”Akta parketten!”
”Nej, inte fintallrikarna!”
”Lägg på en duk! Det är teak!”
Men nu är det slutdaltat med finsakerna, ska ni veta. Det började i morse med att jag gick ner till källaren och grävde fram mina föräldrars på Isle of Wight 1973 inköpta teservis. Som, om man hårdrar det, faktiskt är hisklig.
Rosa blommor, guldkant och krusiduller. Blärk! Men sconesen var delikata. Kluckandet av det skvalpande teet från tekannan ner i koppen andades Miss Marple och kramsiga grusgångar i mordiska samhällen. Vi försökte konversera:
– Lovely!
– Yes indeed, darling!
– I’d rather enjoy this every Sunday!
Nu ska vi titta in i finporslinsskåpet för att se vad vi inte heller brukar använda.
Blå eld, roliga konstnärsglöggmuggar, Koka, Berså, Orrefors’ Intermezzo samt i en skokartong Hampus Lyttkens’ whiskyglas. Och så förstås min farmors 1920 inköpta bröllopsservis i 40 delar (Edelstein). Det här är ju jättefånigt.
Vad väntar vi på, vi som sparar det fina porslinet till de stora festerna? Och som sparar på släktsilvret i lådor med fina knäppen?
Jag känner folk som har både brevpapper och lakan med monogram – som ligger i fina högar och väntar på brev som ska skrivas och på fingästerna som har vett att uppskatta monogram. Om de bara kunde förstå att de är inbjudna. Breven skrivs inte och gästerna bjuds inte in och där kommer dammet och lägger sig.
Parfym! Jag har ju parfym som jag bara använder när jag är på kalas! Hej, vad här ska sprutas parfym! Och de där allra finaste och dyraste träningstajtsen som jag har sparat på – dem ska jag springa orientering i! Yes!
Ja, nu är det slut på det här fjantet. Vi ska i fortsättningen ströa socker via silver och redan ikväll ska jag dricka bubbel ur Intermezzoglas. Nu är nu och vem sjutton blir glad av att vi om 30 år sitter med porslin som inte är ett dugg kantstött bara för att det har bott i ett skåp. Oj, här kommer min djefla man och har en åsikt.
– Varför har vi ingen duk på köksbordet? Akta teaken, det är äkta 50-tal!
Uppdatering
Va!? Har ni hund?
Jag tog samma beslut när jag ärvde en massa porslin, textilier och möbler i höstas. Så nu glädjer jag mig åt allt varje dag istället för att våndas över att jag inte ägnar mig åt persedelvård.
Klart ni ska göra! Varför ska vackra saker sparas och bara användas ibland? Det har jag aldrig förstått. Det kan delvis bero på att jag inga ärvda saker har, men jag har bara ”finporslin” och använder det jämt.
Kör man gammalt porslin i diskmaskinen slits dekoren ner fortare än kvickt. Det syns inte på första, men väl efter 3-4:e gången.
Problemet är att ni inte alls kommer att glädjas åt det vackra och ömtåliga porslinet. Några gånger i början kanske. Men när det gått i diskmaskinen med tuffa tag och effektiva diskmedel börjar det se nött och tråkigt ut och eftersom detta krusidulliga porslin inte heller klarar stötar och slag eftersom krusidullerna är ganska ömtåliga så kommer ni att tycka att det var ett ovanligt dumt beslut ni tog.
Om du absolut inte vill att det står och skräpar i skåp och lådor så finns det möjlighet att göra en slant av det på diverse auktionssiter. Att bara nöta ner det genom att vardagsbruka det ”bara fratt” tror jag ni ska låta bli.
Det bästa tror jag är att inte göra nånting. Snart har den smarta tanken ersatts av eftertanke.
Där är jag och LW helt överens.
Jäpp. Dock ett Protip: Handdsiska det gamla fina.
1. Använd alltihop och släng efter hand som det blir kantstött och avskavt.
eller
2. Sälj det på min bakluckeloppis och lev loppan (kul) för förtjänsten.
Såna där gamla soppskedar brukar vara obekväma att äta med, men är utmärkta som serverings- eller salladsbestick. Går i diskmaskin om man inte låter silvret krocka med rostfritt.
Tänk att LarsW och Skogsgurra är överens – och nästan lite sentimentala – vad gäller porslinet. Jag kommer att göra som Ökenråttan säger: slänga efter hand!
Imorrn går jag dessutom ner i den hemska, hemska källaren. En sopsäck i veckan tänkte jag mig till en början …
Nuuuuu häller jag upp bubbel i Intermezzo!
”Imorrn går jag dessutom ner i den hemska, hemska källaren. En sopsäck i veckan tänkte jag mig till en början …”
Vad har hänt? Har du slagit i huvudet? 😉
Förövrigt så har en ytterligare en kulturpersonlighet lämnat in.
Denna gång är det en lokal kulturprofil som liemannen har tagit.
Frostade glasdekorer är lika känsliga. I min ungdom förstörde (inte krossade) jag sex glas från det klassiska S:t Eriks med logga och guldkant i min första diskmaskin.
En lektion för livet.
Pro prima:
Det är inte en sockerströare, det är en kompottsked. Försök att ströa socker med den där och ni kommer mångdubbla er sockerförbrukning och få ett fullkomligt nersockrat hus á la Disney.
Men använd den när ni ska severa fruktkompott, och ni kommer både se och uppskatta att den vispade grädden inte blir helt upplöst i för stor mängd sockerlag som ju, som alla vet, gärna följer med om man serverar kompotten med en vanlig uppläggningssked.
Pro secundo:
ANVÄND SKITEN!
Prylar är till för det. Jaha, de blir nernötta i diskmaskinen och blir kantstötta. JAHA! So what. När ungarna ska skifta boet en gång i världen så kommer alla finserviser ändå gå åt fanders. Eller direkt till tippen, i mint condition, eller köras i diskmaskin då eller slås sönder och limmas på små chica trädgårdsbord.
