Som liten palt i Lund gick jag hos en privat pianolärarinna under två år, men bytte sedan till kommunala musikskolan när vi flyttade till Luleå. Jag var sannerligen inte någon tangenttalang och när väl basketen kom in i mitt liv (relativt sent), blev det allt längre mellan pianospelningarna.
Flera gånger har jag nu sett att Max Martin och alla andra svenska popvidunder som skriver musik till alla stora artister i världen sägs ha sprungit ur kommunala musikskolans sköte. (Hej metafor.)
Det ”svenska musikundret” inkluderar multiindustrier som ABBA, Roxette, The Cardigans, producenter Max Martin eller om gitarristexporter som Georg Wadenius och Yngwie Malmsteen. (Alla som vill att jag också rabblar Ace of Base, Europe, Neneh, Robyn, Tove Lo och Avicii samt Sveriges Musik- och Kulturskoleråd får härmed sin vilja igenom, men jag har inte faktakontrollerat deras musikskolenärvaro eller faktiska påverkan på musikvidundret.)
Av Sveriges 290 kommuner har nästan alla någon form av kommunal kulturskola. Arjeplog, Laxå, Sorsele, Surahammar, Torsås och Överkalix har det inte. Jokkmokk sägs ha startat en musikskola 2013, men jag kan inte hitta någon. (Aha, det finns en kulturskola, får jag lära mig i komentatorsbåset!)
Till de kommunala kulturskolorna är 5 000 lärare och 200 000 elever (64 % tjejer, 36 % killar) knutna, och dessa elever betalar 600–1 600 kr per termin (det är dyrare i höginkomstkommuner som Danderyd). Varför har jag snöat in så brutalt på siffror och fakta idag? Hm, jag vet inte – allt fanns liksom så tillgängligt och det blir så tydligt.
Nu kan vi nog enas om att de kommunala musikskolorna har en finfin påverkan på barn och blivande musiker. Även uttalanden som antyder tvärtom finns naturligtvis:
– Nejnejnej, ty de små stöps alla i en och samma form!
– Det är blott de priviligierade som spelar!
– Min son har stått i gitarrkö i tre år!
Well. Alla kan inte vara nöjda med allt.
Musikskolan tillkom någon gång på 1940-talet som en utveckling av ”Hagström Musikskola” (intressant läsning här) och nu tror jag banne mig att jag ska börja propagera för … kommunala idrottsskolor!
Här får ni en pausfågel i form av pingiskvitter.
Ordet ”idrott” inkluderar just här – i min värld – all form av rörelser som påverkar andhämtning och svettkörtlar. Det finns så många barn som slutar idrotta för att det inte finns någon som helst pedagogisk tanke bakom coachandet och tränarna faktiskt inte ser att olika barn är … olika. Alternativet är förstås att tvinga alla ungdomstränare som brinner för sin sport att följa mina råd och skippa kollektiv bestraffning, toppning och utskällningar tills barnen är tillräckligt … fokuserade?
Ja, som ni märker har jag inte tänkt längre än så. Men i min kommunala idrottsskola får man hålla på med massa idrotter och vara hur långsam som helst, bara man vill vara där.
Man måste underligt nog inte fokusera på att spela basket, utan kan kanske dela in den kommunala idrottsskolan i (se nu hur jag tittar snett uppåt vänster och hittar på)
- bollsporter
- styrkesporter
- konditionssporter
- tekniksporter
- gymnasistiska sporter
- verktygssporter.
Oj, hoppsan, vad de överlappar varandra. Alla som tycker om idrott men inte kan röra på sig, kan välja teoretisk idrottsutbildning som inbegriper hur man t.ex. är
- funktionär
- klubbledare (Lotten Bergman gästföreläser om kommunikation)
- coach
- specialist på skador & kost.
En annan pausfågel: Lisa Nordén.
Inte nog med att man bygger upp de unga – avdankade elitidrottare kan ju specialdrillas i pedagogik och bli lärare! Kommunala idrottsskolan go-go-go!!!
Förtydligande!
Min kommunala idrottsskola ska inte ersätta de befintliga klubbarna utan vara ett komplement som på sikt gör att fler ungdomar idrottar och att idrottsklubbarna blir lika stora som de fordom var.
