Hoppa till innehåll

Etikett: smärta

Hälkuddetrassel

Visserligen befinner jag mig i Brighton (eller Ditchling om man ska vara noggrann, vilket man ska) och visserligen ligger jag lite efter med allt som det ska berättas om (de nio översovande gatuartisterna skulle ju kunna fylla fem–sex inlägg), men jag har faktiskt lovat att berätta om min nya åkomma. Likt en av Askungen styvsystrar är jag beredd att med min moders finaste knic kniv hugga av ena hälen.

”Den andra styvsystern fick därefter skon, men den var för trång i hälen. Så modern gav henne en kniv, för att hon skulle kunna skära av en bit av hälen. Modern sade: ’Du kommer hela kungariket få – då du aldrig mer behöver gå.’ Flickan skar av en bit av hälen och tvingade ned foten i skon, och prinsen tog henne med på sin häst.”

Skärmavbild 2015-07-26 kl. 09.39.21Tidigare i vår trodde jag – och ställde denna diagnos som ett proffs – att jag än en gång hade drabbats av hälsporre. Ont under hälen. Lång rehabilitering, mycken smärta, många inlägg i de av inlägg redan fyllda skorna.

Meeeen … Dr Bergman (jag, alltså, vilket måste klargöras eftersom det kryllar av läkare i den bergmanska sidan av släkten – på min sida är vi bara veterinärer, och mul- och klövsjuka kan jag ju inte ha) kom på nya tankar.

foot-xray-pain-resized-600Hälkuddesinsufficiens. Jävlar: ”Tillståndet är icke-reversibelt, det vill säga, har man väl fått problem med fettet i hälkudden så går det inte att få tillbaka det normala tillståndet.”

Det är samma ben som det trassliga knäet, så sammanfattningsvis: jag mår jättebra på höger sida av kroppen!

Share
41 kommentarer

Ett junior-EM, rumpor, häckar och en bil samt en tekopp

– Din kamera är för stor att bära omkring på! sa min djefla man och köpte en liten skruttkamera som tog finfina bilder.

– Den nya kameran är för liten! sa jag och plockade fram det gamla härket som är för stort att packa ner och därför hänger och slänger så att jag faktiskt kommer ihåg att fotografera.

(”Det gamla härket” skriver jag mest för att tala om för alla som vill köpa nya kameror åt mig att nu är det dags. Jag behöver ett objektiv som både kan zooma in stillastående rumpor på 300 meters avstånd och fotografera folk som springer 3 000 m hinder. Sisådär en 30 000 kr tror jag räcker.)

big_kamera
Nä. Ungefär så här stor kamera vill jag då rakt inte ha.

Det är alltså så att junior-EM i friidrott pågår i Eskilstuna – staden som än så länge inte har någon megaarena som alla andra 100 000-invånarestäder. Vi har däremot ett Parken Zoo som rymmer en Carola eller två Måns, en fotbollsplan med höghus vid hörnflaggorna och vi har en friidrottsarena med prispall och allt. Melodifestival, sim-VM och Paul McCartney får däremot inte plats någonstans.

Friidrott på den här nivån är en fantastisk publiksport – man kan sitta, man kan stå, man kan som publik gå runt arenan och fokusera på längdhoppet i ena änden för att sedan vandra iväg till höjdhoppet i andra änden.

julianhejar
Spanjoren hejade mest på spanjorerna.
longjump_sand
Typiskt dammiga längdhoppare.

Och apropå längdhopparna. Nu behöver jag argument här: varför har de så små brallor och inte t.ex. galonbyxor? (Jaja. Det finns säkert stretchgalon numera.) Erica Johansson (6,99 m) skrev en gång: ”Hur många gånger har jag inte rättat till bikinibyxorna efter jag har gått upp ur sandgropen och hur många gånger har jag inte vänt ut och in på trosorna för att diskret tömma ut all sand?”

langdhoppsbrallor
Här har vi två olika varianter: liiiiite mer sandskydd till vänster och väldigt lite till höger. (Samt en skadad fot och en skadad vad.)

