Hoppa till innehåll

”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz

Vanligtvis när jag läser en bok, sitter jag med notisar och penna och antecknar allt som jag tycker är irriterande. Sedan gör jag inget med anteckningarna. Jag bara drar loss notisarna och slänger dem och lämnar tillbaka boken på biblo.

(Läsekretsen skakar på huvudet och muttrar att jag är sjuk och måste kliva ner från mina höga hästar och istället bara låta mig sugas in i historierna. Men si, det går faktiskt inte. Och nu ska jag försöka förklara varför. Utan spoilers eller extralysen.)

lagercrantz

Stieg Larssons Millennium-trilogi har som bekant fått en fjärde del (liksom), skriven av kameleonten David Lagercrantz som (verkar det) kan anamma vilken stil som helst. I hans Zlatan-bok hörde man verkligen Zlatans röst bland bokstäverna. På ungefär samma sätt har han lyckats skriva en hel bok på ett Stieg Larssonskt sätt med allt vad det innebär, t.ex.

  1. sömnlöshet
  2. litanior om rollkaraktärers liv och leverne
  3. smärta
  4. eviga diskussioner och teorier samt idéer om oförklarliga skeenden som läsaren redan har fått förklarade för sig till, men som rollkaraktärerna inte förstår (var inte oroliga: jag förklarar nedan)
  5. obesvarade frågor
  6. en verklig person mitt i allt det fiktiva
  7. telefoner, telefoner och telefoner
  8. lättläst stil, om än inte särskilt välformulerad.

1. Sömn.
Varken Lisbeth Salander eller Mikael Blomkvist (de två huvudpersonerna) får sova. De är hela tiden intill döden trötta och när de väl får sova en stund, vaknar de av konstiga ljud, onda aningar eller smärta. De andra rollfigurerna är också trötta och har svårt att tänka klart eftersom de inte heller får sova. Kanske är detta ett berättartekniskt trick: ingen är särskilt snabbtänkt, rolig eller välformulerad eftersom de alla är så ini bänken trötta?

2. Litanior.
En gammal advokat (som inte är trött eller skjuten, men som ändå lider eftersom han har drabbats av stroke) får äran att för oss läsare berätta om Lisbeth Salanders onda tvilling, som heter Camilla. Och soooom han pratar. Sida upp och sida ner sitter han och berättar för Mikael som funnes det ingen morgondag; Mikael som ju hade behövt sova istället för att sitta där och lyssna. Se här hur advokaten mal på:

lagercr

En taxichaufför som swischar förbi i handlingen och som inte berättar något om sig själv, får av berättarrösten lite blod och själ i en inskjuten bisats  … men jag förstår inte riktigt varför:

lagercrantz

3. Smärta.
Ajajajaj. AJAJAJ! Lisbeth blir skjuten och kan varken gå eller tänka klart, men häller bara lite whisky i såret och lägger sig att sova. (Men vaknar förstås av smärtan eller mystiska ljud.) Även sömnlösheten gör ont, för den ”bultar i pannan”. Andra blir torterade av bovarna eller nerslagna av Lisbeth. Det gör helt enkelt väldigt ont på alla hela tiden.

lagercrantz
Släng dig i väggen. Bruce Willis.

4. Läsaren vet redan
Det coolaste avsnittet i boken är när ett barn som heter August räddas av Lisbeth, som har hackat sig in i en dator där bovarnas planer avslöjas. Detta får vi läsare ta del av. Men sedan måste vi genomlida polisernas funderingar om vem det är som har gjort vad och hur denna kunde göra det och kanske var det si, kanske var det sååå? Men vi vet ju allt redan – hade det inte varit mer spännande för oss om vi var lika ovetande som poliserna? Aha, det är ett berättartekniskt knep som ska få oss att … eh. Hm. Öh.

5. Obesvarade frågor
Folk svarar inte när de pratar med varandra. ”Hon svarade inte” och ”Han svarade inte” är så vanligt att man börjar misstänka att de är döva och helt enkelt inte hör varandra. Dessutom svarar de inte i telefonerna – ganska ofta för att de inte orkar. Ibland mot sitt bättre förstånd och de har inte ens vett att kolla vem det är som ringer … Grrrrr.

lagercrantz
6. Verklig person
Paolo Roberto dök plötsligt upp och var stor hjälte i ”Flickan som lekte med elden”, vilket då var både jättehäftigt och obegripligt. David Lagercrantz instoppande av en verklig person i ”Det som inte dödar oss” är fullständigt barockt eftersom Johan Norberg inte fyller någon som helst funktion för handlingen och bara nämns en gång.

lagercrantz

Uppdatering!
I det allvetande båset vet man besked: Lagercrantz och Norberg har lämnat sina respektive (olika) barn på ett och samma dagis i under 20 år … Slut på uppdatering.

 7. Telefoner.
Det är ett evigt ringande. Alla ringer till alla. Ideligen. Hela tiden. Mikael och Lisbeth träffas fysiskt inte förrän på bokens sista sida …

8. Lättläst.
Språkligt är det alltså enkelt på gränsen till simpelt och ganska ofta lite svengelskt, ibland till och med slarvigt. Vi får av okänd anledning två gånger höra om en viss man som har varit gift två gånger och vars båda fruar har dött. För det är för själva historien inte alls viktigt.

lagercr
Kapitel 20. Okej, han är mysko.
lagercr
Kapitel 28. Okej, vi har förstått att han är mysko.
lagercr
En man som heter Ed nämns vid namn så många gånger att man blir snurrig.

