Hoppa till innehåll

Dag: 30 juli, 2015

Mary Rose är faktiskt storasyster till regalskeppet Vasa och förr drack man ju mycket mer öl än nu

När ytlänningar (skrev Lotten med ett kärleksfullt leende på läpparna och ormet krüper i tankarna) kommer till oss, drar vi alltid med dem på ett besök i Stockholm, med regalskeppet Vasa som första mål. Har man inte varit där, måste man åka dit. Jag var där redan 1975, lite ämlig med getingstick i armhålan och konvalescent efter påssjuka. Och det var underbart.

wasavarvet_1975
Då – man gick på de där rangliga gångarna runt om och allt luktade hund och var blött.
Vasamuseet 2010
Nu – man tar en latte, åker hiss, njuter av stillheten och värmen.

Därför är det inte alls konstigt att man känner lite extra för stackars Mary Rose, som sjönk nästan på dagen för 470 år sedan (19 juli 1545), försökte hivas upp direkt efter förlisningen, hittades igen 1971 och plockades slutligen upp 1982. Men medan Vasa numera ju faktiskt är en hel båt (om än på land), ligger Mary Rose som ett för vågor spritt skelett där styrbordssidan är … borta. Puts väck. Till skillnad från Vasa, lade hon sig på ena sidan, varför den övre halvan som inte låg i dy helt enkelt ruttnade bort.

maryrose
En halv båt, ba.

Varför Mary Rose sjönk, vet man inte riktigt, men en teori från 1548 är att förlisningen berodde på allmän instabilitet efter en ombyggnation och bristande disciplin bland besättningen (”han hade en typ av hjon som han inte kunde styra”) och därav följde:

” … för mycket dårskap eftersom hon hade för stor bestyckning och att kanonportarna, som satt lågt, lämnats öppna, samt att de stora styckena varit oriktigt surrade, så att när skeppet skulle vända, rusade vattnet in och hon sjönk plötsligt.” (Läs mer.)

Mary Rose
Precis som Vasa runt 1975: blött och oåtkomligt. (Bild från Wikipedia.)
maryrose
Detta ser man genom små fönster i en lång vägg: nästan ingenting. ”Vasa är finare” sa kusin Ann.

För att kompensera för det bristande skeppet på museet, är montrarna med prylar helt fantastiskt fyllda med allsköns ting. Där finns förstås en och annan kanon (vilka jag inte finner särskilt intressanta), men även kammar, skor, rakhyvlar, kirurgiska sågar, spel, guldmynt, kokkärl, kläder, spännen och ungefär 19 000 andra ting.

Man fick ta bilder inne på det extremt illa upplysta museet, men inte med blixt. Här kommer några av mina suddiga försök:

ears wax pinne
Inne hos doktorn på skeppet fanns det en kalebass-flaska som funkade lite som en vällingflaska för patienter som inte kunde sätta sig upp för att äta. Likadant funkade den ”vridna skeden”, som alltså var bra att ha om man åt liggande. De två små utsirade pinnarna av elfenben (som jag kallade ”eiffelben” när jag var liten) är öronvaxutkrafsare.
spruta
Med den där sprutan kunde man antingen suga ut var eller spruta in kvicksilver. Yay.
olika lager
Här har de satt upp saker som de hittade under de olika lagren som täckte Mary Rose.

Mary Rose-museet är en del av Portsmouth Historic Dockyard, som även kan stoltsera med bl.a. ett ”English Tea Room”, massa roliga köpe-pryttlar, u-båtsmuseum, hamnruntåkning samt förstås några båtar till: HMS M.33, HMS Victory och HMS Warrior 1860.

victory
Det här är HMS Victory … den båt som Lord Nelson dog på. Om man vill, kan man hääär läsa om Skogsgurras minnen av …
nelsondiedhere
… den här lilla mässingsskylten på båten.

Vad händer annars i England, undrar ni? Jo, jag går på pub, dansar zumba, dricker te, njuter av matbutikerna, tittar på roliga tv-program, pratar engelska utan amerikansk brytning och fotograferar lite allt möjligt.

tjocka henry
En rolig boktitel.
turkos
En inte jättevacker husfärg.
tvattlina
En tvättlina i tågfönstret. Mannen i förgrunden trodde att jag fotograferade honom och vinkade glatt. Sedan började han prata om John Cleese.
walker_beaufort
Mr Walker, som satt bredvid oss i museicaféet visade sig ha varit gift med en svenska och var i rakt nedstigande led släkt med Francis Beaufort. Sedan började han också prata om John Cleese.
smuts
En smutsig toa. (Men alla offentliga toaletter är gratis. Överallt. Tack, tack.)
vackergrind
En väldigt vacker entré till ett vanligt hus.

Men nu måste vi återvända en stund till Mary Rose. När vi tittade på olika dryckeskärl och öltunnor samt ätskålar, lärde vi oss nämligen detta:

olranson
Den dagliga ölransonen var uppåt en halv skurhink.
Share
34 kommentarer