Hoppa till innehåll

Dag: 12 september 2015

”Det som inte dödar oss” av David Lagercrantz

Vanligtvis när jag läser en bok, sitter jag med notisar och penna och antecknar allt som jag tycker är irriterande. Sedan gör jag inget med anteckningarna. Jag bara drar loss notisarna och slänger dem och lämnar tillbaka boken på biblo.

(Läsekretsen skakar på huvudet och muttrar att jag är sjuk och måste kliva ner från mina höga hästar och istället bara låta mig sugas in i historierna. Men si, det går faktiskt inte. Och nu ska jag försöka förklara varför. Utan spoilers eller extralysen.)

Stieg Larssons Millennium-trilogi har som bekant fått en fjärde del (liksom), skriven av kameleonten David Lagercrantz som (verkar det) kan anamma vilken stil som helst. I hans Zlatan-bok hörde man verkligen Zlatans röst bland bokstäverna. På ungefär samma sätt har han lyckats skriva en hel bok på ett Stieg Larssonskt sätt med allt vad det innebär, t.ex.

  1. sömnlöshet
  2. litanior om rollkaraktärers liv och leverne
  3. smärta
  4. eviga diskussioner och teorier samt idéer om oförklarliga skeenden som läsaren redan har fått förklarade för sig till, men som rollkaraktärerna inte förstår (var inte oroliga: jag förklarar nedan)
  5. obesvarade frågor
  6. en verklig person mitt i allt det fiktiva
  7. telefoner, telefoner och telefoner
  8. lättläst stil, om än inte särskilt välformulerad.

1. Sömn.
Varken Lisbeth Salander eller Mikael Blomkvist (de två huvudpersonerna) får sova. De är hela tiden intill döden trötta och när de väl får sova en stund, vaknar de av konstiga ljud, onda aningar eller smärta. De andra rollfigurerna är också trötta och har svårt att tänka klart eftersom de inte heller får sova. Kanske är detta ett berättartekniskt trick: ingen är särskilt snabbtänkt, rolig eller välformulerad eftersom de alla är så ini bänken trötta?

2. Litanior.
En gammal advokat (som inte är trött eller skjuten, men som ändå lider eftersom han har drabbats av stroke) får äran att för oss läsare berätta om Lisbeth Salanders onda tvilling, som heter Camilla. Och soooom han pratar. Sida upp och sida ner sitter han och berättar för Mikael som funnes det ingen morgondag; Mikael som ju hade behövt sova istället för att sitta där och lyssna. Se här hur advokaten mal på:

lagercr

En taxichaufför som swischar förbi i handlingen och som inte berättar något om sig själv, får av berättarrösten lite blod och själ i en inskjuten bisats  … men jag förstår inte riktigt varför:

lagercrantz

3. Smärta.
Ajajajaj. AJAJAJ! Lisbeth blir skjuten och kan varken gå eller tänka klart, men häller bara lite whisky i såret och lägger sig att sova. (Men vaknar förstås av smärtan eller mystiska ljud.) Även sömnlösheten gör ont, för den ”bultar i pannan”. Andra blir torterade av bovarna eller nerslagna av Lisbeth. Det gör helt enkelt väldigt ont på alla hela tiden.

lagercrantz
Släng dig i väggen. Bruce Willis.

4. Läsaren vet redan
Det coolaste avsnittet i boken är när ett barn som heter August räddas av Lisbeth, som har hackat sig in i en dator där bovarnas planer avslöjas. Detta får vi läsare ta del av. Men sedan måste vi genomlida polisernas funderingar om vem det är som har gjort vad och hur denna kunde göra det och kanske var det si, kanske var det sååå? Men vi vet ju allt redan – hade det inte varit mer spännande för oss om vi var lika ovetande som poliserna? Aha, det är ett berättartekniskt knep som ska få oss att … eh. Hm. Öh.

5. Obesvarade frågor
Folk svarar inte när de pratar med varandra. ”Hon svarade inte” och ”Han svarade inte” är så vanligt att man börjar misstänka att de är döva och helt enkelt inte hör varandra. Dessutom svarar de inte i telefonerna – ganska ofta för att de inte orkar. Ibland mot sitt bättre förstånd och de har inte ens vett att kolla vem det är som ringer … Grrrrr.

lagercrantz
6. Verklig person
Paolo Roberto dök plötsligt upp och var stor hjälte i ”Flickan som lekte med elden”, vilket då var både jättehäftigt och obegripligt. David Lagercrantz instoppande av en verklig person i ”Det som inte dödar oss” är fullständigt barockt eftersom Johan Norberg inte fyller någon som helst funktion för handlingen och bara nämns en gång.

lagercrantz

Uppdatering!
I det allvetande båset vet man besked: Lagercrantz och Norberg har lämnat sina respektive (olika) barn på ett och samma dagis i under 20 år … Slut på uppdatering.

 7. Telefoner.
Det är ett evigt ringande. Alla ringer till alla. Ideligen. Hela tiden. Mikael och Lisbeth träffas fysiskt inte förrän på bokens sista sida …

8. Lättläst.
Språkligt är det alltså enkelt på gränsen till simpelt och ganska ofta lite svengelskt, ibland till och med slarvigt. Vi får av okänd anledning två gånger höra om en viss man som har varit gift två gånger och vars båda fruar har dött. För det är för själva historien inte alls viktigt.

lagercr
Kapitel 20. Okej, han är mysko.
lagercr
Kapitel 28. Okej, vi har förstått att han är mysko.
lagercr
En man som heter Ed nämns vid namn så många gånger att man blir snurrig.

Men svårläst är det icke.

Såja. Det var det. Nu kan jag riva bort alla notisar och slänga dem för nu har jag fått ur mig några av åsikterna som brände hål i min själ.

Jag läste förresten boken på padda, vilket är både praktiskt och smidigt samtidigt som det är opraktiskt (urladdning) och … fult. Den kostade närmare 200 kr och nu kan jag inte ens ge bort den till en loppis.

mellanrum
Att läsa digitala böcker är en mardröm när det är rak högermarginal. (Kan man kanske ändra på det i inställningarna?)

Och är det då en bok som jag kan rekommendera? Nej. David Lagercrantz är som skribent alldeles förträfflig och som imitatör fantastiskt duktig. Däremot är han inte någon deckarförfattare, vilket jag nog får säga att Stieg Larsson var eftersom de böckerna funkade som knark på mig: ”Bara en sida till, bara ett kapitel till, bara en liten stund till …”

Är jag då upprörd över att Stieg Larssons minne vanhedras och att man trampar på hans grav genom att man inte frågade honom om lov innan han dog?

Neeeeej.

Det här är precis som i alla andra branscher där det ena följer på det andra och sequels skrivs av nån annan än prequelen och melodislingor av ABBA hamnar i Madonnas låt och Stella McCartneys klädkollektion ser ut nästan som alla andra klädkollektioner och Ikeas möbler liknar möbler från finbutikerna. Jag tycker nog att det hade varit värre om Lagercrantz’ bok faktiskt hade haft ”Stieg Larsson” på omslaget eftersom Stieg Larsson verkligen inte har ett endaste dugg med boken att göra.

Nu ska jag läsa Jo Nesbø.

Share
86 kommentarer