Hoppa till innehåll

Dag: 10 juli 2015

Paul McCartney får betyget 🐞🐞🐞🐞🐞 (som är fler än fyra Beatlar)

Jag har i min ägo Beatles samlade produktion i mono (en gåva som jag är enormt tacksam för), för det är i mono man ska lyssna på Beatles.

Om man inte lyssnar på Beatles live på konsert, förstås. Och då måste jag säga att i brist på de andra, räcker det med 1/4 – Paul McCartney. Nu är det ju så att jag inte är en van konsertbesökare – vilket jag har nämnt förut – men så lycklig som jag ser ut att vara i klippet här nedan är jag vanligtvis bara i basketsammanhang eller när jag föder barn. (Den som inte tycker riktigt likadant alldeles i slutet här, är min svåger.)


Paul McCartney inleder naturligtvis med att säga ”Hur är läget?”.

Konserten ägde rum i den nyaste av Stockholms megalomaniska arenor. Den heter inte Tre-, Telenor- eller Telia-arenan utan ”Tele2 Arena”.

arenaomrdadet
Tele2-arenan (usch, vad jag inte gillar det namnet) har plats för 40 000 människor; Globen rymmer 16 000 medan Friendsarenan (inge vidare namn det heller) kan klämma in hisnande 65 000.

Som vanligt är sådana här arrangemang svåra att hantera för omkringliggande restauranger, bussar, tunnelbanor och korvgubbar: det kommer ju en sån helsickes massa människor. De 37 000 som kom igår, fick dra in magen, hålla sig i okända människor, säga förlåt och ursäkta och på det hela taget faktiskt ha tålamod.

tunnelbananfull
”Nästan som Tokyo” sa vi gång på gång.
vip_line
”Ja, jag är VIP”, sa alla och ställde sig här.

Väl inkommen fick jag dock bannor för min stora kamera och fick gå ut igen, trampa ner allmänheten på min väg till Globen, lämna in kameran där och för denna ynnest betala 50 kr i förvaringsavgift. På väg in igen (samma VIP-ingång), höll vi alla på att halka omkull eftersom avrinningen i duggregnet inte alls funkade:

wetwetwet
Tele2-plaskeliplask.

Och hur var nu konserten? undrar ni som alls inte bryr er om blöt betong eller effektförvaring eller för den skull antal besökare.

Svar: alldeles, alldeles underbar. Och den blir bara bättre ju mer jag tänker på gårdagskvällen.

Den började stillsamt med ”Eight Days a Week”, fortsatte med än det ena, än det andra och en helt galen, olyssnad gammal syntlåt från 1980: ”Temporary Secretary”.


”Det är första gången jag sjunger den här låten i Sverige.”

Ja, Paul McCartney pratade svenska – ”Tjena Sverige” – och berättade anekdoter ur livet, tillägnade fruarna Linda och Nancy (inte Heather) och de gamla Beatlespolarna varsin låt och tackade oss i varje paus. (Visserligen hade vi betalat en massa pengar för upplevelsen, men varje gång han sa ”tack” ropade vi ”thank you!”.) Historien om Jimi Hendrix får ni här:

”Can you tune my guitar?”

Jag läser nu en recension i SvD, där Dan Backman tycker lite annorlunda, nämligen att ”ljudbilden är fläskrockig där den borde vara popspinkig”. Han saknar också ”[McCartneys] samarbeten med världskända namn, det var ju inte länge sedan han fick rubriker för en låt med Rihanna och Kanye West – men hur skulle han kunna spela den, där han ju faktiskt inte sjunger utan bara var med och skrev och lirade?
Och klagomålet ”Paul McCartneys avantgardistiska och experimentella sida får vi tyvärr inte höra något av” blir rent löjligt om man lyssnar på den där ”Temporary Secretary” igen (originalinspelningen här).

(Aftonbladets recensent är mer överens med mig.)

rusty-paul_
Bild från ett soundcheck före en annan konsert: gitarristen Rusty och Paul samt gitarristen Brian.

Paul McCartneys övriga bandmedlemmar är enligt Backman ”svårartat anonyma”, vilket inte gör det minsta lilla. Gitarristen Rusty Anderson (56 år) ser ut som pappan i ”Modern Family” och gitarristen Brian Ray (60 år) ser ut som en blond Steven Tyler och alla på scenen vet precis vad de gör. Tydligt är att rock håller en ung. (Eller om det kanske är botox, operationer, hårpluggar och dito färg samt en och annan öl.)

paulspiano
Paul hade ett jättefint piano.

Live and Let Die” förärades eldsprutor och smällar så att Paul när låten var färdigspelad sa ”ouch” och stoppade fingrarna i öronen. Hans röst håller inte för de allra skrikigaste och vråligaste partierna i de allra rockigaste låtarna och han skuttar inte längre fram på scenen, men han är en ödmjuk, pigg 73-åring som verkar kunna lira brallorna av månget annat ungt band.

När konserten var ”slut”, klappade vi in honom två gånger och fick tio extralåtar, där den näst sista förvånade mig storligen: ”Helter Skelter” måste vara jättejobbig efter nästan tre timmars spelning (40 låtar).

paulsgitarr
Paul hade dessutom en väldigt färgglad gitarr.

Avslutningsvis vill ni förstås höra lite av Paul McCartneys variant på Jimi Hendrix-schwung?

Share
43 kommentarer