Men svårläst är det icke.

Såja. Det var det. Nu kan jag riva bort alla notisar och slänga dem för nu har jag fått ur mig några av åsikterna som brände hål i min själ.

Jag läste förresten boken på padda, vilket är både praktiskt och smidigt samtidigt som det är opraktiskt (urladdning) och … fult. Den kostade närmare 200 kr och nu kan jag inte ens ge bort den till en loppis.

mellanrum
Att läsa digitala böcker är en mardröm när det är rak högermarginal. (Kan man kanske ändra på det i inställningarna?)

Och är det då en bok som jag kan rekommendera? Nej. David Lagercrantz är som skribent alldeles förträfflig och som imitatör fantastiskt duktig. Däremot är han inte någon deckarförfattare, vilket jag nog får säga att Stieg Larsson var eftersom de böckerna funkade som knark på mig: ”Bara en sida till, bara ett kapitel till, bara en liten stund till …”

Är jag då upprörd över att Stieg Larssons minne vanhedras och att man trampar på hans grav genom att man inte frågade honom om lov innan han dog?

Neeeeej.

Det här är precis som i alla andra branscher där det ena följer på det andra och sequels skrivs av nån annan än prequelen och melodislingor av ABBA hamnar i Madonnas låt och Stella McCartneys klädkollektion ser ut nästan som alla andra klädkollektioner och Ikeas möbler liknar möbler från finbutikerna. Jag tycker nog att det hade varit värre om Lagercrantz’ bok faktiskt hade haft ”Stieg Larsson” på omslaget eftersom Stieg Larsson verkligen inte har ett endaste dugg med boken att göra.

Nu ska jag läsa Jo Nesbø.

Share
Publicerat iBloggen

86 kommentarer

  1. Whoa! Min sambo läser bara kriminalromaner. Den här kommer under hennes Öga när den kommer i pocket som en av fyra till priset av tre. Då lär det inte bli nådigt.

  2. Mittåt. Sambon kommer aldrig att köpa boken i fråga. Stieg Larsson och ingen annan har skrivit sina böcker.

  3. Karin Lilja

    Jag kom över ett ex av tidningen Vi hemma hos pappa. Där var det en lång artikel av Johan Norberg om David Lagercrantz. Johan och David har lämnat barn på samma dagis i under tjugo år. (Olika barn, hoppas jag.) Så det är nog därför Johan Norberg är med, som en cameo.

    Jag har för övrigt träffat Johan Norberg ca 1989 på Hallands nation, när vi gjorde en artikel till nationstidningen om honom. Vem vet, jag kanske också skriver en deckare och stoppar in herr Norberg i en cameoroll! Som gamla polare, alltså.

    Annars tänker jag att du ju nu har en toppenbra vikarie, Lotten, om du något år vill göra något annat i december istället för din julkalender. David Lagercrantz skulle ju kunna skriva i varje fall en del av luckorna, eller hur!

    /K

  4. Åh så bra, nu vet jag allt jag behöver veta om den boken! Och jag har haft mycket roligt åt dina invändningar för det är preciiiiis sådana som jag också skulle ha haft, förstår jag.

    Själv hör jag till den förmodligen närapå suspekta minoritet bland svenska bokläsare som inte har läst Stieg Larsson alls, någonsin. Och inte har minsta lust att göra det heller. (Jag har sett … um … del ett och del tre i filmsviten med Noomi Rapace, och minns tydligast, samt med milt förakt, scenen när hon kravlade sig upp ur sin grunda grav. Å ja’ ba’ “nä *fniss* nää-ä!”)

    Nå, jag håller med om att man får fortsätta på någon annans. Även om det ofta blir lite sisådär.

    Jag har läst en och annan roman som ansluter till olika Austen, texempelt. Inte usla, men på intet vis särskilt nödvändiga heller. En av få jag vet som verkligen blev bra är Wide Sargasso sea av Jean Rhys, som är en fantasi om hur det egentligen var med den ursprungliga “madwoman in the attic”, Bertha Mason i Jane Eyre. Den har blivit en modern klassiker i sin egen rätt.

  5. Ick, där genade jag visst i en kurva. Det är skillnad på Austen-fantasier och fantasifortsättningar på andra, såsom Charlotte Brontë. Jösses. (M.a.o., jag ser nu att det jag skrev ser lite knäppt ut.)

  6. Jag är också suspekt, Annika. Kriminalare är mig helt ointressanta, till skillnad från Space Opera och i synnerhet Peter F Hamilton.

  7. Karin Lilja – såååå, även du hörde till Hallands Nation i Lund? (Jag var en korridorskummis runt 1985/86.)

    Hm. Lagercrantz måste ju också få vara en cameo nånstans. Nu måste vi se till att skriva deckare, hörni!

  8. Örjan

    Karin Lilja: För mig nytt namn i båset.
    Välkommen!
    Må du stanna och trivas bland oss.
    Hoppas på flera kommentarer från dig.