Det finns ju även cykelbyxvarianten som killarna har …

Nu när jag tittar på de bilder som jag tog med baktanken (höhö) att kunna skriva just detta om de alltför små tjejbrallorna, ser jag att jag nog hade legat risigt till om polisen hade rusat in och beslagtagit min dator. Fast det hade varit ännu värre om jag hade haft en bättre kamera, förstås. Om man står på fel långsida och zoomar och håller andan och inte blir knuffad, kan man nästan fotografera hur byxorna ser ut på andra sidan. Eller, förlåt, jag menar ju ”fotografera vad de tävlande gör”.

lisa_gunnarsson
Lisa Gunnarsson (f. 1999) i stavhoppstävlingen.

Men inte ens när atleterna är alldeles nära, blir det riktigt bra bilder. Ni vet hur fotona såg ut när Ludmila fortfarande var vår odopade hjälte? Hon flög över häckarna och inspirerade nästa generation till stordåd:

kallur_kronberg
Sanna Kallur och Robert Kronberg – swoooosch!
running_hurles_lottenbergman
Lottensk häckbild …

När damernas (tjejernas? kvinnornas?) häcklöpning var avklarad, sprang funktionärerna (med tydlig medelålder på runt 70) in och gjorde om så att herrarnas (killarnas? männens?) final också kunde avgöras. Väldigt snabbt gick det, men bängligt var det. Jag vet inte hur gammal den här konstruktionen är eller hur det ser ut på t.ex. OS-arenor, men det här var trixigt. Om det hade varit en tecknad film, hade man tryckt på en knapp, och så hade allt skett som av magi.

hurdles_men
Flytta, flytta, höja, höja, flytta tyngpunkt, bängel, bängel.

När alla häckarna var på plats, började de tävlande testa genom att explosionsstarta ur blocken och springa (man hoppar inte över häckar, man bara lyfter ena benet som en kissande hund och flyyyyter över) över tre stycken. Men redan då var de ju uppe i så hög fart att de inte kunde stanna före nästa häck, som de sprang in i. Himla opraktiskt. Pang, aj, tjoff, en funktionär stod visst i vägen, hoppsan.

ligghurdle
Här har vi en listig en. Han tog sig till fjärde häcken och lade den ner. Sedan gick han till startblocken, sprang över sina tre träningshäckar och slapp krocka med den fjärde! (Alla funktionärer såg på med trötta blickar. De hade ju precis placerat häckarna korrekt. Och nu låg de ner igen. Suck.)

Prisutdelningen hade arrangörerna gömt bakom släggburen så långt bort och på en mörk scen – helt omöjligt att se något. Det beror säkert på något i tidsschemat: man hinner inte släpa fram och bort en prispall mitt på innerplanen när det ideligen kastas slägga, spjut och kula där.

prisutdelnign
Ser ni prispallen?

Och nu till dagens mest fantastiska bedrift. Minns ni Zola Budd och Abebe Bikila?

holl_fot
När finalen på 3 000 meter hinder kom ur kurvan med vattengraven, tog jag denna bild. Ser ni holländskan näst sist?
holl_sko2
Hon har tappat en sko!

Men gav hon – Verlee Bakker – upp? Nope, hon sprang tappert vidare varv efter varv, ner i vattengraven, över alla hinder, kämpande som en Gunde Svan med ont i axeln.

fot_malgang
Här ligger alla efter målgång, även holländskan. Men vad gör fotograferna i sina blåa västar? HALLÅ, ta en bild på foten!
funktionar_sko
Efter en stund kom en funktionär med en blöt, liten ensam sko i handen.

Jag var så upptagen med Bakkers fot och målgång som fantastisk fyra att jag inte tänkte eller hejade på svenska Carolina Johnson, som kom tvåa …

Upplyfta av friidrottsäventyret gick vi på lätta fjät, lite som längdhoppare mot bilen.

hoppsansa
Tjugoettåringen och Tolvåringen tar hoppsasteg på väg hem från friidrottsarenan.