Vad är det för skillnad på att sälja prylarna eller slita ut dem själv?
PLATT INGEN.
Pro tertio: Silverbestick går ju att PUTSA! Så blir de blanka och snygga om noblessen kommer på middag. Det går inte med sketna bakelitbestick som spruckit. Men då kan man göra nya fina skaft i trä, kalasfint.
Pro quartio: Skulle ni ha fest och det egna porslinet inte räcker så gör då som alla andra gör nuförtin; HYR PORSLIN OCH BESTICK.
Behöver inte ens diskas innan man lämnar tebaks.
Jag är fullt övertygad om att saker som är gjorda för att användas, men bara blir stående av nån sorts felriktad pietet GRÅTER.
Gråter för att de bara blir stående och dammar igen. Gråter för att de skapades med ANVÄNDNING i åtanke och inte för att vara en belastning.
Man kan visst vara rädd om saker, man behöver inte anordna tivoli med prylarna. Men vanlig, hederlig användning? GO FOR IT, FÖR FAN.
Blå eld? Den mest idiotiska tekanna som skapats, för öppningen var så liten att det var lögn att få ut tebladen. Så mamma gav bort sin till loppis.
-Schysst, sa tanten som köpte den, den ska jag ha att sätta prästkragar i.
Lång näsa på morsan.
Saker ska användas, de ska inte tynga, vare sig hyllor eller samvete.
P.S Jag går nog upp på vinden och hämtar ner mitt eget arvegods.
Sherry, nån?
Min mest använda kökspryl är utan tvekan grytan fassan köpte för att mossan skulle laga till fasanen han också köpte, första julen som gifta.
Själv är jag av uppfattningen att det inte är fel att vårda det gamla. Fadäsen med ölglasen kommer jag att ångra livet ut, och inte heller är maskindisk en självklarhet. Handdisk är dessutom på något sätt rogivande så länge det inte är för mycket, vilket det sällan är i vårt lilla hushåll på två pers.
Vårt finporslin är iofs utan guldrand, men vi förvarar tallrikarna med papper (kaffefilter fungerar utmärkt!) emellan då delar därav är äldre än diskmaskinens genombrott. Dessutom går det inte att komplettera servisen längre eftersom fabriken –Rosenthal– har lagt ner. Att putsa silvret ett par gånger om året är en självklarhet.
Vi använder alltså grejorna, och detta varsamt.
Råttloppis förordas! Det är ett så fint ord.
Rått Loppis är inte dumt det heller. Som ord, eller snarare, ordpar.
Om man inte är så förtjust i blödder och pyrp (landskapsmotiv, blomtergirlanger och gulddekor, t.ex.) kan man patinera porslinet en smula genom att använda diskmaskinen. Dom här tallrikarna har vi slitit flitigt på sedan mitten på åttiotalet och diskat i diskmaskin så gott som dagligen. Eftersom det är 22 stycken hinner vi sällan ända ner i botten av traven och nu kan man avläsa skillnaden mellan då och nu. Jag tycker den ljusare varianten är minst lika fin. (Och nu får jag en chans att testa bildfunktionen!)
Visst är det sockerströare – och det går utmärkt att strö socker därmed. Min variant, som nog är lite äldre än Lottens, ligger i en kökslåda. Testade dess ströfunktion nu. Den var också bra att göra mönster i pepparkakor vi bakade när barnen var barn.
Skedarna med undertexten ”Ännu mer silver från min mormors släkt” är kompottskedar.
Är det nytt att man kan lägga in bilder i kommentarerna?
Agneta uti Lund, ja det är en ny funktion.
Finns det en beskrivning på hur man går tillväga?
Ja, nu blir jag sentimental. Vi har undvikit att dra på oss gamla arvetallrikar och dylikt och ”generöst” låtit våra systrar (vi har inga bröder, nån av oss) ta allting. Men vi har tolv tallrikar + uppläggningsfat av mina morföräldrars söndagsservis på landet ( så det var förr!). Arthur Percys ”Exotica” för Gefle porslinsfabrik. Bara för att vi gillar det spännande motivet. Vad säjs?http://img.tradera.net/images/292/222406292_b77f55de-6030-4e34-9c91-0e820f17e87a.jpg
Mönster i pepparkakor?
Där använder vi Hyttis dödskallering, även känd som Fantomenring.
Bredd 350 px.
Agneta, jadå. Kolla under skicka/submitknappen.
Klicka på bläddra och välj en bild som är max 280pixlar bred,
klicka sedan på öppna. I övrigt gör du som vanligt.
Kannan må vara opraktisk men kopparna är underbara! (och svinaktigt dyra om man kräver 1:a sort, men 2:a, som den här, njuter jag ofta.)
ÖR: Exotica kan jag absolut förstå att du ville ha!
Måste vara en av inspirationskällorna till filmen Avatar!
Fantasieggande mönster på tallrikarna, Ökenråttan.
Pepparkakorna här gjorde äldsta barnbarnet då hon var betydligt yngre än sina i dag nästan 20 år.
Klart att det ska användas. Dukar o dyligt kommer vi nog inte i mål med att slita ut, men glas går ju sönder vart efter…
Men i går vi fick bassning av yngsta sonen – ”Karaffen är fin. Fina saker ska stå i skåpet. Annars går dom sönder…” Så länge det är schyssta saker enligt hans känsla för stil så har vi någon att lämna vidare till. Skönt.
Om de nu inte hinner gå sönder.
Blå Eld-kannan är underbart vacker! Även med prästkragar uti sig.
Önskar att jag hade koppar i den serien.
Jag har Blå Blom istället, det är inte heller fy skam.
