Idag vikarierade jag som coach (ergo tränare på vanligt sportspråk) för ett gäng killar och tjejer som är födda 2008 eller 2009. Det går till på detta sätt:
– Hej på er. Jag heter Lotten och jag är här för att er coach inte kan vara med idag och jag har spelat basket i 40 år.
– Jag är jättebajsnödig.
– Ojdå, då får du gå och bajsa. Följer din pappa med dig ut till toan?
Ungefär alla föräldrar sitter med i hallen och tittar på … sina telefoner. Men det tycker jag är helt okej – de måste verkligen inte engagera sig.
– Hur är det nu med basket … får man springa omkring så här med bollen?
Här får jag briljera och visa hur snabb och smidig jag är där jag springer omkring med sprittande ben som John Cleese.
– NÄÄÄÄÄÄÄÄ ropar alla barnen. DÅ BLIR DET STEGFEL!
Och så dribblar alla. Vi studsar bollen på linjen och inte på linjen och med jättelåga studs och jättehöga studs och så måste alla dricka vatten för det är jättejobbigt att studsa bollen.
– Har ni gjort mål någon gång?
– Ja!
– Men visst är det svårt?
– Ja!
– Nu ska ni få lära er allt om det fiffiga hörnet!
Nu inser jag att ”fiffig” förmodligen är ett stenåldersord. Men jag går på i ullstrumporna och visar hur man ska försöka sikta på det lilla hörnet på plankan (”ni vet att det heter planka fastän den inte ser ut som en planka?”) och hur det blir jääääättesvårt att missa målet om man prickar det lilla hörnet.
– Jag vill leka sjögräs nu.
– Nej! Jag vill leka banankull!
– Tunnelkull med bollrull!
– Jag vill vara en pirat på havets botten!
Så då gör vi det. Att ”coacha” små basketbarn är att leka, lyssna, peka, vissla, prata, hålla handen och sitta i knät och avsluta allt med en high five med både föräldrar och barn.
Och det är alldeles underbart.
Ha! Jag tänkte väl det!
Med andra ord: Ljuvligt, ljuvligt, övermåttan ljuvligt.
En gång för kanske 20 år sedan när jag satt i mittcirkeln med 10–15 barn för att hälsa dem välkomna till dagens träning, sa en liten åttaåring:
– Min pappa är hemma och kräks i toan.
– Nämen oj!
[Ska ungen verkligen vara här? Kommer vi att smittas av kräksjuka allihop?]
– Men … mår du bra då?
– Ja. För jag dricker ju inte öl.
**hahahahaaaaa**
Ursäkta. Nu ska jag torka mig om näsan.
En gång under en träning lade sig en kille ner i mittcirkeln.
– Jag. Är. En. Sten.
Sa han långsamt och vi kunde inte på några sätt övertyga honom om att han var något annat än en sten – som vi dessutom inte på några villkor fick flytta, för han var faktiskt en jättestor sten.
Det gick till slut alldeles utmärkt, för vi fick använda honom som rundningsmärke. Killen satte sig upp med benen i kors och så sa han lika långsamt:
– Jag. Är. En. Kon.
**skrattar häftigt igen**
Men asså, du får inte göra det så här roligt! Jag snyter snart slut på hushållsrullen som står här strax intill.
**sniff snörvel**
Däremot — ähum — kan jag inte se uppdateringsbilden. Vad har du lagt in den i för format? (Usch vilken formulering, men jag hoppas andemeningen går fram …)
… om det nu är en uppdateringsbild. Den sista, menar jag, som i sin lilla gråa ruta kallar sig basketbarn_2006. Jag ser ingen bild, alltså, dårå.
Jag fixar bilden! (Vet inte hur, men jag ska försöka!)
… jag vet inte vad felet är heller, förstås.
Är den en jpeg? Annars krånglar det lätt.
Jag vet inte vad jag pratar om.
Nu då? Ser du bild?
Jag har ingen aning om varför WP har bestämt sig för att ibland inte godkänna en helt vanlig jpeg. Ibland hjälper det om jag via Graphic Converter sparar om den och slänger ut den igen.
Ser! Ja!
Nä, jag har som sagt ingen aning.
F’rexten, finns det några särskilda barn på den bilden som vi (=jag) borde känna igen (= ett Bergman-dito)?
Just det! På bilden är barn nr 2 från vänster den nuvarande Tjugoettåringen och barn nr 4 från vänster är den nuvarande Artonåringen.
Tackar!
Det går alldeles utmärkt att coacha sexåringar till och med. Ett problem är iofs att en del av dem har svårt att kasta bollen ända upp till korgen, men det går att lösa. Det gäller bara att komma på lekar som funkar. Men man kan köra flera av de lekar som de redan kan, bara att de studsar en boll samtidigt.
