Att långfredagen var en besvärlig och lång dag för Jesus är alla överens om, däremot är det lite svårt att få ihop ”den tredje dagen” när man räknar fredag–lördag–söndag, men det finns olika teorier som förklarar allt.
Fast nu ska ni får höra. Jag har tyvärr farit med osanning i både radio och sociala sammanhang. I dagarna två har jag påstått att nöjesförbudet som rådde på långfredagen i Sverige upphörde 1973 och så har jag berättat om hur vaaaansinnigt tråkigt vi hade och hur radion bara spelade klassisk musik, alla biografer var stängda och inga danspalats var öppna.
Och nu har jag fått lära mig att detta förbud – som reglerades i Allmänna ordningsstadgan, SFS 1956:617 §10 – togs bort redan 1969. Så här stod det:
Å juldagen, långfredagen och påskdagen efter klockan sex på morgonen må icke anordnas offentlig tillställning. Länsstyrelsen äger dock medgiva undantag för tillställning, vars innehåll och syfte kan anses förenligt med högtidens helgd.
År 1969 alltså. Detta innebär att mina tråkminnen med stor sannolikhet är falska. Och nu kommer det allra hemskaste: det är min kära NE som är skuld till den felaktiga uppgiften. Nu är det rättat:
Huuuuuur kan jag minnas så fel?
Artikel om den allra första långfredagsdansen den 27 mars 1970.
Hm — är inte långfredagstristessen ett sådant där fenomen som man känner till och har upplevt via osmos? Alla i äldre generationer har oändligt med minnen och anekdoter som man har hört tillräckligt ofta för att liksom tycka att man var med själv. Ungefär.
Ha, jag fyllde nio våren -69, men jag har i själva verket inga minnen alls av trista långfredagar! På dagen var jag väl ute och lekte (och var det tidig påsk/lång vinter — vintern -69 var nog lång — så var familjen på nån sjö och pimplade hela dan). Och på kvällen var det väl inget på teve, antar jag, men då läste jag nog i stället (det gjorde jag ofta ändå, ju).
Ja, jag var ju blott 5 år under påsken 1969, så jag kan verkligen inte ha saknat t.ex. danstillställningarna. Igår sa jag bestämt:
– Och på tv visade de bara långsamma, tråkiga dokumentärer och inga intressanta långfilmer; Columbo fick ta paus på långfredagen!
Idag säger jag:
– Lita inte någonsin på mig igen.
Tusan: det är helt omöjligt att hitta en vettig bild som illustrerar detta. Googla på ”långfredag” och ”Good Friday” så får ni se enahanda tristess. Gäsp!
Se här vad man kunde se på tv under 1969!
Själv fyllde jag sjutton några veckor efter den påsken, men minns bara familjetraditionerna genom åren: Vit skjorta, fluga och grå(!) byxor samt utegångsförbud på långfredan.
Jag har svårt att tro att vi ungdomar efterlevde det hela 1969, när man var uppe i en ålder där man körde moppe, rökte och drack Mellis, men kan inte minnas annat än att det var som att bli av med ett otidsenligt ok. Inte för att familjen rusade ut på krogen, men det blev ’tillåtet’ av koppla av och bete sig som folk den dagen också.
Oj vad jag läser teveprogramlistan.
The High Chaparral! Marty! Partaj! Och så Pippi och Mumin och Lucy Show och … jo, jag såg en del på teve då.
Sådana produktioner, Lotten, kan SVT bara drömma om i dag. TV-teaterpremiär i april, bara det.
Min långfredagspomenad . Från Strandsbro till Mågla (Väster Söderfjärden mellan Eskistuna -Strängnäs).
Min svarta T-shirt (festtröja) föranledde flertalet frågor.
Typ: Vad betyder ”Båsmeter jag minns”.
Och då då gjorde du en paus i promenaden, Örjan, och berättade ingående om konstformen?
