Hoppa till innehåll

Etikett: aj

Hälkuddetrassel

Visserligen befinner jag mig i Brighton (eller Ditchling om man ska vara noggrann, vilket man ska) och visserligen ligger jag lite efter med allt som det ska berättas om (de nio översovande gatuartisterna skulle ju kunna fylla fem–sex inlägg), men jag har faktiskt lovat att berätta om min nya åkomma. Likt en av Askungen styvsystrar är jag beredd att med min moders finaste knic kniv hugga av ena hälen.

”Den andra styvsystern fick därefter skon, men den var för trång i hälen. Så modern gav henne en kniv, för att hon skulle kunna skära av en bit av hälen. Modern sade: ’Du kommer hela kungariket få – då du aldrig mer behöver gå.’ Flickan skar av en bit av hälen och tvingade ned foten i skon, och prinsen tog henne med på sin häst.”

Skärmavbild 2015-07-26 kl. 09.39.21Tidigare i vår trodde jag – och ställde denna diagnos som ett proffs – att jag än en gång hade drabbats av hälsporre. Ont under hälen. Lång rehabilitering, mycken smärta, många inlägg i de av inlägg redan fyllda skorna.

Meeeen … Dr Bergman (jag, alltså, vilket måste klargöras eftersom det kryllar av läkare i den bergmanska sidan av släkten – på min sida är vi bara veterinärer, och mul- och klövsjuka kan jag ju inte ha) kom på nya tankar.

foot-xray-pain-resized-600Hälkuddesinsufficiens. Jävlar: ”Tillståndet är icke-reversibelt, det vill säga, har man väl fått problem med fettet i hälkudden så går det inte att få tillbaka det normala tillståndet.”

Det är samma ben som det trassliga knäet, så sammanfattningsvis: jag mår jättebra på höger sida av kroppen!

Share
41 kommentarer

Allegori, kanske?

Här borde jag egentligen skriva om förfärligheters förfärligheter, men inte nödvändigtvis om krigen i Mellanöstern eller flygplanskraschen i Ukraina utan kanske om kriget i Kongo-Kinshasa – det finns så mycket som inte får spaltutrymme och som är så vidrigt … men istället väljer jag naturligtvis att fokusera på mig själv.

Jag klev igår morse ut i trädgården och konstaterade att det var

  1. vackert väder
  2. väldigt vad buskarna vid entrén hade vuxit sig stora.

Ett gullregn har under flera år sått sin säd så vilt att hela bygden har fått skott och brännässlorna trivs i skuggan såpass att de har vuxit sig manshöga. En rosbuske (en illvillig rosplanterare har smugit omkring och begått dumheter) har exploderat av pur blomglädje och slängt ut trevare bortåt den sköra klematisen.

Och detta har alltså pågått i flera år utan att jag har sett något.

Jag samlade ihop sekatör, häcksax, hammare och spik … nej, spade och skovel … och satte små galonvantar på händerna och skred till brännässleverket. Någon kom och gav mig saft, en snodd till håret, solskyddsfaktor på axlarna, en svettig ostmacka och uppmuntrande hejarop. Hej, vad det gick! Gullregnsinkräktare for all världens väg, klematisen bäddades in i bomull och rosen snaggades brutalt och bands fast i skamvrån med en analogantik antennsladd.

Tre timmar senare tittade jag nöjt på en valborgsmässestor rishög – minerad med brännässlor – och ropade på barnen.

– Komsi, komsi! Flytta högen till flaket! Ta träskor på fötterna och skyddshandskar på händerna och akta er för … aaaaj. AJ! AHAAAAJ!

Och där klev jag på den illvilligaste av rostaggskolonier. Inte nog med att de var vassa, de var även många och spänstigt unga samt försedda med hullingar. Hade jag inte skor på mig? skriker vän av ordning och intelligens samt förutseende. Pfaaah! Har Bruce Willis kanske skyddsväst?

– Komsi, komsi! Pincett och nål, skalpeller har jag glömt att köpa. Häll i spriten … nej tack, på foten! Attack!

moarotar
Fjortonåringen tog på sig mina läsglasögon och karvade fram ett konstnärligt hål.
julianrotar
Spanjoren i huset tog sig an uppgiften med ett idrottsproffsigt fokus.
hammarepang
Sextonåringen tog uppgiften på stort allvar, men föreslog efter en halvtimmes operation en benkross för att distrahera smärtpunkten.

Från Facebook kom då ett oväntat förslag på lösning: gör en liten pasta av bakpulver och vatten och smeta på och vänta så draaaaaaaar bakpulvret ut stickan.

lottens_bakpulver
Om inte annat kan man ju med denna lösning posera för intressanta foton.

Orienteraren, tillika min djefla man, har under hela processen tittat på och skakat på huvudet åt stolleproven. Han går ju omkring med en halv skog i underbenen och brukar få svara på frågor om det möjligtvis är så att hans fru har långa naglar, så långa rivmärken som han har på halsen.

– Vänta ut stickan. Antingen kommer den ut, eller så vandrar den till nya jaktmarker. Det är livet. Kom, nu sticker vi och badar!