  9. Örjan

    Lotten: Anropa LFW. Hon är ju i “skrivande-mode” där fiktiva Herrängen-grannar påstås agera.
    Kanske DL kan besöka grannskapet till hennes Blomsterväg?

  10. Dieva

    Nu vet jag inte om jag ska läsa Lagercrantz Millenniumbok eller inte. Men kanske ändå för att kontrollera.

  11. Självklart ska du läsa den, Dieva! Och rapportera här om dina åsikter!

  12. Nu vet jag att jag inte ska läsa Lagercrantz alster (ett ord jag avskyr och föraktar). Redan de små utdragen här ovan gör mig tillräckligt irriterad för att vilja vandra runt och smälla i dörrar men jag avstår eftersom H och F sover.

  13. En dog.
    En hittade den döde.
    En insåg att det var mord.
    En ringde.
    En svarade inte.
    En gäspade.
    En beskrev (möjligen lite oöverlagt) sin infernaliska plan på sin blogg.
    En läste planen och förstod sammanhanget.
    En ringde.
    En svarade inte.
    David Lagercrantz gick till dagis med avkomman, och tog sedan en kopp kaffe med Johan Norberg.
    En ringde igen.
    En ringde tillbaka, och sa: “Ja, det var en!”
    Polisen kom.

    Epilog:
    David Lagercrantz gick till banken.

    Nä, jag vet ju ingenting mer än det jag har läst här. (Roligt felslag, jag skrev först “löst” i stället för “läst”.) Men om man fyller i lite, med utvikningar, adjektiv och dåligt väder i Stockholm, så blir det kanske …

  14. Eftersom redan de tre första böckerna var olidligt usligt skrivna, förutsägbara och i besittning av den egenskap en läsvärd bok aldrig får vara i besitting av, tråkighet, kommer jag inte läsa DLs rip-off.

    OM nån medbåsist undrar varför jag då läste alla tre, så är svaret det enklast tänkbara; jag hade inget annat läsbart till hands! Man kan bara läsa på mjölkpaketet ett visst antal gånger, innan det inte är läsning längre, utan rabblande av utantillläxa.

    Därför är jag Lotten och Annika evigt tacksam för deras lysande rescensioner.

    Att försöka sig på att skriva någon annan författares verk är inte lätt och jag vet inte nån som riktigt lyckats.
    Eoin Colwer, vars egna verk om Artemis Fowl passar i kategorin lysande. gjorde ett hedervärt men inte särskilt lyckat försök att skriva sjunde delen av Liftarens guide till galaxen.
    Han lyckades bättre än DL, men lyckades dock inte.
    Robert Jordan var ofin nog att avlida innan han färdigställt sista delen av The wheel of time, men tack vare en inblandad hustru och ett mycket utförligt synopsis fick vi i alla fall veta hur det gick. Men bra var det inte.

    Om vi istället vänder på kuttingen och ser vilka böcker vi skulle vilja ha en fortsättning på, men aldrig kommer få, enär författaren är död, så är The mystery of Edwin Drood av Charles Dickens den absolut första jag kommer att tänka på.
    Att börja så fruktansvärt bra och sedan gå och dö, det är inte snällt mot läskretsen! Undrar förresten om det inte gjorts nåt försök att avsluta den?
    Det fattar ju minsta barnunge att det inte går, vem kan överträffa Dickens? Hur många odödliga karaktärer har vi inte gått miste om där?

  15. Det var nog den jag tänkte på, men som sagt, den var inge bra.

  16. Den deckarintresserade har säker utbyte av dagens understreckare i SvD.

  17. Enormt rolig beskrivning av en bok som du inte har läst, Annika! Mycket bra att du stoppade in vädret också – det ska tydligen vara väldigt dåligt väder i böckerna eftersom det är exotiskt för alla i varma länder (boken släpptes i 35 översättningar på en gång). På ett ställe står det (och nu ber jag David Lagercrantz om ursäkt, för man ska ju egentligen inte som jag gör dra ut småstycken ur en bok på det här viset):

    “Stormen var sinnessjuk, och Peter svor över det, och över nattpassen som slet på honom och förstörde hans skönhetssömn. Ändå försökte han utföra sitt jobb, inte så helhjärtat kanske, men ändå.”

    Nu har jag hittat artikeln om dagispapporna också.

  18. Il Pomodoro (formerly known as... )

    Men så bra! Då behöver jag inte läsa den. Läser just nu Thomas Bodströms Populisten och konstaterar att han har blivit liiite bättre. Möjligtvis gått om Läckberg och Rudberg i bottenstriden.

  19. Ökenråttan

    Trilogin läste jag, snabbt, för att se hur det skulle gå. Konstaterade att tredje delen innehöll lite löst inklistrad utvikning och att hela trean verkade ha kommit till utan stöd av någon förlagsredaktör.

    Trilogins öde visar tydligt hur det går när folk inte är gifta. Min sambo sen eviga tider blir utan ett öre och min brorsa kammar hem degen. Så skulle vi inte vilja ha det, va? Det finns en enkel, skräddarsydd lösning som skyddar efterlevande darling: äktenskap. Synd att äktenskap ibland tycks betraktas bara som nån sorts romantisk “du och jag, älskling”- ceremoni och inte det juridiska arrangemang, som det i grunden handlar om. Nu läser man i pressen om hur folk uppmanas skriva samboavtal för att skydda den efterlevande parten; jag säjer: gift er! Det blir enklast så. Och säkrast.

