Hoppa till innehåll

Månad: juni 2019

Fotabjället på äventyr

Sextonåringen lever livets glada dagar och gick idag ut ettan på gymnasiet. Förra veckan var i Grekland – en bildningsresa som Europaskolan anordnar i samma anda som forna tiders ”grand tour” eller peregrination.

En timme efter att jag hade släppt av honom på busstationen för vidareforsling mot Arlanda kom detta sms:

Köra till Arlanda? Aldrig i livet! (Svarade jag inte.)

Kortet låg kvar hemma och swiiiiish, hade en lärare fått 1 000 kronor av oss, som hon tog ut i reda euro – och så var det fixat.

Några dagar senare kom denna hälsning – grabben hade alltså åldrats tio år plötsligt.

1. Vi firar ALDRIG mors dag. 2. Han brukar inte bry sig om stavning i sms. (3. Jag hittade inte ñ på mobilen.)

Ytterligare två dagar senare kom de här bilderna i familjens gruppchat.

”Jag trampade på en sjöborre och har ungefär 40 taggar inborrade i hela foten.” (Citronen är tydligen en husmorskur.)

De andra fyra barnen kontrade genast:

”När jag var i Grekland gick jag in i en kaktus som borrade sig in i min arm.”

”Jag körde en stor, fin bil in i en annan bil på en parkeringsplats i Spanien.”

”Jag cyklade och framhjulsbromsade för att en bil plötsligt körde in framför mig, och flög framåt medan jag satt fast i cykeln. Jag föll, reste mig upp och stapplade in i en annan bil, och hörde ett högt kacklande från bilen som jag bromsade för.”

”Jag blev utelåst på en balkong tre våningar över marken i Grekland. Jag klättrade på fasaden och tog mig in via balkongen bredvid. Det är sånt omdöme man har som 16-åring.”

Sedan kom Sextonåringen hem – ungefär 30 år äldre – och igår var han på grillfest i Strängnäs. Så kom en bild:

”Jag badade i Mälaren och skar sönder foten på en trasig flaska. Blodet sprutade! Jag åkte hem till morfar.”

Gott så. ”Everything that doesn’t kill them makes them stronger.”

Fotnot:
Det var andra foten, så nu haltar grabben symmetriskt.

Share
21 kommentarer

Hälsan för halsen: Hesa Fredrik?

Bitter, sur, utfryst och i tystnad sitter jag är första måndagen var tredje månad kl 15:00. På vårt tak är det lika tyst som vanligt.

För vår tyfon tutar ju inte. Hesa Fredrik is no more.

Under några decennier kallades slutsignalen vid sportevenemang för just ”Hesa Fredrik”. En snabbkoll i tidningsarkiven gav vid handen att det ansågs både kul och finurligt att skriva så här:

SvD den 18 mars 1970. (Till yttermera visso Ingemar Stenmarks 14-årsdag.)

Så – vad händer om jag tar saken i egna händer och klättrar upp på taket och brölar som en slutsignal?

Eh. Förmodligen ingenting – precis som när larmet gick på fullt allvar kl. 09:15 i Helsingfors den 30 november 1939. Finnarna var förstås förvarnade (på grund av sitt geografiska läge om inte annat), men inte ens när de första bomberna föll och en till och med hamnade på ryska ambassadens tak, reagerade vårt broderfolk. Den finska motsvarigheten till Hesa Fredrik tutade, men folk störtade ut på gatorna istället för ner i skyddsrummen. Några lade sig roat ner i gropar som hade grävts i trottoarerna mitt inne i stan. Men försäljarna på Salutorget fortsatte att sälja fisk och blommor.

Precis så är det där vi bor: vi bara fortsätter att sälja fisk och blommor. Men om jag då brölar? Kommer jag att spärras in? Anmälas för förargelseväckande beteende? Hamna i tidningen? Släpas ner från taket?

Och få lite ont i halsen? (SvD den 11 sep 1938.)

Aha! En ny idé!

TUT-TUT-TUT!

Nämen nu vet jag!

Bröööööööl!

 

Share
32 kommentarer