Joho då, det kommer visst att finnas folk som om 30 år uppskattar väl vårdat porslin och vackra skedar. Om inte barna vill ha grejerna just nu så kan jag nästan garantera att barnbarna och deras barn glatt tar emot saker från en tid som för dem verkar väldigt avlägsen. Ställ undan sakerna där de inte stör ditt sinne, skriv lappar och berätta om vem som haft dem och hur de kom i huset. Sånt brukar uppskattas men tjata inte på dem om sakerna, de måste få upptäcka själva.
Hej alla bildtokar igen! Gör bilderna små – vi ser ju ändå vad de föreställer! Vad det lider och när nyhetens behag har lagt sig, kommer nog bara relevanta bilder att läggas ut.
Jag har tyvärr inget enkelt sätt att förminska bilderna som blir för stora. Det jag gjorde nyss med Agnetas bild – bara för att se hur krångligt det var – var att spara ner bilden, kopiera hennes text, logga ut mig och skriva in Agnetas kommentar och förminska bilden och lägga ut den och sedan logga in mig igen och gå in i kommentaren och ändra tidsstämpeln så att den hamnade på rätt ställe i kommentatorsflödet.
Alltså: stora bilder raderar jag fortsättningsvis, hur relevanta de än må vara. (Ninja & PK: håll ut! Bloggtomten och jag funderar på om funktionen är så fiffig att den ska behållas.)
De där lapparna som skrivs håller jag helt med om, Hyttfogden! Silvret i lådan med rött tyg har ett helt brev om bestickens ursprung. Innehållet i den med blått tyg har en text som gratulerar oss till den förstfödde som har fötts ”in i en för övrigt grym och ondskefull värld”.
Sockerströaren må fungera till både det ena och det andra: här i huset sprider den socker!
Men nu måste jag kolla om vi någonsin har ätit kompott. (Och uppdatera med en bild från kvällsmaten där soppa serverades i farmors soppterrin.)
Hade möjligheten att själv redigera sitt inlägg funnits så hade jag fixat den förstora bilden själv. Kollade aldrig formatet på den – tyckte att den på min skärm såg lagom stor ut. Har missat att läsa i båset på sistone – tydligen råder det delade meningar. Antingen är man bildmänniska eller så är man det inte.
Fantomens dödskallering är då verkligen inte slöjdad av en mellanstadieelev. Blå är den inte heller. Så här ser den faktiskt ut i 199 pixlar:
Rätt, LW.
Det är yours truly som designat den. Jag hoppas att den ska göra lycka på LOOT at MAD nästa vecka. Utskriven i en MakerBot Replicator. Kan fås i alla färger. Även med det Goda Tecknet.
När jag och P gifte oss fick vi en undrar linneduk i bröllopspresent från min familj. Den var vävd på samma väveri, som dom vävt dukarna till Nobelfesten. Det var inte samma, men verkligen jättefin. Jag vågade inte använda den. Min pappa undrade varför inte och jag sa att jag sparade den till något speciellt tillfälle.
Min pappa fick diagnosen cancer senare samma år och gick bort. Det innan jag använt duken.
Senare var jag på en så kallad sopplunch på länsteatern. En ung man spelade gitarr och varvade sång och prat,
Han berättade om mannen som klädde sin fru, som gått bort, inför begravningen. Han tog fram underkläderna hon sparat för ett speciellt tillfälle, men aldrig använt. Det gjorde verkligen ett starkt intryck.
Vår bröllopsduk har jag, efter denna föreställning, använt så ofta jag kunnat. Även om den nu har rödvinsfläcksr, som inte riktigt går att få bort.
Jag uppmanar alla att använda ärvt porslin, ärvda kristallglas eller dukar. Använd om minns med glädje de som vi fått det från. Vad gör det om ett glas eller en tallrik går i kras? Jag ångrar att jag inte använde duken medan pappa var i livet.
…med tanke på att min bild är hämtad från Fantomens officiella sajt, SG, så utber jag mig en redovisning. Hans goda märke vet vi alla hur det ser ut, så det besparar jag pixlar här.
Porslinet med dekor eller guldkant är dumt att köra i maskin.
Glas (ej med dekor) brukar klara sig med moderna diskmedel enligt Orrefors, de gamla (och möjligen de enklaste idag) är mycket basiska och etsar glaset. Men vi kör inte ”de finaste” dock övriga glas i diskmaskin, för att undvika stötta kanter. De kan man dock få vid handdisk också. 🙁
Silver går utmärkt att köra i maskin, men undvik kontakt med rostfria bestick. Det är faktiskt en god anledning till att köpa en maskin med bestickkorg överst. Om silver är i kontakt med rostfritt så korroderar silvret (rostfritt är ädlare legeringar än silver).
Vill man lägga ut stoooora bilder så gör man det lämpligast
via en bilduppladdningstjänst, t.ex. imgur.com, och sedan lägger
en länk till bilden i kommentaren.
Ja! Bra, LL99!
Jag tycker mycket om din bild på de två tallrikarna, Karin; det är inte sorgligt, tallrikarna är bara olika.
Smultronblomman: Fläckar som inte går att få bort går bort med Marseille-tvål. Blöt fläcken och gnugga den med Marseille-tvål. Då händer en av två saker. Fläcken försvinner och då är det ju inget problem ELLER fläcken är kvar. Gnugga då in mer Marseille-tvål och lägg det hela i blöt. Efter en natt har det hänt en av två saker. Fläcken är borta, och då är det ju inget problem, eller fläcken är kvar. Kör då duken i tvättmaskin som vanligt och går fläcken ändå inte bort, ja då får man väl ställa en smörassiett eller nåt på den nästa gång.
(Nån som gissar vilken bok detta skulle kunna vara i Julkalendern? Och har varit! Lilla Majlises hårfärg är en ledtråd.)
Har nu läst genom förra tråden och kan bekräfta att Lilla Ludde finns med i Min Skattkammare (jag har alla 10 delarna). Min bästa lekkompis på fyrtiotalet hette Ludvig och han kallades antingen Lillebror (han var sladdbarn) eller Ludde.
AuL, vi lägger ner frågan om Ludde/Dudde. Vi har tydligen självbedragit oss.