Ack, dessa små änglabarn, vilken glädje de skänker!
Det där med bilder som är för blyga för att visa sig är ett mysterium – ett delvis löst mysterium. Om man använder Firefox när man lägger in bilderna i WP syns de ibland inte om man kollar i Safari (i stället för Firefox). Det KAN bero på att bildnamnet innehåller å, ä eller ö, för sånt gillar inte Safari. Men i basketbarn 2006-fallet måste det vara något annat, för där finns väl varken prickar, ringar eller fnuttar?
I lördags träffade jag Milla, sex år, som just varit på sin första basketträning. Det var jätteroligt, de fick stå på ett ben och studsa bollen, lära sig studsa upp bollen från golvet (jähättekul) och det var minsann inga problem att kasta mot korgen.
-Jag var faktiskt ganska bra, meddelade Milla, med sexåringens intakta självförtroende.
Två gånger drack de vatten, för det var allt ganska jobbigt. Men kul.
En lång intervju med Tom Alandh,
Småisarna som spelar basket är ju hur gulligt som helst, men nu vill jag undra lite över något äldre barn, nämligen flickor i gymnasieålder. Jag har två kompisar som är betydligt yngre än jag, t.o.m. yngre än Lotten, och dom här två har varsin dotter som går i gymnasiet. Bägge flickornas yrkesval är: patolog. Är det en trend, detta, och varifrån kommer inspirationen i så fall? Nån teveserie, film eller vad?
Haha! Visst måste det vara TV som inspirerat! Jordan rättsläkare, Bones, Grays anatomy, Dr.House …. ja och så alla vanliga deckare där udda patologer figurerar. Och Sherlock Holmes.
I Örebro kan kemisterna studera forensik. Måste vara en trend.
Barn är bara så härliga! Skrattar gott. Ungefär som ”hur får du in en elefant i kylskåpet?”
Jag ville också bli patolog när jag var liten! Jag satt och frossade i läskiga bilder på eksem och benbrott i tyska läkarböcker …
På ett helt annat plan har jag idag hållit en entimmaslektion för två klasser (en åtta, en nia) om hur man skriver basketprotokoll. Det var inte som att coacha åttaåringar. Mobiltelefonprat, konstiga och uppkäftiga kommentarer, allmänt tjafs och ett ständigt babbel samt frågor som:
– Vad gör jag om domaren hotar att slå ihjäl mig?
Direktsänd föreläsning från Nordiska museet om öppen planlösning.
http://www.su.se/play/
Den åldern (15-16) har jag också ”provat på” och jag inbillar mig att det krävs ett alldeles speciellt psyke för att klara av ungdomar i den åldern. Och pondus!
12 till 15-åringar klarade jag med glädje som scoutledare på min tid. Det var roligt att se dem utvecklas och sedan utvecklas till ansvarstagande skeppare i sin sina Scuoutsnipor.
Det här med att placera bollen i rätt kryss (Lika högt som för vuxna?) undgick dock oss.
Var sniporna i trä eller plast?
Scoutsnipan –som faktiskt är en egen båttyp– tillverkades bara i trä, långt före plastens inträde. Enstaka exemplar finns kvar och vårdas förhoppningsvis ömt.
Spririggad som den är kryssar den enbarmligt, och inte blir blir det bättre av djupgåendet på kanske tre decimeter. Å andra sidan ger det möjlighet till intressanta vägval. Vi släpade stundom vår snipa runt en udde i stället för att ta ett slag på kryssen. Tremeterskurvorna på sjökorten var ett rent nöje att segla tvärs igenom (i lugnt väder) eftersom eventuella grundstötningar var lätt avhjälpta. Kliv av och lyft lite, så är vi loss igen.
LarsW, jag tror mer mest ”trä eller plast” var en retoriskt fråga
med anledning av din knivhistoria. 😉
Personliga påhopp hör hemma på Flashback. Inte här. Ursäkta min naivitet, och radera mitt inlägg.
En retorisk fråga kräver inget svar, så hur kan den då vara ett personligt påhopp?
Hoppla, hoppla, sparkar man i högen skriker den som känner sig träffad.
För övrigt vore det något mer klädsamt om du funderade lite mer på vad som hör hemma här, eller inte. I alla lägen.
Det är så tråkigt att bli uppmostrad av en messerschmidt.
Efter denna avbasning vågar man väl inte komma med en reseskildring. Men lovat är lovat. Jag håller den kort.
1. For iväg.
2. Kom fram.
3. Träffade Niklas. Utan Fia.
4. Återupptog drinkdesign i baren på Waldorf Astoria, NYC. Nu alkoholfri Dry Martini.