  20. Båsets jurist har talat, slagit näven i bordet och satt ner foten!

    (För övrigt och på ett helt annat plan: jag har skurit av mig en pekfingertopp. Inte med flit, men i alla fall. Sensmoral: köp inte vassa knivar, ha kvar de gamla och slöa.)

  21. Vi skrev ett ömsesidigt testamente.

  22. Ökenråttan

    Lotten: Att skära av sej fingertoppar är ju min inomhusgren. Håll dej till basket, du!
    Nävar och fötter – jag vet inte. Men när det finns ett färdigt juridiskt paket för folk som tänker bo tillsammans och skaffa barn, kanske, då undrar ju jag varför det gås stora omvägar runt denna praktiska lösning.

  23. Jag håller helt med dig, Ökenråttan. Och så är det ju kul att ha hatt. (Jag brukar ha hatt på bröllop.)

  24. Jag kan inte annat än hålla med ÖR! Särskilt som det i dag finns gott om alternativ till en religiös vigsel.

    Grannar på landet var bara sambo, och sommarhuset de båda älskade hade han ärvt efter sin mor. När han sen dog knall och fall i en hjärtinfarkt, ja då fick hon lämna det älskade huset utan prut. Inget samboavtal, inget testamente, ingenting. Likadant med bostaden i stan. All hennes tid och pengar var ingenting värt, hon fick gå från gård och grund.
    När grannarna vojade sig, konstaterade öns jurist torrt att vuxna människor får väl förväntas känna till samboavtal?

    Vi smackar med tungan åt de medeltida äktenskapen som i första hand var affärsuppgörelser mellan släkter, men glömmer att de legala bindingarna finns där likafullt än i dag.
    Sommarhuset ovan stannade i släkten men till ett högt personligt pris. Vem avstår frivilligt från ett par mille för nån annans kärleks skull?
    Arvstvister kan vara mycket bittra och handlar mycket sällan om affektionsvärden utan om realvärden och flis.

    Om Bodström bara har blivit liiite bättre, ja då avstår jag den också.
    Tackar, Tomaten.

  25. Det yttre speglar det inre och allt det där — dåligt väder är ju överhuvudtaget närmast klichémässigt vanligt i deckare och andra spänningsberättelser. Som om man inte kan jaga mördare eller frukta spöken en vacker vårdag med blå himmel och milda vindar. (Trots att både mördarjakten och spökena faktiskt blir ännu otäckare om de inträffar en vacker vårdag, sådana skildringar finns det exempel på!)

  26. (Ja, jag är kvar i tidigare ämnen, jag. Och dessutom undrar jag över redigering och korrekturläsning av Den Där Boken, för i det lilla textutdragets slut finns det två “ändå” i samma mening och sånt tycker inte jag är fint … inte i tryckt boktext, alltså.)

  27. Ökenråttan

    Ninja i K: Ja, det var klart att juristen pratade om samboavtal … Där finns ju pengar att tjäna på att hjälpa folk upprätta dylika. En hederlig jurist ger rådet “Gift er”. Yngste sonen, också jurist, strör det rådet omkring sej. Vi har också sett olyckliga följder av att folk inte var gifta. Så onödigt.
    Att gifta sej kan vara hur enkelt som helst. Lille blivande Maken och jag tog med oss varsitt vittne till rådhuset och innan vi hann blinka var vi gifta. Lite lunch med vittnena och sen off to Paris.

  28. Förvånansvärt många gånger har jag berättat för förvånansvärt unga människor att äktenskapsbalken stadgar att kontrahenterna ska leva på lika ekonomiska villkor, folk är väldigt okunniga om tocket.
    Vi behöver inga papper på vår kärlek, är ett ofta hört argument. Nä, den nä, men resten, det behövs det papper på. Vigselbevis är det enklaste och bästa.

    Juristen på ön talade nog inte i egen sak för han är bolagsjurist, utan menade nog mer att vuxna människor har ett eget ansvar att vara om sig och kring sig.

  29. Samboavtal är nog bra för många, men för oss som är 60+, utan gemensamma barn och delar bostaden 50/50 passade ett ömsesidigt testamente bättre. Den av oss som överlever den andra kan utan vidare leva vidare i orubbat bo och bröstarvingarna får ändå sitt, som det ser ut just nu. Det här med att separera –som verkar vara det viktigaste med ett samboavtal– finns inte på kartan i vår ålder.

  30. Agneta uti Lund

    Jag läser förhållandevis mycket, men sällan deckare. Brukar dessutom läsa ut böcker även om de känns tråkiga. Försökte med första delen av Millenniumtrilogin – gav upp efter ungefär hälften. Men för ett antal år sedan hamnade jag i någons gästrum där alla Maria Langs deckare från femtiotalet och en bit in på sextiotalet, stod på en hylla – dem läste jag och förundrades över det språk vi använde före du-reformen.

