Svettresan som slår all världens svettiga resor fortsätter med en tågresa till det fransktalande Bryssel, otrevliga servitriser, två museer, massa franska ord, ett kraftigt väderomslag, regn och ynka 25 °C.
Men vi börjar med det mest akuta. Nu måste vi (och med ”vi” menar jag liksom jag, ingen annan verkar särskilt bekymrad) på något sätt få fram information om hur det kommer sig att man i en stor, västerländsk stad med Europaparlamentets allra smartaste på plats inte kan komma på hur man tar han om soporna. NATO:s högkvarter ligger också här, men det verkar inte heller bidra till ordningen.
Vi känner ingen i Bryssel och har inte vågat fråga mannen på gatan. Dessutom låter det ju lite otrevligt:
– Hejsan hoppsan tjenamoss, vi kommer från Sverige där vi inte har skräp på gatorna och ett års betald föräldraledighet. Ni kan ju inte ta hand om era sopor på ett vettigt sätt, så nu måste jag fråga hur det kommer sig. Det luktar ju kloak över hela stan!
Näe.
Apropå gatan, så sitter tiggarna överallt här, vilket de inte gjorde i Leuven eller Geel. Det här har vi faktiskt vågat fråga våra vänner om, men ingen vet hur det kommer sig. Det obehagliga är att här i Bryssel är det tillåtet att ha barnen med sig … och de är så underligt … medvetslösa. De sover som vore det mitt i natten bredvid sina tiggande mammor som i hettan var insvepta i huckle, sjalar, tjocka strumpor och jag vet inte allt. Det spelar ingen roll om man ser dem kl 14 eller kl 18; det är samma barn, samma mamma, samma ställning. Jag vet ju att det går rykten om att barnen drogas, och … det verkar tyvärr stämma, om jag får säga det. Några tiggare spottar på förbipasserande, andra attackerar flanörer och tar tag i turisternas kläder och ger sig inte förrän de får något – eller när turisterna börjar skrika. (Jag såg en väldigt arg amerikan vråla med filmtrailer-basröst.) Det är en lite för hotfull stämning här – eller så är vi bara mesiga svenskar som gillar älgar mer än storstadens sus och dus.
Jag har flera frågor! På det stora torget – världsarvet Grand-Place – spelades under eftermiddagen en sport som jag inte har kunnat hitta via simpel googling. På mannens rygg här nedan står det ”info@davyvanaken.be”, men det är nog bara en sponsor.
Jag frågade lite försiktigt några av de fokuserade åskådarna, men ur dem strömmade bara franska ord där jag inte kunde urskilja ens mellanslagen. Uppdatering! Det är frisisk handboll! Varje år spelar de fyra bästa lagen i en turnering på Grand-Place – det är liksom SM-final fast med fyra lag … och i Belgien dårå … Slut på uppdatering.
Under vår promenad genom Bryssel hann vi även besöka ett museum för krinoliner (återkommer till detta en annan dag eftersom det var alldeles förtjusande) och ett Fin de siècle-museum där jag fick en ny idol: möbeldesignern Louis Majorelle.
Efter att ha varit där inne bland all fantastisk skönhet var det … intressant att komma ut till verkligheten igen. Och nu talar jag inte om sophögarna.
Eftersom vi har sparat en sån rysansvärd massa pengar på att inte sova skönt med svalkande luftkondition och inte äta oxfilé, tillät vi oss idag att njuta av den kanske dyraste upplevelsen – om man räknar njutningsprocent per tidsenhet delat med vikt:
Och nu till dagens sista fråga: hur i hela friden kommer det sig att Gävle och Bryssel har samma sätt att se på den konst som pryder stadens gator, torg och fontäner? Minns ni Fnasket i Plasket?