Vi körde till en affär, gick in och handlade, insåg att vi inte var med i bonusextraprismedlemsklubben och alls inte köpte köttfärs och läsk för nästan inga pengar som helst utan ganska dyrt, gick besvikna tillbaka till bilen … som var helt död. HEJ! ropade jag till den, men … nada. Jag ringde utan att få svar till vår unge bilmek, jag ringde hem, jag letade efter bilkunniga i varenda buske, och hittade till slut en ute i skogen: den (inte särskilt bilmeckiga) djefla mannen på orienterarstråt.

NEEEEEJ
En sån här kunnig Bosse känner vi inte.

Under vår väntan, blev vi under stoj och stim och halva butikspersonalens engagemang medlemmar och fick rabatter så det stod härliga till. Jag pratade med bilkunniga i telefonen samtidigt som jag skrev personnummer och under mystiska avtal samt försökte arrangera en pizzaleverans. Vi blev plötsligt approcherade av massa människor som ville titta på motorn, men inget hjälpte förrän orienterar-mannen kom och trollade med knäna. Och en startkabel.

Sent i kvällningen satte vi oss alla att titta på en film. Jag hällde upp en halvliter nygjort te i en mugg, och hällde den sedan raskt över hela mig. Det gjorde ont.

brannblasa
På ena armen och på halva magen har jag nu oerhört snygga blåsor som inte längre gör det minsta ont, utan som bara ska ses på med beundran.
Share
95 kommentarer

Dagen försvann i en dimma

Jag klev upp på morgonen, stånkade av smärta i en kollapsad hälkudde (synnerligen intressant åkomma, men den tar vi en annan dag), fann barnen och deras kusin Stina i köket och satte mig att äta frukost i ett par, tre timmar.

Man får det när man har korrläst färdigt och är nöjd med sig själv. Jättevitt bröd och jättesockrig marmelad åt jag också. Frukosten gled över i en förvirrad lunch, där husets invånare sprang ut och in, åt och borstade tänderna och letade cykellås och skor på ett väldigt charmigt sätt.

– Heter det gula bygellåset Karl XII?
– Nej, det svarta. Tar du den svartorangemålade cykeln?
– Nej, den gröna.
– Sticker till tandläkarn nu!
– Var är de gröna jogginskorna?
– Åker till optikern, tillbaka i eftermiddag!
– Får jag åka och panta dom här flaskorna?
– Var är de röda jogginskorna?
– Ja, men ta min cykel, din är hos optikern.
– ÄRE NÅN SOM VILL HA KAFFE? försökte kusin Stina i den allmänna röran.

Och då fick jag in nåt i vänster öga. Glimten, tummen, ett grand, nageln, bjälken och flisan var det inte, men ont gjorde det. Jag sköljde lite med vatten, fick höra att det var bättre med linsvätska, sköljde lite mer och lade mig ner på köksgolvet för att pysslas om av doktor Bergman, doktor Bergman och doktor Bergman – men blott en av dem läser till läkare (kusin Stina).

– Eh. Vi har inte läst ögon än, sa kusin Stina.
– Ajaj. Kolla där under vänstra ögat.
– Men Lotten, vi har inte läst ögon än …
– Har ni läst om knän och hälar, så kan vi kanske ta dem istället?

Föreslog jag och knep, rullade samt himlade med ögonen.

När man inte kan titta, blir man ju helt felfokuserad. Med blott ett öga har man inget djupseende och inget tålamod med knäppa äkta djefla män heller. Som kommer och ska vrida ögonlocket ur led!

eyelidinsideout

– Vänta, jag ska vända ögonlocket utåin, sa min make och husbonde.
– Va?
– Man tar två tändstickor så här och så bänder man ögonlocket ööööver så att det flärp…
– AAAAAJ! Du drar ju av mig de få ögonfransar jag har!
– Ssschhh.
– TÄNDSTICKOR I ÖGONLOCKET? SLÄPP!
– Ssscchhh, man bara gröp…
– JAG ÄR VÄL INTE MR BEAN HELLER!

mrbean_matches

Skrek jag och gick och lade mig att blunda och lyssna på de dumma sommarpratarna som inte förstår att de ska prata om sånt som intresserar mig. Sedan ringde jag till 1177, som sa att jag skulle köpa en salva. Sedan somnade jag, ilsken över tingens beskaffelse och den förmodade hjärntumören som hade krupit in i ögat. (Man har ju inte korrläst en bok om neurokirurgi utan att lära sig nåt, liksom.)