5. Hittat rätt namn på drinken: Wet Martini – av alldeles tydliga orsaker, 100% vatten. Plus lite aromämnen.
6. Bevittnat utskällning av stackars bartender. On Topic, med tanke på Ninjas bidrag ovan.
7. Mot Moonshinerland imorgon.
Nä, huruvida PK hoppade eller inte låter jag vara osagt, tolkningarna sker hemma i stugorna. LarsW svarade på frågan, helt rätt!
SG, jag hade gärna fått liiite mer reseskildring! Vähäldigt nyfiken på nr.6 också!
Jag vill också höra mer om N.Y. och Niklas och utskällningar!
SG och Niklas: Åt ni på Tavern on the Green?
Mer N.Y. och Niklas!!
Lite N.Y.
Och lite Niklas.
Något mer som önskades?
Titta så bra det blev när bilderna var 1) relevanta 2) lagom stora!
(Fast nu vill vi ju ha bokstäver också. Mycket vill ha mer, liksom.)
Fin granne har jag också!
Jag testar med bild. FFG, så det finns anledning (många, faktiskt) att Hyttis ser skeptisk ut. Niklas ser, som alltid, ut att vara beredd på vad som helst. En hållbar attityd.
Tjoho! Det funkade. Då blire baconrapport. Ägg benedictine med tillbehör. Just denna variant är Waödorf Astoria känd för. En oslagbar bakfyllebot.
Och sedan ett inlägg i debatten om självsvåldigt beteende. Jag hade den plastiga pennan. Men när jag skulle skriva på frukostnotan låg det en blank och ack så åtråvärd penna tillsammans med notan.
Jag bytte. Var det alldeles fel?
Hur får man in flera bilder? Pennbilden kommer som jästen efter degen.
Jo, mitt samvete blev så sjukt att jag måste fråga tantan om jag fick. Då sa hon att jag fick båda.
Och skrev på notan med den blanka menar du SG?
Och $120 för ägg benedictine låter som ett riktigt rövarpris som absolut är värt en extra reklampenna.
Moralkompassen här hade gett dig fel. Annars vore väl NYPD On Its Way vid det här laget 😉
Kära New York-besökare: Ni lever ett liv i lyx! Fortsätt med det. Och Niklas ser helt befogat nöjd ut där vid sin monter! Så läckert.
Åt ni lyxäggen på Waldorf=Astoria? Carl Malmsten ritade en del möbler dit, på 30-talet.
Gamle Calle!
Hyttis sade just att det var ovanligt bra stolar dom har.
Jo, äggen var på Peacock Alley. Men så sällan som vi äter frukost där så må det vara hänt. Vanligen bor vi i en kartong på en parkeringsplats och om vi har tur så har vi råd med rödsprit till Trangiaköket. Men oftast blir det kall ärtsoppa. Då skär vi den skivor som vi lägger på gammalt bröd som vi hittar i sopcontainrarna vid matvaruaffärernas baksida.
Nu är framtiden oviss. Vi har inte bokat något förrän den 18 april (Athletic Club i Milwaukee – kolla gärna historiken, Lotten). Så det kanske blir en IKEA-kartong några dagar. De kartongerna som Billy ligger i går ganska bra att bygga koja av.
ÖR undrar om Tavern on the Green. Nej det var för långt att gå. Så vi tog hissen från Niklas utställning upp till Robert. Där tog jag en bild som kan sätta myror i huvuden. Kolla kartan över Columbus Circle och jämför med bilden.
Undrar om den Skogsgurra är lite kamerskygg?
Niklas är med på två bilder och Hyttis är med på två bilder
men ingen gurra? 😉
Kameraskytt, kan jag tänka mig …
Nevvjork, vad fint!
Aha. Det är Peacock Alley som är = i Waldorf=Astoria.
Kameraskytt OCH kameraskygg, skulle jag tro. SG alltså. Vår gemensamme far var flitig med kameran, så till den milda grad att brorsan gick till sjöss och jag fortfarande duckar när jag ser en kamera. Såvida jag inte håller i den själv, vilket jag gör för det mesta.
OT. Kollat matprogram från Färöarna. Någon förvånad? Tror inte det.
Förstår inte språket, men fascineras av att jag känner igen vissa ord. Visar verkligen att färöiska och svenska har gemensamt ursprung.
http://www.svtplay.se/video/7451551/smak-av-faroarna/smak-av-faroarna-sasong-1-avsnitt-1
Bara för att byta ämne TOTALT:
Artonåringen går ut gymnasiet i juni och vill
• inte flytta hemifrån
• inte resa utomlands
• inte jobba
• inte bli stor
• plugga nåt som har med datorer att göra.
Någon som har några tips? (Man måste ansöka till högskolor och universitet senast imorrn och vi famlar i blindo och känner lite försiktigt på distansutbildningar, men kommer ingen vart.)
FOLKHÖGSKOLA!
Gällande studier så finns det några program på MDH.