Betr. boken med råden så är det väl Mors Lilla Röda?
(Björnen: Mors, lilla Olle!)
Jag har till min belåtenhet inte åtagit mig några gamla serviser, och endast få gamla bestick. Min syster och hennes man, däremot, lider av stark överporslinering och grubblar mycket därpå.
En lustig sak här i världen är att det finns hur mycket porslin som helst att köpa på andrahandsmarknaden — antikbodar, loppisar, nätauktionssajter osv. — som inte alls är dyrt. Ändå envisas folk med att köpa nytt när de ska sätta bo, eller när de bara har tröttnat på tallrikarna de har. Det är mycket billigare att köpa porslin begagnat än nytt! Senast jag insåg att jag behövde fler vardagsassietter (vi har en oförklarlig förmåga att kantstöta saker …) köpte jag tolv för 100:- i en antikaffär, och det var inte de billigaste som fanns.
Porslin är långlivat, fråga arkeologerna. Men en servis är på något vis en personlig markering också. Jag hade en vardagsservis från Höganäs som fungerade alldeles utmärkt i minst tjugo år. Sen blev jag med en sambo, som bidrog med en Finservis.
Vi bytte vardagsservisen. Att vare sig köpa begagnat eller kränga den gamla på Blocket fanns inte på kartan. Vem vill förnya sitt hem med använda tallrikar fulla av mikromala repor, hur billigt det än må vara?
I det här hushållet används åtminstone dopskedarna. MajLis äter gärna mat med sin och jag har en som temått och två som är ypperliga att äta glass med.
De ärvda ”silverbesticken” är så hemskans dåliga att skära och äta mat med att jag kanske skulle dela upp dem, skedar och gafflar som uppläggningsbestick och knivar som smörknivar – enorma smörknivar, men det vore ju lite kul.
De som köper porslin på loppisar och Blocket är väl de som vill förnya sitt hem med använt porslin, och som inser att de repor andra gjort är väl ungefär likadana som de man själv gör.
Skulle jag tro.
LarsW: Jag! Grejen med alla de där begagnade serviserna som finns på andrahandsmarknaden är att de flesta knappt är använda (är de riktigt fula kommer de inte ut till försäljning, är de halvfula hamnar de möjligen på loppis — i bättre antikhandel är de närmast i mint condition och ändå billigare per del än enklaste, icke-stötsäkraste Ikea-smäck …).
Annika: Min 20+ år servis var mycket tydligt använd och hade på något vis tjänat ut, även om den kan komma att att återvinnas ur en kökkenmödding någon gång i framtiden.
Att ro in en femtiolapp eller två på Blocket eller en loppis känns inte värt besväret, liksom nesan att artigt skrattas ut av en antikhandlare.
Åh, avgjord skillnad, LarsW!
Är det uttjänt så är det. Ungefär som med kläder man inte har användning för — det som är helt och i gott skick kan man ju skänka till Röda Korset eller Frälsningsarmén eller annat av det slaget, men är det slitet och noppigt, urtvättat och allmänt fult, så är det ju odugligt.
Hm, på tal om det, containrar för textilavfall (lump) borde också finnas på återvinningsstationerna, varför gör det inte det? Lump kan man använda till många bra saker (t.ex. fint papper).
Numera är nog inte slitet och noppigt oanvändbart. Tror att det samlas in och tas tillvara på något sätt. Själva materialet. I vårt sophus finns förutom alla kärl för olika sortering (nog åtta olika sorter) även kärl för kläder oavsett skick och skor och väskor.
Uttjänt och återvunnet var det. Den som vill impa och kanske vinna ett vad, kan dra till med att de amerikanska dollarsedlarna till 75% består av bomull, och då helst återvunnen denim. Därav slitstarkheten.
Precis vad jag önskar, Agneta, men här finns ingen sådan insamling någonstans alls, vad jag känner till.
Det är bara 17 länder i världen som inte använder någon typ av bomullspapper till sina sedlar.
För i världen användes lin till svenska sedlar.
Det är några olika organisationer som håller på med den sortens insamlingar. Ska se om jag kan hitta vad de heter och var de finns. Återkommer.
Åh, Annika, här sitter jag i ottan och skrattar åt ”lider av stark överporslinering och grubblar mycket därpå”, för det var en klar humörhöjare!
Ett stort problem med finporslin är att det är så infernaliskt BLOMMIGT. Jag blir liksom alldeles krusidullig i huvudet.
Men hörni silver, det är ju jättejobbigt och jättejättetråkigt att putsa?
(Två finserviser samt oklar mängd oputsat silver i skåp).
Som varande kemistdotter och kemisthustru samt kemistmamma, putsar jag förstås silver i diskhon med folie och salt.
Säkert en gång per deciennium gör jag det.
Att spara eller inte spara, det är frågan.
Det är ju något speciellt med att ta fram finporslinet. Men jag har svårt att uppskatta mormors gråa med svart dekor, även om det säkert är av något bättre märke, utan gläds åt min 120-kronorsservis med guldkant och turkos rand, förmodligen lika gråfajansigt som mormors, men härligare former och färger. Och man kan ju ta fram det flera gånger i veckan!
Orangeluvan: ett grått porslin med svart dekor låter ju lika upphetsande som sorgkanter och mörkar ringar under ögonen. (Och trots att vi har samma mormor har jag ingen aning om vilket porslin det handlar om!)
PGW: Blommigheten är förfärligt blommig, ja! Finporslinet som vi åt på igår (det från 1920) är dessutom obehagligt skrovligt på blompartierna.
Vårt vardagsporslin (sjukhustallrikarna) är däremot blommiga på Stig Lindbergskt vis. Ytterst sympatiskt.
Men teak är väl vattentåligt? Man gör ju båtdäck och sånt av teak.
Men inte värme- och reptåligt.
