Det händer förvisso mer spännande ting än att jag ibland äter en skål fil efter basketträningen. Man håller t.ex. precis exakt nu på att tolka signalerna från Pluto-resan och Nasa delar med sig av allt och forskarna grälar fortfarande om Plutos status som planet eller inte planet. Och i SvD har jag hittat en skribent som läser skönlitteratur som fan och jag själv gör det: med oerhört skeptisk lupp. Dessutom kan man i de s.k. kvällstidningarna läsa så mycket dumheter (en familj hittade tydligen ett klotrunt ägg i en äggkartong och det är minsann jättechockerande) att man nästan glömmer bort att kvällsfika.
Och där är vi tillbaka till startpunkten: kvällsfika.
– Oh, nej, jag äter inte efter klockan 18.
– Neeeej, det får man inte, för då blir man TJOCK.
– Kvällsfika? Vaddå? Macka? Kolhydrater, äru inte klok?
När jag var liten åt vi alltid kvällsfika. Om vi inte kokade te och drog fram mackor, smör, ost, sladdriga salladsblad, paprika och gurka vid 21-tiden på kvällen, var vi förmodligen inte hemma. Eller döda. Inget – inget – kunde hindra oss från att kvällsfika.


Vi sparkade av oss träskorna, samlades i köket, någon läste högt ur Röster i radio/TV och så satte vi oss att titta på något alldeles jättespännande på tv.
(Och på sommaren lyste solen hela tiden och mitt minne är alltid till 100 % korrekt.)
Men hur är det med mina stackars barn? Får de något att äta strax innan de går och lägger sig? Näe. Och känner jag månne att jag behöver äta något ett par timmar efter kvällsmaten? Näe … Jag är för tusan mätt.
Det här är ju jättetrist. Nya forskarrön påpekar dessutom att det inte alls är döden i grytan och en förbannelse, utan att det faktiskt kan vara snudd på sunt att inte gå och lägga sig på tom mage.
Är kvällsfikat på utdöende eller är det bara jag som har tappat fikagnistan? Äter vi sådan ohemult stora portioner till kvällsmat att det inte känns befogat att fylla på lite? Jag saknar kvällsfikat …
36 kommentarer