LarsW: Jomen – tv-teatern, det var nåt det. Jag tror att även Markurells i Wadköping var en tv-teateruppsättning (den som alla minns med Edvin Adolphson och unge Ulf Brunnberg och undersköna Eva Dalbeck). Polisongmustascher.
Sverige var också fundamentalistiskt. Visserligen rätt så ”Light”, men lik förbannat fundamentalistiskt.
Det kan vara bra att fundera över detta när sharialagarna och vad de medför diskuteras. Funderingarna kan leda till insikten att människor som lever under hårda villkor och utan kontakt med världen i övrigt mycket lätt fastnar i överhetens absurda regler utan att kunna göra något åt sin situation. Överheten har alltid varit religionens företrädare – den världsliga makten har aldrig varit så inflytelserik som religionen och kungar och kejsare har aldrig haft syndastraff eller salighet att hota eller locka med.
Det är bara genom att låta de människor, som lever under olika religiösa (jo, ideologier kan också vara lite som religion) förtryck, ta del av friheten i ett upplyst samhälle som det kan bli någon bättring.
Påsknöjesförbudet var väldigt påtagligt. I ett litet samhälle med knappt 3000 innevånare, sju frikyrkliga samfund utöver statskyrkan och tre nykterhetsföreningar gick det ju inte heller att överträda det utan att noterades och kanske till och med ledde till att någon av de befintliga auktoriteterna (i vår värld var det landsfiskalen, överläraren i skolan, stinsen, prästen och ytterligare några mer eller mindre självutnämnda myndighetspersoner som kunde komma ifråga) ingrep.
Jag kanske överdriver? Jag tror inte det. Så här uppfattade i alla fall jag femtiotalet. Det ledde till att jag sökte mig bort från det lilla brukssamhället så fort jag kunde. Jobbade på båtar ett par sommarlov, flydde till utbildning, militärtjänst och arbete i Västerås och Stockholm innan jag insåg att det hade hänt något i samhället och att friheten hade blivit nästan för stor. Det var inget som jag förstod omedelbart när det hände. Men det är mycket tydligt nu när perspektivet blivit längre och det gör att jag ändå är lite optimistisk när det gäller de folkgrupper som vi idag betraktar som förtryckta av religion och fanatiker.
Ge dem kunskap och möjlighet att utvecklas. I förlängningen betyder det att de lokala privilegier vi har i EU, främst friheten att röra sig över gränserna, bör utvidgas att omfatta mer än Europa. Problem, kaos – ja. Men fortsatt förtryck kommer att leda till än värre saker.
Det blev lite spontant, det här. Inte så genomtänkt. Det var de obegripligt stränga långfredagsrestriktionerna som satte igång mig.
Glad Påsk!
Markurells gick i fyra avsnitt under jul och nyår 1968-69, en helgproduktion alltså. Det är väl den enda tv-teater som finns kvar:
http://sv.wikipedia.org/wiki/TV-teater_i_Sverige
GO, GURRA, GO, GO, GO!!!
Jättemajlis.
På juldagen fick vi inte gå ut. Jag har sagt det förr och jag säjer det igen: julfirandet i min familj var helt anlagt på att plåga oss barn. Där satt vi med nya julklappsgrillor eller skidor och fick inte gå ut.
På långfredan fick vi i alla fall vara ute. Det var alltid torrt, grått och svinkallt, minns jag. Ingen större glädje med dom utevistelserna, alltså.
Och när kommer dina memoarer att publiceras, Ökenråttan? (Ja, jag tjaaaaaatar. Men alla dessa minnen som dyker upp här är fantastiska.)
Var dina föräldrar förvirrade, ÖR, eller vad berodde utegångsförbudet på juldagen på?
Annars kan man ju tycka att det ligger nån logik att vara stilla och tyst och änka på att Jesus dog för vår skull på långfredagen, men varför fick man ha kul på påskafton? det är ju faktiskt den dag då Jesus är död (nederstigen till dödsriket som det står i trosbekännelsen).
