Jag fick en fråga av Skogsgurra:
– Och bilen går bra?
Detta pga. att vi igår körde de 60 milen mellan Sörmland och Skåne för att fira 80-årsdag och halva min läsekrets är engagerad i HEJ-bilens väl och ve. Men den andra – ”Meduzas Chevrolet” (Saaben som heter så enligt Spanjoren) – är det ingen som bryr sig om. Den puttrar på och sköter sig trots att displayen fortfarande är svart och handbromsen är mer än sladdrig.
HEJ-bilen kördes av mig med de tre yngsta barnen i, sovande som gamla potatissäckar. Den andra kördes ibland av Tjugotreåringen, ibland av Tjugoettåringen, och med min djefla man och Spanjoren som underhållning i baksätet. Vi körde bilarna lite huller om buller och hade dålig koll på varandra och åt matsäck inne i bilen för att inte slösa tid eftersom vi ju skulle kolla in några kyrkor på vägen.
Ibland låg vi så mycket som tio mil före den andra bilen, ibland låg de framför oss. I vår lite barnsligare bil spelade vi larvig musik och lekte lekar.
Plötsligt såg jag i ögonvrån, vid vägrenen, den gänglige Tjugotreåringen. Näe …? Va …? Utanför en bil som såg ut som Meduzas Chevrolet. Hur …? I samma ögonvrå såg jag en liten stund senare en orange tröja som vanligtvis sitter på min djefla man. Han gick längs vägrenen!
– Jag såg dom andra! Och bilen! De stod stilla! Ring pappa! Nej, han har säkert glömt telefonen! Ring Tjugoettåringen! Nu! ropade jag till den yrvakne Sjuttonåringen.
– Hallå? Har ni stannat?
– Va?
– Mhm. Jaha.
– VA?
– Hm. Va? Näe! Näe? Va? Ojojoj.
– VAD SÄGER HON? TA MÅNGA BILDER VAD SOM ÄN HAR HÄNT! skrek jag, som ju förstod att det förmodligen var något synnerligen intressant och inte särskilt farligt eller upprörande som hade skett.
Tjugotreåringen hade kört så fint så. På den lilla hyllan framför hastighetsmätaren och bensinmätaren och allt annat viktigt finns, stod två söta plast-pokémon och tittade på honom. När han körde, sneglade han på bensinmätaren och konstaterade att Saab-Meduza var en hyvens bil som drog så lite bensin att mätaren nästan hela tiden visade halv tank.
Hosthost, sa bilen. Och tappade fart. Och stannade. För det var ju inte bensinmätaren utan den som visar hur varmt det är i motorn (eller var det nu är varmt) som han hade tittat på. Bensinmätaren skymdes ju av två pokémoner.
Det var dock bara en kilometer till nästa bensinmack, så vi fick order om att köra vidare eftersom de klarade sig själva. När min djefla man och Tjugoettåringen kom tillbaka till den törstiga bilen med sin fyllda bensindunk, höll de på ett ovanligt stillsamt sätt på att bli överkörda av en bil som plötsligt bara hade tre fungerande hjul. Slidderisladd, stod den med nosen mot annalkande trafik och brummelibrum lyckades kvinnan i bilen svänga bilen rätt och in på samma vägren som vår Meduza. De strandade pratade med varandra en stund och kom överens om att allt var okej.
Allt detta fixande och trixande och tankande och pratande tog nästan 90 minuter – under tiden som vi andra fyra körde vidare, trallande och ätande. Ja, och så tankade vi förstås den utmärkta HEJ-bilen och skickade så vänligt en liten film till alla i den andra bilen.