    ->Niklas, du gillar inte ordet alster. Kanske kan du genom ordförklaringen nedan se det i ett litet annat ljus?

    alster = produkt särsk. av intellektuell el. konstnärlig verksamhet
    HIST.: sedan äldre fornsvensk tid; fornsv. alster, till ala ‘(att) föda’; jfr ålder, älska

  31. Etwas Anders

    Åh, vad bra, nu behöver jag inte läsa boken!

    Sedan var det ju en annan sak. Stavning är sådant jag aldrig, aldrig, aldrig anmärker på. Utom just idag, för när Språkpolisen och hennes följe konsekvent skriver fel får jag eksem. Millennium heter det, med två ‘n’. (Jorå, kolla omslaget!)

  32. Etwas Anders får härmed en guldmedalj i 400 meter stavning och vinner felfemfinnkampen!

    (Och jag korrar in alla saknade N överallt.)

  33. Agneta uti Lund

    Vi kan dock hävda att vi alla tre stavade ordet etwas anders!

  34. Ökenråttan

    Hej, Etwas Anders. Jag minns än hur ytterligt bra ditt alias passade när du gissade på rutan om Sp. ridskolan i Lottens kalandar. Skrev jag. Menade jag kandahar, kanske, med anledning av det hästaktiga vinklingen här? (Och tro inte att Mountain Lion hade nåt att föreslå i stället för kalandar; där gick lejonet bet! Ha!!!)

    Som vanligt – hedersomnämnande till Agneta uti Lund.

    Och puh! Jag skrev trilogin, utan att placera den tidsmässigt, Jag avskyr att ha fel. E. Anders: Åtar du dej korrekturläsningsuppdrag?

  35. Ökenråttan tänker möjligen på kandar?

  36. Ökenråttan

    Ninja: Iden mån jag tänkte tänkte jag nog på kandar, ja. Suck.

  37. Karin Lilja

    Nu har jag tänkt på annat ett tag, så det får bli en samlingspost här:

    Lotten: Ja, jag var medlem i Hallands nation eftersom familjen har sommarhus i Varbergstrakten och jag därmed räknar mig som sommar-hallänning.

    Örjan: Jag dyker in och kommenterar här i spalterna med ytterst ojämna mellanrum. Det har alltså hänt förr. Kan även hända igen.

    Annika: Jag har inte heller läst Stieg Larsson. Jag har sett filmatiseringen av den första boken, och den var så läskig att jag inte vågar se mer. Jag tycker i och för sig att de flesta filmer är läskiga. Filmatiseringen av Howard’s End tycker jag är ungefär så spännande som det får bli, annars får jag hjärtslag och kan inte sova.
    Jag läste dock alldeles nyss en Austen-hangaround-bok: The Jane Austen Book Club. Den var lättsmält, men ibland är det ju fluff och puff man vill ha.

  38. AuL, min aversion för ordet Alster kan ha sin upprinnelse i en innerlig avsky för Bengt Alsterlinds hemska ungdomsprogram Hajk. Det har inte blivit bättre av att jag är silversmed och då och då får mina smycken beskrivna som just alster.
    Jag beklagar, men ingen ordförklaring i världen kan minska mitt ogillande.

  39. Oh, då kan vi bilda BAs antifan-klubb! Jag tål inte karln, och jag vet inga ungar som har uppskattat programmet heller.
    En sommar gick det på sommarlovsmorgon, som mina barn tittade på. Då kom det morbidt stupida tipset att man kunde göra en slangbella av en toarulle och en ballong. Så kan man skjuta småstenar med den, sa den ohyggligt avskyvärde programledaren på sin vedervärdigt käcka dialekt.
    Schysst sa mina och grannens ungar och sköt sönder vårt köksfönster och lacken på förbipasserande bilar.
    Granne och jag sköt ut som raketer och konfiskerade slöjdalstren innan något öga kom inom projektilbanan.
    Sen dess tål jag inte åsynen av nån som ser ut, låter och uppträder som BA.
    Det borde vara skottpengar på en sån fruktansvärd fåne.

    Räkningen för fönstret avsändes till teve i Karlstad. De iddes inte ens svara.

    Alster som resultat av handens arbete ger ett tydligt sken av tafflighet.
    Under slöjdtimmarna skapades det mångahanda alster, de flesta av tveksam kvalitet och sällan till nån glädje för nån.
    Ovannämda Bodström, Rudberg och Läckberg producerar bokalster.
    (Invänder då någon att böcker mer är ett resultat av hjärnans arbete än av handens, så har vederbörande inte läst något av B, R eller L.)

  40. Tack Ninja! Precis, ett alster är taffligt ihopkommet även i min föreställningsvärld. Och det måste nästan komma från H*jk eftersom det inte finns i grunddefinitionen.

  41. Och tro det eller ej, Alstret själv är bara 15 år äldre än vad Ninja och jag är.

  42. Jag var med Radiosporten på en samling i Karlstad en gång mot slutet av 80-talet, då vi guidades av honom. Han var mycket trevlig, för att inte säga rolig, och väl medveten om H*jk och dess genomslag. Det verkade faktiskt roa honom. Karln har humor. Jag tror ibland att han körde halva svenska folket med sin grej.