I kyrkan händer ingenting den dagen, all utsmyckning är undanplockad, altaret är bart, inga ljus, inga blommor, ingen gudstjänst eftersom kyrkan då symboliserar Jesu grav.
Men hej och hå, knäcka ägg och käka lamm och leta påskägg och hela baletten.
Men juldagen? Då borde man ju vara tokglad över den nyfödde lille Fridsfursten.
”Men hej och hå, knäcka ägg och käka lamm och leta påskägg och hela baletten.”
Nånstans, jag minns inte var, läste jag att det var en protest-antisk sak att bryta fastan redan på påskaftonen. Det var ett sätt att skilja ut sig från katolikerna.
Ack ja …
Jag gillar **gillar, ler, håller med** Skogsgurras påskpredikan. Tummar upp!
Mamma brukar berätta om sin bästa lekkamrat i den lilla byn i Dalarna — flickan hade en mamma som var lite fisförnäm* och var inte tillåten att alls gå utom dörren på långfredagen. Men mamma fick åtminstone komma dit och leka, fast de fick bara leka vähäldigt stillsamt.
* Mycket intressant historia där, ty den mamman hade kommit som piga till gården och lyckades gifta sig med sonen, och då gällde det … Nå i alla fall, det är en story som utur en pigroman från 20-talet, jajamensan!
På avdelningen fiskgjuseskådning: Madis/Ernie och Piret/Katharine lyckas jag aldrig se till över huvud taget. Men i det moderna blockhusboet som … var det LL99 som först visade det? I alla fall, där har det blivit ägg som ruvas. Bara ett, än, men det blir nog fler till exempel i dag.
Ifall nu någon mer än jag tycker att det är spännande och intressant.
Och för det tredje — är det någon som inte har något att göra? Jag har hittat ingången till ett tidsslukhål. Brittiska Pathé har lagt ut en ohygglig massa journalfilmer på DuTuben, och man kan läsa och kolla smakprov och hitta länkar häääär. Osannolika ting visas!
Cecilia N, hur man än vänder sig så är tillvaron ända in i mysterierna pragmatisk!!
Vi måste göra nåt så folk fattar att vi är olika katolikerna, vi bryter fastan på påskafton, ja herreminje. eller överge transubstiationen, men påskafton är för allan del mer konkret, det kan ju inte förnekas.
Ninja: Det var inte mina föräldrar som var förvirrade. Utegångsförbudet på juldagen var påbjudet av mina morföräldrar. Vi tillbringade alltid julen hos dom. Man skulle väl vara så hänryckt av glädje över att en frälsare var oss född att man måste stanna inne och riktigt begrunda denna nåd som vederfarits oss. Eller nåt. Och nej, dom var inte särskilt gudliga av sej. Men rätt konventionella. Fast ändå inte, när det gällde!
Jag bryr mig om fiskgjusarna, men brukar tyvärr glömma bort dem till kvällningen, när det ju är nattsvart och omöjligt att se nåt!
(Pssst. Huset fullt här. DDM är utsläppt från Belgrad och på snabbvisit. Bebisar toddlar sig och leker med vattenpistoler, tonåringar sover lite här och där, en morfar dök upp och somnade bredvid en tonåring, en spanjor spelar gitarr, teknologerna pratar programmering och allt är preciiiis och exakt sådär … sådär … sådär … som jag vill ha det.)
Jag tillbringade barndomens påskar i Jönköping, från fem års ålder fram till kanske sexton. Långfredagen var oerhört lååååång, vääääldigt lång. Det fanns kanal 1 & 2 på teven. I det aktuella bostadsområdet fanns det väldigt många troende. Arbeta i trädgården, mecka med bilen eller hamra på huset sågs inte med sådär blida ögon. När jag var femton eller så så började en kiosk ha öppet i ett område längre bort. Lättnaden!!