Nu, drygt tio timmar senare har jag enögt lyckats tillaga en lax, dricka spanjorens hemmagjorda sangria, spela sällskapsspel och borsta tänderna. Det vänstra ögat kan jag se med, men inte titta med så … nu funderar jag på morgondagens outfit.

lefteyeont_lotten
Det är nåt med män och deras vänsterögon.
Share
102 kommentarer

Bula, moppe, tekanna och andra ting

Jag skulle bara fixa lite. Ordna lite bokhyllor, sätta upp en nedfallen gardinstång (dumt uppsatt utan gipsankare), möblera om bland leksakerna och få bort ett tiotal möbler som liksom hade ynglat av sig. Men tingen var emot mig, allt föll omkull och en hammare som ville hämnas för 30 års misshandel var boven i sammanhanget.

Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.
Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.

Det som skulle spikas, var plötsligt borta och hammarens slag tog i luften. Jag och allt som jag stod på tappade balansen. Det var då jag tog emot en bokhylla med pannbenet. Hammaren landade på min numera läkta – förr brutna – tå. Ett hyllplan föll som en giljotin mot höger handled och någonstans i nacken sa det krack.

Jag reste mig upp, gick ner till köket och hämtade is och placerade lite här och där på min bleka kropp. Min djefla man kom in i köket, tittade bortåt fjärran, mumlade på en ännu ofärdig formulering, hällde upp ett glas läsk till sig och gick igen. Tre barn i åldrarna 6, 8 och 9 kom in i köket och bad att få se den tjockaste boken huset hade att erbjuda och såg inte ens åt min bula, som ju är den största bulan huset har att erbjuda emedan den ser ut så här:

Bulor.
Bulor.

Mer än så var det inte. Men om jag vinkar, ställer mig på tå eller headbangar, gör det ont både här och där.

Men nu till något helt annat – en rekommendation från resan som vi företog oss häromdagen: Hjorteds mopedmuseum!

Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!
Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!
"Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.
“Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.

Det är ett proppfullt, kliniskt rent och estetiskt tilltalande museum med moppeskönheter som man inte kan se sig mätt på. (Dock ingen Puch Dakota -75, som är den enda moppe som jag har suttit på i farten.)

Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”
Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”

Förresten. Nu kom jag på att jag måste nämna Påskallaviks Gästgifveri igen, där vi ju sov häromnatten. För alla måste ni få se på The Tekanna of all Tekannors:

Vernons Tea Maker – denna fantastiska manick! Jag är så impad!

Oj, jag glömde ju en sak. På mopedmuseet finns inte bara moppar, tandemcyklar, the one and only plastcykel och gamla picknickkorgar från 1950-talet. Nej, även sådant här kan man få frossa i:

En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.
En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.
”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”
”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”

Och så får vi ju inte glömma bort att kontrollera fiskgjusarna då och då, ok?

Uppdatering
PGW påtalar i kommentatorsbåset att man ju inte kan utelämna viktiga fakta på det här viset. Vilken är den tjockaste boken i huset?

Husets tre tjockaste böcker.
Husets tre tjockaste böcker.

Ack. Den som ligger överst och som jag visade upp för barnen var alls inte tjockast. Raskt hittade jag nu två som slog den, om inte med hästlängder så i alla fall två centimeter.

Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?
Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?
Share
112 kommentarer

Ett smärtsamt uppvaknande

Man kan vakna hemma eller borta. Man kan vakna med ett ryck eller en liten huvudvärk. Man kan vakna frivilligt eller av en fot i stl 27 på näsan. Men man kan också vakna med en förvånad undring:

– Aj. Vaffa… Aaaj. Nämen hjälp, vem har brutit mina armar inatt? Eller spelade jag tennis igår? Hjälp, vem är jag?

