Geel (på svenska alldeles för ofta stavat Gheel, vilket jag inte alls finner förnuftigt, men som i sammanhanget kanske är passande eftersom vi inte ska vara förnuftiga just här) är känd som ”de galnas stad”. Följaktligen skrev Strindberg (som även skaldade ”jag är en djefla man som kan många konster”) till Ola Hansson:
”Vi kommer alla att mötas i Geel.”
För vi är tokiga, hela bunten. Om inte annat så blir vi det vid livets skymning.

Det hela kommer sig av kungadottern Dymphna – en martyr som sägs ha levt på 600-talet. Förutom att hon hade ett konstigt namn, var även allt annat med henne rätt skumt: hennes mamma dog när hon bara var ett litet barn, men eftersom hon var lik sin mamma blev pappan i brist på hustru förälskad i Dymphna. Hon flydde till Geel, jagad av sin pappa kungen. Det var en lyckad jakt, för efter att prinsessan hade infångats, dödades hon av sin pappa.
Precis när Dymphnas kvarlevor skulle flyttas från sin grav under 1200-talet (MEN VARFÖR?), råkade jättemånga epileptiker och sinnessjuka i området plötsligt botas – vilket ju helt enkelt måste bero på Dymphnas magiska krafter. Och sedan dess har Geel varit känt för att ta emot och vårda psykiskt sjuka, som helt fantastiskt får bo med ”vanligt” folk i staden.
– Vi borde också öppna vårt hem … till exempel för Eskilstunas alla epileptiker och OCD-tokar! sa jag.
– Har vi inte tillräckligt många epileptiker och OCD:are i huset, tycker du? svarade min djefla man med sällan skådad klarsyn.
Men jag går ju händelserna i förväg.
Dagens största och mest fantastiska upplevelse var ju tåglufferiet: vi åkte precis som för 30 år sedan i 40-gradig värme på skumptåg i ett land utan internetbiljetter, utan skyltar på engelska och helt utan möjlighet att betala med kort.

Jag talar alltså om Belgien. Belgien. Fatta att man inte i Belgien kan betala med kort, att man inte kan ha biljetten i mobilen och att man inte kan hitta Wifi gratis nånstans utom på McDonald’s. Där de förresten inte pratar engelska.

Och nu till klimax: toaletten på tåget. Det var fult och slitet, det var skumpigt och bedrövligt och det var på det hela taget precis som 1985. Jag svettades och skrattade och fnissade och svettades lite till.


Nu, hörni ungdomar, ska ni få se på fan och att jag inte har hittat på att man förut kissade – och för den delen bajsade – rakt ner på spåret!
Skräckfilmernas skräckfilm!
Men nu är det sent, så nu måste vi alla gå och lägga oss. Godnatt!