Share
67 kommentarer

Ett smärtsamt uppvaknande

Man kan vakna hemma eller borta. Man kan vakna med ett ryck eller en liten huvudvärk. Man kan vakna frivilligt eller av en fot i stl 27 på näsan. Men man kan också vakna med en förvånad undring:

– Aj. Vaffa… Aaaj. Nämen hjälp, vem har brutit mina armar inatt? Eller spelade jag tennis igår? Hjälp, vem är jag?

Gårdagen var både nykter och helt utan ovana rörelser. Jag högg inte ner vår häck (som ju gav träningsvärk från långfingrarna ner till magen), jag spelade inte basketmatch (som garanterat ger blåmärken av motståndarnas armbågar) och jag slängdes definitivt inte ner i en köttkvarn. Så hur har jag då under en lugn natt lyckats

  • vrida vänster axel ur led
  • vricka höger handled
  • stuka höger lillfinger?

(Ungefärliga diagnoser. Vrickning, stukning och urledning har inte exakta definitioner enligt mig.)

Jag minns att jag drömde om Mansour Bahrami, men det hade mer med bokstävernas inbördes placering än med hans tennisspel att göra. Hallå, fly mig en liten pingla så att tjänstefolket kommer och hjälper mig! Familjen! Jag har ont! Hohooo! Hall… Vänta nu, benen funkar ju. Äsch då. Allt får man då göra själv.

Anyone for tennis?

Share
28 kommentarer

Ojoj, hurra samt aj

Jag har förstått att Julkalendern rubbar cirklar. Inte nog med att vi inte följer Socialstyrelsens rekommendationer när det gäller sömnens inträde före midnatt – några gråter sig till sömns av utanförskapet trots att de varje dag borde gå in och gissa på

a) Hjalmar Söderberg
b) den där Fuglesang
c) Ranelid eller vad han heter.

Men nu till ett glädjande budskap.

Jag har i tre dagar talat med snögudarna. Jag har dansat min årliga snödans och offrat isglassar. Det funkade.

Nu till en tillstökande nyhet.
Det här med snön gör att Olle och jag ideligen hittar varandra, förvirrat stirrande i hallen, perplexa av överraskningen: barnen har vuxit sedan senaste snön och var tusan är vantarna?

Och slutligen till ett sorgligt besked.
Jag har totalskurit mig själv i ett pekfinger mitt i salladstillverkningen. Familjen vet inte att de är kannibaler och jag har jättedvårrrt attt skrivba meddddd dettta fodddral.

Share
15 kommentarer

Tvångströjor

När man är berusad, har man liksom en tvångströja på hjärnan. Fast den är ju selektiv, det enda den hindrar är sådant som man i vanliga fall sköter med den äran. Sj-ljudet till exempel.

När man får mjölkstockning, sätts en tvångströja på tankarna. Man sitter med fetvadd och fallskärmsbehåar och gråter i feberdimmor och kan inte tänka på något annat än den där stockningen. (Jag tror att det är likadant med t.ex. tandvärk, men si det har jag aldrig haft.)

När man faller nerför en trappa och landar på armbågarna och läkningen går så här förfärligt långsamt, ja då sitter tvångströjan i armvecket. Jag är rörelsehindrad, men bara lite och ganska sällan. Under en halvtimme i morse, fick jag dock bita ihop och som när Anja Pärson åker störtlopp med knävärk eller Björn Borg spelar trots en sträckt magmuskel gå i mål ändå. Eller som när Foppa bara ska kliva ur sängen. Rörelsemönstret är klumpigt och begränsat och mina annars yviga rörelser är satta inom parentes.

Barnen och jag (Olle är i Skåne) vid frukostbordet kl. 07.14:

– Det var värst vad lite vi har att äta! sa jag.
– Gröt! sa Elvaåringen.
– Ja. Och en liten bit ost. Inget smör, inget bröd, ingen fil, ingen skinka, ingen frukt, inga grönsa… jisses. Det ekar ju i torkskåpet!
– Kylskåpet, mamma.
– Mmmm.
– Mamma! Vet du att idag ska jag ha matsäck. Både till förmiddagsfika och lunch och eftermiddagsfrukt, sa åttaåringen.

Talande tystnad. Kl. 07.16:

– Sätt på vatten! Sätt i pasta när det kokar! Tycker du om pastasall… Aj! Armbååååågen!
– Andas, mamma!
– Jag åker till affären! Hacka … tusan, vi ihar inget att hacka! Jag åk… aaaaaaj!
– Jag kan blåsa!
– Åååå. Tack. Du gör dig i ordning, borsta tänderna, packa gympapå… aaaaj! Om jag inte är tillbaka innan du måste gå till skolan, så gå ändå! Ni andra: kolla så att Sigge inte rymmer!

I bilen lyckades jag slå än den ena, än den andra armbågen i allt man kan slå dem i och växelspaken var trög som klistervalla. Inne i affären satt alla hyllor på armbågshöjd och jag rörde mig – inte helt olikt Anja – mellan hyllorna, stönandes.

Hemma igen. Kl. 07.42.

– Blanda! Skär av den! Ta den här! Aaaaj! Får du upp den här burken? Så!
– Vi hann!
– Vi hann! Hejdå! Ha så rol… aaaj!
– Andas, mamma!

Frågan är om det inte är läge för en riktig tvångströja, nu slår jag ju upp skadan och försvårar läkningen precis som Ljungberg gör hela tiden.

Share
22 kommentarer