Ska se om jag kan få DDM att förklara meningen med att ha ett vackert bord om man aldrig får se att det är vackert …
Min tanke: man använder det, spiller, dräller och repar och har sig tills det blir fult. DÅ lägger man en duk på det!
Jag har nyss lyft Marseille-tvålen och dess rengörande egenskaper till skyarna. Nu är de upp till bevis! Dagens lunchsoppa à la Skräp innehåller lite efterbliven blomkål polonaise, en rest av lättkokta sockerärtor och fänkålsstrimlor samt en slatte svampbuljong. Rätt mycket curry hade jag i. Plus gurkmeja, för att verkligen få upp färgen. Jag mixade alltihop med massagestaven (Lille M. säjer så …) och i ett ögonblick av ouppmärksamhet splattrade det till och en jättestor fläck på min bästagåbortsskjorta, ny så klart, blev resultatet. Nåväl. Not to worry, tänkte jag, greppade den trogna Marseille-tvålen, la skjortan i blöt och gnodde med tvålen. Fläcken blev RÖD!
Nu hoppas vi förstås att bästagåbortsskjortan är röd.
Joodu. Den är – så klart – VIT.
Vi hittade ett halvt dussin vardera av flata och djupa tallrikar samt assietter av bästa vardagsporslinet på ett bättre loppis häromdagen. Vi visste inte ens att det fanns djupa tallrikar i servisen.
På grund av hopflyttande i mogen ålder och ett antal arvsskiften har vi kolossala mängder porslin. Det som kan diskas i maskin använder vi oftare än det som bör handdiskas, men handdisk är inte något större problem, tycker vi. Där finns ju alltid förskärare (som blir slöa i maskin), osthyvlar (som behövs igen innan maskinen är full), diverse andra redskap med träskaft (som lossnar), vinglas (som bara vinglar runt), plastlock (som smälter, och som dessutom sällan är särskilt smutsiga) och kastruller och degbunkar (som tar upp en massa plats som kan användas bättre), så några tallrikar dessutom märks knappt.
Samtliga kaffekoppar utom två är av handdisktyp. Fast vardagskaffet dricks i mugg.
Den där Marseilletvålen pratar Hyttis mycket om. Och när hon visade en annons från mer än 100 år tillbaka så kunde jag inte hålla emot. Och – har du sett mig – den finns! I Marseille! Ocken kunde tro dä?
I det här huset gillar vi finporslin. Dvs vi använder det så ofta som möjligt. Ena uppsättningen är Rörstrands Ostindia, finns med flata, djupa samt assietter, 6 av varje, plus några uppläggningsfat. Egenköpt, jag blev nämligen tvärkär i denna servis vid en bättre måltid på Diplomats bakficka i Åre; där serverades maten på Ostindia. Raskt hem, tömma spargrisen och inhandla.
Sen har vi den helvita servisen som finns för tolv. Används alltid när barn och deras familjer äter med oss (annars räcker inte porslinet). Eftersom även vardagsporsliner är vitt skarvar vi ihop så det ändå blir nästanlika även om vi är många i maten.
Arveporslinet, med guldkant, blommor osv, var för 18. Så maken och hans syster delade servisen. Oerhört dumt. Systern fick hans andel också efter nåt år.
Men vårt kärste är det delvis kantstötta som vi använder på landet (för där finns ingen diskmaskin). Det är tallrikar i Rörstrands Anna. Nej, inte grön Anna, det är ett sent påfund. Det här är Anna. Som köpts, ett par tre i taget, under ett antal år runt förra sekelskiftet av min mormorsmor och mormorsfar som inte hade råd annat än att på bondauktion ropa in för att småningom få ihop liksom en servis. En del av tallrikarna är från tidigt 1920-tal, andra långt tidigare. De är från olika porslinsfabriker, skiftar i dekorens färg, är lite olika stora osv. Men allihop har en personlighet som inga nya serviser visar.
Jag håller alltså med om att grejer ska användas. Även antika, i ett skåp gör de ingen glad men varje gång jag dukar med mina Annor tänker jag på Klara Vilhelmina, som säkert gladdes åt att kunna ge hela familjen mat på en ganska fin servis. Och då gläds jag också, hundra år senare.
Vi maskindiskar inga redskap med träskaft. Inte för att skaften lossnar, utan för att träet blir så fult av detta.
Min lycka var gjord när vi i en hyrstuga utan diskmaskin fann en gammal fin brödkniv med vågad egg och ett helt intakt, fernissat skaft. Jag lade omedelbart beslag på den och köpte en ny i den där märkliga hårdplasten som jag lade ner i hushållet i stället.
Vi har två ”fin”-serviser. En jag fick av mormor och morfar under ett antal år under födelsedagar och jular, de där paketen som inte var ett dugg roliga att öppna. De köpte hela servisen och gav den sedan till mig bit för bit under ett oändligt antal år kändes det som.
Jaja, den servisen beslutade jag att vi skulle börja använda oftare men så fick vi en annan fullskalig servis i arv från makens mormor. Och den har större mattallrikar som passar bättre när man ska äta vanliga portioner och inte ett otal antal rätter.
Dessa två serviser äter vi på så fort någon annan än bara jag och maken ska äta hemma hos oss. Och vi diskar dem i maskin vilket båda ska tåla enligt intruktionerna. Jag försöker att sätta rena tallrikar underst i högarna i vintrinskåpet så att vi så att säga roterar dem och inte sliter ut de översta.
Fast helst skulle jag byta in dem båda mot en helt vit servis utan massa blå dekor.
Nu vill jag skicka en bild!
Karttips..
Nämen Ökenråttan! Har jag inte sagt att man måste hålla sig i skinnet och inte lägga ut stora bilder, va?
Nu blir det skamvrån!
Och här kommer Ökenråttans jättemegabautabild, fast liten!
F’LÅT, LOTTEN.
Här kommen jäähättte stor bil ba’fatt.
http://i.imgur.com/CgrZFqD.jpg
Ja som ni kan se så är det inte alls någon stor bil på bilden och
det ska det inte vara heller.