Folk som bekymrar sig över hur andra bestämmer sig för att göra kallade Jesus för skrymtare. Det skulle en del frimicklare och moraltanter (av båda könen) behöva komma ihåg.
Rent Lykiska temperaturer får mig till ett sista inlägg om Lottens nästan-resa.
*Det självklara är att ingen rundresa är bättre än sin guide. Vi kommer att klaga på honom. Hans bemötande av vårt avstående från ’upptäckarpaketet’ –som väckte anstöt hos andra– och hans synnerligen otydliga engelska. Det var inte många som hängde med, där.
*30 mil per dag i början låter väl inte så farligt, men är dessa på slingervägar i låg fart, så tar det sina rediga timmar.
*Hotellen. Bokades mer eller mindre flygande så här i lågsäsong. Inga nitlotter den här resan, men väl en vinst: Två nätter på en resort.
*Maten. Frukostarna var sig lika: Mest kallt och youghurtcentrerat. Det varma var ägg och i bästa fall en märkvärdigt okryddad korv. Brödet var pin färskt. Basonfläsket lyste med sin frånvaro i detta smygislamerande land. Middagarna bestod i olika okryddade grönsaksröror och en symbolisk likaså okryddad kyckling. De som tog de färska grönsakerna, tog också risker; En dag var ett antal magar i olag, gissningsvis för att grönsakerna hade sköljts i det odrickbara kranvattnet.
*Marknadsföringen. Vår resa hette Lykien -Två Hav. Andra i gruppen reste i Alexander den Stores spår. Ett par hade nappat på en annons i Kyrkans Tidning och reste i Paulus´ spår. Mig skulle det inte förvåna om det fanns en fjärde, eller till och med femte, rubrik på exakt samma rundtur.
*Priset. Ursäktar det mesta utom guiden, som många helt enkelt inte förstod. Hans engelska språkkunskaper var det inget fel på, men vad hjälper det när han artikulerar som en kratta?
Idag har vi suttit ute och solat. Det blev nästan för varmt om huvet, även om en liten kylig vind drog runt hörnet och letade sej in i diverse öppningar i klädseln.
Jag har inget som helst minne av att någon har misstyckt att jag fick göra vad jag behagade på långfredagen. Vilket någon gång under min studenttid (eller kort därefter) innebar att jag stannade kvar i Uppsala och gick på alla långfredagsgudstjänsterna (tre eller fyra) och påsknattsmässa och påskdagsgudstjänst på det, vilket var teologiskt ganska mastigt.
Jag är såväl född som uppvuxen i Jönköping och har rätt många minnen från det stora frireligiösa inslaget i staden, dock inte från helgfiranden eftersom vi alltid åkte till Landet över helger och veckoslut. Genom skolåren hade jag alltid en handfull klasskamrater som tillhörde ett eller annat samfund och dem tyckte man synd om eftersom det var så mycket som de inte fick göra: inte gå på bio, inte dansa, inte delta i skolidrottstävlingar, inte ditten och inte datten.
Vår familj var väl tämligen sekulariserade, vi gick mestadels i jullottan ( i en medeltida liten träkyrka) och vi barn skickades iväg på konfirmationsläger och mamma gick ibland i kyrkan i stan vid advent. Det var nog allt. På landet, som var en gård vid en sjö i en pytteliten by om fyra gårdar fick vi dock lära oss att visa hänsyn till att de tre grannarna. Närmsta grannen var pingstvänner, de vi hämtade mjölk hos tillhörde statskyrkan och grannen längst bort var metodister. Med andra ord så fick pappa aldrig klippa gräs på söndagar och vi barn fick tänka på att inte vara för högljudda vid våra utelekar på söndagar eller andra helgdagar. Långfredagen skiljde sig därvid inte särskilt mycket från söndagar. Kanske höll vi oss mest inomhus och spelade spel och slikt. Några påskar har jag dock upplevt i städer (Malmö och Lund) som ung vuxen innan 1970 och det händer faktiskt att jag i dag kan sakna den tystnad, ro och stillhet genom nästan obefintlig biltrafik som då rådde en långfredag.
