ett streck över dem:
charlottenlök
blåda (=blåa)
användna
kollegor (numera korrekt, men ursprungligen dög bara kolleger)
åtminstonde
invardera
virituell
frilandsfotograf
guldfiber
petimeter (en stavning som numera inte rekommenderas)
omständig
öppenhjärtlig
situationstecken
”Den kvinnlige ledamoten har i allmänhet färre styrelseuppdrag än sin manliga kollega.”
Den utomordentliga Lingvistbloggen skrev redan för sex år sedan om ordet mytomspunnen, som blev mytomsbunden och mytomspungen samt mytomsprungen. Men sickna roliga ord!
Arne Andersson är här mytomsprungen.
Det är förstås svårt att kunna avgöra om det handlar om okunskap, slarv eller hyperkorrektion, men nu till min slutkläm: googla inte stavningar!
Ladda ner SAOL-appen (gratis) och SO-appen (50 kr) och börja slå upp orden istället! Om inte annat så av omtanke om alla som försöker lära sig svenska …