  43. Etwas Anders

    Bugar och tackar för guldmedaljen! 4oo meter är en kortare roman, räknade jag ut.
    Ökenråttan: Ja, det var roligt med julkalændern. Konstaterar i efterhand att de gissningar jag minns bäst är de där jag verkligen var helt galet ute. Som Irene Adler. Och Erica Jongs Rädd för att flyga. Inte i närheten, men rackarns vad klurigt jag hade tänkt ut det.

  44. – Välkomna till Hajk. Idag ska vi lära oss allt om bollar. Hur de kan studsa och vaaarför.

    (Vet inte längre om detta är en av mig skapad parodi eller om det verkligen var så han sade.)

  45. Agneta uti Lund

    Niklas o Ninja, klarar ni av ordet och rotfrukten palsternacka? Kanske sätter p:et stopp för negativa associationer.

  46. Jodå, smörstekt i tunna skivor tack.

  47. (Jag menar att als-truisten kanske är en sanningssägare, menar jag. Gu’ vad jag uttrycker mig slarvigt. Det måste vara ämnet i bloggposten; den som klagar på skribenter blir själv en dålig en.)

  48. Ninja i Kolakaramellrike

    Alla rotfrukter är ren ondska.

  49. Jag för min del tycker att rotfrukter kan vara snälla och goda. De gustibus …

    Men okej, här är några onda rotfrukter (inte bara rotfrukter, f.ö., men visst ser de rent infernaliska ut).

  50. BA får vara hur trevlig och rolig som helst utanför rutan, i densamma är han en finne på den stora allmänhetens röv.
    ‘Hej och välkomna till h**k. Idag ska vi prata om snor, men inte vilket snor som helst utan om snorungar.’ Gläääärk,

  51. haha! Jag ser paddan med alla notiser spretande ut under locket framför mej och hur texten blivit allt svårare att läsa under alla lappar! (Jo, jag vet att man bokmärker elektroniskt i paddan.)

  52. Helt riktigt, Pysseliten – det är ett himla bängel med notisarna på skärmen! (Om jag ska vara helt ärig hade jag både bokmärken, foton, printscreens och en anteckningsbok. Den här boken var förvisso lättläst, men det var fan ingen barnlek att anteckna allt som var irriterande.)

  53. godiva

    Ha haa, underbart! Tack Lotten!

  54. och

    Nu har jag snabbläst kommentarerna här om smörstekt Alsterlind och jag vet inte vad.

    Icke överraskande: Nix, ingen skulle skriva fortsättningen på SL:s böcker. När jag ser klippen av Lagercrantz- text här, kan jag ju också säga att de inte är det minsta Larssonska.

    Och Lotten, varför ska man läsa denna bok när den (enligt din superba beskrivning) är så erbarmligt träig? Bara för att, eh, den finns? Och SL var glad i att hålla föreläsningar, det är sant, men han höll ju inte på med det i all evighet sida upp och sida ner, han hade thrillerinslag och drog sig ju inte precis för s k grafiska skildringar.

    Håller annars med om att tredje boken var sämst. Tror inte SL hade redigerat den själv, ens.

  55. Men Och, jag rekommenderar den ju iiiiiiinnntttee. Alltså ska man inte läsa den!

    Att jag läste den, det var däremot ett måste.

  56. och

    Ojsan, tyckte du skrev till någon att “visst ska du läsa den”! Thorry!

  57. Javisstja, Dievas “jag vet inte om jag ska läsa” besvarade jag med ett ja! (För att jag ju ville ha en rapport …)

  58. Jag tänker inte heller läsa den där boken. Eller ha sex med that woman. Det är ju inte bara adjektivsjuka killen lider av utan en hel massa skribentåkommor. Sådana som kanske skulle kunna kallas stämningsskapande, karaktärsskildrande eller något annat lika blekt och tunt. Guillou är mästerlig i jämförelse, och då är jag ganska övertygad om att väldigt många är trötta även på hans utfyllnad med beskrivningar om vissa vapens eller broars detaljkonstruktion.

    Jag har äntligen landat i Windhoek. Resan blev betydligt längre och krångligare än planerat. Och det mesta berodde på en beskedlig försening från Arlanda. Jag ordnade då med tjejen på incheckningen att det skulle finnas en snabb transport mellan gates på Heathrow och hon bekräftade att det skulle funka när jag passerade gaten.

    Nu tar den upblåsta, allvetande, chefstewarden på BA-flighten plats på scenen:

    Nej, någon snabbtransport handlar det inte om. Eftersom jag är så jävla gammal så jag snart ska dö så får det bli rullstol!

    Detta var bara början. Till slut blev situationen så förvirrad att jag lät dem lösa problemet (varejunte) på bästa sätt.

    Resultatet blev en tvåtimmars rundvandring på Heathrow där vi alla visste att mitt flyg redan lyft för länge sedan. Därefter ett “erbjudande” att övernatta på Sheraton, vilket alla inblandade ansåg att jag skulle vara jättelycklig för. Då blev jag rejält förbannad och i sådana lägen kan jag vara både kreativ och oerhört bra på det aktuella språket. Jag tror att det gick hem. En av aktörerna gick och hämtade en gaska omfattande redogörelse för alla tusentals pund jag kan kräva av BA som följd av klanteriet. Det ska bli mig en kär syssla när jag kommer hem igen.