*Det här med att vi inte tog hela paketet: Det var vi och ett par till som avstod. (Två andra par gav efter för påtryckningarna). Vi hade mycket trevliga och givande lunchtimmar alla dagar utom möjligen en, då vi häckade på en parkering. Inget att beklaga sig över egengkligen.
(Sy gärna ihop det här, Lotten).
Apropå ingenting: Någon som känner en trevlig, singel, giftaslysten ca femtioårig etniskt svensk manlig muslim? Det är inte jag som frågar, utan en arabiskfödd dam som bott en väldig massa år i Sverige. Måste respektera kvinnor och vilja gifta sig för livet.
Agneta uti Lund, var det Bäckaby kyrka? Eller var den modernare? Jag vill minnas att den var alldeles väldigt gammal. Innan den brann då. Vet inte om den byggdes upp igen?
Jag minns att långfredagen var lång och tråkig, trots att jag är född 1969. Kanske för att den var det, kanske för att jag fram till 1976 bodde i en by med bara 100 innevånare, som både var kyrklig och höll hårt på traditionerna, kanske för att någon sagt till mej att långfredagen var tråkig. Jag vet inte. OM vi gick till kyrkan på långfredagen, jag minns att vi gick dit ofta, så var dagen tråkig bara därför. Barn och kyrkbänkar är ingen bra kombination.
Jag är även uppväxt med påskharen och äggjakt i trädgården på påskdagen! Mycket roligare än så blir inte påsken!
Fint inlägg SG!
Ja, mina barndomshelger tillbringades inte i det rillisjösa Småland utan i Sundsvall och där regerade nog snarare Mammon … Men icke desto mindre.
Någon som har koll på köttfärsen i Kungsan?
” Skogsgurra januari 16, 2014 kl. 18:29
Exakt vår tanke!
Köttfärs i E-tuna. Sven-Harry när de överlevande köttfärsbärsblommorna i Kungsan blommar. Vi skulle ju sowieso leverera en säck med snask till hundraåringarna.”
Från https://lotten.se/2014/01/blire-nat-fodelsedagsfirande-i-ar.html
Bäckaby kyrka i Jönköping brann ned år 2000 och har vad jag vet inte byggts upp igen. Pyromandåd, tror jag.
Sockenkyrkan på landet heter Haurida kyrka här i vintertid och så här interiört.
Helt rätt Örjan! Då är det NU vi ska till S-H’s!
Min morfar var läkare och fullständigt ointresserad av religion. Behövdes det fixas så gjorde det honom ingenting att det råkade infalla på en söndag. För grannarna däremot. Läkare var ett aktat yrke och hur skulle man nu bära sig åt? Till slut skickade man fram någon stackare för att mycket försiktigt påpeka det olämpliga i att inte helga vilodagen. Det var på 60-talet och sedan fortsatte han att försöka att inte stöka runt utomhus på helgerna. Just för att grannarna var så bekymrade.
Om någon är intresserad av mer information om Haurida kyrka (en av Sveriges cirka tio medeltidskyrkor) så finns en pdf här, framtagen av Jönköpings läns museum.
Synd på Bäckaby. Fast jag minns mest att jag frös därinne, den användes sällan och värmdes väl sällan upp, om ens alls, kanske användes den bara sommartid? Jag var för ung för att minnas hur det var.
[…] Förra året berättade jag om långfredagstristessen som innebar att vi alla – hur oreligiösa vi än var – skulle lida med Jesus. Men att jag hade kommit ihåg fel. […]
[…] är det långfredagen. Som inte är lång och som inte längre (sedan 1969) är tråkig utan som vilken jädra halvröd dag som helst. Vi måste repetera så att ni inte […]