Sedan ungefär 2001 är jag ett par gånger per år medbjuden till en herrmiddag som varande den enda damen. Hur det kom sig från början vet jag inte, men däremot vet jag att herrarna
- lär mig hur det funkar i den lite finare världen
- upplever livets skiften lite före mig (jag är ungefär tre år yngre)
- äter och dricker mycket, länge och gärna
- har samma referensramar som jag.
Igår var det som vanligt fast helt annorlunda: Sten Feldreich satt vid bordet strax intill oss. Han må vara den skönsjungande Bengts son, men framför allt är han ju basketspelare.
Jag smygtog bilder på hur Stene (208,5 cm) böjde sig dubbel när han gick in på toa och jag försökte snegla på honom diskret och jag försökte verkligen komma på en anledning att gå fram och prata med honom. (Vilket jag har gjort en gång tidigare utan större framgång; jag var oerhört blek och ointressant.) Sedan drällde tusen och en andra kändisar in i en sådan fart att jag höll på att sätta rödingen i halsen.
Vidare lärde jag mig igår att man numera gärna åker på skidsemester till Kanada. Och tar helikopterliften upp på toppen och sedan snirklar sig ner off pist och riskerar lifvet.
– He-he-helikopterlift? sa jag så att sparrisen stod som ett paraply ur munnen.
– Ja!
– Men är det inte helvetiskt dyrt?
– Jo! Och så måste man investera i lavinspade, karbiner, isskruvar, lavinsond, specialkompass, klättersele, transceiver, höjdmätare, avalung och …
– Vänta, måste anteckna. Ava…lung?
– Ett slags snorkel som är bra om man är begravd i en lavin.
Sedan fick jag se små filmsnuttar som visar hur vettvillingarna till medelåldersmän klättrar omkring på klippavsatser och bergskammar med skidorna på ryggen och slalompjäxor på fötterna.
– Jag kan ju inte ens GÅ med slalompjäxor på fötterna! sa jag och trampade en av herrarna på foten när jag skulle bevisa min klumpighet.
– Men numera finns det speciella slalompjäxor som liksom öppnar sig baktill så att m… ja. Du fattar.
Jag bara gapade. Skidåkning medelst bergsklättring låter ju som höjdhopp i pik, diskus med trippel lutz och boxning i balettskor.
De nio herrarna och jag lyckades inte bli utslängda denna gång (vilket vi har blivit tre gånger tidigare), men vi kanske var – när jag nu tänker efter – lite väl högljudda när vi jämförde föräldrarnas status, knävärk, segelbåtslängder och uppväxt under det numera ljuvliga 70-talet. Mest tjoade jag nog när det visade sig att jag och en av de distingerade männen mindes hur ett par i Luleå ville döpa sitt barn till Grus i analogi med Sten och Stig. Jag trodde inte att någon annan än jag mindes detta, och vände mig till mitt husorgan: SvD:s arkiv. Bevis!
Mot min egentliga vilja lyckades jag hoppa på sista tåget hemåt, där jag hamnade bakom en man som satt och kräktes morotstärningar. Se det, det var en festlig kväll!
Precis på väg att krypa till kojs, läste jag ovanstående. Det blev som en liten godnattsaga! Stene har väldigt långa underben jämfört med övriga sittande.
Jag håller med. Stene har jähättelånga underben.
Men vad är han för träbock som finner Lotten blek och intressant?
För övrigt har jag just den där notisen i min urklippspärm. Där hamnade den därför att de där föräldrarna framstod som så oerhört korkade. Jag har också flera urklipp med efternamn som folk ansökte om att få byta till. DN publicerade regelbundet ansökningarna till PRV.
Två vackra exempel som jag inte kan glömma är Smarich och Lunikon.
Var ligger Lueleå?
Minns det där som i går, Grus som namn alltså. Brukar tänka på det när man läser listor på namn som blivit godkända nu. Grus ter sig tämligen normalt vid en jämförelse.
Vad kul att en liten knasig namnnotis satte sig bergfast i vårt minne! Man skulle ju ta och leta upp familjen och kolla om de vet vilket intryck de har gjort på en hel generation.