OT, men lite T i allafulla fall.
Idag vid hundöarna fick vi se när en fiskgjuse spanade, ryttlade och dök två gånger, för att andra gången komma upp med en fisk i klorna. Allt på tjugo-trettio meters håll. Fantastiskt.
Karin och jag tittade storögt beundrande, Kola jagade grabbarna och badade istället. Hon var glad i alla fall.
Nobelservisen handdiskas, såvitt jag läst.
Örjan, nädå inte alls. De lägger allt i ett gäng nätkassar och
hivar sedan i allt i sjön. Självdiskning helt enkelt. 😉
Jag har hört att på vägen ut ur Blå Hallen så står det stora diskbaljor med diskborstar och så får var och en diska åtminstone för- och efterrttstallrikarna.
Är det scouternas ordförande som är prisutdelare så är det.
Folie och salt? Kan jag få recept med proportionerna, tack! Bara att lägga i och låta vara och sedan ta upp och skölja av?
Nu är fläcken borta! Den där curryblaffan från i lunches, som jag stönade om. Gnuggade med Marseille-tvålen, fläcken blev RÖD, lät fläcken ligga i vatten tills nu och nu är fläcken borta och den nya fina skjortan är vit igen. Otroligt. Så använd era fina gamla dukar. Inget problem med att få bort vinfläckar och sånt. Och kallmangla dukar och servetter hos mangelboden på Banérgatan. Har öppet ungefär tisdag och torsdag efter första fullmåne efter trefaldighet eller nåt sånt, men värt att vänta på.
LarsW: Tack för ytterligare ett skäl för att inte hyra ut något av fritidshusen. Någonsin.
Sanna: kör dem i diskmaskinen, vettja. Med tiden blir de vita och fina!
ÖR: Är Marseilletvål samma sak som galltvål, månne?
Nej, Marseilletvål är samma sak som olivoljetvål.
Marseilletvålen är stor som en kloss och brukar finnas hos välsorterade färghandlar och byggmarknader.
Sist köpte jag mina på Jordklok.se
Karin: Jag funderade i samma banor, men å andra sidan har Galltvål aldrig svikit vare sig oss eller våra mattor.
Så kalldiskade vi i scouterna: Gnugga tallärkarna i sand i strandbrynet. Dit tog ingen Mormors porslin. Detta gör knappast Nobelfestdeltagarna. Annars vore det kul att se dem huka sig i det iofs grunda vattnet och skölja av sitt iförda sina galastassar. Tanken svindlar, och jag bjuder Monte Pythongänget på detta.
Monty Python är upplösta sen trettio år så där.
Lite mer Helt Apropå än Python.
Sant, PK, Monty Python lirade liksom i en högre division.
Det vet jag väl, Ninja, men det vore på något vis deras grej. Tänk symboliskt.
Karin: Tihi, jag hann före. Glömde att berätta om stekspaden och osthyveln, som jag också förstås ersatte med material från det tjugoförsta århundradet.
ÖR säger: ”lät fläcken ligga i vatten tills nu och nu är fläcken borta”
Fråga: Om du nu hade lyckats pilla bort fläcken så att du kunde lägga den i vatten så kunde du väl ha kastat den utan att gå omvägen via fläckvattnet? Man tänker osökt på barnet och badvattnet.
Ang Marseilletvålen (med olivolja).
http://www.tv4.se/n%C3%A4r-fj%C3%A4rran
Start 16.50
Det gör du ja, SG. För mej existerade inte själva skjortan, förstår du, bara Fläcken. Kan nån av Lottens alla kemister kanske förklara detta egendomliga förlopp. Curryfläck blir röd blir osynlig.
Men jag återvänder till silvret – Lottens bastanta kemianknytningar har jag inte, men det silver jag testat med använde jag aluminiumfolie, hett vatten och bakpulver till. Det blev rätt blänkande, men gjorde jag fel och hade bara tur? Eller?
Förbaskade kemister som sover hela högen! Ska se om jag kan purra pappa!
(Idag har jag på basketträningen fått spela med en tvåånhalv meter lång karl!)
LarsW, det där kallar jag STÖLD! Galet! Jag är allergisk mot fuskare i spel och tävlingar, lögnare, ohederliga och folk som utnyttjar godtrogenhet. Alla som inte lämnar tillbaka LÅNADE eller HYRDA saker i samma skick som innan, eller utan att meddela och komma överens om skälig ersättning vid skada eller förlust (jag antar att det är här våra uppfattningar om vad det betyder skiljer sig markant.) Japp där drog jag listan över allt jag blir så upprörd av, jag tror dej inte om allt, men EN sak räcker. Skämmes!
Det finnslite olika metoder – salt, bakpulver eller hushållssoda.
Läs här: http://www.eriktidang.se/putsa-silver/
Eller på andra webbplatser som du finner genom att söka på ”putsa silver”.
Ni har sett åttonde avsnittet i den nionde säsongen av Friends, va? Helt apropå det där med finporslin…
Berätta mer, Frida!
Pappa var på väg hem från pingisträningen och kunde svara pronto att bakpulver ju också är ett salt, så det funkar lika bra som bordssalt. Komplexbildare sa han flera gånger. Och man behöver inte tänka på hur mycket salt eller vatten eller folie man ska ha: man bara gör.
”Det funkar säkert med saltsyra också, men det kan jag inte rekommendera”, sa pappa.
Fast när det gäller Ökenråttans röda fläck, som sprang till skogs och aldrig sågs åter, så hade han inte en aning om vad som hände.
Och jag tycker mycket om Pysselitens ilskna utbrott: stöld är stöld, om än i ruckliga fritidshus.
Kalla det stöld den som vill, men jag ersatte alltså föremålen med mer än likvärdiga ur nutidens utbud. Brödkniven var bokstavligen vassare och de andra redskapen var nyinköpta och inget fel på heller.