Har ni kollat på dem?
Karin, hur går det med dina negativ?
Varför inte Bäckedals folkhögskola i Sveg?
Där kan man lära sig bygga timmerhus, garva läder, sy egna kängor av en häst, odla, slöjda, smida, ze lot, helt enkelt.
Det finns ju även Nackademin i Stockholm. Det är inte
högskola utan YH och behöver inte sökas förrän om två veckor.
http://www.studentum.se/skola/nackademin/?categoryId=91#Educations
Vi har kollat på MDH:s utbud och egentligen tror jag att problemet är att det finns för många utbildningar … Lyxproblem, sannerligen ett lyxproblem.
Att köra timmerhusbygge på distans känns lite halvknepigt. Smide kan han ju lära sig i Smestan. Så Sveg känns lite knepigt om man inte vill flytta hemifrån.
Min sjuka moster heter EL-vira. I elbranschen saknas det hur mycket folk som helst. Om datorer ingår? Yess, de värsta realtidstillämpningarna finns i distribution och HVDC. För att inte tala om alla problem som mikrogenerering för med sig. Där kommer datorer att spela en avgörande roll i den omställning från megakraftverk till mikrodito som just precis påbörjats. Den som ägnar sig åt det gebisset kommer att få vara med om en fantastisk resa. Hundra gånger intressantare än vad jag sysslar med. Och redan det är intressant och utmanande så det räcker.
Jag glömde säga att just MDH har den vassaste kompetensen när det gäller elkraft och datorisering. Av naturliga skäl. Och arbetsplatsen ligger ju granne med skolan.
Om han har en jäkla tur. Så hamnar han på en traineeutbildning. Det gjorde jag, och bättre är svårt att tänka sig.
Slut för idag.
18-åringen kanske ska syssla med annat är vidareutbildning. Vår äldste hade svårt att välja och medan han funderade jobbade han inom äldrevården; där finns det alltid plats. Han pratar än med ömhet om sina gamlingar. Så kom han in på KTH och medan han pluggade där pysslade han med lite tekniska saker och plötsligt försörjde han sej på det och avslutade aldrig KTH. (Ja, allra först skulle han bli rockmusiker, tyckte han, och fick faktiskt en Europaturné med sitt band. Klent betalt, så klart. Sonen var den ende i bandet som hade kreditkort och kom hem med häftigt underskott. Då strök han planerna på musikerkarriär …)
Mitt bästa råd till 18-åringen är det samma som ÖR:s. Jobba först ett par år (t. ex. äldrevård, blomsteraffär). Fundera under tiden på vilka datorer som är mest lockande – eller om det är något annat som dyker upp. Då får 18-åringen åtminstone bo hemma och behöver inte åka utomlands. När det gäller yrkesval rekommenderar jag alltid BETONG, men när hågen inte verkar ligga åt det hållet håller jag med SG. Elkraft. Styr- och reglerteknik.
Man kan också jobba med nåt nytt. Som yngste sonens bästis som startade studentum.se (länken härovan).
Elkraft! Betong! Ja! (Han är ju en av mina kemister, men han har tröttnat på kemin nu under gymnasiet när undervisningen inte riktigt funkade.)
Om han ska jobba, blir det definitivt på dagis.
Jobba ’r ett lysande alternativ, man hinner liksom med livet i alla fall.
Jag har inte mycket att tillägga efter alla fina förslag (folkhögskola, YH, jobba lite …) men hejar på i alla fall!
Helt OT både till huvudposten och 18-åringen, lägger jag inte en liten språkreflektion — sådan är nu min natur — om något som förvånade mig lite.
Det har talats några dagar om förändring av landsnamnet, och nu är det bestämt att ”Czech Republic” hellre vill kallas ”Czechia” och detta väcker internationellt prat och förundran, tydligen. Men tänk, vi har ju på svenska hela tiden kallat landet Tjeckien och endast sällan något annat. Intressant och lite märkligt — just vi gjorde rätt från början!
Kommentar till detta med skola och jobb. Att tröttna på undervisningen, på det sätt den är organiserad idag, ser jag som ett sundhetstecken. Att känna trycket från omgivningen att ”bli något” gör inte saken bättre. Grabben är per definition vuxen och kan behöva få vara det. Även om han inte vill bli stur. Det har jag aldrig strävat efter. Och så är jag ostur också. I rätt många avseenden.
Nu ska vi prata teknik med lite snubbar som är bra på at kombinera IoT och Android. Sedan ska vi titta in till John Ericsson i Hampton Roads. Det är minsann inte bara arbete.
Detta sundhetsteckenstänkande ska jag visa grabben, Skogsgurra!
Och så gläds jag åt Tjeckien – även om jag verkligen inte kan stava till Czeckia utan att först kolla på bokstävlarna med lupp.