Gårdagen var både nykter och helt utan ovana rörelser. Jag högg inte ner vår häck (som ju gav träningsvärk från långfingrarna ner till magen), jag spelade inte basketmatch (som garanterat ger blåmärken av motståndarnas armbågar) och jag slängdes definitivt inte ner i en köttkvarn. Så hur har jag då under en lugn natt lyckats

  • vrida vänster axel ur led
  • vricka höger handled
  • stuka höger lillfinger?

(Ungefärliga diagnoser. Vrickning, stukning och urledning har inte exakta definitioner enligt mig.)

Jag minns att jag drömde om Mansour Bahrami, men det hade mer med bokstävernas inbördes placering än med hans tennisspel att göra. Hallå, fly mig en liten pingla så att tjänstefolket kommer och hjälper mig! Familjen! Jag har ont! Hohooo! Hall… Vänta nu, benen funkar ju. Äsch då. Allt får man då göra själv.

Anyone for tennis?

Share
28 kommentarer

En djefla rygg

Igår eftermiddag berättade jag i en kommentar att det var lite jobbigt att ha feber samtidigt som min djefla man satte igång med en jätteröjning av husets framsida genom att peka med hela handen och rya på detta sätt:

– Du och du putsar fönster, du och du klipper av busken där på hälften, du flyttar stenarna dit och du river upp alla maskrosor som växer i gruset. Aj, jag fick ryggskott. Nu går jag och lägger mig.

Efter att ha delegerat till oss sex andra att jobba, gick karlsloken alltså och vilade. Hrnff.

Ett par timmar senare var husets framsida riktigt prydlig, när den djefla mannen föll ner i en ack så bekant avgrund av smärta. Vi kallar det ryggskott, men det är en besvärlig muskel som så fort det vankas däckbyte, gräsklippning eller väskbärning, brister. Den sitter i ländryggen och gör så ont att han vrålar som under krystvärkar.

– Aaaaaaaaaaaargghhhh! Det är som när en by gör uppror! Ååååååååååååårrrrr! Fast istället för människor är det muskler! Haaaaaaaaaaauuuuuuuuuhhh! Karl XII låg till sängs i ett helt år 1714. Aaaaaaahhaaaaaagh!

När han hade kämpat med smärtan i två timmar, hamnade han stående i köket. Han hängde över en av våra sju bufféer som en cowboy mot en bardisk efter fjorton whiskyglas. Kallsvetten rann, han ville kräkas, han ville dö och bad mig att  ringa efter ambulans. Så då gjorde jag det medan den djefla mannen som en trehundraårig ek lade sig ner på golvet, där vi hade placerat soffkuddar.

Den stickade tröjan och sittunderlaget har Åttaåringen placerat under knäna för att det skulle kännas bättre.
Den stickade tröjan och sittunderlaget placerade Åttaåringen under knäna för att det skulle kännas bättre.

Väl nere på golvet började han googla lumbago och vårdprogram medan jag väntade på svar från 112.

– Aaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrghhhh!
– Aaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrghhhh!

– Har du något emot att jag tar bilder?
– Nej, det här måste dokumenteras – det är ett minne för livet.
– Ok, de har bara en akutbil och den är för livshotande situationer, men de kan skicka en ambulans inom en halvtimme.
– EN HALVTIMME? SATANS JÄVLA AMBULANSJÄVLAR! Förlåt. Säg att jag ber om ursäkt. Jag menade inte att skrika.

Efter vad som inte alls verkade som en evighet utan snarare bara en halvtimme, kom stesoliden i sällskap med två vackra ambulansmän som med milda röster och blåa plasthandskar kröp ner på vårt golv och viskade ömma ord i den skrikande djefla mannens öron.

– Åååååh. Knark. Ååååh. Knark. Sherlock Holmes och jag. Åååh.
– Åååååh. Knark. Ååååh. Knark. Sherlock Holmes och jag. Åååh.