    Nu har jag i alla fall landat på hotellet. Med tekokare (Lotten!), hänförenade utsikt över naturen och bergen, utsikt till hänförande frukost, egen liten gräsmatta med solstolar och tillbehör och SOL! Synd bara att jag ska jobba mesta delen av tiden.

    Jag kommer nog att plåga Ninja (hon tycker ju inte om ointressanta reserapporter) med ytterligare några glimtar från de exploderande drivsystemens värld – om jag överlever mina ständiga försök att växla med dörrhandtaget på den högerstyrda bilen i vänstertrafiken.

  59. Men åh, SG, nu blev jag riktigt rejält avundsjuk! Och om du missat en dag på grund av flygstrul ska du sannerligen ha så mycket skadestånd att du kan åka dit igen, i lugn och ro!

    Och om att gifta sig håller jag med alla, men jag tror också att det var just av säkerhetsskäl (ÖR) som SL och hans sambo inte gifte sig. En annan vänsterjournalist (och kompis till SL?) blev ju mördad och SL tyckte inte det skulle vara alltför lätt för eventuella ogärningsmän att koppla ihop honom med hans sambo. Ja, så gick det som det gick.

  60. Zozzo

    Jag läser ofta, gärna och många (alldeles för många) deckare. Ofta kan jag inte skilja mellan dem, vilket ibland gör upplösningen extra överraskande.
    Men ibland överskuggas läsningen av så onödiga fel. Cilla o Rolf Börjlind skriver drivet, spännande, ofta dessutom trovärdigt. Men… I den senaste jag läste, Svart gryning, står det i en skildring av hurusom man hörde en motorbåt närma sig : ….ljudet av en TENNkulemotor!!! En sån sak förstör hela bokupplevelsen. Vet inte bokkorrekturarna/förlagsredaktörerna att det heter TÄNDkulemotor?
    Jag blir så trött av sånt.
    Nesbö var jag länge tveksam till, de gånger jag försökte mig på honom. Tyckte det var så blodigt, deckarvärldens motsvarighet till filmens splatter. Sen fanns plötligt inget annat än tre Nesbötitlar att läsa – och där fastnade jag. Är väl lite svag för antihjältar. Men man ska nog läsa hans böcker i ordning, annars kan det bli rörigt i kronologin med personer och så.
    Lagercrantz ‘ Larssonfortsättning får nog vara ifred för mig. Efter Annikas kortversion, inklusive slutknorr, känns inte just den boken särskilt nödvändig.

  61. Kära, kära SG, INTRESSANTA reseskildringar är jag mycket förtjust i!
    Let’em come!
    Det ska bli ett sant nöje att läsa om dina öden och eventyr i Windhoek.

    Likt Zozzo har jag just läst Svart gryning och befunnit den bra, men jag skrattade högt åt TENNkulemotorn. Sånt kallas historielöshet, och brist på bildning. Utbildade är dagens ungdomar, men bildade är de i allmänhet icke.
    Vilket exempel jag i natt under vakten på båtklubben kunde se på teve fyra. Metateves metaprogram, man filmar folk som tittar på teve och sänder smörjan missinassen när ingen med fulla själsförnödenheter tittar på burken. (Eller också var det en repris).
    Nåt antikvitetsprogram visar en gustaviansk soffa, varvid döttrarna i tjugoårsåldern undrar vad gustaviansk står för. Nåt med Gustav Vasa, enas de om samt att soffan är ful. Och obekväm.
    -Ville sitta i den och tittar på teve, säger det ena ljushuvudet.
    -Hade de teve på den tiden? frågar det andra geniet.
    Utan tillstymmelse till skam, genans eller humor enas de om det kanske de inte hade.
    Då gick vi ut och jagade bovar.

    Nesbö är en stor favorit här, till skillnad från i stort sett alla svenska deckarförfattare. Oaktat att Harry Hole nog kan uppfattas som ytterligare en i raden av sterotypa kriminalare, så har han en lite mer gedigen bakgrund till sitt supande och taskiga sociala kompetens än säg Wallander eller Morse. Han lyssnar inte heller på klassisk musik i nån större utsträckning, det är välgörande.
    Är det nån som förresten försökt LÄSA Morse? Böckerna är fullkomligt gräsliga, oläsliga och fåniga. Om man föreställde sig John Thaw i rollen, så kom man i alla fall till slutet, men det var knappt.

  62. Ökenråttan

    SL:s “försiktighetsåtgärd” att inte gifta sej! Sccccch! säjer jag. Hans fiender visste väl lika väl att han hade en sambo. Inte gick väl fienderererna och läste i äktenskapsregistret, va?

  63. Nu skjuter Lille Maken in påpekandet att hjärnan kommer att ersättas av tummen, ganska snart.

  64. Jösses så glad jag blev när jag läste att Skogsgurra på sin resa hade SAOL!

  65. SG, Guilliou är ju rolig med allt sitt bättervetande. Och roligast är att när man börjar skrapa på ytan har han ganska ofta totalfel.
    Jag jobbade för många år sedan på filmen Vendetta och där visade det sig att mycket var totalfel. Det värsta var nog att det Boforsvapen som hela historien handlade om tillverkades av SAAB och inte Bofors. Och så minns jag en mycket detaljerad beskrivning av en bergsklättring som enligt de bergsklättrare jag kontaktade för att fixa utrustningen inte skulle ha fört klättrarna många meter upp.
    Men allra roligast var nog att St*f*n S**k knappt kunde simma och definitivt inte under vatten för i övrigt var han en äkta pain in the ass.

