När fan blir gammal, får hon ilningar i tänderna och knastriga knän samt dålig syn. Särskilt de två sista tecknen skaver lite extra eftersom de försvårar en tripp till ättestupan.
Men hur är det med tänderna egentligen? De må vara utstående och väldigt synliga, men de har tjänat mig väl och gjort varje besök hos tandläkaren till ett stort nöje.
– Hej! Äntligen!
– Jaså?
– Ja, det här är jättekul! Jag har ju aldrig haft hål och får alltid så himla mycket beröm.
– Du har gått här … sedan [koll i journalen] … eh … 1999 …?
– JAPP!
– Konstigt att jag inte minns dig.
Äsch, spik i foten, tandläkare komma och gå och just den här kanske bara hade dåligt minne, trallade jag i tankarna och satte mig ner.
– Jo förresten. Det isar i tänderna.
– Mhm. Det är åldern. Tandköttet åker upp och blottar tandhalsarna och orsakar ilningarna. Gapa.
– ÖRK! Men jag har ju köpt rätt tandkräm och så borstar jag försiktigt med en eltandborste och inte äter jag godis eller dricker läsk.
– Men du äter väl mat och dricker vin? Det är lika illa det. Gapa.
Äsch, sicken tramsa, klart att godis är sämre än mat. Ska jag byta så att jag äter proteinpulver och dricker öl istället va, haha?
– Okej, men kan jag dra ner tandköttet som en halsduk så att tandhalsarna slipper på barhalsade genom livet?
– Nehejdu, nu sitter det där det sitter. Gapa.
– Kan du se att jag har varit jätteflitig med tandtråd?
– Faktiskt inte. Gapa.
Förbaskat. Ättestupor är det ont om idag, och förmodligen fanns de inte ens förr eftersom det enda skriftliga belägget är en isländsk saga – Gautreksagan. Och tandkrämen som enligt reklamen ska göra underverk funkar inte.
Men äsch, nu kan jag tydligen käka godis, strunta i tandtåden och faktiskt borsta tänderna helt galet fel tvärs emot alla rekommendationer eftersom inget hjälper!
34 kommentarer