I detta skede kom en granne in för att höra om det var något hon kunde hjälpa till med; hon hade ju sett ambulansen. Och det slog mig att ska man ju göra! Om jag ser att det är en ambulans hemma hos grannarna gör jag ju tvärtom: visar hänsyn, stirrar inte, försöker att inte störa. Men det är klart att man genast ska gå in och fråga om man kan hjälpa till med något! Så nu gör vi det, alla i fortsättningen, eller hur?

Här försökte den djefla mannen att riva handtagen från ambulansens inredning.
Här försökte den djefla mannen att riva handtagen från ambulansens inredning.

Efter vad som däremot verkligen kändes som en evighet lyckades vi alla med gemensamma krafter få in den djefla ryggen i ambulansen. Nej, jag följde inte med – jag hade bara varit i vägen och alla insåg vi att barnen hemma behövde mig mer än den krokige mannen.

Här låg han och tryckte på sin röda larmknapp i flera timmar. Till slut ropade han på hjälp tills personalen kom.
Här låg han och tryckte på sin röda larmknapp i flera timmar. Till slut ropade han på hjälp tills personalen kom.

På sjukhuset kom fler och fler examensfirande studenter in – men vad som felades dem var oklart eftersom den djefla mannen mest låg och blundade och sjöng vaggvisor för sig själv för att stå ut.

Klockan halv två på natten kom han tillbaka – i en jättestor ”liggande sjuktransport”. Han föll än en gång som en trehundraårig ek – nu blott 15 centimeter innanför vår dörr, där jag hade lagt en madrass. Jag lade mig i en närbelägen soffa och så tillbringade vi natten utan annan smärtlindring än alvedon. För si, man delar inte ut knark till 47-åriga familjefäder med outhärdliga smärtor mitt i natten ity de kan missbruka det.

Men nu har jag varit på apoteket och hämtat ut muskelavslappande medel som får den djefla mannen att bli alldeles gråtmild av lycka.

– Ni är underbara allihop. Caesar satte eld på en massa skepp i Alexandria och … åh. Ni är så fina. Achillas i Egypten slogs med Caesars lilla styrka och så ockuperade Caesar Faros och … åh. Allt är så bra. Sedan satte romarna eld på egyptiernas båtar. Och biblioteket. Titta. Vi har så många böcker. Allt är så bra.

Share
49 kommentarer

This was a new one

Jag tog på mig en hatt. I hatten satte jag påskfjädrar, vilket hatten (inköpt av min morfar någon gång 1943) inte hade varit med om förut.

Tre- och sexåringen skulle vara utklädda till påskkärring och dito gubbe, så det var inte tal om att cykla eller gå till dagis idag. Alltså packade jag i bilen in

  • en prinsessa med kringlor och glitter och stjärnor i blick
  • ett Stålmannen-monster med jätteklor och morr i mun.

Då lossnade gallret plötsligt mellan baksätet och kombiutrymmet och så det hängde på trekvart. Jag öppnade bakluckan och klättrade in för att fixa och trixa lite. Med fjäderhatten på, blev jag dock feldimensionerad och inte alls på hugget, så jag gav upp, lät gallret hänga där det hängde och kröp baklänges utåt.

Kryyp. Kravel. Precis när det första (bakersta liksom) byxbenet kom över kanten, träddes det lika smidigt som en hand i en handske över dragkroken. Eller som en hatt på ett huvud. Eller som en födsel baklänges.

Men det visste ju inte jag. Så jag ropade UUUÄÄÄÄÄÄLP!

Som när Gene Hackman eller Eric Roberts hänger på utsidan av framrusande tåg, hängde jag med byxan i en dragkrok. Tyngdpunkten låg helt fel och armbågen jag landade på var inte ett dugg beredd på smällen. Egentligen borde jag av hävstångskraften ha brutit smalbenet. Hade det varit en tecknad film, hade jag gungat fram och åter lite lätt. Med armarna i kors.

(Hatten klarade sig, byxan gick inte sönder och känslan i armbågen dämpar de knastriga hälsenornas signaler till smärtcentrum.)

Share
8 kommentarer