Stene är nog inte en träbock; fans är nog lite till mans hummande, mumlande och stjärnögda och kanske inte så himla välformulerade.
Släkten Grus har ju inte gjort intryck bara på en generation, om man får tro Hans Alfredson:
https://www.dn.se/kultur-noje/en-hialos-utflykt-i-varldshistorien/
Varför behöver de karbiner när de bergsskidar? Finns det isbjörnar? Eller grizzlybjörnar?
Grus’ pappa jobbade på Kuriren förr i världen. Grus fick ett annat namn så småningom och är i dag teaterregissör.
Min farmor var bekant med en familj där den femte pojken fick heta Knut, vilket betyder slut, för det räckte så. Men av någon anledning hjälpte inte det utan det kom en sjätte. Han fick heta Punkt. Sen fick de inte fler.
Lule-Anna! Ooooh, så kul att du vet vem Grus är! Regissörens föräldrar borde få veta vilket outplånligt intryck denna historia gjorde!
Men tänk att den där Grusfamiljen som Magnus A. länkar till, den hade jag glömt komplett och totalt.
Statistik:
7 personer har Punkt som efternamn
6 kvinnor har Grus som tilltalsnamn
Totalt 31 kvinnor har Grus som förnamn
3 män har Grus som tilltalsnamn
Totalt 24 män har Grus som förnamn
Efternamn:
4 personer har Grus som efternamn
Åh, en avalung är precis vad jag vill ha, i alla fall en imaginär. Jag är livrädd för att begravas upp och ner i en lavin. Jag har många gånger föreställt mig hur det skulle vara, och det är hemskt. Jag brukar ha med en sändare i mina lavinolyckor, vilket leder till att jag ibland hittas levande, men nu kan jag alltså lägga till en avalung till mina förfärliga fantasier! Toppen!
Eftersom Luleå-Grus inte fick heta så, så undrar jag om inte Grus som du Lotten berättar om är ett gårdsnamn.
I Dalarna används ju gårdsnamn alltjämt. Det finns två gårdar som heter Annika respektive Bengt.
Alltså kan man heta Annika Lars eller Bengt Helena.
Sånt roar mig ofantligt.
Magnus A, undrar om inte karbinerna är karbinhakar och inte nåt som nyttjas av karabinjärer?
Det var hippt med såna där skidäventyr på åttitalet också har jag väl för mig. Några avalungor hörde jag inte talas om då, men de flesta andra grejorna fanns. Fick de inte göra göra de äventyrlighetera då när de var unga, herrarna, och tar igen det nu när de gamla och har råd?
Jodå, de var äventyrliga även som mindre paltar (eller unga, smala män med hår på 80-talet)!
Ninja: Ja! De där gårdsnamnen hade jag glömt! (Nu fastnar de förhoppningsvis i minnet.)
Apropå fastna, så har även jag sådana där undergångsfantasier som Orangeluvan. Men jag blir inte överraskad av laviner; jag simmar i kolasås och kämpar frenetiskt för att ta mig upp på land. Eller upp på tallrikskanten kanske.
Jag får som Orangeluvan en aning panik vis tanken på att hamna förvriden och fastlåst i en lavin. Jag undrar jag om en avalung skulle hjälpa.
…
Jag tänker på Avalon. Det kanske däremot var ett kul ställe? Bra låt i alla fall.
Jag simmar i bläcksvart vatten, ibland med vattenväxter under ytan.
Kolasås låter rätt gott att simma i.
Laviner kan jag inte titta på teve på en gång, sån fasa.
Jag tycker att det känns rätt skönt att inte behöva betala pengar för att utsätta sig för lavinfaror.
Hamnar man i en avalanche måste man så klart ha en avalung, det hörs ju …
Detta får mig att tänka på den här gamla favoriten från Brainiacs.
Sådana där skräckdrömmar drabbas jag inte av. Då och då drömmer jag att jag simmar bröstsim i lugn takt ovan jord och spanar ner på städer, byar eller landskap.