  66. Niklas tangerar favvoämnet! FÅR man verkligen, som Guillou gjorde, sno ett kapitel ut någon annans bok och transplantera det inte bara till sin egen bok, utan också till ett annat land. FÅR MAN DET?

  67. Gillo får! Han har specialregler för att är man Gillo så har man det. Bara så där. Det räcker med motivationen att man är Gillo, helt enkelt. Inte svårare än så.
    Säger Gillo att vapnen är gjorda av Bofors så är de ju det. Den som säger SAAB har ju fel, för att Gillo har sagt Bofors och då är det så, Helt enkelt.
    Det är emot alla naturlagar som finns OCH inte finns att Gillo har fel.
    Han har aldrig det, helt enkelt. Det går inte.
    Han har alltid rätt, han Gillo, och när han ändå inte har det så har det i alla fall, för att han är Gillo.

    Så han både kan och får skriva Harlekinromaner för män och tjäna snuskiga pengar på att säga att de är väldigt sanna och vederhäftiga och historiskt korrekta, för att har Gillo skrivit nåt, ja då blir det automatiskt sant. Det är ju förstås fortfarande skit, men det är alldeles sann skit, och ingen kan skriva så väldigt bra och sann och helt riktig skit som Gillo.

    Varför är jag inte förvånad över att St*f*n S**k är en inflammerad karbunkel i akterkastellet?

  68. Även jag och Anna Toss har på nära håll upplevt St*f*n S**ks skitstövlande!

    Nu får ni påminna mig: vad stal Gillo för kapitel?

  69. De av er som finns på Fejjan har kanske utbyte av den här tråden.

  70. Men tänk så kul det här är, alltihop — jag som har läst så himlans mycket böcker i all min tid, och ändå är båset fulllllt med författare som jag aldrig har läst! Ingenting av Stieg Larsson, ingenting av Jo Nesbø, ingenting av Läckberg, Rudberg eller vahettre Bodström. Och inga böcker av Janne G. (Krönikor i Haftonbladdret av ‘en har jag förstås läst en del, däremot.)

    Hej vad jag lär mig — framför allt att jag har valt rätt som har låtit bli! (Utom kanske Nesbø, då, som de flesta verkar tycka är bra.)

  71. S**k en skitstövel? Hm … varför är jag inte helt, helt förvånad? (Har jag läste/sett/hört antydningar i den vägen förr?) Och så blir jag nyfiken på vad Lotten och Anna har varit med om, fast det kanske är sådant som man är lite försiktig med att berätta om offentligt.

  72. Vi stod i en lång restaurangkö. Ni-vet-vem kom och trängde sig och pekade på ett tvåmannabord där bara en person satt och åt.

    – Mitt sällskap, sa han och pekade på den ätande och gick sedan förbi hela kön och satte sig och fick omedelbart beställa.

    Men det var alls inte hans sällskap. De två kände inte varandra. Listigt, men ojuste.

  73. Då förstår jag. Listigt, men ojuste, ja. Smart men taskigt.

    (Taskigt. Säger folk “taskigt” fortfarande? Det känns nästan som ett 70-talsord.)

  74. Är det någon som vet hur mycket DL får betalt för sin “uppföljare”?
    Annars har sällskapet i afton med viss behållning hängt (inte ut) J*n G**llo*, och tidigare även *lf L*nd*ll. Vem står på tur?

  75. Örjan

    Hängt ut UL?
    Var det inte han som hängde ut sig själv? Via mail till båsmor

  76. Ja, fast jag hängde ju ut honom, det gjorde jag ju.

    Vill ni ha nytt bås nu?

  77. Örjan

    Nya bås är alltid välkomna.

  78. Jag har redan varit där och stökat lite …

  79. och

    Zozzo, det blir ALLTID fel i ALLA böcker, hur många som än korrläser! Det är en naturlag.

    Niklas, berätta fler filmminnen! Gärna med skvaller.

  80. och

    Betr. varför SL inte gifte sig med sin fru fick jag en förklaring av honom, men den behöver ju inte vara sann. Han älskade att hitta på saker.

  81. 1) Tack! Lysande läsning. Nu kan jag skudda av mig det sista lilla inbillade behovet av att läsa DSIDO. Allting var precis som jag trodde också!

    2) GUD vad länge deras barn gick på dagis. Är det ens lagligt.

    3) Upptäcker i kommentarerna att jag blivit subkommenterad (eller vad heter det i en blogg? på Twitter kallas det ju att någon blivit “subtweetad” när dens namn nämns i en tweet utan att ha en kanelbulle framför så att den onämnda kan se det?) av Lotten och att vi ska ha dåliga erfarenheter av Stfn Sk. Va? När? Hur? Jag har skuggan av ett svagt minne, men det är verkligen inte mer än så … Var det i Gtbrg? På bkmssn? På Prk?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.