Jag är lite frånvarande. Från klockan 14 igår fram till ungefär klockan 19 på söndag kommer jag att ha tillbringat ungefär 35 timmar i baskethallar här i stan.
Vi har en cup som heter EEM och när den pågår blir man livegen. Hela familjen – inklusive vår spanjor – är indragen och vi coachar, skriver protokoll, tar tid, skjutsar, hämtar mat, tröstar, säljer prylar och godis och skrattar oss halvt fördärvade åt allt som sker. Det finns bara en sak som är trist:
Det finns ingen klass för F64. (Vän av ordning kan nu påpeka att även om det funnes en sådan klass, hade jag ju inte kunnat vara med med mitt knäskräp. Jajaja. Yadayada, just rub it in. Hade det funnits en sådan klass hade jag klivit in på planen och spelat ståbasket utan spring, hopp, sväng och dunk.)
Fjortonåringen spelar i F00 och Elvaåringen i P02 och båda förlorade stort idag – mot ett riktigt elitlag respektive ett lag där den längsta elvaåringen var 187 cm lång. Vår lille plutt på 139 cm såg ut som en halv människa i jämförelse.

Hela stan är full av basketbollbärande barn, pedagogiska coacher, underbart roliga människor och några klantisar som är vana vid markservice och som inte kan ta hand om sig. Vi ska naturligtvis vara dem behjälpliga och svara på frågor som:
– Var ska vi spela?
– Var finns det mat?
– Har ni bollar till oss?
– Var är mitt lag?
– Kan man låna liggunderlag här?
– Min flaska är för stor, hur ska jag få in vatten iden?
– Har ni ketchup här?
– Vad heter den här staden?
I upphittarlådan hade vi vid åttasnåret på kvällen fem portioner pastasallad, tre omaka skor, två mobiltelefoner, ett diadem, sju vattenflaskor och en flaska ketchup.

På diverse sociala medier rapporteras om vinster och förluster, sorg och glädje, skavsår och stukningar samt en försvunnen flaska ketchup. Och alla som i natt bor på liggunderlag kommer i morgon att vakna och undra hur i hela friden dagens vedermödor ska klaras av.

20 kommentarer