Jag tror så här:
Curry består an en massa olika grejjer. Gurkmejan ger den intensiva gula färgen. Andra grejjer, kanske chilipeppar eller nån annan grejj ger en röd färg, som maskeras av gurkmejan så att den inte syns.
Nu kommer Marseljäsen och då bleknar båd Kraut och Limey – i detta fall gurkmeja och chili. Krauten bleknar först, då ser man Limeyn skymta fram. Efter ett tag har även Limeyn bleknat och kvar står den bleke nordbon, som inte syns därför att han är alldeles vit.
Så kan det vara.
Jag håller helt med om Skogsgurras teorier och hoppas att ni alla går ut i affärerna och frågar efter Marseljästvål imorrn.
Nu när jag istället borde förbereda morgondagens radioprat (om latin), sitter jag här och letar efter Fridas porslin i Vänner s09 e08.
Flygbagage? Brukar det klara sig genom röntgenkontroll?
Håller med Pysse, det är SOLKLAR STÖLD. Du hade ju enkelt kunnat fråga först, om du fick byta till dig attiraljerna du ville ha.
Att du tyckte det du köpte istället var bättre ändrar inte ett dugg, eftersom hela sitt handlingssätt visar på motsatsen.
Det du gjorde är lågt, gement och ytterst tarvligt.
Ta gärna en lång kränkt och surpaus, en riktigt, riktigt lång.
(Fridas porslin … nej, det kan inte hjälpas, inne i huvudet börjar det sjunga: Frida i vårstädningen.)
Lotten, är det normalt tisdagar du radiopratar på, och när det blir andra dagar (som första april som ju var en fredag, ju) så är det undantag för särskilda omständigheter eller så?
/förvirrad och nyfiken person, som mer än gärna sticker näsan i andras bissniss …
Men är det torsdagar som är Lottenpåradiodagar?
…är väl…
En liten varning till alla latmanssilverputsningsnoviser (säg det ordet snabbt tre gånger) är på sin plats. Eventuell svart dekor på silvret försvinner (blir lika blank som resten av föremålet) när man putsar med bad i folieklädd pyts med salt/bakpulver/hushållssoda och varmvatten.
Min kära mamma väckte uppståndelse när hon som ung sommarjobbare på Sophiahemmet putsade silvret på rekordtid. Chefen tyckte allt att hon fuskade när hon inte gnodde med Häxans silverputs och trasa.
Annikas »Frida i vårstädningen« fick mig att minnas detta:
Ȁlskade,
God morgon, och tack för en herrlig afton, alltid herrligt hos Dig.
Sista i April, Rottingmånaden; 1 i morgon Maj, Blommornas — och vår!«
Vem tror ni (utan att googla) skrev till vem? Året var 1901.
Det var ingen privatperson som hyrde ut. Det var ett företag som ägde marken och hyrde ut stugan i fråga till anställda. Den ansågs sedemera kosta mer än det smakade att hålla i skick, så uthyrningen upphörde. De som förvaltade stället var bara glada över att jag klippte gräset så att de slapp.
Huruvida mitt nedriga tilltag att ersätta tre köksredskap med modernare, och bättre, är att betrakta som stöld får väl åklagarmyndigheten på orten ta ställning till.
Tramsputte.
Åklagaren behöver inte alltid kopplas in.
Man förväntas kunna avgöra sånt själv!
Det som är fint i våra ögon idag har ett helt annat uttryck om 50 år. Våra föräldrar och deras köpte inte nytt så ofta. Nu byts det husgeråd som om alla körde med papptalrikar. Använd det som finns i skåpen! Det är gjort för att göra vår vardag vacker och trevlig.
Och LW varför tog du något sämre och la dit något ”modernt” i svart plast. Rimmar illa! Stöld kallas det hur som helst.
Vilket tjuvsamhälle vi lever i numera. Förr visste folk vad som var mitt och vad som var ditt, man respekterade låg och oerdning, numera lever vi tydligen i ett moraliskt moras där det gäller att roffa åt sig så mycket man kan. Det var bättre förr!
Att ha så virrig moralisk kompass att man skryter om sina bravader i ett bloggbås säger ganska mycket om en person.
Nej, tisdagar är inte min vanliga radiopratardag. Ej heller torsdagar, ity jag far omkring som ett sprött rö för vinden i radiotablån – språkoraklet dyker upp när man som minst anar det.
SG:s fläckanalys låter väldigt övertygande.
Min Marseille-tvål är inköpt på Cordon Bleu, en affär för köksattiraljer på Vasagatan.
Näpp, jag tar inte från min arbetsgivare heller trots att det är ett företag – det är nämligen stöld.
Mina bröder och jag fick två extremt traditionella och tyska ölkrus var, vi har löst detta med gemensam vårdnad, så att man med sex vänner kan dricka öl ur dessa fantastiska tingestar.
Allt mitt porslin är fint och när barnen flyttar har jag lovat att dela med mej om det är något dom känner att dom vill ha och använda. (Precis som med möblerna, där majoriteten är begagnat.)
Om man undrar var man kan lämna in sin avlagda kläder, och inte har Myrorna eller Stadsmissionen i närheten, så kanske någon av våra butiker kan duga 😉
http://www.hm.com/se/garment-collecting
mikaels, i Eskilstuna så finna det även Retuna som tar emot
kläder, prylar, möbler och sådant. Det som inte fungerar/kan återanvändas slänger man i containrarna vid sorteringsrampen.
Sedan finns det ju också Sharewear.
Det är inte bara kläder, möbler med flera prylar man kan lämna till återbruk. Efter en starroperation 2013 blev ett antal gamla reservglasögon som hade kostat skjortan och femtio överflödiga. Jag lämnade in mina till Optiker utan gränser i min närmaste Synsambutik. Där kom de att mätas upp och märkas för att sedan distribueras till folk i tredje världen som har behov, men inte ekonomi, att skaffa egna.
