I Laholm finns inte bara ett stadshotell med temarum och drygt 23 000 invånare (ungefär lika många som t.ex. Kiruna, Avesta och Härnösand), utan Sveriges kanske trevligaste människor.
Jag bara gick omkring som en helt vanlig brud i stan och tyckte att jag inte på något sätt signalerade ”tala med mig”. Men vad hände? Jag blev attackerad – gång på gång!
– Jag undrar så vart sybehörsbutiken har tagit vägen. Syr du?
– Är du vilsen?
– Var det dig jag pratade med förut? Jag hittade sybehörsbutiken!
– Ska du möjligtvis till Stadshotellet? Gå ner där och till vänster!
– Meeeen vilket väder vi har!
– Har du sett därborta, rosen blommar igen!
– Nämen där är du ju igen! Jag köpte blå sytråd!
Centrum är helt tomt på stora klädkedjor, men fyllt av sådana där butiker som heter som de hette förr. (I neon.)









Men främsta anledningen till att man kanske skulle vilja bosätta sig i just Laholm, måste vara att man då har ett brandförsvar som leds av fantastiskt trevlig personal. (Som alltså har gått kurs för mig och nu skriver den bästaste svenskan av alla, och – utgår jag från – släcker bränder lika väl som de skriver.)
En av brandmansgrabbarna fann i inlägget om pengarna häromdagen ett pinsamt slarvfel …

Men han skrev inte en kommentar i båset, utan mejlade följande till mig:
En en är en en
En ätt är en ätt
Ett fel är ett fel
Ett rätt är ett rätt
På sin blogg kan man skriva att tvåkronans vikt
är större en enkronans och få sig en dikt.
Det är ju det jag säger. Laholm is da shit!
Om det bara inte vore för den här skylten …
