Vi börjar med frågan som jag avslutade förra inlägget med: det är en brosch! Svindyr, handgjord skinnbrosch med snören!
Fast nu fortsätter vi med ännu en dagsrapport. Ber om ursäkt för att inlägget är kilometerlångt, men det här är så intressant.
Vi lever rena rama lyxlivet här i Estland. Resan är så välarrangerad att vi bara häpnar. Guiderna är bra, maten förträfflig (även om jag lyckades beställa friterade fiskbullar som smakade kartong) och alla människor alldeles förtjusande. Vi har träffat ester, svenskester, hönor, gamla tanter, skäggiga ungdomar och allt däremellan. Därför måste jag ju berätta om vårt hotell som inte alls var perfekt fastän vi fick en svit eftersom det låg drivor av damm och pappersskräp under sängen, personalen var totalt ointresserad av oss och våra frågor om stora temuggar …
Hur som helst. Kassa hotell är ju faktiskt bara intressanta. Nu till en stor upplevelse!
Vår guide tog oss upp på en höjd i Tallinns gamla stadsdel. Där stod i runda slängar 300 turister (till vilka vi förstås inte alls räknar oss) och tog bilder på utsikten. Så även jag. Men mest intresserade jag mig för den här fågeln:
Från den där utkikspunkten kunde man se ett stort 22-våningshotell som byggdes i rekordfart 1969–72 av Sovjetunionen, men med finska arbetare som fick riktig lön. Det byggdes alltså av kompetent folk, vilket var så ovanligt att byggplatsen under de tre åren besöktes av drygt 7 000 inspektörer som ville se hur utländsk arbetsmoral fungerade i praktiken. (Ett likadant hotell byggdes samtidigt i Leningrad, men det tog fem år längre att färdigställas.) I början av projektet utbröt en brand, som dock hemligstämplades och helt enkelt inte hade ägt rum, för sådana misstag ”fanns inte”.
Det var ett på alla möjliga olika sätt ett synnerligen ovanligt hotell och alla ville antingen jobba där – eller ta in där. Världens kändisar – astronauter, rockstjärnor och politiker – kom dit och oooo:ade och aaaaa:ade storögt och alla som jobbade på hotellet fick en hel vanlig månadslön i dricks per dag. (Jazzmusiker var dock portförbjudna eftersom jazz var det mest västerländska som fanns: ”Lyssna på jazz ena dagen, så förråder du ditt land nästa dag.”)
Särskilt sovjetiska pampar och högdjur drogs hit och idyllen var total: ”Det är ju precis som utomlands!” sa alla. Vanliga ester hade förstås inget där att göra utan skulle snällt hålla sig undan eller möjligtvis städa rummen.
Vad inte många visste, var att bakom de där bokstäverna på fasaden (inte de nya, moderna högst upp på taket utan de strax under) fanns en helt vanlig balkong.
Även balkongen byggdes av de intet ont anande finska byggarbetarna som itutades att här skulle man ha en bar och ett café. Men det var ju ingen som kunde vara där ute, förstås; officiellt fanns det ju ingenting på 23:e våningen. Och än idag används den inte till något – annat än ett KGB-museum dårå.
Hela Viru-hotellets verksamhet baserades under nästan 20 år på spioneriet som sköttes från våning 23. Det där med ”mikrobetong” är egentligen ”hälften cement, hälften mikrofoner” och alltså ett estniskt skämt. KGB-agenterna hade bl.a. dolda kameror i väggarna, mikrofoner i porslinet och antenner till avlyssningsutrustningen i ventilationstrummorna. Det hela präglades av en pappersexercis utan dess like och precis all dokumentation sparades.
Men så kom det en dag under senåret 1991, när alla agenterna på en given signal släppte allt de hade för händer och stack. Esterna gick nyfiket in i lokalerna, som alltså numera är ett museum …
När vi nu klev in i rummet som ses på bilden ovan, såg det nästan precis likadant ut. Man har satt in några skyltdockor i sovjetiska uniformer, bytt ut och flyttat på några saker och ställt in den säng som brukade stå där, men annars ser det ut precis som när ryssarna flydde. Allt är originalprylar, inget är moderna artefakter eller kopior.
Vår utmärkte guide berättade hur personalen fick ställa fram de buggade tallrikarna av specialporslin som inte kunde gå sönder och hur de fick bannor om just den tallriken hamnade i diskmaskinen. När batteriet tog slut, var det bara att kassera och ta nästa buggade tallrik.
Om personalens trofasthet behövde kontrolleras, lades plånböcker och portmonnäer fram, till synes fyllda av pengar från den kapitalistiska västvärlden. Man skulle då lämna in allt ”bortglömt” till KGB-agenterna. Om personalen av nyfikenhet eller fullt normal girighet öppnade t.ex. en portmonnä, exploderade en färgpatron i ansiktet på dem. Ett lämpligt straff för en sådan bedrövlig person kunde vara att resten av livet arbeta som diskare på Hotell Viru, där man ju bara fick vanlig lön och inte kunde njuta av dricks från alla hotellgäster.
En kuriosadetalj har man också placerat i museet. När Brezjnev dog 1982, skrev den estniska dagstidningen Noorte Hääl en nekrolog som sedan översattes och granskades i hela tre dagar i Moskva. Man kontrollerade dolda budskap och undermeningar och godkände den slutligen. Men redan 1984 dog ju hans efterträdare, den gamla KGB-tjifen Andropov, och det blev dags för samma noggranna kontroll av tidningens arbete. Moskva läste Andropovs runa, kontrollerade eventuella underligheter och godkände sedan texten så att den kunde publiceras.
Det här med den ryska ockupationen 1940–91 präglar fortfarande esterna. Den yngre generationen är blandad: antingen är man fullt medveten om föräldrarnas umbäranden och lite lagom oroad av vad Putin har för sig, eller så vet man, men bryr sig inte. Vi träffade även ungdomar som verkligen inte bryr sig, som inte vet mer än vad vi vet och som bara njuter av det för dem fulkomligt normala livet.
Ryssarna som fortfarande bor kvar i Estland (ungefär 30 % av befolkningen på 1,4 miljoner) är naturligtvis inte en homogen grupp, även om man talar om dem som blott ”ryssarna”. De ester som vi talade med (tyvärr fick vi inte chans att tala med några ryssar) kom med olika besked och hade vitt skilda åsikter om dem
- ”De är så roliga, ryssarna! Och vackra! De låter och lever rövare och är så lössläppta och allmänt stökiga! Jättehärliga!
- ”Skitstövlar hela bunten. De håller sig för sig, går i ryska skolor, vägrar att lära sig eller sina barn estniska och tror att de är förmer.”
- ”Ryssarna har faktiskt börjat integrera sig. De gillar att den estniska regeringen satsar på det estniska språket och de bor ju kvar här och inte i Ryssland av den anledning att de nog ser sig mer som ester än som ryssar.”
Alla tre upplever alltså situationen olika. Och ja, så är det väl med allt här i världen; inget är blott svart eller vitt. Det mesta är grått.
56 kommentarer