BRA att ni använder grejorna! (Har inte hunnit läsa en enda av alla de 127 kommentarerna, thorry). Tycker kaffekopparna är fina – det tyckte jag inte riktigt när jag var tio och hemma hos farmor – och silverskedar kan man ju käka med. Och soppterrinen har så gulliga empireformer.
En till detta fasans år, Göran Palm är borta.
…och David Gest. Producent, reality-tvprofil och ex-make till
Liza Minelli. http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-36028232
Nu plockades ”Indoktrineringen i Sverige” ned ur pockethyllan. Ska bli min lektyr i kväll medan Lille M. tittar på sport.
Och poeten Athena Farrokhzad påminner oss om en av Göran Palms mest kända dikter som numera får oss att tänka på Louvren när vi ser havet:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som en dikt av Göran Palm.
Och här är Göran Palms originaldikt, Havet:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
Agneta uti Lund!
Ingen har svarat och just precis nu ramlade jag in, och börjar undra. Nämen jag vet ju inte vem det kan ha varit!
Strindberg till Harriet Bosse (eller Frida Uhl)? Härligt stavat ”herrligt”, två gånger … Det läskiga är att jag har en stark känsla av att ha läst det där förr. Nu knorvar det ihop sig i hjärnan och jag vill inte googla för det är för simpelt och fuskigt … Aaargh!
**puh**
Nu tar vi leken ”Finn minst tre fel”, för jag fick ett litet anfall av rödpennelängtan när jag läste en bit i en antiktidning (som vi kallar A&A). Det stod så här (i en artikel som är en intervju med prinsessan Christina, och som handlar om slottet Drottningholm):
Vartenda skrymsle i drottningarnas slott vibrerar av historia när Lena Rydin möter prinsessan Christina. Tillsammans med kulturjournalisten Carl Otto Werkelid har hon skrivit Dagar på Drottningholm, där kungafamiljer glittrat genom seklerna.
Alltså … jag vill, vill, vill redigera!
Tack för ”Havet”, Karin — den dikten blir bara mer relevant för varje år som går!
Annika, jag vet verkligen inte vad jag vill göra när jag läser sånt dravel, men redigera räcker inte.
Tihi! Och haha! Och jajamensan!
Men jag vill åtminstone att det ska bli lite tydligare vad som vibrerar när, vem som har skrivit boken, samt när glittrandet egentligen äger rum … (och en hel del annat, jaja.)
Jag blev alldeles ifrån mig. Eller möjligen till mig. (Se där ett par idiom som motsäger varandra men vars betydelse inte är så särdeles åtskild.)
… och exakt var glittrandet äger rum om man nu läser vad det faktiskt står, och …
Förlåt, nu ska jag försöka släppa det här.
Gör inte det, det är så nöjsamt så.
Håll ställningarna! Jag är snart hemma!
(Som om ni inte skulle klara er finfint utan mina hejarop.)
Annika: Strindberg till Harriet Bosse var det.
Det var en virrig text i A&A.
Hittade du rätt del från Friends, Lotten? Jag såg det avsnittet i går kväll, sen läste jag ditt blogginlägg och fann ett märkligt sammanträffande.
Monicas fina finservis, så fin att den inte får användas, allt ligger i en kartong, och kartongen… ?
Jag liksom läser din blogg på nätterna när jag ligger vaken och försöker få baren att somna om..
Barnen
Barnen att somna om!
Men Frida, baren är väl fortfarande öppen hoppas jag? Nu när barnen somnat om…
Ja, Frida! Baren är öppen, barnen sover och jag hittade ett perfekt klipp från tallriksscenen!
Se: https://www.youtube.com/watch?v=0xBCyBYcyxo
Agneta, det var mycket skönt att veta
att jag inte hade gissat bortitok.
Jag fattade vad brevskrivar’n kan heta
— jag har väl nån gång läst’et i en bok.
Jag vet inte varför jag svarade på rim.
Eller … det kom sig nog av ”Agneta” och ”veta”.
Ber om ursäkt för frånvaron, men denna dag har innehållit radioprat,
artikelskriv om en basketdomare, redigering av bok om en tysk läkare under andra världskriget, gymkortsanskaffning till Artonåringen, träff med mäklare inför eventuell flytt för Tjugoettåringen och spanjoren till en fantastisk lägenhet med förtjusande tvättstuga (men de kommer att tacka nej: 10 000 kr/mån för en trea funkar inte), coachning av killar och tjejer födda 2008, montering av jättekrångliga basketkorgar och intervju samt fotografering av massa femtonåringar.
Bry er inte om mig, jag sitter här i hörnet och pysslar. Vi har haft en så stollig dag i dag.
Bland annat var vi inne på ett stort byggvaruhus (B**h**s) för att försöka hitta vissa saker (tunn kanalplast, bland mycket annat) och vi gick hit, vi gick dit, vi konstaterade att den som jobbar där förmodligen får jättebra kondition för det var då f*n vad långt det är mellan det ena och det andra, och vi blev utan allt vi ville ha. Men vi köpte en låda lakritspipor.
Lakritspipor! Vi trodde att sånt godis inte finns längre! Men det var allt vi handlade på byggvaruhuset.
Jösses.
Självklart rimmade du för att jag ju blir så glad av rim, Annika!
SAMTIDIGT!
Va, sju-åttaåringar utropstecken frågetecken utropstecken!?! Jag hoppas ”coachning” betyder ”Det där är korgen, man försöker få i bollen där, och man får inte slåss med varandra om bollen” och sånt …
Och oavsett just den lägenhetens orimliga kostnad: Heja tjugoettåringen och spanjoren, lycka, lycka till i bostadsjakten!
Äsch, nu var jag alldeles för långsam …
Ja, precis, Annika! Jag kan berätta precis allt om coachningen strax!
[…] jag häromdagen fick för mig att källaren skulle kunna tömmas på skräp om jag bara tog mig an saken, sitter […]